Förord
Det sägs att islams trosfränder i Sverige uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”
Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.
Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.
Introduktion
Politisk islam, islamism, en introduktion utifrån Muhammad Asads bok Islam at the crossroads (Islam vid vägskälet, 1934). Notera den extrema västfientligheten, notera att islamismen definieras i relation till 1930-talets förhärskande politiska ideologier i Europa: den liberala demokratin, kommunismen, fascismen, nazismen, och förordar en teokrati
Jag inleder serien med en introduktion till begreppet islamism och redogör för det lättillgängliga innehållet i den österrikiske konvertiten Muhammad Asads (Leopold Weiss, 1900–1992) bok Islam at the crossroads som kom 1934 och som haft avgörande betydelse för utvecklingen av den politiska ideologin islamism, inte minst för Muslimska brödraskapet.
Muslimska brödraskapet är i dag verksamma i ett 70-tal länder, inklusive Sverige, vilket Sameh Egyptson en gång för alla med hjälp av sitt källmaterial slagit fast.
Det moderna väst (Storbritannien och Frankrike framför allt) fick från 1800-talet en alltmer dominerande ställning tack vare vetenskapen och tekniska framsteg. Västs framgångsrika ekonomiska utveckling, den franska upplysningen, franska revolutionen, den följande representativa demokratin och individuella fri- och rättigheter lockade många i den islamiska världen och förskräckte många som värnade om islams ställning som statsbärande ideologi. Under 1800-talet och början av 1900-talet fördes diskussioner bland den intellektuella eliten om i vilken grad det moderna väst gick att kombinera med islam. Diskussionen fördes främst bland mindre grupper som samlades kring en tongivande islamisk reformivrare och genom diskussioner i tidskrifter och tidningar och nådde aldrig en större publik. Det gjorde däremot Asads bok, tillägnad ”den muslimska ungdomen”.
Här är en kort bakgrundsteckning innan jag går in på Asads banbrytande bok, banbrytande i den meningen att den entusiasmerade en stor publik, och alltså även Sayyid Qutb och därmed dagens både ungdomar och äldre över hela världen.
Muhammad Asad (Leopold Weiss), lägg namnet Leopold Weiss på minnet för jag återkommer till namnet i senare inlägg, är en högt aktad konvertit i den islamiska världen. Han föddes i Lviv i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern, fadern var en välbärgad advokat i Wien, föräldrarna var sekulariserade judar, farfadern rabbin. Tyska och polska var hans modersmål, han lärde sig tidigt hebreiska och arameiska, studerade i Wien och tillbringade en tid i Berlins bohemiska konstnärskretsar innan han 22 år gammal blev utrikeskorrespondent för några kontinentala tidningar, i synnerhet tyska Frankfurter Zeitung, och gjorde omfattande resor i islamiska länder där han kom att röra sig inom de allra högsta politiska skikten i dessa länder, vilket man kan läsa om i den här texten ”Muhammad Asad: a Jewish convert who devoted his life to serve Islam” eller den här texten ”Leopold Weiss, the Jew who helped invent the modern Islamic state”.
Leopold Weiss konverterade 26 år gammal till islam, tog sig namnet Muhammad Asad, tillbringade sedan sex år i Saudiarabien, bodde bland beduiner samtidigt som han hade nära kontakt med huset Sauds ledare Abdul Aziz, flyttade 1932 till Indien och umgicks med ledarna som ivrade för en självständig islamisk stat. Efter Indiens delning 1947 hade han ledande poster inom den pakistanska regimen och var en tid Pakistans FN-sändebud i New York. Hans självbiografi The road to Mecca (1954) ska ha influerat många att konvertera till islam, och fick bland andra Pakistans tidigare premiärminister Imran Khan att öppna sig för islam. Mellan 1964 och 1980 översatte Asad Koranen till engelska, The message of the Qur’an, en prisad översättning med kommentarer. Det är hans kommentarer och fyra bilagor som Mohammed Knut Bernström översatt och tagit med i sin Koranens budskap. Bernström motiverar valet: ”Med sina i västerländskt tankegods förankrade referensramar har han utformat sina kommentarer och sina redogörelser för islams grundprinciper på ett sätt som gör dem omedelbart tillgängliga för den västerländske läsaren. Därtill besitter Asad grundliga insikter såväl i Koranens traditionella exeges som i århundraden av islamiskt tänkande över huvud” (s. VII). Det är oklart var och hur Asad skaffade sig sin omfattande kunskap av islam, det var i alla fall inte den sedvanliga vägen via det berömda lärosätet al-Azhar i Kairo. Den saudiska wahhabismen hade han inte mycket till övers för. Han tillägnade sin koranöversättning ”folk som tänker”.
Islam at the crossroads (Islam vid vägskälet)
Asad var 34 år när han i Indien, där han då var bosatt, på engelska publicerade stridsskriften Islam at the crossroads, som alltså tillägnas den muslimska ungdomen. I Förordet skriver han att han lämnade sitt födelseland Österrike 1922 som korrespondent för några ledande kontinentala tidningar, att han tillbringade de närmaste åren i den islamiska östern och slogs av skillnaden mellan den, som han uppfattade det, lugna, mer mänskliga livsstilen jämfört med det hektiska, mekaniserade livet i Europa. Det fick honom att börja intressera sig för varför det var sådana skillnader och tränga in i islams religiösa skrifter. Ett helt nytt progressivt mänskligt samhälle öppnade sig för honom, organiserat med ett minimum av interna konflikter och ett maximum av verklig medmänsklighet. Den existerande islamiska verkligheten var emellertid något helt annat än skrifternas idealsamhälle. Han talar om den snabba utvecklingen som pågår i alla länder, inklusive islams länder, gamla seder och idéer försvinner och ersätts gradvis av nya och frågar: ”Vart leder denna utveckling? Hur djupt når den? Hur långt stämmer den överens med islams kulturella mission?” (s. 2). Han säger att hans bok inte har några pretentioner på att ge uttömmande svar på de frågorna och koncentrerar sig på ett av de problem islams trosfränder ställs inför: hur ska de förhålla sig till den västerländska civilisationen? Boken handlar om islam kontra väst. Han säger att boken inte är skriven för dem som bara ser islam som en av många accessoarer i livet utan för dem i vars hjärta en gnista fortfarande sprakar av lågan som brann hos profetens följeslagare och en gång gjorde islam till en storslagen samhällsordning och enastående kultur.
Asad inleder med att tala om hur kommunikationernas snabba utveckling har lett till ökad handel och resulterat i nationers ömsesidiga beroende. Det har medfört att ingen enskild nation eller grupp av nationer har råd att ställa sig utanför resten av världen. Viktigare än handelsutbytet menar han är kanske nödvändigheten av utbytet av tankar och kulturella värden. Medan varuhandeln länder emellan kräver ömsesidighet, en nation kan i längden inte bara sälja medan en annan enbart köper, båda måste ge och ta, så gäller inte samma benhårda ge-och-ta-regler när det kommer till idéer och kulturella influenser. Ekonomiskt och politiskt mäktigare civilisationer utövar en stark lockelse på svagare eller mindre aktiva samhällen och påverkar dem både intellektuellt och socialt utan att själva låta sig påverkas. Detta är förhållandet säger han (1934) mellan västvärlden och den islamiska världen.
För oss som inte nöjer oss med att vara intresserade åskådare till västvärldens ensidiga påverkan, säger Asad, utan ser oss som profeten Muhammeds följeslagare är detta förhållande problemets kärna. ”Vi tror att islam, till skillnad från andra religioner, inte enbart handlar om en andlig sinnesstämning anpassbar till olika kulturella miljöer utan är ett alldeles eget kulturellt och socialt system med klart definierade särdrag” (s. 11). Därför är det viktigt att muslimer klargör för sig själva om utländska influenser är till gagn för den islamska civilisationens utveckling eller av ondo.
Han säger att det är nödvändigt att ta reda på vad som driver den islamiska och den västerländska civilisationen och sedan undersöka hur långt ett samarbete mellan dem är möjligt. ”Och eftersom den islamiska civilisationen i huvudsak är en religiös civilisation måste vi först och främst försöka förklara religionens roll rent allmänt i människans liv” (s. 12). Människan kan inte förklara livets mysterier som födelse och död, oändligheten och evigheten. Hon har två förklaringsmodeller att välja mellan, vetenskapen och religionen, som dock inte utesluter varandra. Människan kan ge upp alla försök att förstå livet som en helhet och bara förlita sig på evidensbaserad kunskap, vilket innebär att enbart förstå fragment av livet, hur mycket vetenskapen och naturkunskapen än utvecklas. Religionen, som alltså inte utesluter vetenskapen, leder till en inre, mestadels intuitiv ingivelse att acceptera en enhetlig förklaring av livet, vanligtvis antagandet att det finns en Högsta Makt som styr universum enligt en förutbestämd plan över och bortom den mänskliga förståelsen. Även om det inte råder någon motsättning mellan den vetenskapliga och religiösa förståelsen av livet så är det enbart den religiösa förståelsen som skapar en välbalanserad och harmonisk totalitet, säger Asad. ”Den religiösa människan vet att vad som än händer med henne och inom henne aldrig är ett utslag av krafters blinda lek helt i avsaknad av mening och syfte. Hon tror att det är ett utslag enbart av Guds medvetna vilja och därför organiskt integrerad med en universell plan. Det gör det möjligt för människan att lösa den bittra antagonismen mellan det mänskliga jaget och den objektiva världens fakta och yttre fenomen som kallas naturen” (s. 14). Människan, fylld av förhoppningar, fruktan och osäkerhet ställs öga mot öga med en natur där överflöd och grymheter, faror och skydd ”på ett underbart och oförklarligt sätt” blandas hur som helst utan några likheter med hur det mänskliga medvetandet strukturerar sinnesupplevelser. Varken filosofin eller den experimentella vetenskapen har kunnat lösa den här konflikten, fortsätter Asad, och det är exakt därför religionen kommer in.
Religionen får människan att inse att hon är ”och aldrig upphör att vara en välplanerad enhet i Skapelsens eviga urverk” (s. 15). Samma gäller för alla religioner. Alla religioner uppmanar människan att underkasta sig Guds uppenbarade vilja, framhåller Asad, och går sedan in på vad som skiljer islam från andra religioner och säger att det är framför allt steget från teoretiska förklaringar till det praktiska livet. Han betonar att enhet inte bara handlar om att Gud är en. Idé och handling är också ett.
För att nå livets högsta mål krävs inom islam inte att man avsvär sig detta liv, späker sig, lever asketiskt och tror på obegripliga och mystiska dogmer för att nå frälsning. Det är främmande för islams lära, säger Asad, islam är inte en mystisk doktrin eller filosofi. ”Islam är helt enkelt ett livsprogram enligt naturens lagar som Gud har påbjudit Hans skapelse; och kronan på verket är den kompletta samstämmigheten mellan de andliga och materiella aspekterna i människans liv” (s. 16, 17). Det andliga och det materiella är oskiljaktiga inom islam. Att dyrka Gud gäller inte enbart böner och fasta utan människans hela praktiska liv, därför är det viktigt att betrakta alla aspekter av detta liv som ett mångsidigt moraliskt ansvarstagande. Allt vi gör, även den mest triviala handling, är gudsdyrkan, framhåller Asad, och måste utföras medvetet som en del av Guds universella plan. Att oupphörligt tillbe Gud är hela meningen med detta liv och det är omöjligt om man separerar det andliga från det materiella. Det världsliga livet ses inte som ett tomt skal, som en meningslös skugga av livet efter detta. ”Av alla religiösa system är islam det enda som deklarerar att det är möjligt i det världsliga livet att uppnå högsta möjliga fulländning. Islam skjuter inte upp förverkligandet av detta till efter det att människan har undertryckt sina så kallade ’kroppsliga’ begär”, som den kristna läran gör” (s. 21).
Enligt islams lära föds människan god och ren, någon arvsynd finns inte. Islam är den enda religion som låter människan njuta av det världsliga livet fullt ut utan att förlora sin andliga orientering, säger Asad. Alla människor är inte stöpta i samma form, vissa är mer begåvade än andra, vissa är mer handlingskraftiga än andra, var och en har rätt att utveckla sin fulla potential.
Asad kommenterar kristendomens motto att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. En sådan uppdelning finns inte i islams lära eftersom den inte accepterar att någon konflikt skulle finnas mellan den mänskliga existensens moraliska och materiella krav. Det finns bara ett val i allting, valet mellan Rätt och Fel, inget däremellan. Därför är moral och handling intimt förknippade med varandra. ”Varje muslimsk individ”, säger Asad, ”måste inse att han är personligen ansvarig för allt som sker runtomkring honom och att sträva efter etablerandet av det som är Rätt och avskaffandet av det som är Orätt varje gång och på alla områden” (s. 31), Asad citerar sura 3:110 (i Bernströms översättning): ”Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud.” I K.V. Zetterstéens översättning sura 3:106: ”I ären det bästa folk som frambragts bland människorna, enär I påbjuden det tillbörliga och förbjuden det otillbörliga och tron på Gud.” Asad skriver:
Detta är det moraliska rättfärdigandet av islams aggressiva aktivism, ett rättfärdigande av de tidiga islamiska erövringarna och av islams så kallade imperialism. För islam var ”imperialistisk” om man insisterar på att använda det begreppet, men den här sortens imperialism föranleddes inte av en önskan att dominera, den hade inget att göra med ekonomisk eller nationell själviskhet, inget med girigheten att öka muslimernas välstånd på andra folks bekostnad; inte heller har det någonsin inneburit tvånget att icke-troende ska drivas in i islams fålla. Det har bara betytt, och betyder än i dag, konstruktionen av ett världsligt ramverk för människans bästa andliga utveckling. Ty, enligt islams lära, tvingar moralisk kunskap automatiskt på människan moraliskt ansvar. Ett blott platonskt urskiljande mellan det som är Rätt och det som är Orätt utan den starka längtan att främja det Rätta och förgöra det Orätta är i sig grovt omoraliskt. I islam lever och dör moralen med människans strävan att etablera islams seger på jorden (ibid.).
Nästa kapitel har rubriken ”The spirit of the West” och inleds med följande:
I det föregående kapitlet gjordes ett försök att ange huvuddragen i islams moraliska fundament. Vi inser lätt att den islamiska civilisationen är den mest kompletta form av teokrati som någonsin funnits i historien. Religiösa hänsyn står här över allt och ligger till grund för allt. Om vi jämför den här inställningen med den västerländska civilisationens slås vi av den ofantliga skillnaden i synsätt (s. 33).
Enligt Asad är det moderna väst i första hand nyttoinriktat och inställt på praktiska gärningar och expansion. Frågan om livets mening och syfte har för länge sedan förlorat all praktisk betydelse för den moderna europén och amerikanen. Viktigt för dem är människans makt över naturen, vilket förvisso gäller även inom islam, säger Asad, och citerar sura 2:30: ”Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” Det betyder uppenbarligen att människan ska styra och utvecklas på jorden, fortsätter han. ”Men det är skillnad mellan det islamiska och det västerländska synsättet vad gäller den mänskliga utvecklingens kvalitet” (s. 34). Han skriver att ordet mänskligheten betecknar ett kollektiv och att väst tror på möjligheten av en gradvis utveckling av mänskligheten genom praktiska landvinningar och utvecklingen av ett vetenskapligt tänkande. Han beskriver det som en dynamisk materiell utveckling, medan han använder ordet statisk om islam. Mänsklighetens möjliga andliga utveckling är något som enligt islam en gång för alla har införlivats i människans natur och gäller den enskilda individens utveckling, inte ett kollektivs utveckling. Islam har inte såsom väst tagit för givet att människans natur kan undergå ungefär samma gradvisa utveckling och förbättring som ett växande träd, eftersom grunden för människans natur är själen och själen har inget med biologi att göra. Islam är baserat på ett transcendentalt tänkesätt där själen ses som en realitet höjd över alla tvivel och diskussioner.
Den andliga utvecklingens dynamiska element är begränsad till individen. Var och en måste sträva mot det andliga målet som individ och var och en måste börja med sig själv, skriver Asad. Denna uppenbart individualistiska syn på människans andliga öde balanseras av den strikta islamiska synen på samhället. Det är samhällets ansvar att se till att den enskilda individen möter så få hinder som möjligt och ges så mycket uppmuntran som möjligt i sina andliga strävanden. ”Det är skälet till att den islamiska lagen sharia omfattar både människans andliga och materiella liv”, framhåller han (s. 37). Och en sådan uppfattning är bara möjlig med en stark tro på människans själ och att det mänskliga livet följaktligen har ett transcendent syfte, säger Asad, och menar att den moderna västerlänningen har lämnat alla transcendenta spekulationer och överväganden bakom sig. ”Det vi kallar den religiösa inställningen”, fortsätter han, ”är alltid baserad på tron att det existerar en allomfattande transcendent moralisk lag och att vi människor är bundna att underkasta oss dess påbud. Men den västerländska civilisationen tror inte på nödvändigheten av människans underkastelse under något annat än ekonomiska, sociala eller nationella krav. Deras verkliga gudom är inte av en andlig sort, utan Välstånd (Comfort) (ibid.). Asad kallar det viljan till makt för maktens egen skull och att inställningen är ett arv från Romarriket.
Enligt Asad är Romarriket i viss utsträckning ”genetiskt ansvarig” för det moderna västs materialism, vilket kan tyckas märkligt, säger han, när man hört jämförelserna mellan Romarriket och det tidigare islamiska imperiet. De var inte alls lika, betonar han, bortsett från att båda härskade över omfattande territorier med heterogena folk. Det tog Romarriket nästan tusen år att fullbordas geografiskt och politiskt medan Islamiska imperiet var fullt utvuxet efter cirka åttio år. Vad gäller sönderfallet är skillnaden ännu större. Romarrikets fall tog ett sekel och var så fullständigt att det enda som finns kvar är litteraturen och ruinerna. Islamiska imperiet, förkroppsligat i kalifatet, tog ett tusen år av långsamt förfall och gick sitt slutgiltiga öde till mötes i och med avskaffandet av de den osmanska kalifen 1924, följt av den existerande sociala upplösningen. Detta, menar Asad, visar att den islamiska världens, det han kallar ”inre styrka och sociala stabilitet”, var överlägset allt mänsklighetens dittills skådat i fråga om samhällsorganisation, inte ens Kina överträffar den.
Den solida grunden till det långlivade islamiska imperiet, som ända fram till sönderfallet varit oövervinnerligt, var Koranens religiösa lära och profeten Muhammeds exempel, framhåller Asad. Det romerska imperiet hade inte något sådant andligt element som höll det samman, därför bröts det ner så snabbt. En annan skillnad var att det islamiska imperiet inte hade någon privilegierad nation och att makten var underställd en ”sublim religiös sanning” (s. 42). Tanken bakom Romerska imperiet var erövringen av makt och exploateringen av andra nationer till förmån enbart för moderlandet. En sådan inställning möjliggjordes enbart av en materialistisk uppfattning av livet och civilisationen, fri från alla andliga värden. Asad skriver att romarna aldrig kände till någon verklig religion, att deras traditionella gudar var bleka imitationer av den grekiska mytologin, ”blott färglösa vålnader som tyst accepterades till förmån för den sociala konvenansen”, och att de på inget vis fick lägga sig i det ”verkliga” livet eller ge folket tvingande moraliska lagar (ibid.). Enligt Asad kan den västerländska etiken och synen på livet spåras direkt till den gamla romerska civilisationen. Eftersom den intellektuella och sociala andan i gamla Rom var extremt nyttoinriktad och antireligiös så är andan i det moderna väst också det, även om ingen vill säga det öppet. Religionen är mer av en social konvenans än en transcendent religion.
Hur är en sådan inställning förenlig med det kristna sättet att tänka? frågar Asad. Är inte kristendomen, som sägs vara den västerländska civilisationens upphov, en tro baserad på transcendent etik? Naturligtvis är den det, svarar han, och poängterar samtidigt med eftertryck att den västerländska civilisationen inte har kristendomen som upphov, utan det gamla Romarrikets nyttoinriktade inställning till livet, helt i avsaknad av ett transcendent synsätt och etik, en inställning han menar är lika oacceptabel för kristendomen som för islam eller någon annan religion, eftersom den till sin essens är ogudaktig. Därför menar han att det är rent ut sagt löjligt att säga att den kristna lärans påstådda effektivitet ligger bakom det moderna västs praktiska landvinningar. Den västerländska civilisationens enastående vetenskapliga och materiella utveckling, som överstiger alla andras, är ett resultat av Europas evighetslånga intellektuella kamp mot den kristna kyrkan och dess förtryck, uppfattningen att detta liv är ett nödvändigt ont, förespråkandet av asketism, att passivt vända andra kinden till, att förkasta sex som något syndigt baserat på Adans och Evas fall i paradiset, arvsynden och försoningen genom Kristus korsfästelse. Under medeltiden när kyrkan var allsmäktig hade Europa ingen vitalitet och ingen plats över huvud taget inom den vetenskapliga forskningen, framhåller Asad. Frihet från kyrkans intellektuella förtryck skedde under renässansen, till stor del tack vare de kulturella impulserna och idéerna som araberna i flera sekler hade förmedlat till väst.
”Det är ingen överdrift att säga att den moderna vetenskapliga tid vi nu lever i inte inleddes i städer i det kristna Europa utan i islamiska centra som Damaskus, Bagdad, Kairo Kordoba, Nishabur, Samarkand” (s. 49).
Dessa influensers fick en kolossal betydelse för Europas utveckling, vilket ledde till renässansen. Renässansen var i själva verket Europas pånyttfödelse, framhåller han. De vitaliserande strömningarna från den arabiska kulturen gjorde det möjligt för de skarpaste hjärnorna i Europa att kämpa med förnyad kraft mot den kristna kyrkans katastrofala överhöghet. Reformrörelser spreds över hela Europa med syftet att anpassa det kristna tänkandet till den nya tidens krav, men slutade i politiska strider. Om reformrörelserna hade mötts av en verklig andlig framgång, säger Asad, hade kanske en försoning mellan vetenskapen och Europas religiösa tänkesätt kanske kommit till stånd.
I stället för att bli verkligt reformerad tvingades kyrkan i slutändan till att inta en försvarsställning. Varken den katolska eller protestantiska kyrkan gav i grunden upp det Asad kallar ”sin mentala akrobatik, sina obegripliga dogmer, sitt förakt för detta liv, sitt skrupellösa stöd till de olika makthavarna på bekostnad av de förtryckta massorna” (s. 51). Därför blev det religiösa tänkesättet svagare och svagare tills franska revolutionen på 1700-talet svepte bort kyrkan, vilket fick kulturella konsekvenser även i andra länder. Än en gång såg det ut som om en ny andlig civilisation, befriad från den medeltida skolastikens dystra teologi hade en möjlighet att växa fram i Europa, säger Asad. Men européerna fann inte vägen tillbaka till religionen. Kanske det mest svårsmälta hindret var uppfattningen att Jesus Kristus var Guds son, fortsätter han. Filosofiskt inriktade kristna tolkade det naturligtvis inte bokstavligt, menar han, och lägger ut texten om den kristna synen på Gud som en förmänskligad fadersgestalt. Dessutom gav den framväxande industrialiseringen och ökade materiella utvecklingen upphov till nya intressen och bidrog, menar Asad, till det påföljande religiösa vakuumet i Europa. ”I detta vakuum tog den västerländska civilisationen en tragisk vändning”, kommenterar han, ”tragisk för alla som ser religionen som den starkaste faktorn i människans liv” (s. 53, 54).
När det europeiska medvetandet väl befriats från kristenhetens tidigare träldom släppte det alla hämningar och tog pö om pö steget över till direkt fientlighet mot alla former av andliga krav på människan. ”Ur den undermedvetna fruktan att på nytt bli nedtyngd av krafter som gjorde anspråk på andlig auktoritet blev Europamästare i allt som andades antireligiösa principer och handlingar. Europa återvände till sitt gamla romerska arv” (s. 54). Därför är det fel att påstå att det var kristendomens överlägsenhet över andra trosformer som var upphovet till Europas enastående materiella landvinningar, säger Asad, eftersom de landvinningarna är otänkbara utan de europeiska intellektuellas kamp mot den kristna kyrkans grundsatser. ”Europas nuvarande materiella inställning till livet är Europas hämnd på den kristna ’andligheten’ som gått vilse från livets inneboende sanningar” (ibid.).
Asad säger att utrymmet inte räcker till för att gå djupare in på de privata relationerna mellan kristenheten och den moderna västerländska civilisationen, han har bara försökt ge de tre kanske viktigaste skälen till varför den västerländska civilisationen präglas av en så genomgripande antireligiös hållning: arvet från Romarrikets extremt materialistiska inställning till det mänskliga livet och dess inneboende värde; upproret mot det kristna föraktet för denna världen och undertryckandet av människans naturliga böjelser och legitima strävanden; den antropomorfa uppfattningen av Gud.
Asad menar att upproret mot religionen var så framgångsrikt att de olika kristna sekterna och kyrkorna gradvis måste anpassa somliga av sina doktriner till de förändrade sociala och intellektuella förhållandena i Europa. ”I stället för att influera och forma sina anhängares sociala liv, vilket är religionens primära uppgift, har kristenheten fogat sig i rollen som en tolererad konvention”, som för massorna intagit samma roll som det gamla Roms maktlösa gudar (s. 55, 56). Asad skriver att det förvisso finns människor i väst som är troende men att de är undantag. ”Den genomsnittliga västerlänningen – om han så är demokrat eller fascist, kapitalist eller bolsjevik, kroppsarbetare eller intellektuell – känner bara till en positiv ’religion’ och det är dyrkandet av materiella framsteg [. . .]. Denna ’religions’ tempel är gigantiska fabriker, biografsalonger, kemiska laboratorier, danspalats, kraftverk: och dess präster är bankirer, ingenjörer, filmstjärnor, industrimagnater, flygaress” (s. 56, 57).
Det oundvikliga resultatet av begäret efter makt och nöjen är en moral som begränsas till praktisk nytta enbart där måttstocken för gott och ont är materiell framgång. Den nyttoinriktade moralen leder till att gamla dygder försvinner. Asad ger exempel på familjens upplösning, sexualmoralens upplösning. Han tar Sovjetryssland som exempel på hur långt den antireligiösa utveckling han skisserat något och menar att den i huvudsak inte skiljer sig från resten av västvärlden. ”Tvärtom verkar det som om det kommunistiska experimentet bara är kulmen på och fullbordandet av den moderna västerländska civilisationens antireligiösa och – i slutändan – anti-andliga tendenser” (s. 59).
”Det kan till och med vara så”, säger han, ”att den nuvarande vassa fientligheten mellan det kapitalistiska väst och kommunismen i grund och botten bara handlar om det olika tempo dessa i allt väsentligt parallella rörelser fortskrider i mot sitt gemensamma mål. [. . .] att underkasta människans andliga individualitet och hennes etik ett kollektivt maskineri kallat ’samhället’, där individen bara är ett kugghjul” (s. 59, 60).
Den enda möjliga slutsatsen är att en civilisation av det här slaget måste vara ett dödlig gift för alla kulturer baserade på religiösa värden. Vad gäller vår inledande fråga om det är möjligt att anpassa det islamiska sättet att tänka och leva till den västerländska civilisationens krav, och vice versa, måste svaret bli negativt. I islam är människans moraliska utveckling det allt överskuggande målet och därför står etiska hänsynstaganden över de rent nyttoinriktade. I den moderna västerländska civilisationen är synsättet det rakt motsatta (s. 60, 61).
Asad avslutar kapitlet med att den västerländska civilisationens moraliska grund är oförenlig med islam. Därmed inte sagt att muslimer helt ska vända ryggen åt väst och möjligheten att dra nytta av västerländsk kunskap inom de exakta och tillämpade vetenskaperna, men längre än så bör det kulturella utbytet inte sträcka sig. ”Att gå längre och imitera den västerländska civilisationens anda, livsstil och samhällsorganisation är omöjligt utan att utdela en dödsstöt åt islams själva existens som ett teokratiskt statsskick och en praktisk religion” (s. 62).
Nästa kapitel handlar om korstågen och just korstågen är ytterligare ett skäl till att muslimer inte bör imitera den västerländska civilisationen, eftersom västs förflutna är djupt färgat av en, som Asad kallar det ”märklig” (strange) fientlighet mot islam. Även det är ett arv från antikens Europa, eftersom grekerna och romarna betraktade sig som civiliserade medan allt främmande, särskilt öster om Medelhavet, betraktades som barbariskt. Ända sedan dess anser européerna att deras överlägsenhet över resten av mänskligheten är ett faktum, ”och det mer eller mindre uttalade föraktet för utomeuropéer och utomeuropeiska nationer är ett av den västerländska civilisationens utmärkande drag” (s. 63).
Viktigt här är att boken kom ut 1934, att Asad var av judisk börd, att Mussolini hade haft makten i Italien sedan 1922 och betraktade utomeuropéer som lägre stående, och att Hitler hade suttit vid makten sedan 1933. Viktigt är också att Sovjet, Italien och Tyskland var diktaturer, att Stalin, Mussolini och Hitler var envåldshärskare, att Indien, där Asad skrev boken, var koloniserat av Storbritannien, att han växte upp i ett kejsardöme, att Europa slagits i spillror av första världskriget, att han levt många år bland Arabiska halvöns beduiner, att kungariket Saudiarabien nyligen upprättats, att han i princip inte hade någon erfarenhet av ett demokratiskt styre och att idén om en teokrati därför kanske inte, med tanke på hur världen såg ut och hans erfarenhet, var så främmande som den ter sig i dag nästan hundra år senare.
De skäl Asad räknat upp räcker inte, säger han, för att förklara västs inställning till islam, som ”är en djupt rotad nästan fanatisk motvilja”, till skillnad från inställningen till buddismen eller hinduismen. Han menar att europeiska orientalister inte skildrat islam ur ett neutralt perspektiv utan mer som om islam ställts inför en domstol och drar likheter med katolska kyrkans inkvisition. Detta har lett till en förvrängd bild av islam i alla de olika europeiska orientalisternas litteratur om islam och den islamiska kulturen på vilket språk de än skrivit. Som om de återgivit den antika uppdelningen i européer och barbarer, säger Asad.
Den första stora drabbningen mellan ett enat Europa och islam var korstågen. Asad menar att drabbningen sammanföll med att den europeiska civilisationen efter de mörka åren sedan Romarrikets fall började ta form. Strider hade visserligen förekommit mellan kristna och muslimer tidigare, som arabernas erövring av Sicilien och Spanien och anfallet mot södra Frankrike, men det skedde innan en ny europeisk kulturell medvetenhet hade formerats och betraktades mer som lokala strider. Det var korstågen som i flera sekler framåt kom att prägla européernas syn på islam. Korstågen var betydelsefulla, säger Asad, därför att de inföll under det han kallar Europas barndom, korstågen gav upphov till ett slags masspsykologi som lever kvar på samma sätt som våldsamma intryck under barndomen medvetet eller omedvetet lever kvar. Tilläggas skall att Asad studerat i Wien där Freud var ett stort namn och att en av hans morbröder var psykoanalytiker. Han säger att det moderna Europa föddes ur korstågens anda, att tidigare hade det bara funnits anglo-saxare, tyskar, fransmän och normander, italienare och danskar men under korstågen växte ett nytt begrepp fram, den västerländska civilisationen. En gemensam mission lika för alla européer skapades ”och det var hatet mot islam som var gudfader till denna nya skapelse” (s. 69).
Ironiskt nog, säger Asad, att helt och hållet bakom detta kollektiva medvetande, ”västvärldens så att säga intellektuella författning, låg den kristna kyrkan, medan västs senare landvinningar möjliggjordes först efter en intellektuell revolt mot nästan allt kyrkan stod och står för” (ibid.). Skadan orsakad av korstågen handlade inte om vapenskrammel utan var först och främst ”ett intellektuellt ont”. Det europeiska medvetandet förgiftades av en medvetet felaktig beskrivning, understödd av kyrkan, av islams lära och ideal. ”Det var under korstågens tid som den löjliga uppfattningen att islam är en religion bestående av rå sensualism och brutalt våld, av efterlevnaden av ritualer i stället för en rening av hjärtat, gjorde insteg i Europas medvetande och blev kvar där, och det var då för första gången som profeten Muhammed kallades Mahound” (s. 71, 72).
”Hatets frö hade såtts”, och det fick efterverkningar i Europa, ”det uppmuntrade de kristna i Spanien att slåss för att återta landet från ’hedningarnas ok’” (s. 72). Förstörelsen av det islamiska Spanien tog flera århundraden och just därför fördjupades och växte det antiislamiska hatet och blev permanent. Den tredje stora händelsen var turkarnas erövring av Konstantinopel 1453. Hatet fortsatte att växa och blev en sedvana. Asad frågar sig hur det kan komma sig att en så gammal fientlighet, som dessutom har sitt ursprung i religionen, fortfarande lever kvar i Europa när religiösa känslor förpassats till det förgångna. Han använder ånyo en psykoanalytisk bedömning och talar om en undermedveten faktor.
Asad säger att man i muslimska kretsar hör påståendet att Europas hat mot islam, på grund av de våldsamma konflikterna i det förgångna, gradvis håller på att avta, att man till och med kan se tecken på en dragning till islam som religiös och social lära, att ”många muslimer faktiskt på allvar tror att en snar masskonvertering av européer till islam är nära förestående. Tanken är inte orimlig för oss som anser att islam av alla religiösa system är det enda som framgångsrikt klarar en opartisk kritisk granskning. Vi har dessutom fått höra av profeten att islam till slut kommer att accepteras av hela mänskligheten” (s. 77). Men, fortsätter Asad, det finns inte det minsta tecken på någon masskonvertering. Européerna är inte intresserade av religiösa förklaringar av livet, de är alldeles för intresserade av det materiella. Europa har aldrig befunnit sig längre från islam än i dag (1934). Att en aktiv fientlighet mot islam kan vara i avtagande beror inte på att islams lära skulle uppskattas utan på den islamiska världens upplösning och kulturella svaghet och att den inte längre utgör ett hot mot europeiska politiska intressen. Väst närmar sig inte islam. Att fientligheten avtar tyder mera på att likgiltigheten ökar. Materialismen firar triumfer och folk flockas till rent materialistiska ideologier som marxismen och fascismen. Den islamiska missionen kanske kan väcka en viss nyfikenhet hos vissa, men undantagen räcker inte för att förändra en hel civilisation.
Asad siar och säger att kanske en serie riktigt våldsamma krig världen aldrig tidigare skådat skulle kunna knäcka den västerländska materialistiska självinbilskheten och få folk att än en gång i ödmjukhet och på allvar söka efter andliga sanningar, ”och då skulle kanske en framgångsrik islamisk mission i väst bli möjlig” (s. 82). Men det är en farlig önskan eftersom vi bara lurar oss själva bort från det faktum att kulturellt sett har vi inget att komma med, säger Asad, medan västerländska influenser i dag är kraftiga i den islamiska världen, ”vi sover medan deras inflytande underminerar och förstör islamiska samhällen överallt. Att önska islams utbredning är en sak, att bygga falska förhoppningar på denna önska är något helt annat. Vi drömmer om att islams ljus sprids över världar långt borta medan islams ungdom alldeles inpå oss överger vår sak och vårt hopp” (s. 83). Nästa kapitel handlar om utbildning för att komma till rätta med sakernas tillstånd. Och det ska vara en utbildning helt fri från västerländska influenser.
Tio år tidigare, 1924, innan Asad skrev sin bok avskaffade den turkiska nationalförsamlingen kalifatet, vilket sände en chockvåg över hela den islamiska världen, som redan överflödade av västerländska influenser, inte minst genom utbildningsväsendet i länder ockuperade av europeiska kolonialmakter. Det är denna utbildning Asad kritiserar. Han syftar också på uttrycket om osmanska riket fram till kollapsen efter första världskriget som ”Europas sjuke man” när han inleder kapitlet med följande ord: ”Så länge muslimerna fortsätter att se den västerländska civilisationen som den enda kraften som kan få deras egen stagnerande civilisation att pånyttfödas skjuter de sitt eget självmedvetande i sank och stöder indirekt den västerländska inställningen att islam är en ’förbrukad kraft’” (s. 85).
Han kommenterar att han i tidigare kapitel förklarat att de islamiska och västerländska civilisationerna är oförenliga eftersom de är baserade på diametralt olika värdesystem. ”Hur kan vi då”, frågar han, ”förvänta oss att en utbildning av den muslimska ungdomen enligt västerländskt mönster, en utbildning baserad helt och hållet på europeiska kulturella erfarenheter och värderingar, ska vara fri från antiislamiska influenser?” (ibid.). Asad är övertygad om att en västerländsk utbildning kommer att underminera ungdomarnas vilja att tro på profetens budskap och betrakta sig själva som representanter för islams teokratiska civilisation. Det står helt klart att den religiösa tron hos ”intelligentian” utbildad enligt västerländskt mönster snabbt tappar mark, säger han, jämfört med den outbildade befolkningen som fortfarande när en tro på islam. Skälet är inte att den västerländska vetenskapen de matats med har kommit med rimliga motargument mot den islamiska lärans sanning utan på att den moderna västerländska civilisationens intellektuella anda är så antireligiös att den gröper ur den unga muslimska generationens religiösa potentialer.
Religiös tro eller icke-tro är sällan baserad på argumentation utan snararare intuition, säger Asad, ”eller låt oss kalla det insikt”. Men mestadels härrör den från individens kulturella omgivning, fortsätter han, och citerar en utsaga av profeten Muhammed: ”Alla barn har en medfödd renhet, det är föräldrarna som gör det till en jude, en kristen eller en avgudadyrkare” (s. 88). Begreppet föräldrar kan utsträckas till familjelivet, skolan, samhället och så vidare. ”Det kan inte förnekas i det nuvarande tillståndet av förfall att den religiösa andan i många muslimska hushåll är av en så låg och intellektuellt urvattnad art att den kanske blir det första incitamentet hos den uppväxande ungdomen att vända religionen ryggen. Det kan säkert vara så, men när det gäller frågan om den muslimska ungdomens utbildning enligt västerländskt mönster blir resultatet inte kanske, utan mest sannolikt en antireligiös inställning senare i livet” (s. 88).
Den stora frågan är: ”Hur ska vi förhålla oss till det moderna vetandet?” (s. 89). Att vara negativ till den västerländska utbildningen är inte samma sak som att vara negativ till utbildning. Vi måste ha viljan att bli lika vetenskapligt och ekonomiskt effektiva som de västerländska nationerna, säger Asad. ”Man det är en sak muslimerna inte ska se med västerländska ögon eller tänka i västerländska tankebanor: de får inte vilja, om de önskar förbli muslimer, ersätta islams andliga civilisation med västs materiella experiment” (s. 92). Asad hänvisar till filosofen Immanuel Kant och hans uttalande om att tolkningen av tingen är subjektiv och att när de yttre omständigheterna förändras så förändras också tolkningen. Eftersom vetenskapen varken är materialistisk eller religiös i sig kan tolkningen av den leda till helt olika slutsatser om universum, det vill säga tolkningar som är andliga eller materiella beroende på ens egen fallenhet. Då väst har en fallenhet för materialismen är väst genomsyrat av en antireligiös föreställningsvärld, därmed måste den västerländska utbildningen i sin helhet också vara antireligiös. Asad menar därför att studiet av den moderna empiriska vetenskapen inte är skadlig i sig för islams kulturella realitet, det som är skadligt är att muslimer som studerar dessa vetenskaper får kunskapen filtrerad av det västerländska synsättet.
”Det är mycket olyckligt att vår egen sekellånga likgiltighet och försumlighet vad beträffar vetenskaplig forskning har gjort oss totalt beroende av västerländska kunskapskällor” (s. 94). Det är skälet till Europas stora försprång och den islamiska världens eftersläpning och så som det ser ut just nu är vi tvungna att acceptera den moderna vetenskapen genom västvärldens utbildningsmaterial, säger Asad. Men det innebär enbart de exakta vetenskaperna och dess metoder och enbart så länge den islamiska kulturen och en islamisk tolkningsram inte hunnit utvecklas. Om Asad fick föreslå det ideala utbildningsdepartementet styrt helt utifrån ett islamiskt perspektiv skulle bara västs naturvetenskap och matematik läras ut i islamiska skolor medan undervisning i europeisk filosofi, litteratur och historia skulle förlora sin nuvarande framträdande ställning. Den europeiska litteraturen ska visserligen inte petas helt, men bara gälla filologiska studier. Den europeiska litteraturens rådande ställning i många islamiska institutioner bidrar till att muslimska ungdomar fjärmar sig från islam, vilket den europeiska tolkningen av världshistorien i ännu högre grad gör. Fram till nyligen har den helt enkelt varit en utvidgad och glorifierad västerländsk historia. Effekten på icke-européer har varit mindervärdeskänslor gällande deras egen kultur, deras egen historia och framtida möjligheter. ”De tränas systematiskt i att ringakta sin egen framtid – såvida det inte handlar om en framtida kapitulation inför västerländska ideal” (s. 99). Asad uppmanar ansvariga islamiska tänkare att göra sitt yttersta för att revidera historieundervisningen i de islamiska skolorna med målet att skapa en historia sedd utifrån ett muslimskt perspektiv. Asad betonar än en gång hur skadlig den västerländska utbildningen är för muslimska ungdomar med sin underström av förakt för islam och lyfter fram hur överlägsen den islamiska kulturen är jämfört med väst.
”En kulturs eller en civilisations överlägsenhet över en annan består inte i en högre grad av materiell kunskap (även om kunskapen är mycket önskvärd) utan i dess etiska energi, i dess större möjlighet att förklara och koordinera alla aspekter av det mänskliga livet. Och i det hänseendet överglänser islam alla andra kulturer. Vi behöver bara följa dess regler för att nå det allra yttersta människan är kapabel att uppnå. Men vi kan inte och får inte imitera den västerländska civilisationen om vi vill att islams värden ska bevaras och pånyttfödas. Det onda som den civilisationens intellektuella influenser orsakat islams kropp överstiger vida den materiella vinst de möjligen kan bidra med” (s. 101, 102).
Kapitlet avslutas med ett brandtal om farorna med att blint följa den västerländska utbildningen så som den är upplagd, och den ”dödliga effekt” det kan ha på den islamiska världens religiösa möjligheter, samt vikten av att skydda sig från den västerländska civilisationens intellektuella anda, ”som är i färd med att erövra vårt samhälle och våra sinnen. Genom att imitera västs livsstil tvingas muslimerna gradvis att ta till sig det västerländska levnadssättet: för imitation av det yttre leder successivt till en motsvarande assimilering av den världsbild som är ansvarig för det yttre” (102).
Nästa kapitel handlar om imitation. ”Muslimernas imitation – individuella och samhälleliga – av den västerländska livsstilen är utan tvivel den största faran för den islamiska civilisationens existens – eller snarare pånyttfödelse”, skriver Asad, och kallar det en kulturell sjukdom, som han menar har sina rötter flera årtionden tillbaka i muslimernas misströstan inför västs tekniska och ekonomiska övertag. Han skriver att muslimerna på grund av okunnighet om islams sanna lära lade sitt eget samhälles bedrövliga tillstånd i västs händer, att muslimer inte trodde att de själva skulle kunna hålla jämna steg med resten av världen om de inte anammade västs sociala och ekonomiska spelregler. Han lägger skulden på det han benämner ”den så kallade ulama-klassens trångsynta attityd” (s. 103). Ulama är beteckningen på islamiska teologer och jurister som i vissa länder haft stor makt. Den islamiska världen hade stagnerat, skriver Asad, och många ”upplysta” muslimer, som ansåg att man borde anpassa sig till väst, brydde sig inte om att ta reda på om islams lära, det vill säga Koranen och profeten Muhammeds lära (sunna), var skälet till den islamiska världens förfall eller inte. De nöjde sig med att peka på att det de samtida teologerna lärde ut i de flesta fall utgjorde ett hinder för framåtskridandet, i stället för att själva studera islams ursprungskällor. Asad talar om islams rättslära och säger att de i det tysta likställde sharia med samtidens putsade rättslära och fann att den i många avseenden var bristfällig, med påföljd att de förlorade allt praktiskt intresse av sharia och förpassade rättsläran till historien och den teoretiska kunskapen. ”Och så framstod en imitation av den västerländska civilisationen som den enda utvägen från det muslimska förfallets dödläge” (s. 104).
Asad lyfter fram att det han kallar ”mer eftertänksamma” böcker från senare tid, som bevisar att islamiska sharia inte alls är ett hinder för det moderna framåtskridandet, kom för sent för att hindra muslimernas blinda beundran av väst och namnger särskilt ”the splendid book Islamlashmaq” (Islamisering), skriven av den osmanska ämbetsmannen Said Halim Pasha (1865–1921). Enligt Wikipedia var han en av de ansvariga för det armeniska folkmordet och enligt en text på internet ska han ha förordat en fullständig islamisering av samhället och att muslimer helt ska glömma sin förislamiska historia och rena sig från sitt förislamiska arv.Asad skriver att dessa böckers ”helande effekt” dessvärre kom att neutraliseras av en uppsjö andraklassens apologeters litteratur. Även om de inte öppet förnekade islams praktiska lära försökte de bevisa att sharia mycket väl kunde underordnas västvärldens sociala och ekonomiska villkor. ”Muslimernas imitation av västvärlden tycktes således vara rättfärdigad och jämnade vägen för det gradvisa avståndstagandet av islams mest elementära sociala principer” (s. 105).
Asad framhåller att alldeles bortsett från det faktum att åtskilliga fenomen som är en väsentlig del av den västerländska samhällsstrukturen, till exempel kvinnors och mäns fria umgänge och ränta på kapital, strider mot den islamiska läran så utgör den västerländska civilisationens inneboende karaktär ett hinder för människans religiösa orientering. ”Och bara mycket ytliga människor kan tro att det är möjligt att imitera en civilisations yttre skepnad utan att samtidigt påverkas av dess anda” (s. 106). Han citerar en, som han säger, välkänd hadith: ”Den som imiterar andra människor blir en av dem” (s. 107). Han säger att det är omöjligt att uppskatta en civilisation som är motståndare till ett religiöst synsätt och samtidigt förbli en god muslim. Han menar att imitation handlar om en känsla av underlägsenhet. ”Det är detta, och inget annat, som gör att muslimer imiterar den västerländska civilisationen”. Han säger vidare att det har blivit högsta mode att lägga all skuld på islam (s. 109). För att islams pånyttfödelse ska kunna ske måste muslimer göra sig av med sin apologetiska attityd. ”En muslim måste hålla huvudet högt. Han måste inse att han klart och tydligt skiljer sig från resten av världen och han måste lära sig att vara stolt över att inte vara lik alla andra. Han borde sträva efter att vårda denna olikhet som en värdefull beståndsdel och stolt förmedla den till världen, i stället för att be om ursäkt för den och försöka smälta in i andra kulturella kretsar” (s. 109, 110). Det innebär inte att man måste leva helt avskilt från andra, säger Asad, det är alltid möjligt att ta till sig positiva influenser från andra kulturer utan att nödvändigtvis förstöra sin egen. ”Ingen civilisation kan blomstra, eller ens existera, efter att ha förlorat sin stolthet och koppling till sitt eget förflutna” (s. 110).
Den västerländska civilisationen kan inte vara rätt medium för den islamiska världens pånyttfödelse efter den mentala och samhälleliga dvala islam, enligt Asad, befinner sig i och som han menar beror på att den praktiska religionen förvanskats till en vana helt utan moralisk drivkraft. Islam är, säger Asad, vilket han säger att han påpekat flera gånger, inte bara en ”hjärtats tro” utan också ett mycket tydligt definierat program för det individuella och samhälleliga livet, som kan förstöras genom assimilering till en främmande kultur med ett i grunden helt annat moraliskt fundament, liksom det kan pånyttfödas i samma ögonblick det åter blir en faktor som formar livet i alla dess aspekter. Islam kan inte längre kosta på sig att förbli ett tomt skal, betonar han, särskilt inte under de nuvarande förhållandena med alla nya idéer och motstridiga kulturella strömningar.
Asad liknar muslimernas problem med de problem en resande som kommer till ett vägskäl ställs inför. ”Han kan stanna där han är, men det skulle innebära att han dör av svält. Han kan välja vägen med skylten ’Mot den västerländska civilisationen’; men då måste han för alltid ta farväl av sitt förflutna. Eller också kan han välja den andra vägen, den som bär inskriften: ’Mot islams verklighet’. Det är denna väg enbart som kan tilltala dem som tror på sitt förflutna och på möjligheten av dess omvandling till en levande framtid” (s. 112). En levande framtid innebär att strikt följa profeten Muhammeds lära, islams andra källa, vilket de följande två kapitlen handlar om. Asad skriver att han använder begreppet sunna i dess vidaste bemärkelse som beteckning på det exempel profeten Muhammed föregått med ”genom sina handlingar och sina ord. Hans underbara liv var en levande illustration till och förklaring av Koranen och vi kan inte göra den Heliga boken större rättvisa än att följa honom som var medlet för dess uppenbarelse” (s. 114). ”Sunna är nyckeln till att förstå islams uppgång för mer än tretton hundra år sedan, och varför skulle sunna inte vara nyckeln till en förståelse av det nuvarande förfallet? Efterlevnaden av sunna är synonymt med islams existens och framsteg. Försummelsen av sunna är synonymt med islams sönderfall och avtynande. Sunna var Huset islams järnstomme, och om man avlägsnar en byggnadsstomme kan man då bli förvånad om den faller ihop som ett korthus?” (s. 113, 114). Denna enkla sanning, säger Asad, som alla lärda i islams historia är eniga om, är mycket impopulär tiden han skriver boken, på grund av den västerländska civilisationens allt växande inflytande. Det är sanningen, betonar han, ”i själva verket den enda sanning som kan rädda oss från vårt nuvarande förfalls kaos och skam” (ibid.).
Asad upprepar att det som skiljer islam från alla andra transcendentala system är den totala sammankopplingen av människans moraliska och materiella liv och ger en släng åt kristendomen när han förklarar varför islam var så framgångsrik, man behövde inte förakta jorden för att nå himlen. Profetens sunna är den enda giltiga förklaringen till Koranens lära, säger Asad, eftersom Koranen har många svårtydbara verser som kan tolkas på olika sätt och heller inte ger praktiska exempel på det dagliga livets alla aspekter. Asad menar att Koranen aldrig var avsedd att användas oberoende av Muhammeds personliga vägledning. Han kritiserar de rådande slagorden ”Låt oss återvända till Koranen men låt oss inte bli sunnas slaviska efterföljare” (s. 120). Han menar att de som förordar det synsättet bara avslöjar sin okunnighet om islam. Därefter går han in på hadithernas autenticitet och bemöter kritiken mot dem. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om islams tidiga historia och sanningshalten i de insamlade uttalandena av Muhammed och hans följeslagare som går under benämningen hadither eller traditioner och som samlats i tjocka böcker, korta uttalanden om vad Muhammed och hans följeslagare ska ha sagt och gjort.
Asad säger att de hadithkritiker han kallar ”pseudokritiker”, som anser att sunna vilar på ”opålitliga traditioner”, försöker avlägsna det nödvändiga kravet att följa sunna för att själva kunna tolka Koranens lära som de vill, eller var och en efter sin tro. Det skulle innebära, förklarar han, ”att islams exceptionella ställning som ett moraliskt och praktiskt rättesnöre både individuellt och socialt skulle falla i bitar” (s. 130). Han ondgör sig över den ”muslimska intelligentian” som är så fascinerade av den västerländska livsstilen att de anser att det inte går att både följa profetens exempel och leva ett modernt västerländskt liv. Det är därför det han kallar ”Westernisation” är det starkaste skälet till att efterlevnaden av sunna är så impopulärt. Har man väl förklarat sunna irrelevant kan man tolka Koranens lära så att den ser ut att stämma överens med den västerländska civilisationens anda.
Det andra av de två kapitlen om sunna är därför ett försvarstal och heter ”The spirit of the Sunnah”. Än en gång påpekar han att islam är ett totalt levnadssätt och måste accepteras i sin helhet och vikten av att lyda. Det finns tre skäl för det han kallar ”institutionen” sunna. Det första är den individuella aspekten; att individen mentalt måste tränas i att permanent leva medvetet, vaket och självkontrollerat, och för att kunna göra det krävs att man ständigt är uppmärksam på sitt beteende eftersom sunna är allomfattande. Detta för att undvika att praktiserandet av islam blir en mekanisk rutin och förlorar sitt uppbyggliga värde, vilket inträffat de senaste århundradena. Asad kritiserar sufismen som han anser har avvikit från den raka vägen.
Den andra aspekten är den samhälleliga vikten och nyttan. Asad säger att de flesta sociala konflikter uppstår på grund av att människor inte förstår varandras handlingar och intentioner och det i sin tur beror på att människor har så olika temperament, böjelser och sedvänjor som skapar murar mellan dem. Om alla däremot har identiska vanor hela livet igenom skulle det vara enklare att förstå varandra. ”Eftersom islam lägger lika stor vikt vid den sociala som den individuella välfärden är det viktigt att samhällets individuella medlemmar systematiskt förmås att få sina vanor och sedvänjor att likna varandra, hur olika deras sociala och ekonomiska status än är. Utöver detta tjänar sunna med sin så kallade rigiditet samhället i ännu högre grad av att det blir enhetligt och stabilt och hindrar den antagonistiska och konfliktartade utvecklingen som under benämningen ’sociala frågor’ skapat ansenlig oreda i det västerländska samhället” (s. 147). Ett islamiskt samhälle med en stabil grund byggd på den gudomliga lagen och profeten Muhammeds liv och leverne skulle, menar Asad, kunna sätta all kraft på den materiella och intellektuella välfärden och jämna vägen för individen i hans andliga strävanden. ”Detta, och inget annat, är den islamiska sociala organisationens verkliga religiösa mål” (s. 148, 149).
Den tredje aspekten som gör det nödvändigt att strikt följa sunna är att profeten Muhammed inte är en vis man bland andra visa män utan den sista profeten som alltid handlade under gudomlig inspiration. Att förkasta hans vägledning eller delar av den är detsamma som att förkasta Guds vägledning. Det skulle innebära att ”hela islams budskap inte avsågs att vara den slutgiltiga lösningen utan bara en alternativ lösning på människans problem” (s. 150). Asad citerar Koranen sura 5:3, Bernströms översättning: ”Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått.” K.V. Zetterstéens 5:5: ” I dag har jag fullkomnat eder religion åt eder, gjort min nåd fullkommen och funnit för gott att giva eder Islam till religion.”
Asad skriver: ”Vi betraktar islam som överlägset alla andra religiösa system därför att islam omfattar livet i sin helhet. Islam tar lika stor hänsyn till Världen och Eftervärlden, kropp och själ, individen och samhället” (s. 150, 151). ”Det är inte en väg vilken som helst utan vägen och mannen som gav oss denna lära är inte en vägledare vilken som helst utan vägledaren. Att följa allt han gjorde och påbjöd är att följa islam; att negligera hans sunna är att negligera islams realitet” (s. 151). I sammanfattningen betonar Asad vikten av islams pånyttfödelse. Islam behöver inte ”reformeras” som vissa anser. Islam är perfekt i sig. Det är vår attityd till islam och våra tillkortakommanden som måste reformeras, skriver han. ”Vi kan självklart ta till oss influenser från främmande kulturer, men vi kan inte ersätta islams perfekta uppbyggnad med något icke-islamiskt om det så kommer från väst eller öst. Islam som en andlig och social institution kan inte ’förbättras’.” ”En förändring är nödvändig, men den måste komma inifrån oss själva – och den bör gå i islams riktning och inte bort från islam” (s. 157). Asad säger att ”vi har övergett den bästa moralläran världen någonsin skådat” (s. 158). Det finns bara en väg ut ur vårt sönderfalls skam och det är ”att erkänna skammen, att dag och natt ha den för ögonen och smaka bitterheten tills vi beslutar oss för att avlägsna orsakerna.” Det är dags att sluta drömma att missionen är verksam på fyra kontinenter, att västerlänningar mer och mer inser islams skönhet. ”Det är meningslöst att låtsas och att leta efter kasuistiska argument i syfte att övertyga oss själva att vår förnedring inte är bottenlös. För den är bottenlös” (s. 159).
Asad skriver att det finns en väg till pånyttfödelse och det är att sluta komma med ursäkter om islam, det är bara ett annat namn för intellektuell defaitism. Nästa steg måste bli ”att vi medvetet och avsiktligt följer vår profets sunna”. Vi ”måste, än en gång, lära oss att betrakta islam som normen världen ska dömas efter” (s. 160). Asad skriver om hur islam har feltolkats och förvrängts och vikten av att göra sig av med seklers alla kulturella avlagringar och börja om på nytt och gå tillbaka till urkällorna Koranen och profetens sunna. ”Men bara om vi återfår vårt förlorade självförtroende kan vi förvänta oss att vrida vägen rätt igen. Vi kommer aldrig att nå målet om vi förstör våra egna sociala institutioner och imiterar en främmande civilisation – främmande inte bara ur en historisk och geografisk utan också en andlig mening. Som saken är i dag är islam likt ett sjunkande skepp. Alla händer som kan bistå är nödvändiga ombord. Men det kommer att räddas om muslimerna hör och förstår ropet från den Heliga Koranen” (s. 162, 163), säger Asad, och avslutar sin text med just det ropet, sura 33:21 i Bernströms översättning: ”I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.” K.V. Zetterstéen: ”I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme för den, som hoppas på Gud och den yttersta dagen och flitigt åkallar Gud.”
Det svenska sekulära statsskicket utmanas av islamister
Jämför gärna Muhammad Asads beskrivning av islamism i boken Islam at the crossroads med Henrik Arnstads och universitetslektor Hossein Shelbans i Dagens ETC 8 maj 2023. Ingen av dem har, till skillnad från Sameh Egyptson, publicerat någon forskning om Muslimska brödraskapet. Jag diskuterar Dagens ETC:s propagandaverksamhet för Muslimska brödraskapet i del 5. Den här kvinnan sammanfattar med några ord Muhammad Asads beskrivning av den politiska ideologin islamism, vars mål är en världsomspännande teokrati styrd av sharia, Allahs lagverk.
Kristna betraktas som månggudadyrkare eftersom de dyrkar Fadern, Sonen och den heliga Anden. Likt kvinnan ovan har miljoner och åter miljoner människor världen över tagit till sig Muhammad Asads uppmaning att rädda det sjunkande skeppet och införlivat att det är varje enskild individs uppgift att påtala det rätta och förbjuda det orätta, vilket kvinnan ovan uttryckligen ägnar sig åt. Frågan är varför ingen ansvarig har upplyst henne om att Sverige är en sekulär rättsstat och lidelsefullt försvarat den västerländska civilisationen kontra den islamiska världen, alltså omvänt mot vad Muhammad Asad gör i sin bok.
Islamiska väckelserörelser fanns redan innan Asad skrev sin bok, exempelvis den indiska väckelserörelsen Tablighi Jamaat (TJ) grundad 1926 eller 1927 i en liten indisk ort som nu är spridd över hela världen. TJ är kopplad till deobandirörelsen, TJ är inte politiskt aktiva men deras missionsverksamhet syftar till att omvända den enskilda individen till att leva i enlighet med Koranens bud och profeten Muhammeds exempel. En mycket liten grupp hängivna väckelsepredikanter lyckas omvandla heterodoxa samhällen inifrån till strikt islamreligiösa samhällen. Det är exakt vad den lilla gruppen på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren har hållit på med i flera decennier här i Sverige. Asad skrev sin bok 1934, då den islamiska världen var på fallrepet. I dag utmanar det stenrika islamiska blocket den västerländska civilisationen lika intensivt som Kina och Putin. Deras sammanslutning Organisation of Islamic Cooperation, som kallar sig The collective voice of the Islamic world, består av 57 medlemsländer. Ett av deras mål är att ”islamofobi” ska klassas som hatbrott i syfte att få, i synnerhet västländer, att införa hädelselagar och därmed strypa all kritik av demokratifientliga tolkningar av islam.
År 2022 lyckades Pakistans premiärminister Imran Khan som talesperson för OIC få FN att anta 15 mars som ”International Day to Combat Islamophobia”. Notera att han blev religiös tack vare att ha läst Muhammad Asads bok The road to Mecca. Pakistan kan inte kallas en demokrati, hädelse kan ge dödsstraff. I vårt närområde har vi Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som inte bara har förändrat landet i religiös riktning, utan också har som målsättning att förändra hela Europa i riktning mot hans politiska tolkning av islam bland annat via de årliga European Islamophobia Report, som jag diskuterar i nästa inlägg.
För att återgå till Asads bok och vända på steken och se hur influenser från den islamiska världen får den västerländska civilisationen att i allt snabbare takt tappa mark:
Inse att skattefinansierade islamiska skolor aldrig borde ha fått tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. Inse att moskéer aldrig skulle ha getts byggnadslov innan huvudmännen skrev under en demokratiförsäkran att de respekterar svensk lag och det svenska statsskicket. Inse att förbud mot offentliga böneutrop omedelbart bör gälla. Inse att en lag om förbud mot beslöjning i all offentligt finansierad verksamhet omgående bör röstas igenom av riksdagen. Med offentligt finansierad avses även SVT som gjort det till en sport att i sina nyhetsprogram visa skolflickor och kvinnor i hijab/shariadok.
Plagget är politiskt, inte religiöst. Ordet hijab betecknar i Koranen inte något klädesplagg, se exempelvis Västeråsmoskéns text Kvinnors klädesnorm enligt Koranen.
Inse att Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) bör läggas ner med omedelbar verkan, liksom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Inse att alla offentliga medel till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd med omedelbar verkan bör dras in. Inse att alla medel till Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief med omedelbar verkan bör dras in.
Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapets främsta ideolog efter grundaren Hassan al-Banna, citerar vad Muhammad Asad skriver om korstågen i sin bok Social justice in Islam (1949), en bok starkt influerad av Asads Crossroads.
Boken gavs ut första gången 1988, en ny kom 1991, jag har en version daterad 2002, nerladdad från internet. I bokens inledning tackar man för stöd och projektbidrag från Statens invandrarverk. Författarna skriver:
I Sverige finns Asads och Qutbs tankegångar publicerade i bland annat Muslimska brödraskapets manual för upprättandet av shariatowns i Sverige, Att förstå Islam, som Mahmoud Aldebe var projektledare för och som han saxade avsnitt ur i sitt brev Det glömda minoriteten som han skickade till alla riksdagspartier inför valet 2006 där han krävde särlagstiftning. |
”Det största problemet för muslimerna har utgjorts av myndigheterna och det omgivande majoritetssamhället. Man talar om religionsfrihet, om begreppen kultur och religion, men på ett helt svenskt sätt som är totalt främmande för muslimerna. Det svenska samhället tänker alltför svenskt. Man borde därför ta initiativ till en dialog mellan muslimerna och det svenska samhället” (s. 5).
Med ”muslimerna” avses Muslimska brödraskapets aktivister, som exempelvis Mahmoud Aldebe. De skriver också: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil” (s. 34). ”Dialogerna” syftar med andra ord inte till att ”muslimerna” ska anpassa sig till det svenska samhället utan att svenska politiker och myndigheter ska anpassa sig till Muslimska brödraskapets krav.
Utöver Mahmoud Aldebe har vänsterpartisten Mostafa Malaekah skrivit flera propagandahäften för upprättandet av shariatowns i Sverige utifrån Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam, bland annat Vad du inte vet om Islam, Vad är meningen med livet? samt könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam. |
Häften som har kunnat laddas ner från Muslimska brödraskapets olika hemsidor, bland annat stora moskén, även kallad Zayeds Moské, på Medborgarplatsen i Stockholm som är brödraskapets huvudsäte, häften de också har publicerat i tryckt form och som finns spridda över hela Sverige. Det lömska med både Mahmoud Aldebes och Malaekahs häften är att de genom att konsekvent skriva ”islam befaller”, ”islam tillåter”, döljer att det är Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islamtexterna torgför. Ända sedan jag började skriva den här bloggen 2016 har jag lyft fram Mostafa Malaekahs demokratifientliga häften.
Socialantropolog Aje Carlbom, biträdande professor Malmöuniversitet, har i över två decennier försökt få gehör för den enklavisering Aldebes och Malaekahs häften ger upphov till. Även SVT-journalisten Evin Rubar har i dokumentären Slaget om muslimerna 2009, där för övrigt Aje Carlbom medverkar, försökt lyfta fram dessa kvinnofientliga skrifter. Det verkar som om vi tre är den enda som läst skrifterna och tar dem på allvar. Det är som att tala till en vägg.
SVT lät i sin nyhetsrapportering 3 mars 2017 Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa och Emin Poljarevic ta heder och ära av de tre utomordentligt kunniga författarna.
Muslimska brödraskapet har varit så framgångsrika i sina påverkanskampanjer att utmåla ”muslimer” som offer att politiker och myndigheter konsekvent utgår från deras perspektiv i stället för att värna den västerländska civilisationens liberala demokratier.
Sameh Egyptson skriver om Temsamani. Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, i vit mössa ska vi bara inte tala om. Han är en kopia av Muhammad Asad och uppträder som om islam är ett eget universum han härskar över och som Sverige ska anpassa sig till. Se exempelvis det här inlägget där jag fotat av hans demokratifientliga inlägg från Islamakademin 2013 och som sedan länge är borttagna, scrolla neråt.
Trots hans extremism och krav på parallella rättssystem översköljs han med skattemedel av Malmö stad. Allmänna arvsfonden har haft det extremt dåliga omdömet att ge honom 12,5 miljoner kronor i syfte att motverka ”islamofobi” som han likställer med antisemitism i föreningen Amanah. ”Islamofobi” ska under inga omständigheter likställas med antisemitism. Det bästa för Sveriges del är att strypa alla bidrag till ”kampen mot islamofobi” och att ordet ”islamofobi” stryks i alla offentliga dokument. Det är absolut nödvändigt att skifta perspektiv och ställa den västerländska civilisationen mot den islamiska världens demokratifientliga tolkningar av islam.
Jakob Forssmed: Inhandla Muhammad Asads bok Islam at the crossroads, lär dig boken utantill, studera sedan Aldebes Att förstå Islam och Mostafa Malaekahs skrifter och kalla till mängder med sakråd där du för islamiska ledare verksamma i Sverige förklarar innebörden i den sekulära rättsstaten och det svenska statsskicket.
Del I
Professor Mattias Gardells sågning. Inlägget riktar sig till utbildningsminister Mats Persson (L): Utred Mattias Gardells antidemokratiska verksamhet från sin professorsstol på Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Mattias Gardells mångåriga försvar av Muslimska brödraskapets svenska gren ska likställas med en statligt finansierad svensk professors försvar av fascisterna och nazisterna under 1930-talet
Ovan redogjorde jag för Muhammad Asads (Leopold Weiss) bok Islam at the crossroads (1934) och skrev att boken influerade bland andra Muslimska brödraskapets främsta ideolog Sayyid Qutb (1906–1966) och att Qutbs Social justice in Islam (1949) är en fördjupning och utvidgning av Asads bok.
Det får man inget intryck av när man läser professor Mattias Gardells bok Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005), där Gardell utförligt redogör för Qutbs bok, utan att nämna Asad, trots att Qutb namnger Asads bok och har ett långt citat ur boken om väst som arvtagare till Romarrikets materialistiska livssyn och kristendomens försumbara betydelse för det moderna västs enastående materiella, tekniska och vetenskapliga landvinningar (Social justice in Islam, 2000, s. 280–282). Asads bok finns inte heller med i Gardells litteraturförteckning. Intressant är att Qutb nöjer sig med att ange bokens titel utan att ange författaren, som om Asads bok är så känd i Egypten att författarnamnet är överflödigt.
Allra mest frapperande är det att Gardell inte nämner att Qutbs bok är en plädering för en teokrati styrd av sharia.
Gardell skriver att Qutb med boken ”lagt grunden för en ’folkhemsislamism’”, ”en vision om ett islamiskt samhälle byggt på principerna om social rättvisa, alla människors jämlikhet och absoluta åsiktsfrihet, där kollektivets och individens intressen skulle balanseras mot varandra” (s. 70, 71). Gardell säger att han karakteriserar Qutbs bok som en ”socialdemokratisk” ”folkhemsislamism” för att försöka begripliggöra huvuddragen i Qutbs politiska islam (s. 73). Det Gardell inte säger är att Qutb sitter med Koranen framför sig och målar upp ett drömscenario om ett samhälle helt baserat på hans tolkning av Koranen. Ingen kan med bästa vilja i världen säga att vår grundlag från 1974 presenterad av Olof Palme (S) skrevs med Bibeln som källa och förebild.
Gardell delar upp Muslimska brödraskapet i en reformistisk falang och en revolutionär falang och att reformisterna, som han kallar ”folkhemsislamister”, utgår från Qutbs Social justice in Islam och revolutionärerna från Qutbs Milstolpar (1964). Gardell ger en grovt missvisande bild av Muslimska brödraskapets extremt västfientliga, kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga ideologi och nämner inte att slutmålet är en teokrati byggd på deras tolkning av sharia, alldeles oberoende av om samhället omvandlas nerifrån och upp enligt den fredliga ”reformistiska” grenen eller uppifrån och ner enligt den militanta.
Gardells bok handlar om Muslimska brödraskapet i Egypten. Året efter det att den publicerades fick han en professorsstol vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet och har sedan dess utnyttjat sin professorstitel till att strypa all kritik av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige. Han har höjts till skyarna av professor emeritus Jan Hjärpe, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 7 mars 2017. På uppdrag av Riksbankens jubileumsfond gjorde Jan Hjärpe en kartläggning av forskningen inom Sverige om islam i och utanför Sverige. I inlägget skriver jag bland annat:
Som framgår av mina tidigare blogginlägg är Mattias Gardell Muslimska brödraskapets vägröjare och torped i Sverige. Han slår ner all kritik av Muslimska brödraskapets verksamheter i Sverige med att slunga ut islamofobi! och har konsekvent omöjliggjort en saklig debatt om politisk islam i Sverige och vad politisk islam får för konsekvenser för den sociala sammanhållningen i vårt land. Jan Hjärpe skriver:
”Mer direkt inom islamforskningens område är Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (Leopard, Stockholm 2005), där man särskilt kan uppmärksamma hans tolkning av det egyptiska Muslimska Brödraskapets ideologi och policy, baserat inte minst på intervjumaterial” (s. 8).
Inget om att det handlar om att genom infiltrering gradvis störta samhället inifrån för att skapa en islamisk stat styrd av sharia och att det är den metod Mattias Gardell använder sig av här i Sverige, tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister. Om Mattias Gardells ovetenskapliga bok Islamofobi, där han dömer alla utifrån en höger-vänsterskala och tar heder och ära av dem som inte är tillräckligt ”vänster” och klassar dem som islamofober skriver Jan Hjärpe:
”Relevans har givetvis då också hans undersökning om fördomar, konspirationsteorier, skrönor och generaliseringar som sprids om islam och muslimer: Islamofobi (Leopard, Stockholm 2010, 2011)” (ibid.).
Och som sammanfattning: ”Vi noterar naturligtvis att Gardell är en mycket betydande deltagare i den politiska debatten kring centrala frågor i nutiden” (ibid.).
Mattias Gardells insatser ”i den politiska debatten” är att strypa debatten med hjälp av anklagelser om ”islamofobi”.
Mattias Gardell var Stefan Löfvens gunstling. Religion är tolkning. Det finns hur många tolkningar av islam som helst, alltifrån den enskilda individens extremt privata relation till Allah, utan inblandning av religiösa eller politiska ledare, till al-Shabaab och IS. Muhammad Asad ger i sin bok flera exempel på tolkningar av islam han inte var nöjd med för snart hundra år sedan, han uppskattade inte tolkningar som var förenliga med den västerländska liberala demokratin.
Stefan Löfven valde när han var statsminister (2014–2021) att behandla islam som en orubblig stenklump och sa 2015 att hans regering inte tänkte kritisera islam. ”Vi har den största respekt för den religionen.” Det är en sak att ha respekt för religionen islam och en helt annan sak att problematisera och kritisera demokratifientliga tolkningar av islam. Tolkningar utförs av människor. I Sverige är varje individ ansvarig för sina handlingar. Sveriges rikes lag talar om vilka handlingar som är olagliga. Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam står lika mycket i strid med Sveriges rikes lag som Mussolinis fascism i Italien, Stalins kommunism i Sovjetunionen med östeuropeiska satellitstater och Hitlers nazism, alla tre männen envåldshärskare när Asad skrev Islam at the crossroads. Två av dem, Mussolini och Hitler, var störtade när Sayyid Qutb 1949 skrev Social justice in Islam. Staten Israel existerade inte när Asad skrev sin bok 1934. Det gjorde den när Sayyid Qutb skrev sin bok 1949. Muslimska brödraskapet är extremt judefientliga, de fick hjälp av Hitler att i Nazityskland träna medlemmar i sin militanta gren. Jag har i en del blogginlägg kallat dem islamonazister. Flera föreningar i den svenska grenen bjöd gång på gång, trots återkommande kritik, in talare kända för sin extremt judefientliga retorik.
Islamism är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa, representerad av bland andra Muslimska brödraskapets ca 13 män i den svenska grenens innersta kärna, som Sameh Egyptson namnger i sin avhandling.
Det är inte fel att kalla dem Muhammad Asads/Leopold Weiss efterföljare. Allt tal om att de skulle verka för integration är bluff. Det är bara att granska de källor de baserar sin verksamhet på, se föregående inlägg. De säger utåt vad de vet att svenska politiker och myndigheter förväntar sig att de ska säga, och en helt annan sak inåt. Löfven utsåg Mattias Gardells vän statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld till ordförande (2016–2018) för Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap, Vetenskapsrådet. Tack vare pengar från regeringen, slussade via Vetenskapsrådet och Ulf Bjereld, kunde Gardell, svenska Muslimska brödraskapets vägröjare och torped, få sitt efterlängtade Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), som invigdes januari 2017, vilket jag återkommer till. Här nämner jag bara att rasism enligt CEMFOR innebär att alla utlandsättade är offer, att ”vita” svenskar är förövare, att det därmed inte skulle råda några motsättningar mellan utlandsättade från olika länder, olika etniciteter, olika religioner och olika tolkningar av islam, eller hat och förakt riktad mot svenskättade, Sverige och västvärlden från utlandsättade. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs dåd 2010, Rakhmat Akilovs terrordåd 2017, Korankravallerna påsken 2022 ger en helt annan bild. För att inte tala om Osama Krayem, född och uppvuxen i Malmö, inblandad i de fasansfulla terrordåden i Paris 2015 och Bryssel 2016, och alla som lämnat Sverige för att strida med terrororganisationerna somaliska al-Shabaab eller IS, och som återvänt som om de varit på en semesterresa.
Mattias Gardells sågning av Sameh Egyptsons avhandling
Jag vill än en gång betona den utomordentligt viktiga roll Sameh Egyptsons biträdande handledare statsvetaren Mats Lindberg spelat för omvandlingen av Egyptsons massiva källmaterial till en statsvetenskaplig avhandling. Handledare spelar en större eller mindre roll i ett avhandlingsarbete. Global politisk islam? är i allra högsta grad att betrakta som ett lagarbete. Mattias Gardells kritik av avhandlingen riktar sig således inte enbart till Egyptson.
Det förbiser Gardell och riktar sin kritik utifrån sin upphöjda position som professor på en Teologisk institution (Uppsala) till en lägre stående nybliven doktor på en annan Teologisk institution (Lund) och låtsas inte om att hans kritik också är en kritik från en religionsprofessor riktad till en statsvetenskaplig professor emeritus (Örebro universitet). Gardell är inte statsvetare.
Gardell recenserar både avhandlingen och disputationen i Aftonbladet 1 mars 2023, ”Att hoppa på islam har blivit en folksport”. Egyptsons avhandling handlar inte om islam utan om Muslimska brödraskapet (MB) och rörelsens politiska aktivister, alltså om människors politiska tolkning av islam som går under benämningen islamism, islamister. Redan här vilseför Gardell läsaren.
I vanlig ordning använder han i recensionen genomgående det diffusa kollektivordet ”muslimer”, ännu ett sätt att vilseföra läsaren, en metod jag kritiserar i exempelvis det här inlägget 17 april 2018, ”Mattias Gardell – håll dig till sakfrågan!”
Gardell förolämpar Sameh Egyptson och Mats Lindberg: ”Anslaget är privatspanarens, snarare än forskarens”, skriver han, och bortser från den statsvetenskapliga analysmetoden och lyfter fram en islamologs kritik: ”De allvarliga brister i det vetenskapliga hantverket [alltså den statsvetenskapliga analysmetod som bland andra Mats Lindberg har utarbetat] som påtalades av betygsnämndens fackkunnige islamolog viftades bort av disputanden som ’små detaljer’.”
Nu är inte islamologen Torsten Janson den fackkunnige i det här sammanhanget, utan det är statsvetaren Mats Lindberg. Jag kommenterar Torsten Jansons så kallade brister i del 3.
Gardell kritiserar Egyptson för att han har namngivit den innersta kärnan i Muslimska brödraskapets svenska gren och menar att Egyptson har åsidosatt god forskningssed ”då det utsätter de uthängda och deras släktingar för personlig fara. Att diktaturerna i Egypten och på den arabiska halvön där det Muslimska brödraskapet utgör en del av oppositionen kan fängsla, tortera och döda misstänkta regimkritiker har dokumenterats av bland andra Amnesty . . .”
Kom igen nu. Gardell underkänner de arabiska diktaturernas säkerhetstjänster. Det är först när personer, som i decennier varit verksamma inom Muslimska brödraskapets högsta organ, inte bara i Sverige utan internationellt, namnges i en svensk doktorsavhandling som arabiska säkerhetstjänster får kunskap om dem? Säkerhetstjänster i länder som klassat Muslimska brödraskapet som terroristorganisation? År 2014 terroristklassade Förenade Arabemiraten till och med Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), svenska Muslimska brödraskapets huvudorgan, vilket man kan läsa om i Gulf news (punkt 11). Detta efter en uppmärksammad rättegång som kartlagt Muslimska brödraskapets internationella finansiella nätverk, vilket man kan läsa om i den här artikeln i Gulf news. ”Senior Muslim Brotherhood leader Ahmed Al Rawi” var inbjuden till Socialdemokraternas seminarium på Bommersvik i mars 1997, vilket man kan läsa om i Broderskapsrörelsens rapport 4/99. Även andra internationellt kända MB-aktivister var inbjudna till Sverige av Socialdemokraternas religiösa sidogren under 1990-talet när Mostafa Kharraki ovan och Mahmoud Aldebe och Ahmed Ghanem tillsammans med Socialdemokraterna höll flera seminarier om politiskt samarbete.
Gardell var kompis med Mehmet Kaplan (MP) och har rört sig i Muslimska brödraskapets innersta krets i Sverige. Bland annat deltog han i ett möte anordnat av IFiS tillsammans med flera höjdare inom transnationella Brödraskapet i april 2008 där Chakib Benmakhlouf ovan ingick i egenskap av ordförande för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Sameh Egyptson citerar Chakib Benmakhlouf: ”Vi vill inte dra uppmärksamhet till att vi islamiserar väst, därför att detta inte tjänar oss.”
Jag skriver om förmötet som hölls i Sveriges riksdag under ledning av Mehmet Kaplan i det här blogginlägget 1 januari 2023. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om det efterföljande mötet där Mattias Gardell var inbjuden och alltså kunde frottera sig med internationella höjdare. Som arabiska säkerhetstjänster inte skulle hålla koll på? Förmötet i riksdagen och de inbjudna höjdarna kan man läsa om i den här engelskspråkiga nättidningen 30 april 2008 under rubriken ”European and U.S. Muslim Brotherhood Meet at Swedish Parliament” där de länkar till just IFiS hemsida om mötet. Femton år senare skulle MB:s höjdare vara okända av de arabiska säkerhetstjänsterna?
I stället för att redogöra för innehållet i Egyptsons avhandling fortsätter Gardell sin förolämpning med ett långt avsnitt om olika konspirationsteorier och nämner författarnamn och boktitlar och att Muslimska brödraskapet dock är högst verkliga i Egypten. ”Politiskt är Brödraskapets huvudfåra ett tämligen borgerligt mittenparti som spänner mellan en (i dag tongivande) höger inte olik våra kristdemokrater (om än mer Alf Svensson än Ebba Busch) och en vänster inte olik den kristna (i dag mångreligiösa) socialdemokratin.”
Fortfarande inte ett ord om att slutmålet är en teokrati styrd av sharia. Koranen är vår lag är MB:s motto.
Sameh Egyptson skrev en replik på Gardells kritik: ”Mattias Gardell driver fortfarande sin gamla murkna tes att Muslimska brödraskapet, MB mest liknar svensk kristdemokrati och socialdemokrati. Han är då blind för att dessa båda partier har demokrati som sin överideologi, man är principiell demokrat först och kristdemokrat eller socialdemokrat sedan. Med MB är det tvärtom. Man har sharia (Allahs lag) som överideologi.”
Sameh Egyptson skriver att Gardell fortsätter att försvara Muslimska brödraskapet. Gardell svarar i en slutreplik: ”Jag ’försvarar’ inte det Muslimska brödraskapet i Sverige. Däremot har jag forskat om det Muslimska brödraskapet i Egypten, som en av de många former av politisk islam jag studerade ur ett religionshistoriskt perspektiv 2003–2006 (se Bin Laden [sic] i våra hjärtan, Leopard 2005).” Och vilseförde läsarna ordentligt, inte minst politiker och myndighetspersoner, kan man tillägga, som exempelvis Stefan Löfven och Vetenskapsrådet.
Gardell avslutar: ”Att det finns svenska muslimer som inspireras av Brödraskapets andliga ledare visste vi redan. Här finns mycket att studera om man kliver ur kaninhålet och tar samhällsengagerade svenska muslimer på allvar. Vad betyder idén om politisk islam som en demokratisk ’mittfåra’ i konkreta sakfrågor? Vad har islamdemokrati att säga om klimatkris, gängkriminalitet, kollektivtrafik, lika villkorsarbete, vård och hälsa? Fragment av svar finns i det material Egyptson tagit fram men skyms av hans övertygelse att de bara ljuger.”
De ljuger. Liksom Gardell ljuger. Muslimska brödraskapets aktivister är inga ”islamdemokrater”, ett ord Gardell även använder i sin bok 2005. Koranen är vår lag är MB:s motto. Utbildningsminister Mats Persson: Sverige ser mycket allvarligt på individer som spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Nyligen dömdes en man till livstids fängelse för det brottet. Samtidigt har Mattias Gardell, statsanställd universitetsprofessor, obehindrat i över ett och ett halvt decennium aktivt kunnat verka för en global antidemokratisk rörelses etablering och utbredning i Sverige, en rörelse som representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa och som målmedvetet underminerar den svenska demokratin i syfte att islamisera väst. Gardell vet vad han gör. Det är uppsåt bakom hans separatistiska agerande. Han medverkade i European Islamophobia Report 2017, som ges ut av den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA. I den rapporten gör han sig skyldig till det han anklagar Egyptson för: Han hänger ut flera personer som ”islamofober” utan hänsyn till den skada han åsamkar dem. Han hade för avsikt att delta i presentationen av rapporten men hoppade av efter kritik från Svenska kommittén mot antisemitism.
I det här blogginlägget 2016 skriver jag om den första rapporten som professor Göran Larsson, Göteborgs universitet, medverkade i och rapporterade om ”islamofobin” i Sverige. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att syftet med SETA:s rapporter är att islamisera Europa på samma sätt som Recep Tayyip Erdogan har islamiserat Turkiet. Turkiska Enes Bayrakli och österrikiska Farid Hafez med rötter i Egypten har varit redaktörer ända från rapporternas början. I min bok skriver jag om Enes Bayrakli och SETA:s nära koppling till Erdogans regim. De första årgångarna av islamofobirapporten gavs ut av SETA, år 2020 står det att rapporten ges ut av Vienna Leopold Weiss Institute. Redaktörerna är desamma. Här ser man att Leopold Weiss Institute är kopplat till SETA. I rapporten 2021 står utgivaren som Leopold Weiss Institute, Austria. Enligt engelska Wikipedia om Muhammad Asad (Leopold Weiss) finns ett torg, Muhammad-Asad-Platz, i Wien uppkallat efter honom. Det står att han byggde broar mellan religioner. Som framkommit är han i Islam at the crossroads extremt västfientlig och förespråkar en teokrati styrd av sharia.
I det här blogginlägget skriver jag om rapporten 2021 och om Farid Hafez koppling till Muslimska brödraskapet och att han är portad av Europaparlamentet just för sitt samröre med Brödraskapet. Han är numera bosatt i USA. Det är knappast en tillfällighet att de två redaktörerna har valt namnet Leopold Weiss Institute, trots att Hafez sedan han tillfångatogs i en raid 2020 och efter frisläppandet som oskyldig valt att bosätta sig i USA. Även CEMFOR:s namn står utsatt tillsammans med de två redaktörernas namn i rapporten 2021. |
Sten Widmalm, professor i statskunskap, Uppsala universitet, kritiserar bland annat Gardells recension av Egyptsons avhandling i en artikel i Fokus ”När forskaren blir viktigare än själva forskningen”. Widmalm skriver: ”Gardell upprörs över att Egyptson bryter mot ’god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer’.” Gardell ”har under senare år samarbetat med den Erdogan-vänliga tankesmedjan SETA som årligen publicerar ’European Islamophobia Report’. I den pekar CEMFOR-forskare ut och namnger individer, bland annat i Sverige, på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister. Om Egyptson ska kritiseras för hur olika individer exponeras så är i alla fall inte Gardell rätt person att lyssna på.”
Gardell replikerar att det förekommer allvarliga sakfel i Widmalms artikel: ”1) Mattias Gardell har aldrig samarbetat med den Erdogan-vänliga turkiska tankesmedjan Seta och det har heller inte Cemfor någonsin gjort.” 2) att han inte längre är CEMFOR:s ledare. ”3) Cemfor-forskare har inte pekat ut och namngett individer bland annat i Sverige på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister.”
Mats Persson: Så lögnaktigt uppträder alltså en statsanställd universitetsprofessor. I rapporten 2017, publicerad av SETA, står det att Mattias Gardell är ”Co-director of Research at the Centre for the Multidisciplinary Studies on Racism (CEMFOR) at Uppsala University, Sweden.” Även den andra skribenten Mehek Muftee är kopplad till CEMFOR: Hon är ”a postdoctoral fellow at the Centre for Multidisciplinary Studies on Racism (CEMFOR) at Uppsala University, Sweden.” Gardell och Muftee pekar ut två myndigheter. Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, var ”islamofobi”. Det var ”islamofobi” av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) att stoppa utbetalningarna till Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer, som Rashid Musa ovan var ordförande för, plus en mängd annat lika förljuget.
Sten Widmalm kommenterar i en slutreplik Gardells lögner och tillägger: ”I maj avser Gardell att delta vid en stor islamofobikonferens i USA som anordnas av International Islamophobia Studies and Research Association (IISRA). Där sitter Gardell i styrelsen tillsammans med Farid Hafez – redaktören som Gardell säger att han aldrig har samarbetat med.” Här kan man under rubriken Board Members se foton på både Hafez och Gardell. I bilden ovan står IISRA längst till vänster. Det pågår en intensiv, samordnad verksamhet att klassa kritik mot Muslimska brödraskapets aktivister som konspirationsteorier, kritikerna anklagas för att vara Förenade Arabemiratens lakejer och stämplas som ”islamofober”. Bland andra ingår Bridge Initiative, Georgetown University, i den här gruppen, där Farid Hafez är senior researcher. Bridge Initiative Team publicerade 4 maj 2023 ett factsheet om Sameh Egyptson och ett factsheet 23 april 2023 om Magnus Ranstorp. Teamet påstår att både Egyptson och Ranstorp sprider konspirationsteorier om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.
CEMFOR
Mattias Gardell och den chilesvenska professorn Irene Molina utsågs till vetenskapliga ledare när CEMFOR bildades 2017. Irene Molina är en hårdför kommunist och hederskulturförnekare. Hon ingår i det kommunistiska hederskulturförnekande akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA), som från USA har importerat den postkoloniala teoribildningen och begreppen ”strukturell rasism”, ”rasifierad”, ”intersektionalitet”, vilket bara är andra ord för klasskamp. Jag skriver om ArA i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, jag har också skrivit mängder med blogginlägg om ArA. Irene Molina och ArA har lika nära kopplingar till Muslimska brödraskapets svenska gren som Mattias Gardell.
Det som pågår i Sverige är att hårdföra kommunister har ett nära samarbete med det fascistiska, för att inte säga islamonazistiska, Muslimska brödraskapet. Deras gemensamma fiende: Väst. Eller närmare bestämt: den västerländska demokratin.
Den ovan nämnda kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige, som beställdes av MSB, skapade panik inom Muslimska brödraskapet, vars aktivister gjorde allt de kunde för att få rapporten borttagen från MSB:s hemsida. Hundratals miljoner kronor stod ju på spel. Sameh Egyptson skriver exempelvis i Svenska Dagbladet 25 maj 2023 om de ofantliga summor Sida gett till biståndsorganisationen Islamic Relief, där sonen till Chakib Benmakhlouf ovan är generalsekreterare (utan att sätta ut sitt efternamn), ”Så lyckas islamister få en miljard från Sida”. Professorerna Mattias Gardell och Irene Molina, som båda borde vara väl införstådda med vad jäv innebär, tog på sig att i en offentlig utsaga förolämpa författarna till MSB-rapporten Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani på samma oförskämda sätt som Gardell förolämpar Sameh Egyptson och Mats Lindberg i sin recension ovan.
I det här blogginlägget 30 juni 2017 om den svenska islamforskningens totala förfall skriver jag att Mattias Gardell och Irene Molina var jäviga, scrolla ner till rubriken ”Utred Mattias Gardells påverkansarbete för Muslimska brödraskapets räkning”.
Jag skriver om CEMFOR i det här blogginlägget 10 september 2017. I det här blogginlägget september 2018 efterlyser jag en utredning om vilka politiker Mattias Gardell åt lunch med för att få CEMFOR. I inlägget skriver jag att CEMFOR är en skandal. I inlägget nämner jag ”mitt öppna brev till Sveriges riksdag” vilket avser min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige som kom i tryck i slutet av 2018. Här är en pdf om avsnittet ur min bok om CEMFOR.
Mats Persson: Vilken samhällsnytta har CEMFOR:s forskare, med sin postkoloniala inriktning, bidragit med under CEMFOR:s drygt 6-åriga verksamhet? Har den sociala sammanhållningen stärkts?
Jag efterlyser fortfarande en utredning om vilka politiker Mattias Gardell åt lunch med för att få CEMFOR. Jag efterlyser en utredning om Mattias Gardells, utifrån sin professorsposition, drygt femton års aktiva verksamhet för Muslimska brödraskapets svenska gren och hans anklagelser om kritikernas konspirationsteorier.
Sameh Egyptsons doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige ger en betydligt sanningsenligare beskrivning av Muslimska brödraskapets verksamhet och inriktning än Mattias Gardells Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam.
Del II
Islamologerna professor Jonas Otterbeck (DN), professor Simon Sorgenfrei (Expressen), universitetslektor Torsten Janson (Expressen). Utbildningsminister Mats Persson: Är det meningen att universitetens islamutbildningar ska vara en söndagsskola för vuxna? Trots fyra decenniers verksamhet har de inte förmedlat kunskap om olika politiska islamtolkningar som brett ut sig i Sverige med påföljande enklavisering och konsekvenser för den sociala sammanhållningen
År 1982 inrättades islamologi som universitetsämne och två år senare utnämndes Jan Hjärpe till Sveriges första professor i islamologi vid Lunds universitet. Eftersom Hjärpe har satt sin prägel på universitetens islamutbildningar och islamforskning inleder jag med hans egen beskrivning av sin syn på ämnet, hämtad ur hans text ”Perspektiv på islamologin: essentialism eller religionsantropologi?” i Islamologi. Studiet av en religion (red. Jonas Otterbeck & Leif Stenberg, 2012). Essentialism innebär att man ser religioner som statiska med en en gång för alla given essens, ”som slutna, koherenta, determinerande system” (s. 274). Religionsantropologi innebär ”forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277). Det är det senare Hjärpe drillat sina islamologer i. Notera att fokuseringen ligger på människors agerande.
Hur det omgivande samhället påverkas ingår inte, exempelvis vad händer när en sekulär rättsstat utmanas av västfientliga individer som anser att ett diffust kollektiv kallat ”muslimer” ska lyda under islamisk rättslära, som exempelvis libanonsvensken Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget 8 mars i år, scrolla neråt till hans text ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” från 11 november 2013. |
Texten är en ilsken protest mot att en juridikprofessor emeritus kunnig i Europadomstolens praxis när det gäller domar om kvinnors beslöjning på arbetsplatser och att ta någon från det motsatta könet i hand. Barakat anser att det är häpnadsväckande att professorn uttalar sig om ett ämne som ligger ”utanför hans egen kompetensområde – i detta fall islamisk rättslära”. ”Det är komiskt när en lekman försöker definiera islam och kriterierna för när något ska klassas som religion.”
Mats Persson: Jämför Jan Hjärpes kommentar nedan att folk inte lyssnar på normativa religiösa ledare med de enorma summor Malmö stad och Allmänna arvsfonden öst över Salahuddin Barakat sedan han 2013 upprättade sin Islamakademi. Jämför med Muslimska brödraskapets normativa texter på svenska som jag länkar till i exempelvis det första inlägget i den här serien, ligger i slutet, och all lobbyverksamhet som florerar på internet för Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab/shariadok som den islamtroende kvinnans plikt att bära och som jag länkar till i det ovan nämnda inlägget 8 mars riktat till justitieminister Gunnar Strömmer. Jämför med det intensiva normativa missionsarbete för islams räkning som bedrivs i Sverige på marknivå, exempelvis Muslimska brödraskapets islamiska friskolor och studieförbundet Ibn Rushd, och via internet, på alla språk som finns representerade i Sverige. Framför allt jämför med alla islamstyrda enklaver, det jag kallar shariatowns, som växt fram i Sverige sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor. Förklara för oss: Vad är meningen med universitetens islamutbildningar och islamforskning? Att skapa missionärer? Är det statsfinansierade universitets uppgift att utbilda missionärer? Som exempelvis professor Mattias Gardell som jag skriver om i det föregående inlägget och som stämplar all kritik av Muslimska brödraskapet som ”islamofobi”? Som exempelvis professorerna Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei som i sina kommentarer till Sameh Egyptsons avhandling vänder blicken bort från avhandlingen och Muslimska brödraskapet ”för att vidga perspektivet” och universitetslektor Torsten Janson, som satt i betygsnämnden och underkände avhandlingen och som flagrant satte sig över det faktum att Egyptsons avhandling handlar om normativ politisk islam och att den biträdande handledaren som lotsat avhandlingen till disputation är statsvetare.
Professor emeritus Jan Hjärpe om universitetsämnet islamologi
Jan Hjärpe skriver om de teologiska fakulteternas tidigare verksamhet och ger samtidigt en beskrivning av sin egen verksamhet som apologet, det vill säga försvarare av islam, trots att han påstår att det han ägnar sig åt är vetenskap. Han förklarar vad apologetik innebar, ”försvar för kristendomen och då särskilt i dess lutherska form. [. . .] Ändamålet för studiet av icke-kristna religionsformer var därmed givet: att stärka den kristna och lutherska identitet som utgjorde medborgarmarkör i det dåvarande svenska riket. Detta rike var ju mångetniskt, med flera språk, men med en gemensam konfession som statens grund. Det hörde till universitetens och särskilt de teologiska fakulteternas uppgift i riket att försvara dess konfession. Kungen var på en gång rikets och kyrkans överhuvud. Teologin hade funktionen att formulera statsideologin” (s. 265).
Han skriver att de teologiska fakulteterna för hundra år sedan inte var religionsvetenskapliga eftersom deras uppgift var att ”producera och förmedla ideologi som var relevant för samhället”, det vill säga förmedla medborgarnormer utifrån kyrkans lära (s. 267). Så sent som på 1950- och 1960-talet såg de teologiska fakulteterna det fortfarande som sin uppgift att vara ideologiproducenter, skriver Hjärpe, men nu inte för samhället i sin helhet utan för kyrkor och samfund, eftersom den offentliga sektorn blivit sekulär och folkviljan blivit maktens legitimitet. Efter det som Hjärpe beskriver som ”den s.k. Hedenius-striden om värdet av tro respektive vetande på 1950-talet” ägnade man sig åt strikt källkritiska studier och koncentrerade sig på historien (s. 271).
Hjärpe skriver att han började studera teologi år 1962 och ”oreflekterat” gick in i den då dominerande inriktningen som han kallar ”en flykt till historien” men att han blev mer och mer tveksam till den, i synnerhet under 1970-talet med de politiska skeendena i islamiska länder och invandringen till Sverige och att han då ämnet islamologi inrättades 1982 och han blev professor 1984 pläderade för att forskningen skulle betona samtiden och inriktas på människors religiösa upplevelser och riter (ibid.). Han menar att religioner hela tiden är föränderliga och att den faktiska religionsutövningen och trosföreställningarna skiljer sig från etablerade institutioners och religiösa ledares förkunnelse. Han säger att det är en föreställning att religiösa människor följer religiösa ledares utsagor och hävdar i stället att religiösa ledare ”uttalar sig just för att människor inte gör som de säger”. Hjärpe fortsätter: ”Själva mediautvecklingen har inneburit en minskad roll för de religiösa ledarna och för deras auktoritet” (s. 273). Hjärpe säger också: ”Människor varken gör eller tror det som religiösa ledare eller specialister säger att de borde” (s. 274). Om detta vore sant skulle varken Muslimska brödraskapet, Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir, wahhabismen, al-Shabaab, IS och så vidare och så vidare existera. Det skulle vara folktomt på Petersplatsen i Rom när påven talar till allmänheten. Än märkligare blir Hjärpes påstående när man ser hur ”muslimska företrädare” i de senaste decennierna bearbetat svenska politiker så till den grad att regeringar bjuder in dem till dialogmöten i egenskap av just ”företrädare” och därmed representativa för ”muslimerna” i Sverige.
Hjärpe skriver att syftet med hans religionsstudier så som de var upplagda på 1960-talet var att utbilda studenterna till förkunnare, religiösa rådgivare, präster, predikanter, en modell vanlig vid teologiska fakulteter och Divinity Schools i den protestantiska världen (s. 275), och att likartad strukturering finns inom konfessionella islamiska utbildningar (s. 276).
Den här modellen är inte relevant för sekulära religionsstudier, säger Hjärpe, eftersom den betraktar religionen som något objektivt vid sidan av människorna, något som bestämmer vad människor gör. I stället förespråkar han det han kallar en förskjutning från ”det som verbaliseras som norm (teologi) till det vi kan kalla just religionsantropologi. Det innebär då också en viss förskjutning från idéhistoria och studiet av etablerade institutioner, till forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277).
Det Jan Hjärpe säger är att de religionshistoriska institutionerna ska ägna sig åt idyllforskning och exempelvis strunta i den makt imamer i moskéer tilldelats när det gäller kvinnor som vill ha en islamisk skilsmässa och drabbas av det som kallas ”haltande äktenskap” och det helvete på jorden det innebär för mängder med kvinnor i Sverige, strunta i därför att denna makt bygger på normativa läror och normativa läror tillhör en förgången tid enligt Hjärpe. Hjärpe skriver att ”religiösa ledare och talesmän och -kvinnor värjer sig mot detta antropologiskt färgade synsätt. Det innebär ju att man avvisar religiösa ledares, teologers och kultfunktionärers anspråk på att vara representativa” (ibid.).
Med andra ord: vi behöver inte kunskap om islam som totalitär politisk ideologi, vilka olika inriktningar det finns i Sverige, hur rekryteringen till grupper går till, vad slutmålet är, eftersom ju ingen bryr sig om vad ledare säger.
Det här förklarar varför Sverige har en så extremt dålig beredskap när det gäller att förebygga att ungdomar dras in i vålds- och martyrförhärligande extremistgrupper. Islamologerna har inte försett oss med redskap. Här i Sverige ägnar man sig åt det Hjärpe kallar sekulär forskning samtidigt som han också säger att islamiska konfessionella utbildningar syftar till att utbilda förkunnare, rådgivare och predikanter. Två motstridiga parallella infallsvinklar till islam löper sida vid sida i Sverige men vi ska strunta i förkunnarna, predikanterna och rekryterarna och vad de lär ut och bara koncentrera oss på folks privata upplevelser.
Missionärerna utbildade av Hjärpe har snedvridit hela diskussionen om islam i Sverige. När han på 1980-talet bestämde att ämnet islamologi skulle vända ryggen åt islam som totalitär politisk ideologi föreslog han inte att den tolkningsdelen av islam skulle flyttas över till statsvetenskapen. Politik är en sak. Andlig upplevelse av en gudom något helt annat.
Vi behöver omgående en ny diskussion om tro och vetenskap likt Hedenius-striden. Jan Hjärpe beskriver hur han såg till att vetande kapades bort från ämnet islamologi och att man enbart skulle koncentrera sig på den religiösa upplevelsen, alltså fromhetslivet. Det borde inte vara universitetens uppgift att göda religiösa sanningsanspråk. Islamologerna har svikit. Resultatet ser vi dagligen. Sverige ligger långt efter våra grannländer när det gäller en öppen diskussion om följderna av demokratifientliga politiska tolkningar av islam, som exempelvis Muslimska brödraskapets tolkning, och om det är rimligt att demokratifientliga islamtolkningar finansieras med offentliga medel.
Professor Jonas Otterbeck
En månad efter Sameh Egyptsons disputation skriver Jonas Otterbeck, numera verksam vid Aga Kahn University, London, tillsammans med Magdalena Nordin, docent i religionssociologi, Göteborgs universitet, 11 mars en lång debattartikel i DN, ”Yrvakenhet präglar synen på religion och migration”. Inledningsvis nämner de Sameh Egyptsons disputation, men det är inte avhandlingen och Muslimska brödraskapet de skriver om utan de ”vill lyfta frågan om svensk religionspolitik i allmänhet”. Så var Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige undanskuffad. Jonas Otterbeck är mästare på att avleda uppmärksamheten från Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, trots att han är mycket väl medveten om rörelsens existens och vilka personer som aktivt bidrog till att presentera rörelsens skrifter för en svensk publik, men han har inte slagit larm.
År 2000 kom hans avhandling Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering, vilket jag skriver om i det här inlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken ”Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000). Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav den finska konvertiten Helena Benaouda, numera Hummasten, är en av dem. Enligt Otterbeck var hon ”engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) (not s. 15).”
Som tidigare nämnts är marockosvensken Chakib Benmakhlouf och marockosvensken Mostafa Kharraki medgrundare till Muslimska brödraskapets svenska gren. Enligt Otterbeck ägnade sig IIF åt att ”sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123). Muslimska brödraskapet har fått kommentera utredning om grundskolans kursplan! MB är remissinstans! Otterbeck skriver att IIF och Salaam har en gemensam historia, att mycket av det skriftliga materialet som säljs är på engelska och kommer från The Islamic Foundation i Storbritannien och är översättningar till engelska av standardnamnen inom politisk islam. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om Islamic Foundations extremt västfientliga verksamhet och skriver att institutet grundades av indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudis (1906–1979) lärjungar i syfte att översätta hans böcker till engelska och sprida dem över hela världen. Mawdudi grundade 1941 Jamaat-e-Islami, som betraktas som Muslimska brödraskapets systerorganisation. Här är ett citat ur min text i blogginlägget 7 april 2017 om Otterbeck:
Otterbeck skriver att en liten krets konverterade kvinnor tillsammans med Mahmoud Aldebe, SMR:s ordförande, står för majoriteten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet (s. 179), att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 180), att några av Muslimska brödraskapets viktigaste ideologer citeras oftast. Otterbeck nämner även andra namn. ”Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).
Och som andlig fader till Sayyid Qutbs västfientliga ”diskurs” kan man med fog betrakta Mawdudi och den österrikiske konvertiten Muhammad Asad (Leopold Weiss) som jag skriver om i de två föregående inläggen i den här serien del 1 och del 2. Forskaren Yvonne Y. Haddad skriver i artikeln ”Sayyid Qutb: Ideologue of Islamist revival” i Voices of resurgent Islam (red. John L. Esposito 1983) att Qutb ”was influenced by the writings of Muhammad Assad (Leopold Weiss) and Abu al-Ala Mawdudi, writings which became available in Egypt in 1951. His early Islamic writings are filled with references to their work. His later works continue where they left off, and in fact are the radical conclusion of ideas expressed by them” (s. 70).
År 2011 deltog Jonas Otterbeck i en referensgrupp om islamofobi i skriften Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete för Forum för levande historia. Studien var beställd av integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Jag nämner denna referensgrupp i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige och skriver att Jonas Otterbeck mycket väl vet att de flesta i referensgruppen tillhör Muslimska brödraskapets organisationer: ”Han ger dem legitimitet i stället för att slå larm till ministern och förklara Brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet och judefientliga ideologi” (s. 57).
I det här blogginlägget 19 augusti 2018 skriver jag om Erik Ullenhags groteska riksdagsmotioner där han likställer islamofobi med antisemitism.
Här är referensgruppen om islamofobi som Otterbeck medverkade i. Notera att första namnet är son till Chakib Benmakhlouf ovan, sonen är numera generalsekreterare för Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief, med efternamnet borttaget.
Mohammed Ibrahim Benmaklouf, vice ordförande, Sveriges unga muslimer Yasri Khan, ordförande, Svenska muslimer för fred och rättvisa Elvir Gigovic, verksamhetschef, studieförbundet Ibn Rushd Mälardistriktet Anna Ardin, projektledare One Sweden, Kista folkhögskola Radia Quahabi, ordförande, Muslimska kvinnoföreningen Fatima Doubakil, ordförande, Muslimska mänskliga rättighetskommittén Omar Mustafa, ordförande, Islamiska förbundet Bejzat Becirov, ordförande, Islamic Center Malmö Jonas Otterbeck, docent religionsvetenskap, Lunds universitet Pieter Bevelander, prof. IMER, Malmö högskola (s. 4).
När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i januari 2017 publicerade kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjorde SR P1 Människor och tro ett inslag 23 mars 2017, ”Diskussionen om Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige fortsätter”, där Jonas Otterbeck avfärdar kunskapsöversikten och framhäver sig själv och sin egen avhandling. Han vill inte kalla Muslimska brödraskapet för extremister och han förringar socialantropolog Aje Carlboms forskning. Jag skriver om Otterbecks avfärdande av kunskapsöversikten och Aje Carlbom i samma blogginlägg som ovan 7 april 2017. Scrolla ner till rubriken ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”. Till skillnad från Otterbeck tar Aje Carlbom sitt samhällsansvar. Han har år efter år efter år slagit larm. Han ser barnen i parallellsamhällena som vuxit fram, han ser kvinnorna, han ser de sexuella minoriteterna, han ser det hot parallellsamhällena utgör för den sociala sammanhållningen och de individuella fri- och rättigheterna.
Jonas Otterbeck avfärdar Muslimska brödraskapets skattefinansierade verksamhet i Sverige, som representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige. Otterbeck hade möjlighet att kommentera Sameh Egyptsons avhandling och föra en konstruktiv diskussion om Brödraskapet, men valde i DN att bara nämna avhandlingen inledningsvis och sedan skriva om helt andra saker. Otterbeck är skribent i Magasinet Konkret och visade med sin artikel 17 maj 2023 vad som är viktigt för en professor i islamologi: ”Ställ de jobbiga frågorna till Åkesson!” Inledningsvis nämner han Jimmie Åkessons årsinkomst, som är en droppe i havet jämfört med de hundratals miljoner kronor Muslimska brödraskapets svenska gren tillskansat sig, enbart Islamic Relief har fått över en miljard kronor av Sida skriver Sameh Egyptson i den här artikeln i Svenska Dagbladet 25 maj 2023. Otterbecks artikel är en kommentar till en (låst) intervju med Jimmie Åkesson i Göteborgs-Posten 3 maj om vem som kan kalla sig svensk. Omni ger ett kort referat och skriver bland annat: ”Enligt Åkesson brukar bokstavstrogna muslimer ha värderingar ’som vi inte förknippar med det moderna samhället’, bland annat vad gäller jämställdhet, barnuppfostran och synen på djur.”
Otterbeck för ett resonemang om bokstavstroende och ratar allt Jimmie Åkesson säger i intervjun. ”Han implicerar att bokstavstro är kopplad till värderingar som inte går ihop med ’det moderna samhället’ och innehåller regler som detaljstyr folks liv. Han ser vidare problem med att sätta en muslimsk identitet över en svensk. Synen på jämlikhet, barnuppfostran och djur får exemplifiera. Man kan undra om SD är svenskar i sin jämlikhetssyn, om frireligiösa som uppfostrar sina barn till att inte ha sex före äktenskapet är svenska och om veganer är svenska.” Otterbeck kommenterar: ”Muslimer känner sig rätteligen utpekade och undrar över sin framtid i Sverige.”
Vem bör känna sig utpekad av den extremt västfientliga Salahuddin Barakats krav att sharia ska införas i Sverige och att landets ”muslimer” ska rätta sig efter den islamiska rättsläran, som han utger sig för att vara expert på? Han har i många år samarbetet med Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Han fick till exempel hjälp av studieförbundet Ibn Rushd att bilda sin förening Amanah som ägnar sig åt den groteska kombinationen ”islamofobi” och antisemitism. Och Amanah har ett samarbetsavtal med Ibn Rushd, se det här blogginlägget där jag skriver om Amanah.
Otterbeck riktar sig till landets journalister och hur de bör behandla Åkesson. ”Tag ert ansvar! Ställ de jobbiga frågorna!”
Landets journalister: Ställ de jobbiga frågorna till Jonas Otterbeck.
Professor Simon Sorgenfrei
Likt Jonas Otterbeck vänder Simon Sorgenfrei blicken bort från Muslimska brödraskapets svenska gren i artikeln i Expressen 9 mars ”Vilken islam vill den svenska staten stötta?”
Ska staten över huvud taget stötta religioner? Armlängds avstånd till religioner bör vara lika självklart som armlängds avstånd till kulturen.Intressant att notera: Expressen illustrerar Sorgenfreis artikel med en bild på Stiftelsen Växjö muslimers moské, som ingår i Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 5 augusti 2018 och namnger några av grundarna bland andra Mostafa Kharraki, mannen på bilden ovan. Jag återkommer till Kharraki, en av svenska Muslimska brödraskapets grundare. I ingressen står det: ”Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap, höjer blicken från Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling och tar diskussionen vidare.”
Tar diskussionen vidare? Representanter för den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige, som i decennier målmedvetet ägnat sig åt att förändra Sverige inifrån i syfte att islamisera landet och på sikt skapa en teokrati styrd av deras tolkning av sharia och som lurat till sig hundratals miljoner skattemedel, behöver inte diskuteras?
Sorgenfrei skriver att fram till 1990-talet fick europeiska muslimer ”tillgodose sina religiösa behov med stöd från sina hemländer eller deras ambassader. Men från 1990 togs initiativ till nationella muslimska råd i flera europeiska länder”, utan att avslöja vilka som tog initiativ, ledande individer i olika islamiska föreningar eller myndighetspersoner?
Muslimska brödraskapet (MB) tog initiativ till Sveriges muslimska råd (SMR), MB har varit otroligt aktiva i europeiska länder att utmåla sig som ”muslimernas” talespersoner, inklusive Sverige. Sorgenfrei fortsätter: ”Med hjälp av de muslimska råden ville europiska politiker stävja det inflytande muslimska nationer kunde ha över sina emigranter och inte minst från islamistiska strömningar.”
I Sverige har islamistiska MB dikterat villkoren för politikerna.
Sorgenfrei skriver vidare att Sverige skilt ut sig och kopplar sin beskrivning i boken De kommer att vara annorlunda svenskar (2022) om hur minoritetssamfund från 1971 fick statliga bidrag till förändringar i den svenska integrations- och religionspolitiken. ”Redan fyra år senare grundades Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS) som ett nationellt muslimskt råd. I Sverige etablerades alltså en officiell stat-islam-relation långt tidigare än i flera andra europeiska länder, och av andra anledningar.”
Nu ingår FIFS i Muslimska brödraskapets svenska gren och heter Förenade islamiska föreningar i Sverige. Och har samma adress som Muslimska brödraskapets huvudsäte, stora moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. På FIFS hemsida finns ingen historik, ”kommer inom kort”, står det. Hur och när övertaget och namnbytet skedde vore intressant att få utrett. Det får man ingen klarhet i varken i Sameh Egyptsons avhandling eller i Sorgenfreis ovan nämnda bok 2022, inte heller i den bok Sorgenfrei skrev på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet, jag kommer till det strax. Först lite om FIFS. Sorgenfrei avslutar boken 2022 med att FIFS grundades 1974. I en not skriver han att de äldsta stadgarna som finns arkiverade i SST:s arkiv för Förenade islamiska församlingar i Sverige är från 12 november 1982 (not 766, s. 310). Han skriver också att det var representanter för islamiska föreningar som bjöd in representanter för olika myndigheter för att höra sig för om bidrag.
Även i boken 2018 refererar han till stadgar 1982. Sorgenfrei skriver att det blev motsättningar inom FIFS och att de splittrades i början av 1980-talet med påföljd att nya föreningar bildades. Sorgenfrei nämner också Mostafa (som han stavar Mustafa) Kharraki, att han kom till Sverige från Marocko på 1970-talet och att han tidigt ”blev verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess”, alltså under tiden man bytte namn från församlingar till föreningar (s. 112). Sorgenfrei intervjuar och presenterar en av svenska Muslimska brödraskapets grundare och nyckelperson i organisationens inre kärna som om Kharraki är vilken vanlig muslim som helst.
Sameh Egyptson har gått igenom uppgifter om styrelsemedlemmar från FIFS hemsida några årtal och noterar flera namn som återkommer i MB:s andra organisationer och skriver att man lugnt kan ”dra slutsatsen att FIFS ingår i Islamiska förbundets (IFiS) organisatoriska nätverk, ja, närmast är att betrakta som en sorts sidoorganisation”. Han skriver också: ”Redan från 1985 finns protokoll på SST:s arkiv där den nämnde Mostafa Kharraki väljs som representant för FIFS hos SST”, dessutom finns i avhandlingen en tabell med FIFS styrelsemedlemmars namn och vilka uppdrag de haft i andra islamiska organisationer, Kharrakis namn står överst (s. 287).
När jag läste Sorgenfreis bok 2018 häpnade jag över att han intervjuat Kharraki utan att redogöra för läsaren vem Kharraki är och skrev ett långt kritiskt avsnitt om boken i det här blogginlägget 2 mars 2019 där jag kritiserar islamutbildningens kurslitteratur, scrolla ner till rubriken ”Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei”. Jag skriver också att boken är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet. Efter sakråd med kulturministern framförde de uppfattningen att de ville att islam skulle skrivas ur deras perspektiv, vilket kulturministern gick med på:
Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi. Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.
I blogginlägget skriver jag även:
Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”.
Det är också Mostafa Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99.
I det blogginlägget redogör jag också för hur Simon Sorgenfrei, då doktorand, tillsammans med professor Göran Larsson mästrade Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg. Hon skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”, där hon beskrev hur wahhabismen spred sig i området. Och fick en rejäl örfil av Larsson och Sorgenfrei.
Det är alltså inte första gången Simon Sorgenfrei gör sitt bästa att strypa debatten om demokratifientliga tolkningar av islam.
Det är inte svårt att läsa Sorgenfreis artikel i Expressen ”om att ta diskussionen vidare” som ett försvarstal för SST och offentliga bidrag till religiösa organisationer när han kommenterar att det strax före valet 2022 föreslogs ytterligare skärpning av kriterierna för att få bidrag. ”Men att staten alls delar ut dessa bidrag har ifrågasatts. Varför ska organisationer som inte låter kvinnor vara ledare eller som har en negativ syn på homosexualitet få statliga bidrag? Efter några rapporter och efter Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling om relationen mellan svenska organisationer och Muslimska brödraskapet har frågan blivit högaktuell. Kritiska röster höjs mot att organisationer med kopplingar till global islamism ska kunna få statliga medel eller för att stödet till trossamfund helt ska dras tillbaka.”
Det här är inte riktigt klokt. Egyptsons avhandling handlar om den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa. Sorgenfrei skriver också angående att bidrag villkoras: ”Hur ska vi göra med idrotts- och kulturföreningar? Och hur med stöd till politiska partier med kopplingar till nazism eller kommunism? Små förändringar kan få stora konsekvenser.”
Sorgenfrei agerar som missionär, precis som Otterbeck.
Det bästa vore om SST läggs ner med omedelbar verkan och att alla offentliga bidrag till Ibn Rushd, Islamic Relief och MB:s islamiska friskolor också dras in med omedelbar verkan. Sorgenfreis artikel visar konsekvenserna av Jan Härpes inriktning på universitetens islamutbildning. Det gör även Torsten Jansons underkännande av Sameh Egyptsons avhandling.
Torsten Janson
Torsten Janson publicerade sitt underkännande av Sameh Egyptsons avhandling i Expressen 14 februari 2023, ”Därför ville jag underkänna Egyptsons avhandling”. Jag kommenterar Torsten Jansons underkännande i det här blogginlägget 16 februari. Det finns egentligen inte mycket att tillägga. Torsten Janson agerar på samma sätt som Mattias Gardell, han kritiserar biträdande handledarens omdöme, statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg. Jag saxar ur några artiklar publicerade efter disputationen. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö Sydsvenskan 17 februari, ”Sameh Egyptson har rätt. Därför skapar hans kartläggning ett ramaskri”, kommenterar Jansons krav listade under rubriken Vetenskapsmetodologiska grunder och skriver: ”Jag har inga skäl att ifrågasätta Torsten Janssons motiv. Jag kan bara konstatera att jag har läst många avhandlingar som hade varit chanslösa om de minimikriterier han stipulerar verkligen vore standard.”
Både biträdande handledare Mats Lindberg i Expressen 3 mars ”Alla islamister är inte extremister” och socialantropolog Aje Carlbom i Göteborgs-Posten 28 februari, ”Politiker bör läsa Egyptsons avhandling”, betonar att Egyptsons slutsats att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) har kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att det rör sig om en politisk rörelse, inte är något nytt, att det är känt sedan länge och att det finns en omfattande internationell forskning om Muslimska brödraskapet som politisk rörelse. Sameh Egyptsons insats är att han med sin avhandling i detalj visat kopplingen på tre olika nivåer och att aktivisterna engagerade i Islamiska förbundets olika föreningar inte längre kan ljuga om kopplingen, som exempelvis Zana Muhammad, studieförbundet Ibn Rushds förbundsordförande. Aje Carlbom skriver till och med att Egyptson slår ”in en dörr som stått öppen ett tag” och hänvisar till den internationella forskningen och framhåller att en del forskare i Sverige, förutom MB-aktivisterna, ”förnekar att det finns svenska organisationer som är kopplade till MB”. Han lyfter fram att han själv argumenterat för att det finns kopplingar. Nu är Aje Carlbom socialantropolog, han har som nämnts en blick för samhällsförändringar och vad islamisternas tolkningar fått för konsekvenser för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i Sverige.
Därför är det direkt skrattretande när Janson, som tillsammans med de andra islamforskarna har huvudet upp bland molnen, menar att Egyptsons avhandling inte relaterar till det akademiska samtalet inom religionsvetenskapen, alltså det block som förnekar MB-kopplingarna och som gör att Egyptsons avhandling är banbrytande. Egyptson kan ju knappast relatera till en diskussion som inte finns.
Torsten Janson lägger sedan ut texten om missionsvetenskap och missionsvetenskaplig litteratur, som inte alls är relevant för Egyptsons avhandling om en global politisk rörelse, men däremot anknyter till det Jan Hjärpe ville med islamutbildningen.
Utbildningsminister Mats Persson: Islamforskarnas agerande är under all kritik. Ända sedan Jonas Otterbecks avhandling presenterades år 2000 borde en livlig forskning ha sjösatts om demokratifientliga tolkningar av islam i Sverige och vilken påverkan de har på samhället. Forskningen ska vara fri, men ett minimikrav borde vara att forskare respekterar det demokratiska styrelseskicket och inte motarbetar det.
DEL III
Expressens kulturchef Victor Malms magplask. När sensationslystnaden överskuggar omdömet
Den 10 februari står jag längst fram i den långa kön utanför aulan i väntan på att bli insläppt. Disputationen skulle ha hållits i en mindre lokal på Lunds universitet, men på grund av det stora intresset har disputationen flyttats till en aula. Plötsligt dyker Expressens kulturchef Victor Malm upp och släpps tillsammans med de andra journalisterna in först, och jag tänker: Vad sjutton gör han här? Har han plötsligt blivit intresserad av politisk islam? Vet han ens vad Muslimska brödraskapet är? Vet han att de representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen och nazismen? Jag har inget minne av att han någonsin skrivit en artikel i ämnet, eller att politisk islam och Muslimska brödraskapet skulle ha diskuterats på Expressens kultursida. Vi är en utomordentligt liten grupp som är engagerade. Victor Malms namn har aldrig dykt upp.
Sofie Löwenmark är förresten fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Malm noterade att hon stod i kön. Frågan är om han någonsin har läst en enda av hennes artiklar.
Victor Malm är född 1990. År 2019 disputerade han på Lunds universitet på en litteraturvetenskaplig avhandling om två svenska poeters lyrik. Den 1 juni 2022 tillträdde han som Expressens kulturchef. Han har marscherat snabbt inom kulturvärlden. Avsikten med att nämna Malms ålder är att socialantropolog Aje Carlbom, biträdande professor Malmö universitet, som för övrigt Sameh Egyptson stöder sin forskning på, innan Malm ens hunnit bli tonåring lyft fram Muslimska brödraskapets texter de presenterat på svenska och försökt få politikerna att förstå faran med islamismen och enklaviseringen. Carlboms avhandling kom för tjugo år sedan (2003), innan publiceringen deltog han i seminarier och konferenser.
Dagen efter Sameh Egyptsons disputation publicerar Victor Malm en recension av disputationen, ”Egyptson är godkänd – men striden fortsätter”, och Malm är, dagen efter disputationen, eller kanske till och med disputationskvällen, i alla fall när han skriver recensionen, övertygad om att striden kommer att handla om metodfel i Egyptsons avhandling. Malm skriver: ”avhandlingen ’Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige’ hann inte mer än spikas innan häftig kritik väcktes.”
Avhandlingen spikades 19 januari med DN närvarande och med den följande braskande rubriken i DN: ”Storbråk väntas kring avhandling om Muslimska brödraskapet i Sverige.”
Malm redogör inte för vilka som stod bakom den ”häftiga kritiken”. Den väcktes inte av spikningen, den går flera år tillbaka, ett helt decennium till och med, och orkestreras av Muslimska brödraskapets aktivister med hjälp av hantlangare. Jag vet inte vad Malm väntade sig av disputationen, själv väntade jag mig inget ovanligt, eftersom jag visste vem/vilka som låg bakom ”den häftiga kritiken”. Ett namn saknas bland de kritiker journalisten Niklas Orrenius låter komma till tals i DN:
Mattias Irving, en rent djävulsk mobbare, ligger bakom hela säkerhetspådraget, de inställda föreläsningarna och den nedstängda undervisningen på humanistcentrat som Lunds universitet ansåg sig nödgade att fatta beslut om. Lunds universitet borde skicka räkningen för Sameh Egyptsons disputation till Mattias Irving så kan han vidarebefordra den till libanonsvenska Omar Mustafa med en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren, som i sin tur kan skicka den vidare uppåt exempelvis till de här två medgrundarna av svenska grenen marockosvenska Chakib Benmakhlouf och marockosvenska Mostafa Kharraki, som jag skriver om i föregående inlägg, del 3. |
Mattias Irving presenterar sig som journalist på sitt Twitterkonto där han sedan en kort tid tillbaka tagit bort sitt namn och kallar sig Resolut Mjukis. Han har en bakgrund som politisk sekreterare i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, han är ordförande för Föreningen Hjärta, där Omar Mustafa sitter i styrelsen. Omar Mustafa var med och startade den ursprungliga föreningen Hjärta 2011, då den var kopplad till Socialdemokraterna. Mattias Irving deltog i det konstituerande mötet och tog plats i valberedningen, vilket man kan läsa om här. Jag återkommer till Mattias Irving och hans trakasserier av Sameh Egyptson och Lunds universitet, som gick ut på att få Egyptson utsparkad från Lunds universitet långt, långt innan det var dags för disputation. Vilket man kan tycka att Victor Malm borde inhämtat kunskap om, research kallas det. Att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) anses ha kopplingar till Muslimska brödraskapet är ingen nyhet som plötsligt dök upp i samband med Egyptsons spikning av avhandlingen.
En kort rekapitulation:
Sameh Egyptson har varit en nagel i ögat på Muslimska brödraskapets svenska aktivister ända sedan han 5 oktober 2013 skrev debattartikeln i Göteborgs-Posten, ”Låt islamisterna bilda ett eget parti inför valet 2014” och i samma tidning 29 januari 2014 skrev debattartikeln ”Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet”, och klargöra hur man ser på sin koppling till det islamistiska Muslimska brödraskapet. Egyptson fortsatte att år efter år skriva debattartiklar i olika tidningar.
Hösten 2016 gav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) statsvetaren Magnus Norell, flitigt anlitad i medierna som expert på terrorism, uppgiften att göra en förstudie om Muslimska brödraskapet i Sverige eftersom MSB saknade kunskap om rörelsen. Norell kontaktade socialantropolog Aje Carlbom och den tidigare medlemmen i Muslimska brödraskapets svenska gren Pierre Durrani. Tre mycket kunniga författare. Det var ett utomordentligt viktigt drag av MSB att ge Magnus Norell uppdraget, eftersom han stod fri från de svenska universitetens religionsvetenskapliga institutioner och dessutom hade kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern. I det föregående inlägget redogör jag för islamologernas ovilja att befatta sig med politisk islam. Kunskapsöversikten publicerades i januari 2017, islamologerna gick till samlad attack. Muslimska brödraskapet visade musklerna och fick SVT över på sin sida. Hundratals sköna skattemiljoner stod på spel, aktivisterna ansatte MSB så hårt att MSB fattade beslut om att fortsatt forskning om Muslimska brödraskapet måste vara kopplad till universitetet. Magnus Norell åkte ut. Aje Carlbom, verksam vid Malmö universitet, skrev två ytterligare rapporter för MSB om svenska föreningar associerade med Muslimska brödraskapet.
År 2018 gav Sameh Egyptson ut Holy White Lies. Muslim Brotherhood in the West ”Case – Sweden”. Boken gavs samtidigt ut på arabiska, som är Egyptsons modersmål. År 2020 kom en första del ut på svenska: Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige. År 2021 gav han ut en andra del: Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige.
Malm skriver:
Avhandlingen utgår från antagandet att Muslimska brödraskapet har etablerat sig i Sverige. Syftet är att klarlägga om Islamiska förbundet i Sverige, som exempelvis driver Stockholms moské på Södermalm, är Brödraskapets nationella organisation eller gren i Sverige. Sådana hypoteser kan ha sina problem. Särskilt eftersom Egyptsons svar är ett enkelt ja. Hur han når fram till svaret – den vetenskapliga metoden – är det som ska granskas under disputationen, inte svaret som sådant.
Därför att svaret är känt sedan många år, inte minst tack vare internationell forskning. Svårigheten har varit att bevisa kopplingarna mellan IFiS och det transnationella MB. Och det gör Egyptson med en statsvetenskaplig metod han fått hjälp med av statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg, Örebro universitet, Egyptsons biträdande handledare. Litteraturvetaren Victor Malm betvivlar statsvetarprofessorn emeritus Mats Lindbergs omdöme och kunskap om det vetenskapliga hantverket gällande en global rörelse som representerar en totalitär politisk ideologi med politiska mål?
Mats Lindberg nämns inte i Orrenius braskande artikel, bara huvudhandledaren Mika Vähäkangas, professor i missionsvetenskap och ekumenik. Malm skriver att Egyptson ”ska disputera i kyrko- och missionsstudier”. Som jag skriver i det här inlägget 16 februari: ”Han hade för avsikt att skriva om religionsdialog mellan kristna och muslimer i Egypten 1999–2004, men blev efter en resa till Egypten medveten om att de religiösa ledarna han diskuterade med inte alls var intresserade av dialog utan om att befästa sin egen maktställning. Han la avhandlingsprojektet på hyllan och gav i stället ut tre böcker om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.” ”Han får kontakt med professor Lindberg som blir hans biträdande handledare och ger honom de statsvetenskapliga redskap han behöver för att sammanställa sitt omfattande källmaterial till en doktorsavhandling. Professor Lindberg har lagt ner ett enormt arbete på att hjälpa Sameh Egyptson att föra denna avhandling i hamn, i demokratins namn.”
Antidemokratiska Muslimska brödraskapet har fortfarande inte hämtat sig från Norell/Carlbom/Durrani-rapporten, eftersom några bidragsgivande myndigheter utgår från den och har lyckats sätta stopp exempelvis för bidrag till Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM), som därför är nedlagt. Medgrundaren Mostafa Kharrakis son Mohammed Amin Kharraki var i många år SUM:s ordförande. I det här blogginlägget 28 maj 2022 skriver jag om ”De två tupparna Mohammed Amin Kharraki och Mattias Irving” och hur de gör sitt bästa att hacka sönder Sameh Egyptson. I inlägget framgår det att Irving är en mobbare av rang och hur han försöker få Egyptson sparkad från Lunds universitet och att Kharraki uppskattar Irvings sågning.
Under hösten 2022 dök den anonyma Tankesmedjan Fenix upp på internet med den påhittade Hassan Larsson som chef och med ett Twitterkonto i hans namn. Fenix påstår sig försvara demokratin som de menar hotas av auktoritära krafter. Fenix vill sprida kunskap om dessa auktoritära krafter och den ”auktoritära kraft” de siktar in sig på är Sameh Egyptson. Det går inte att se Fenix annat än som en front för Muslimska brödraskapet och Mattias Irving som skribent i par med doktorand Anna Ardin, som han har ett Instagramkonto tillsammans med under namnet troochpolitik. Anna Ardin var med när Föreningen Hjärta konstituerades 2011, hon är en lika passionerad försvarare av Muslimska brödraskapets antidemokratiska aktivister som Egyptson och Mats Lindberg är försvarare av demokratin. Irving och Ardin, tillsammans med universitetslektor Emin Poljarevic, som jag skriver om i nästa inlägg, gav förra hösten ut European Islamophobia Report 2021 för den turkiska regimtrogna tankesmedjan SETA:s räkning, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 22 september 2022, där de kartlägger ”islamofober” i Sverige för president Recep Tayyip Erdogans räkning.
Jag har skrivit flera blogginlägg om Fenix karaktärsmord på Sameh Egyptson, bland annat det här 7 januari 2023, ”Mattias Irving: Polisanmäl mig för förtal om du inte ligger bakom den anonyma Tankesmedjan Fenix”. Fenix inlägg den 24 oktober 2022 visar att MSB-rapporten 2017 fortfarande svider rejält eftersom man börjar med Mikael Tofveson, ansvarig för beställningen av rapporten, och begär att han förklarar varför man spred konspirationsteorier och lutade sig mot ”högerextrema och islamofoba källor”, alltså Norell/Carlbom/Durrani. Det som avslöjar Irving är intervjun med den ovan nämnda Mohammed Amin Kharraki, skolledare på Framstegsskolan i Rågsved som Skolinspektionen beslutat att stänga och som därför ”drabbats” av de tre MSB-rapporterna. Så här ser Kharraki junior ut i dag.
Artikeln avslutas med att Fenix har identifierat flera hittills ”oavslöjade” fel i rapporterna ”som skulle innebära att flera muslimska organisationer i Sverige idag kan få upprättelse. Vi arbetar på en ny serie personporträtt på de ledande spridarna av islamofobi i Sverige. Mer om dessa avslöjanden kommer under hösten.” Under hösten följer flera inlägg som är rena personangreppen på Sameh Egyptson och har ett enda syfte. Att stoppa disputationen.
Mattias Irving och Anna Ardin får hjälp av Yasir Al-Sayed Issa, som går under namnet ”Adam” i Niklas Orrenius artikel och som Orrenius mycket väl vet tillhör den kända syriska MB-släkten Issa som stod på syriska säkerhetstjänstens lista för över tio år sedan, vilket TT/DN rapporterade om 23 mars 2011, ”Syriska aktivister hotas i Sverige”. |
I Orrenius artikel om att Issa namnges i Egyptson avhandling står det: ”Han är rädd att han, vid resor i Mellanöstern, kan gripas av diktaturers säkerhetstjänst och att avhandlingens ord om honom kan användas i förhör. Därför hoppas jag att Egyptsons avhandling underkänns. Det är en fråga om liv och död, bokstavligen.” Yasir Issa har specialiserat sig på att få journalister att dansa efter hans pipa. Han har i samband med Egyptsons avhandling valsat runt i praktiskt taget alla stora nyhetsmedier under olika påhittade namn. Han fann mängder med fel i avhandlingen och skickade en lång lista till Lunds universitet, som Fenix publicerade. Han är själv på plats för att ställa Egyptson mot väggen. Mattias Irving håller sig borta.
Det är en jagad man som sätter sig inför cirka 200 personer i aulan i väntan på vad opponenten ska säga om hans avhandling.
Victor Malm är besviken. Han skriver att civilklädda poliser spanar över aulan. ”Metodfrågor står kanske inte högst på agendan. Ordningsmakten och medierna är nog heller inte vana vid den småputtriga och mysiga, men helt dekorumenliga ton som opponenten Khalid Salih, doktor i statsvetenskap, inleder med. Han talar heller inte om metodproblemen. Debatten – och den kommer, var så säkra – lär dock lägga fokus där.”
Återigen: Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa. Och debattens fokus ska ligga på metodfrågor? På statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg och hans statsvetenskapliga metod? Victor Malm har mer fokus på personen Sameh Egyptson än på den statsvetenskapliga metoden.
Malm tycker att opponenten främst riktar kritik mot ”lättare problem”, ”jag har varit på disputationer om lyrik med långt hårdare frågor”, skriver han.
Det har jag också. Jag är liksom Victor Malm, fil dr i litteraturvetenskap. En liten textsnutt om mitt arbete med avhandlingen finns i Expressen 15 augusti 1988 med åtföljande bild under samlingsrubriken ”Forskare 88”. Jag har varit på disputationer i humaniora som är rena krigstillståndet där opponenten ser chansen att framhäva sig själv och sin förträfflighet och mosar den stackars respondenten. Jag har, till skillnad från Malm, dessutom en samhällsvetenskaplig examen. Det första ämne jag läste på universitetet för över femtio år sedan var statskunskap.
Sameh Egyptsons disputation var inte vilken disputation som helst. Muslimska brödraskapet var ute efter blod. I ett decennium hade de försökt krossa honom. De ville se en underkänd avhandling och få Egyptson löjligförklarad, borta ur räkningen för all framtid så att de utan problem kan fortsätta att casha in hundratals miljoner skattekronor via sina islamiska friskolor, studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief. På den andra extremen finns muslimhatarna som också kunde tänkas utnyttja Egyptsons avhandling för sina politiska syften. Opponenten Khalid Salih tvingades gå balansgång, som en opponent på en litteraturvetenskaplig avhandling aldrig tvingas göra.
Malm fortsätter: ”Och etiken i att peka ut hjälpredor till politiskt ambitiösa islamister? Den biten nämns inte.” Som sagt, det gällde att gå balansgång. Och att islamisterna i Brödraskapets tappning ska likställas med kommunister, fascister och nazister och att alla namngivna individer är offentliga personer. Vad gäller formell etikprövning fanns inte den lagen när Egyptson påbörjade sitt forskningsprojekt säger handledare Mika Vähäkangas i Orrenius artikel.
Malm nämner universitetslektor Torsten Jansons enormt kritiska omdöme. ”Det är hårt. Och det är en markering. När han är klar undrar jag varför opponenten inte berörde något av detta.” Kanske för att opponenten var statsvetare och att Jansons kritik inte hade någon som helst bäring på en statsvetenskaplig avhandling. Jag kan meddela Victor Malm att Torsten Jansons kritik, utifrån ett missionsvetenskapligt perspektiv, hade varit lika malplacerad på en litteraturvetenskaplig disputation som på Egyptsons. Det är utomordentligt olyckligt att Egyptson påbörjade sin forskning på en religionsvetenskaplig institution och att avhandlingen lades fram där. Faktum kvarstår. Själva avhandlingen är statsvetenskaplig. Metoden är statsvetenskaplig. Malm summerar: ”Tidningarnas utsända är nog ganska besvikna, hittills har inget inträffat som motiverar det stora medieuppbådet, säkerheten eller den fullsatta salen. Det är en lång, snäll men ordinär fredagsdisputation i februari.”
Just vad jag hade väntat mig. Trots Niklas Orrenius konfliktosande artikel. Där Mattias Irving saknades.
Victor Malm piggnar till när det efter pausen, då det gått tre timmar, blir kritik från publiken. ”På svaren märks en allt tröttare Egyptson. Mycket förblir grumligt. Även när den som ställer frågor efter att ha rest sju timmar för att få möjligheten.” Det är Yasir Al-Sayed Issa som Malm refererar till. Issa vars familj syriska säkerhetstjänsten hade under bevakning för drygt ett decennium sedan. ”Han är utpekad i avhandlingen. Han menar att han är det på felaktiga grunder. Han undrar om Egyptson har funderat på vilka konsekvenser det kan få att peka ut honom som antidemokrat i en skrift som nu kan adlas till god vetenskap av Lunds universitet.” Man kan fråga sig vilka konsekvenser det kan få att pappan stred mot Syriens president och att brorsan lägger ut ett foto på sig och Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi på Facebook. Bilden på pappan är tagen av Muslimska brödraskapet.
Fyra timmar tog disputationen. Malm: ”Jämförd med pådragets skala och förhandsskriverierna har affären varit barmhärtig, till och med snäll. Jag är matt och varken mer eller mindre övertygad om avhandlingens kvaliteter än jag var när jag kom.”
Som om man skulle kunna få en uppfattning om en avhandlings kvaliteter av en disputation! Som han själv skriver: ”Normalt är disputationer mest ett skådespel. Avhandlingar som riskerar att bli underkända släpps inte fram.” Två handledare släppte fram Egyptson.
Malm avslutar: ”Kontroversen har bara börjat. Men jag är ganska säker på att den kommande striden inte kommer att handla om Egyptsons grundpåstående – att Muslimska brödraskapet, genom Islamiska förbundet i Sverige, har infiltrerat det svenska samhället – utan metodologin, etiken, det vetenskapliga utanverket.” Och Malm ser verkligen till att det blir så, åtminstone på Expressen Kultur.
Victor Malm bygger sitt varumärke på Sameh Egyptsons bekostnad
Malm utnyttjar sin chefsställning till att bygga sitt varumärke och markera för läsaren att hans recension av Egyptsons disputation får stöd, och inte av vem som helst utan av Torsten Janson som underkände Egyptson. Det är uppenbart av Jansons artikel att Expressen låg på honom att publicera sitt negativa omdöme. Han inleder med en massa krumbuktande.
Jag har ombetts förmedla de synpunkter jag presenterade som ledamot av betygsnämnden vid Sameh Egyptsons disputation vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap (CTR), Lunds universitet, den 10 februari 2023. Det är inte brukligt att göra så. En disputation är och skall vara en offentlig och transparent process – men inte bedrivas via medierna. Det är heller inte syftet här. Disputationen är genomförd och avslutad enligt gängse praxis och regelverk.
Ändå fortsätter han sin process via medierna 14 februari, bara några dagar efter disputationen. Därefter kommer en sågning 27 februari av Elena Namli och Carl-Henric Grenholm, professorer i teologisk etik, Uppsala universitet, ”Egyptsons avhandling är ett haveri för universitetet”. Salig professor Ingemar Hedenius (1908–1982), en gång verksam vid samma universitet, avfärdade teologi som humbug. De kallar Egyptsons avhandling en ”avhandling i missionsvetenskap”. De är kritiska till att han betonar Brödraskapet som politisk rörelse och bortser från att det är en statsvetenskaplig avhandling. De nämner etikprövningslagen och struntar i att den inte var tillämplig på Egyptsons avhandling. Jag vill än en gång betona att Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa. Namli och Grenholm skriver ett brinnande försvar för representanterna för denna antidemokratiska ideologi.
Och Expressen publicerar det. Allt i syfte att bygga Victor Malms varumärke och rättfärdiga hans recension av disputationen. Nästa professor att bygga Victor Malms varumärke är professor Simon Sorgenfrei 9 mars, ”Vilken islam vill den svenska staten stötta”, som jag i del 3 utförligt behandlar. Han lyfter fram FIFS utan att nämna att det är en MB-associerad organisation. Jag skriver att han på uppdrag av Muslimska brödraskapet, via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), skrev boken Islam i Sverige – de första 1300 åren och att han lyfter fram Mostafa Kharraki ovan, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, far till Mohammed Amin Kharraki, som en vanlig muslim vem som helst.
Ägarfamiljen Bonnier har ett gigantiskt trovärdighetsproblem
Expressens kulturchef beger sig till en disputation i tron att han av disputationen ska få klarhet i om en avhandlings vetenskapliga eller icke-vetenskapliga kvalifikationer. Lika omdömeslös är Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I en ledare 12 februari, ”Egyptson borde inte ha släppts fram”, kallar hon hans avhandling för ”politiskt brännhet” och nämner bara huvudhandledaren. Hon skriver om vikten av att en avhandling när den läggs fram håller måttet, ”Och det är handledarens, i detta fall teologen Mika Vähäkangas, uppgift att lotsa doktoranden dit”. Och biträdande handledaren statsvetaren Mats Lindberg? Var kommer han in i Berglöfs insinuanta ledare?
Både Expressen och Sydsvenskan ingår i Bonniersfären, liksom Dagens Nyheter. Niklas Orrenius lyckades med råge skapa uppmärksamhet kring Egyptsons avhandling och disputation, vilket var mycket fint gjort, annars hade avhandlingen gått obemärkt förbi. Men Orrenius kunde inte fullfölja reportaget med en kunnig artikel efter disputationen, eftersom han saknar kunskap om politisk islam i Sverige, trots alla år han verkat som journalist och skrivit om islams trosfränder. Ägarfamiljen Bonnier har uppenbarligen inte, efter Brödraskapets fyra decennier i landet, och den massiva invandringen från islamstyrda länder, ansett att någon enda av deras journalister kanske i grunden borde sätta sig in i vad politisk islam innebär, det finns hur mycket internationell forskning som helst.
Orrenius byggde upp ”kontroversen” genom att låta några som omnämns i avhandlingen komma till tals, och det är självklart att de vill ge igen. Bland andra låter han doktorand Anna Ardin, tidigare mångårig ledamot i Socialdemokraternas Tro och Solidaritets förbundsstyrelse, säga sitt hjärtas mening. Hon presenterar sig apropå att Egyptson skriver att hon är en viktig aktör i att hjälpa Brödraskapet att få fäste i Socialdemokraterna, vilket jag kan intyga är sant: ”Det är bisarrt att läsa. Jag är evangelist i en kristen kyrka, jag arbetar för religionsfrihet, inte för islam”. ”Hon kallar Sameh Egyptsons avhandling för ’ett stort falsarium’ och liknar hans forskning vid ’en ny typ av rasbiologi’ – Rasbiologerna ägnade sig också åt falsk vetenskap som lade grunden för samhällets förföljelse av minoriteter. I det här fallet används Samehs felaktiga texter för att hetsa mot muslimer.”
Och Anna Ardin har i många år hetsat mot Sameh Egyptson och anklagat honom för att sprida konspirationsteorier, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg liksom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Inte undra på att Victor Malm vädrade blod. Och blev besviken. Orrenius byggde verkligen upp förväntningar, som föll platt till marken. Därför att ”kontroversen” bara berör Muslimska brödraskapets aktivister och hantlangare, cirka 13 ledande män och deras entourage. Och för att Orrenius inte förstod det. Hans artikel efter disputationen är direkt pinsam, ”Oenig nämnd godkände avhandling om islamism trots hård kritik”. Artikeln handlar i princip om ”Adam”, som inte fick svar på sina frågor, trots att han åkt bil i sju timmar för att ställa dem. Orrenius skriver: ”Flera i publiken var tydligt skeptiska till Egyptsons forskning. ’En skandalavhandling’, sa idéhistorikern Anders Önnerfors, verksam vid Linnéuniversitetet och expert på konspirationsteorier. – Jag är förvånad att Lunds universitet släpper fram den på det här sättet. Det borde ha gjorts en etikprövning. Och sättet som Sameh Egyptson talar om Muslimska brödraskapet liknar konspirationsteoretiska resonemang”. Sista meningen: ”Den utpekade islamisten Adam körde besviken mot Stockholm, med huvudet fullt av frågor som han inte hann ställa.”
Som jag skrivit i tidigare blogginlägg: Han hade kunnat hålla på till midnatt. Mika Vähäkangas satte stopp efter fyra timmars disputation.
Ägarfamiljen Bonnier: Har ni förstått att den fjärde totalitära politiska ideologin sedan flera decennier sprids i Sverige, med er hjälp? Eftersom era tidningar tiger om den. Ni har låtit era tidningar ta parti för islam, utan åtskillnad, och för religioner, när total neutralitet i förhållande till religioner är det säkraste sättet att skapa ett humant samhälle, vilket min favoritateist, den tyskfödda naturaliserade franska upplysningsmannen Baron d’Holbach (1723–1789) pläderar för i den på engelska och under pseudonym år 1768 utgivna boken The sacred contagion. The natural history of superstition (Den heliga smittan. Vidskepelsens naturhistoria).
Det var lika livsfarligt att i Frankrike kritisera kristendomen på den tiden som det är i dag att kritisera islam. Författarna eller den som sålde eller till och med gav bort en olaglig bok kunde dömas till fängelse, galärerna eller till och med till döden. Författarna gav ut sina religionskritiska böcker under pseudonym och oftast utanför Frankrike. Böcker som inte fann nåd brändes av bödeln. Parisparlamentet deklarerade apropå Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) bok Emile eller Om uppfostran (1762) att det var dags att sluta bränna böcker och bränna författarna till böckerna i stället.
Låt mig klart deklarera att jag aldrig skulle komma på tanken att bränna en bok. Jag skulle hellre se att man över hela Sverige, på alla språk som finns i Sverige i dag, ordnade maratonuppläsningar av vad det faktiskt står i Bibeln och Koranen.
I samband med provokatören Rasmus Paludans koranbränningar sände biskop Åke Bonnier ut ett pressmeddelande 11 maj 2022, ”Kränkningar av heliga skrifter kan aldrig bygga ett gott samhälle”. Han citerar författaren Heinrich Heine som ”sa redan på 1800-talet att ’där man bränner böcker bränner man till slut även människor’”. Man brände människor i Frankrike när upplysningsmännen Baron d’Holbach, Rousseau, Voltaire och Denis Diderot levde och som vi i dag kan tacka vår yttrandefrihet för. Åke Bonnier talat om ett ”gott tillsammansskap”, om att verka för ”det goda tillsammansskap vi behöver i vårt multisamhälle”.
Och det kan man bara skapa genom pressens totala neutralitet, totala likgiltighet inför de religioner som existerar i samhället.
Det biskop Åke Bonnier kallar ”heliga skrifter” kränker människan å det grövsta och skapar splittring mellan de rättrogna och de som inte anses vara rättrogna. Skrifterna är fulla av mord, dråp, blod. Det borde biskopen känna till. Ingen kan med bästa vilja i världen säga att skrifter som varnar för helvetet värnar om alla människors lika värde, vilket ägarfamiljen Bonnier säger sig göra.
Ägarfamiljen Bonnier skriver: ”Bonniers verksamheter kommer aldrig att driva agendor som förminskar den enskilde individen eller utesluter grupper ur samhällsgemenskapen. Demokrati, allas lika värde och människors grundläggande fri- och rättigheter är orubbliga fundament.”
Det är hyckleri. ”Allas lika värde” går inte att kombinera med partitagande för religioner, i synnerhet inte religioner som hotar folk med helvetet. Det är just hotet ”du kommer att brinna i helvetet” som riktas mot flickor/kvinnor som vägrar vara beslöjade. För ett antal år sedan sände SVT ett reportage från en moské i samband med fastemånaden ramadan. En man svarade att han fastade för att han var livrädd att komma till helvetet. Den fruktan är oerhörd stark hos många inflyttade från islamdominerade länder. Ägarfamiljen Bonniers tidningar har inte lyft ett finger för att skingra den fruktan. Biskop Åke Bonnier borde veta att helvetespräster inte är särskilt vanliga i dag inom Svenska kyrkan. Att det är just därför Sverige rankas som ett av världens mest toleranta länder.
Bonnierpressen har avlägsnat sig långt från den tiden då statsvetaren professor Herbert Tingsten (1896–1973) var chefredaktör och Ingemar Hedenius var skribent i DN, båda fast förankrade i försvaret av demokratin och fördömandet av de totalitära ideologier som ödelagt Europa. Niklas Orrenius artiklar före och efter Sameh Egyptsons disputation, Victor Malms varumärkesbyggande och Moa Berglöfs ledare visar det gungfly Bonnierpressen befinner sig på.
Journalistklubben: När håller ni ett stormöte om journalisten Mattias Irvings intensiva kamp att krossa budbäraren i stället för att granska makten, och journalistskråets decennielånga likgiltighet för islamismens utbredning i Sverige med enklavisering som följd?
Mattias Irvings kamp att krossa Sameh Egyptson fortsatte lika intensivt efter disputationen som före. Han kräver att hans namn ska avlägsnas från avhandlingen som ligger ute online. Här är hans Brev till prodekanen på Lunds universitet 22 februari 2023 där han citerar Egyptson: ”När Omar Mustafa senare under 2013 tvingades lämna socialdemokratin, se nedan, fick naturligtvis relationen mellan partiet och föreningen Hjärta en knäck. Mustafa fortsatte dock inom Hjärta tillsammans med [Rashid] Musa, Irving och Ardin.” Irving ljuger i sin kommentar: ”Jag var över huvud taget inte aktiv i Hjärta 2013. Mitt första styrelseuppdrag i föreningen Hjärta var 2018, då jag valdes till kassör.” Som länken i början av det här inlägget visar deltog han i grundandet av Hjärta 2011, tillsammans med Omar Mustafa och Anna Ardin.
Mattias Irving och den nuvarande Föreningen Hjärta (Mattias Irving, Anna Ardin, Omar Mustafa) skapade en guide de skickade till 70 personer och uppmuntrade alla som omnämndes i Egyptsons avhandling att kräva att deras namn avlägsnades. Sedan blir de förbannade på Egyptsons reaktion.
Journalister: Varför gör ni inte ett gräv och dyker ner i Mattias Irvings konton på sociala medier? Han är mycket transparent på Twitter med sin hetsjakt på Egyptson och vilket fruktansvärt offer han är.
Än en gång: Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen.
Victor Malm: Håll dig till lyrik i framtiden.
DEL IV
Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson, Dagens ETC, Muslimska brödraskapets i särklass främsta PR-tidning. Islamisten Omar Mustafa, med hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren, är hjärnan bakom tidningens PR-verksamhet, via ETC:s skribenter Anna Ardin, Bilan Osman och Henrik Arnstad
Johan Ehrenberg är ansvarig utgivare, Dagens ETC, Andreas Gustavsson är tidningens chefredaktör, en tidning som de definierar som vänster. Antingen är de fullt medvetna om att de visar sina läsare ett utstuderat förakt, att de betraktar läsarna som en okunnig fårskock man kan pracka på vilka osanningar som helst. Eller också är de omedvetna om att separatisten, islamisten libanonsvensken Omar Mustafa i detalj styr tidningens PR-verksamhet för Muslimska brödraskapet via Anna Ardin, somalisvenskan Bilan Osman och Henrik Arnstad. Jag väljer att betrakta Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson som två intelligenta män, som utomordentligt medvetet har gett Omar Mustafa fria händer att via Dagens ETC prisa honom och Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, särskilt studieförbundet Ibn Rushd som han i många år var förbundsrektor för, och misstänkliggöra Muslimska brödraskapets kritiker, och då särskilt Sameh Egyptson.
Dagens ETC följer det mönster jag i tidigare inlägg har skrivit om, att vänstern har lierat sig med shariapolitiska extremhögern, som jag också benämner islamofascister, islamonazister, eftersom Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) hade både Mussolini och Hitler som föredöme. Han brevväxlade med dem, han fick hjälp av Hitler att träna sina män i krigföring, han lät översätta Hitlers Mein kampf, rörelsen är extremt judefientlig. Därför var det inte alls förvånande att Muslimska brödraskapets svenska gren till sina Muslimska familjedagar bjöd in talare, det vill säga bröder och systrar inom det transnationella nätverket, med en känd judefientlig retorik. Numera är all information om Muslimska familjedagarna raderad från internet.
Jag inleder med Omar Mustafa och fortsätter med Anna Ardin, Bilan Osman och avslutar med fascismexperten Henrik Arnstad.
Islamisten, separatisten, antidemokraten, shariapolitiska extremhögerns Omar Mustafa (f. 1985)
Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är svenska Muslimska brödraskapets huvudorgan. Högsätet är stora moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Omar Mustafa har ända sedan ungdomen cirkulerat i ledande ställningar inom Muslimska brödraskapets olika föreningar: Muslimska scouterna, Sveriges unga muslimer (SUM), IFiS, studieförbundet Ibn Rushd, biståndsorganisationen Islamic Relief.
År 2009, då Omar Mustafa var 24 år gammal och SUM:s generalsekreterare, for SUM:s styrelse på studieresa till Turkiet tillsammans med thailandsvensken Yasri Khan, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR). I SUM:s styrelse och med på resan var marockosvensken Mohammed Amin Kharraki, son till marockosvensken Mostafa Kharraki, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren. Yasri Khan publicerade på Facebook bilder från studieresan och beskrev syftet med den:
”Från: Yasri Khan foton från min resa för att få kunskap, nätverk och erfarenheter. Tillsammans med SUMs styrelse och med mina trosfränder – Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki i Istanbul. Lär oss om AKP, Erbacan och Turkiet. Jobbat tillsammans i SUM från 2008–2011.”
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan är AKP:s grundare (2001) och partiledare. År 2009 var han Turkiets premiärminister. Det islamistiska AKP kallas Muslimska brödraskapets systerparti. Bilderna är alla hämtade från Conny C. Lindströms Twitterkonto.
Notera könssepareringen på bilderna, kvinnorna för sig och männen för sig. Texten till höger från 2018 riktar sig till journalisten Magnus Sandelin som skrivit en rapport om SUM, beställd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som gjorde att MUCF slutade ge SUM bidrag och krävde tillbaka utbetalade bidrag med hänvisning till att SUM inte levde upp till demokratins kriterier. SUM är numera nedlagt. Yasri Khans SMFR får fortfarande bidrag, trots att de är lika västfientliga och shariapolitiska som någonsin SUM. SMFR bildades av bland andra turksvensken Mehmet Kaplan (MP) 2008 som då tillhörde Muslimska brödraskapets inre kärna. Yasri Khan, som numera är SMFR:s generalsekreterare, har i långt över ett decennium kunnat finansiera sin separatistiska, antidemokratiska, shariapolitiska verksamhet med skattemedel, inte minst från MUCF.
Mehmet Kaplan, som utsågs till bostadsminister 2014 i regeringen Löfven, tvingades avgå som minister 2016 på grund av samröre med de turkiska islamistiska och våldsaktivistiska Grå vargarna, också samröre med turkiska islamistiska Millî Görüş ansågs allvarligt.
I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om Omar Mustafas studieresa till Istanbul och Necmettin Erbakan (1926–2011). Turkiet hade en sekulär författning, som försvarades av Turkiets starka militär. År 1969 grundade Erbakan den islamistiska, västfientliga, demokratifientliga, shariapolitiska extremhögerrörelsen Millî Görüş, som i Tyskland samarbetar med Muslimska brödraskapet, inte bara politiskt utan också genom att ledarna för de olika rörelserna gifter in sig i varandras familjer. Erbakan bildade flera shariapolitiska partier och när de förbjöds bildade han nya. Hans parti Refah Partisi (Välfärdspartiet), grundat 1983, vann stort i parlamentsvalet 1995. Erbakan blev premiärminister samma år och försökte införa sharialagar. Två år senare, 1997, tvingade militären honom att avgå. Partiet upplöstes av den turkiska författningsdomstolen, eftersom det stred mot den sekulära författningen. Refah Partisi tog då ärendet till Europadomstolen, som år 2003 gav den turkiska författningsdomstolen rätt med hänvisning till att införandet av sharia och ett teokratiskt styre inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle.
I min bok har jag ett helt kapitel om Europadomstolens syn på Refah Partisi och sharia. Ett pluralistiskt rättsväsende kopplat till individens religiösa tillhörighet stridet mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom det innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse. Det i sin tur innebär att staten fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna och att individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört. Sameh Egyptson skriver i sin avhandling att Millî Görüş är Turkiets motsvarighet till Muslimska brödraskapet och att Necmettin Erbakan var Erdogans mentor och benämner AKP som Millî Görüş dotterparti. Att president Erdogan har fört Turkiet bort från dess sekulära författning och mot en alltmer auktoritär och islamistisk riktning där yttrandefriheten är kraftigt beskuren är ingen nyhet.
Därför går det inte att sätta likhetstecken mellan Erbakan, AKP och den västerländska liberala demokratin, som skyddas av Europakonventionen, som är lag i Sverige, och påstå att Erbakan stod för demokrati, vilket Omar Mustafa gör.
IFiS ordförande Abdirizak Waberi valdes 2010 in i riksdagen för Moderaterna och Omar Mustafa blev IFiS ordförande. Året efter bytte Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Broderskapsrörelsen namn till Tro och Solidaritet med Omar Mostafa som en av medlemmarna. Den allt annat än demokratiska Necmettin Erbakan dog 2011, Omar Mustafa hyllade honom i ett öppet brev publicerat på IFiS-hemsida. Notera ”den islamiska värdegrunden”.
Även IFiS tidigare ordförande Abdirizak Waberi hyllade offentligt Erbakan som ”father of modern islam in Turkey”.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) reagerade på Omar Mustafas hyllning av Erbakan och skriver i ett inlägg 2013:
I ett av Mustafa undertecknat pressmeddelande från Islamiska förbundet den 28/2 2011 hette det bland annat att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”.
Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit en långt driven antisemitisk propaganda är väl känt. Så sent som 8/11 2010 förklarade han i en uppmärksammad intervju i Die Welt att EU var en del av ”den sionistiska världsordningen” och talade om ”det kapitalistiska, sionistiska ekonomiska systemet som inför skatter och skapar skulder för att genom ränta förse sionisterna med pengar”.
Världen styrdes, enligt Erbakan, sedan länge av en judisk världskonspiration:
I samband med att Omar Mustafa 2013 valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse som suppleant och efter en vecka tvingades avgå intervjuades han av Expo, som bland annat tog upp hyllningen till Erbakan.
Mustafa säger att han inte kände till Erbakans antisemitism utan att det är hans arbete för islam som han värdesatt.
– Det han är mest känd för är hans arbete kring islam och demokrati. Under hans tid fanns det många teologer som ansåg att demokrati inte var förenligt med islam. Han lyckades bryta den här barriären och visa att demokrati var förenligt med islam. Det är det jag hyllade.
Omar Mustafa ombeds inte definiera vad han menar med demokrati och förklara vad Erbakans insats för demokratin bestod av. Omar Mustafas nära koppling till Socialdemokraterna gör inte Muslimska brödraskapet till en socialdemokratisk rörelse. Abdirizak Waberi valde Moderaterna. Mahmoud Aldebe, en av medgrundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren och i många år dess språkrör, valde Centerpartiet och ville, likt Waberi, kandidera till riksdagen valet 2010 men hoppade av efter saftig kritik inifrån partiet. Mehmet Kaplan och Yasri Khan valde Miljöpartiet.
En utomordentligt viktig person inom Muslimska brödraskapets svenska gren, men som lyckats undgå offentligheten är vänsterpartisten Mostafa Malaekah i Göteborg, som jag nämner i praktiskt taget vartenda blogginlägg sedan starten 2016, eftersom flickors och kvinnors rättigheter är mitt specialintresse. Han har i små häften på svenska sammanställt vad höjdare inom internationella Brödraskapet har skrivit, texter med betoning på sharia, som ju strider mot Europakonventionen.
Varken Anna Ardin, Bilan Osman eller Henrik Arnstad lyfter fram de könsdiskriminerande och shariaförespråkande texter på svenska som Muslimska brödraskapet har publicerat och som finns spridda över hela Sverige och som i åratal gick att ladda ner från de olika föreningarnas hemsidor. På IFiS hemsida kan man under huvudrubriken Frågor och svar, underrubrik Några av kvinnans rättigheter i islam, läsa följande: ”– Islam gav kvinnor fullständigt ekonomiskt oberoende före och efter giftermålet. De har ingen skyldighet att dela familjens utgifter; mannen bär det fulla ansvaret, oavsett hur rik hans fru må vara.” Samt: ”– I islam är både män och kvinnor berättigade till en specificerad andel av sina avlidna föräldrars eller nära släktingars kvarlåtenskap (K 4:7), medan tills för inte länge sedan hela arvet gick till äldste sonen i vissa västländer.” Samt: ” Båda könen har rätt till jämlikhet inför lagen och inför domstolar. Rättvisa är könlös (K 5:38, 24:2, 5:45). Kvinnor har egen rättskapacitet i ekonomiska och andra frågor. Däremot fick inte kvinnor i Europa rätt till självständigt ägande förrän under senare delen av 1800-talet och på 1900-talet.”
Enligt Koranen ärver kvinnan hälften av mannen. ”En manlig arvtagare bekomme lika mycket som två kvinnor.”
De flesta texterna under Frågor och svar är saxade ur vänsterpartisten Mostafa Malaekahs häften.
Landets politiker har visat en skrämmande likgiltighet för Muslimska brödraskapets juridiska anspråk. Koranen är vår lag är deras motto, och Malaekah skriver som om svensk lag inte gäller lika för alla i Sverige.
Under rubriken ”Muslimska kvinnans klädsel, hijab”, också det saxat från Malaekah, står det: ”Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad inför Guds påbud.”
Hijab är inget påbud från någon gudom. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel, tecknet på hur långt islamiseringen av ett land har fortskridit. Hijab markerar separatism.
Hur rimmar plikt med vår grundlagsskyddade religionsfrihet?
För femtielfte gången lägger jag ut vad Västeråsmoskén säger om Kvinnors klädesnorm enligt Koranen. Två diametralt motsatta tolkningar av islam, en andlig och en politisk.
Och politikerna vägrar ta en debatt om vad politisk tolkning av islam innebär för det demokratiska styrelseskicket och den sociala sammanhållningen.
ETC:s skribenter Anna Ardin, Bilan Osman och Henrik Arnstad fokuserar på det diffusa kollektivet ”muslimer”. Sameh Egyptsons avhandling, och tre tidigare böcker, handlar om cirka 13 nyckelpersoner inom Muslimska brödraskapets svenska gren, där Omar Mustafa ingår.
Omar Mustafa blev ett känt namn i samband med att han 2013 valdes in i Socialdemokraternas styrelse och tvingades avgå efter en vecka eftersom han inte, likt Abdirizak Waberi, var beredd att lämna ordförandeskapet i IFiS när han aktivt gick in i politiken. All kritik som riktades mot IFiS och den kvinnosyn, människosyn och politik som texterna på IFiS hemsida gav uttryck åt har förvandlats till kritik av Omar Mostafa som person, med Omar Mustafas benägna bistånd. Mängder med texter från Muslimska brödraskapets internationella, extremt västfientliga ideologer raderades snabbt från hemsidan.
Omar Mustafa representerade IFiS när han var ordförande, han representerade Ibn Rushd när han var förbundsrektor. En av Ibn Rushds grundare är Mostafa Kharraki på bilden ovan, medgrundare till Muslimska brödraskapets svenska gren. Omar Mustafa representerade Muslimska brödraskapets svenska gren. Och enligt Muslimska brödraskapet gäller separatism: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.” Därför har Muslimska brödraskapet uppfunnit uttrycket ”det muslimska civilsamhället”, eller ”det muslimska gettot”, symboliserat av hijab, lett av de 13 talespersonerna Sameh Egyptson listar i sin avhandling. Ett annat ord för de 13 är bidragsentreprenörer. Otroligt skickliga sådana.
Bistådda av ETC.
Högerextremism
Jag citerar här hur Stieg Larsson (1954–2004), en av stiftelsen Expos grundare, definierar högerextremism: ”Den gemensamma nämnaren för alla dessa partier är ett ifrågasättande av det demokratiska samhället.” Det är en exakt beskrivning av Muslimska brödraskapets ideologi. Väst är fienden. Målet är ett islamiskt block som utmanar den västerländska hegemonin.
Man kan inte som enskild individ bestämma att nu ska jag gå med i Muslimska brödraskapet. Presumtiva medlemmar handplockas av ”rovdjursbröder” som kollar in elever på gymnasier och universitet, ibland till och med grundskolor, och under ständig övervakning som kan ta flera år, trappstegsvis prövar de utvalda, utan att dessa ens vet att de utsätts för den ena prövningen efter den andra för att se om de kommer att kunna hålla måttet som medlem. Det är en rigorös träning, ren hjärntvätt, som är sig lik över hela jorden, Mellanöstern som väst. Man ska komma ihåg att grundaren Hassan al-Banna var skollärare. Man vet värdet av ungdomsträffar, av gymnastik, lek och idrott. Man vet värdet av internationella ungdomsträffar, där ungdomar från hela världen strålar samman.
Omar Mustafa är handplockad. Han är soldat. En lydig soldat. En extremt väldrillad soldat. Han har svurit en ed att vara lojal mot Muslimska brödraskapet. Hans lojalitet ligger inte hos Sverige utan hos Muslimska brödraskapet. Det bör man ha i åtanke när hans namn dyker upp och respektera att varje gång han ställs inför situationer där hans lojalitet gentemot det svenska demokratiska styrelseskicket ifrågasätts liknar det en soldats lojalitetskonflikt när den ställs inför valet att försvara eller förråda sitt land. Därför är det meningslöst att intervjua Omar Mustafa. Han är obrottsligt lojal mot Muslimska brödraskapet.
Jag har i den här serien inlägg visat bilder på några av Brödraskapets högsta höns i Sverige. I det här inlägget visar jag bild på Mostafa Kharraki. Tidigare har jag visat bild på marockosvensken Chakib Benmakhlouf och kallat honom gudfadern. Han står överst på Sameh Egyptsons lista över den inre cirkeln, tvåa står jordaniensvensken Mahmoud Aldebe, som efter inre konflikter lämnade 2010. Trea är Kharraki. Ett annat viktigt namn är tunisiensvensken Khemais Bassoumi, alla kopplade till den islamiska friskolekoncernen Framstegsskolan som de är medgrundare till. År 1991 gav Skatteverket dem ett organisationsnummer. Omar Mustafa kom till Sverige som barn, som nämnts är han född 1985. Enligt Sameh Egyptsons engelska bok Holy white lies gick han i flera år i Chakib Benmakhloufs skola i Stockholm. I Egyptsons bok Bosättningen och i avhandlingen står det att Omar Mustafa 2001, då han var 16 år, valdes in som vice ordförande i den nybildade föreningen Sveriges muslimska scouter. Chakib Benmakhlouf valdes in som föreningsrådgivare. Benmakhlouf var i många år ordförande för Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE. Från scouterna gick Omar Mustafa vidare till SUM, han satt i den europeiska paraplyorganisationen FEMYSO:s styrelse, var förbundsrektor för Ibn Rushd och satt i Islamic Reliefs styrelse. År 2011 var han med och ombildade Socialdemokraternas kristna sidorörelse Broderskaparna till multireligiösa Tro och Solidaritet och samma år var han med och bildade den socialdemokratiska föreningen Hjärta, tillsammans med bland andra Anna Ardin. Han var också med och bildade den från Socialdemokraterna skilda nuvarande föreningen Hjärta, även det tillsammans med Anna Ardin. Sedan 2020 är han enhetschef på Tillväxtverket och sitter inte i Hjärtas styrelse 2023.
Det är knappast en tillfällighet att det var just till Istanbul Omar Mustafas, Mohammed Amin Kharrakis och Yasri Khans studieresa gick 2009, med besök hos AKP, nätverkande och studier av Necmettin Erbakans verksamhet. Likt Kharraki junior är Yasri Khan son till en aktivist, fadern var (är?) medlem i en islamisk separatistgrupp i Thailand.
Begreppet fascism har vattnats ur och används som skällsord om allt möjligt, bland annat anklagas Sverige för att vara fascistiskt. Därför är det ordet problematiskt ända sedan Stalin under mellankrigstiden uppmanade kommunisterna i Europa att kalla socialdemokrater för socialfascister, tills han upptäckte att Mussolinis fascister och Hitlers nazister var värre fiender än Europas socialdemokratiska partier. Muslimska brödraskapet är en fascistisk rörelse helt i Mussolinis anda även om våld inte ingår i den svenska grenen. För att se vad deras hoppfulla planer för Sverige är så är det bara att hålla ögonen på Recep Tayyip Erdogan och hur han de senaste tjugo åren har förändrat Turkiet.
Doktorand Anna Ardin, Marie Cederschiölds högskola
Omar Mustafa är obrottsligt lojal mot Muslimska brödraskapet. Anna Ardin är obrottsligt lojal mot Omar Mustafa. Han är den specialutbildade sol-och-våraren, ”rovdjursbrodern” som spanar in lämpliga jakttroféer. Hon är den perfekta trofén, hans eko, hans budbärare. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Anna Ardins försvar av Omar Mustafa och anklagelser att Sameh Egyptson sprider konspirationsteorier, bland annat 6 mars 2021 här, 26 juni 2021 här, 8 december 2021 här, 24 april 2022 här, 22 september 2022 här, 2 oktober 2022 här och 12 januari 2023 här.
I det här blogginlägget koncentrerar jag mig på vad hon skriver om Sameh Egyptsons avhandling. Hon var i många år ledamot i Socialdemokraternas sidoorganisation Tro och Solidaritets förbundsledning och är projektledare i Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Numera är hon också doktorand på Marie Cederschiölds högskola. I januari 2021 intervjuas hon i Vi där det står att hon just påbörjat en doktorsavhandling om civilsamhällets demokratiska utrymme. Det innebär att hon när Sameh Egyptson disputerade 10 februari hade bedrivit doktorandstudier i två år, vilket borde speglas i hennes recension av avhandlingen i ETC och hennes kommentarer på Twitter om den.
Hon och Sameh Egyptson befinner sig i två konfrontativa läger, för och emot MB, för och emot demokrati, och också för och emot Recep Tayyip Erdogans utveckling av Turkiet.
Konfrontationen mellan de två lägren har intensifierats efter det att Muslimska brödraskapet terrorklassats av bland andra Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (United Arab Emirates, UAE). Stora moskén på Södermalm i Stockholm, som invigdes år 2000, finansierades med hjälp av pengar från UAE:s första president schejk Zayed. Efter en uppmärksammad rättegång 2013 i UAE om finansieringen av MB:s verksamhet, som ledde till nätverk i Europa, terrorklassade UAE år 2014 mängder med organisationer som de ansåg var kopplade till MB, bland annat Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som Omar Mustafa då var ordförande för. Ännu fler texter raderades från IFiS hemsida, se nedan om raderade texter.
Det privata forskningsuniversitetet Georgetown University i USA, från början ett katolskt universitet som breddat religionsforskningen och finansierats av bland andra Saudiarabien, UAE och Qatar, har en gren kallad Bridge Initiative som försvarar Muslimska brödraskapet och klassar MB-kritiker som konspirationsteoretiker och kopplar gärna kritikerna till UAE. Qatar stöder MB. Bridge Initiative har kopplingar till Turkiet via den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA, som sedan ett antal år ger ut European Islamophobia Report (EIR) och där en av redaktörerna sedan starten, Farid Hafez, ingår i Bridge-teamet som senior researcher. Anna Ardin var medförfattare till EIR 2021. Anna Ardin har anslutit sig till Bridge Initiatives världsbild om konspirationsteorier finansierade av UAE. I flera av mina blogginlägg om Anna Ardin framkommer det att hon anklagar Sameh Egyptson för att gå UAE:s ärenden. Officiellt kallar Bridge sin verksamhet för kampen mot ”islamofobi”, de har det de kallar fact sheets om både Sameh Egyptson och Magnus Ranstorp.
Jag inleder med Anna Ardins uttalande i DN 5 februari då avhandlingen fanns att läsa online. Jag citerar ur mitt föregående inlägg där hon intervjuas av journalisten Niklas Orrenius:
Hon presenterar sig apropå att Egyptson skriver att hon är en viktig aktör i att hjälpa Brödraskapet att få fäste i Socialdemokraterna, vilket jag [Mona Lagerström] kan intyga är sant: ”Det är bisarrt att läsa. Jag är evangelist i en kristen kyrka, jag arbetar för religionsfrihet, inte för islam”. ”Hon kallar Sameh Egyptsons avhandling för ’ett stort falsarium’ och liknar hans forskning vid ’en ny typ av rasbiologi’ – Rasbiologerna ägnade sig också åt falsk vetenskap som lade grunden för samhällets förföljelse av minoriteter. I det här fallet används Samehs felaktiga texter för att hetsa mot muslimer.”
Jag vill påminna om att statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg var Egyptsons biträdande handledare och att han spelat en avgörande roll för omvandlingen av Egyptsons tre tidigare böcker till en doktorsavhandling i statsvetenskap. Hon klassar alltså Mats Lindberg som rasbiolog och påstår att han ägnar sig åt falsk vetenskap.
Jag vill också påminna om att hon bedrivit doktorandstudier i två år när hon säger detta.
Efter Egyptsons disputation var hon flitig med kommentarer på sitt Twitterkonto:
8 februari
Vidino jobbar åt vår myndighet för psykologiskt försvar, borde granskas. UAE är en av världens främsta nationer på psykologisk krigföring. Är vi skyddade?
Lorenzo Vidino klassas som den islamforskare som har mest kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa. Även han har ”belönats” med a factsheet hos Bridge Initiative.
10 februari
Nämen vad förvånade att det blev 2-1 i betygsnämnden för att godkänna, då nu är konspirationsteorier blir forskning, kul samtid.
Sharia å kalifatet kanske!? Fine. Men vad är då sharia och kalifatet? Att alla ska bli slavar? Som i UAE kanske? Varför bekostar UAE då ”akademiker” som Sameh Egyptson? Nu får rasisterna fan förklara.
Vad är muslimska brödraskapet som så många påstår att jag försvarar? På riktigt, vad är det? En idéströmning? En armé? En konspiration? Vad?
Det stora problemet med den här typen av konspirationsteorier är att folk på allvar tror att akademiker, antirasister & politiskt aktiva demokrater är våldshotet. Det gör att man missar verkliga hot. Sånt här förstör tilliten till institutionerna.
Säpo var på Egyptsons disputation. Följde efter den enda muslimen som yttrat sig kritiskt. Skottsäkra västar. Avspärrningar. Enda hotbilden i förväg var ifrågasättanden av metod och källhantering.
Egyptsons disputation avbröts trots att publiken inte fått gråta klart. Jättetydligt att åtminstone en, kanske två i betygsnämnden har en personlig relation & intresse att godkänna, gick in och försvarade när Sameh inte kunde svara. Oerhört pinsam tillställning. För alla.
11 februari
Här finns en genomgång av översättningsfelen i Sameh Egyptsons avhandling som godkändes vid Lunds universitet igår. Det är ganska allvarliga fel. Det verkar inte finnas så stort intresse för fakta, varför tog tex inte opponenten eller media upp detta, trots att översättningarna fanns tillgängliga? Det är extremt många grova fel helt enkelt, som Sameh inte behövt stå till svars för alls. Så ska det inte gå till i akademin.
[Länkar till den anonyma Tankesmedjan Fenix publicering av Yasir Issas anmälan till Lunds universitet om bland annat felöversättning, Ardin verkar inte ha förstått att Egyptson före disputationen lämnade in en erratalista]
Jättemånga som säger att jag är en ond lakej för shariadiktatur. Men ingen som försvarar manipulationerna av översättningarna. Det visar det islamofoba nätverkets strategi att aldrig ta i sakfrågan utan istället karaktärsmörda kritiker. I sak har de nämligen fel.
12 februari
Har ni märkt att Sameh Egyptson höjt tonen iom sitt gröna kort från akademin på sina konspirationsteorier? Förut sa han att jag var stödtrupp till brödraskapet, nu säger han att jag är medlem! Ju mer du kritiserar honom, desto mer islamist blir du.
I SvD förklarar Egyptson rakt ut varför han (frånsåg) [får så] mycket stöd från Ranstorp, Carlbom & andra forskare: ”Jag tror jag har gjort mitt arbete för att fylla hålet och ge bevis till alla forskare som vill ha det.”
De behövde någon som offrade sig för att skapa falska källor för att kunna bygga vidare ”seriös” forskning på. Han är en nyttig idiot i kampen för att etablera konspirationsteorin om Eurabia som fakta.
13 februari
jag har börjat stötta Tankesmedjan Fenix på @Patreon, de har varit ett enormt stöd i försvaret för universitetet som institution i samband med haveriet i Lund i fredags, ska bli spännande att se var de tar vägen vidare.
Jag har tidigare kallat Sameh Egyptson ”Sveriges sämsta forskare”. Det var ju fel, han var inte forskare då.
15 februari
Vet inte vad ni tycker, men jag tänker att det ändå är rätt bra att Ranstorp bekänner färg och desperat försvarar den här fanatiska anti-muslimska Gulf-sanktionerade linjen. Det blir liksom tydligare vad det egentligen handlar om och vilka som tillhör nätverket som driver det.
Miljoner på spel för folkrörelser som ordnar själavård och studiecirklar, absolut, men hur många MILJARDER står på spel för Ranstorp och Egyptsons kompisar i Gulfen? Du vet att Saudi & Emiraterna stöttar dem?
19 februari
Varför frågar ingen journalist någon av Sameh Egyptson och hans stödnätverk av rasister och Socialdemokrater om det faktum att det han sprider sammanfaller helt med en konspirationsteori?
[länkar till artikel 2017 av Farid Hafez The global Muslim brotherhood conspiracy theory, på bridge.georgetown,edu]
Kommentar
MB tog makt i Egypten, varför skulle det vara vattentäta skott till Europa? IS nådde ju hit.
Ardin
De mördades och fängslades efter att de vunnit valet, förenade arabemiraten betalade militären för att göra en kupp. Varför är inte islamofoberna rädda för Saudiarabien och UAE? Det är det stora mysteriet.
Kommentar
Håller med om att Saudiarabien och Förenade Arabemiraten verkar gå under radarn.
Ardin
De ligger bakom Egyptsons narrativ, det är det som är det sjuka. Det är de som vill försvara Sverige mot de ”ultrakonservativa” som är själva bärarna av deras budskap. Folk är så förtjusta i glossiga konspirationsteorier att de missar det uppenbara.
Rubriken i Ardins recension i ETC 22 februari av Egyptsons avhandling lyder ”’Bevisen” i Egyptsons avhandling borde få alla varningsklockor att ringa”.
Anna Ardins kommentarer i DN och på Twitter om Egyptsons avhandling och hennes recension i ETC borde få alla varningsklockor att ringa hos rektorn för Marie Cederschiölds högskola Roger Klinth och Ardins handledare, professor Magnus Karlsson. Enligt högskolan undervisar Magnus Karlsson ”framför allt inom vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och vetenskaplig framställning”. Efter två år som doktorand borde Anna Ardin ha deltagit i hans undervisning. Hon inleder sin sågning av Egyptsons avhandling med två ögonblicksbilder av Mehmet Kaplan och Omar Mustafa, det vill säga hennes känslor väger tyngre än alla källor som kopplar de två männen till Muslimska brödraskapets svenska gren. Hon berättar om hur Kaplan sitter på ”den mjuka heltäckningsmattan” i stora moskén i Stockholm och försvarar feminism. Faktum är att han bedrev intensiva kampanjer för hijab och burkini. Han var urfräck och bjöd in Muslimska brödraskapets transnationella höjdare till Sveriges riksdag i april 2008, vilket man kan läsa om här på IFiS hemsida. Det ska likställas med att en riksdagsledamot på 1930-talet till Sveriges riksdag bjöd in höjdare i tyska nazistpartiet till riksdagen. Jag skriver om mötet i bland annat det här inlägget 1 januari 2023.
Nästa stycke handlar om hur Omar Mustafa hindrar en person från att bränna Israels flagga. ”Han sa att flaggan är i det närmaste helig för många judar, och att det inte är judar vi protesterar mot.”
Faktum är att Muslimska brödraskapet är en glödande judefientlig rörelse. Det var ingen tillfällighet att IFiS bjöd in Salah Sultan till Sverige, känd för sin judefientliga retorik. Ardin skriver hur orättvist det var mot Omar Mustafa 2013 när han valts in i Socialdemokraternas partistyrelse och anklagades för en föråldrad kvinnosyn. |
”Och jag känner ju Omar. Jag vet att han delar alla mina viktigaste frihetliga, feministiska, antirasistiska åsikter, och att hans politiska mål är social rättvisa.” Social rättvisa anspelar på boken Social justice in Islam (1949) som är Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutbs (1906–1966) bok där han målar upp social rättvisa utifrån Koranen, vilket jag skriver om i del 1 och del 2 i den här serien inlägg. Sedan fortsätter hon om hur Omar Mustafa tog föräldraledigt så att hans fru kunde plugga. ”Ett mer feministiskt familjeupplägg än de flesta män i Sverige hade gått med på.” Hon skriver att Mehmet Kaplan nämns över 80 gånger i Egyptsons bok och Omar Mustafa minst 180 gånger. Däremot nämner hon inte vad som snabbt raderades från IFiS hemsida under debatten 2013, bland annat de här namnen och texter som översatts till svenska. Överst står Salah Sultan, och bland annat texten ”Hadithen om stenen som hälsade på profeten”, vilket han berättar om på bilden:
Sheikh Al Mawdoudi (1903–1979), som han stavas här, grundade den indisk/pakistanska rörelsen Jamaat-e-Islami 1941, Muslimska brödraskapets systerparti som har bidragit till att Pakistan är det kaos det är i dag. Han var extremt västfientlig, ideologiserade islam och influerade Sayyid Qutb. Han hade dessutom en viktig roll i uppbyggnaden av islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, som producerar salafister på löpande band som sedan sprids över hela världen och predikar på Youtube. Dessutom är hans kvinnosyn det vidrigaste som finns. Det är han som är talibanernas läromästare. Dr Yousef Al-Qaradawi (1926–2022) var Muslimska brödraskapets chefsideolog. Imam Hassan Albanna (1906–1949), grundade Muslimska brödraskapet. Här finns hans ”Tjugo Grunder” som Egyptson går närmare in på i sin avhandling. Det är sådana här källor man förväntar sig att en doktorand hänvisar till, inte vad hon ”vet” om personen som var ordförande för föreningen som hade dessa texter på sin hemsida. Omar Mustafa känner väl till innehållet i texterna på dåvarande hemsidan, plus en mängd andra texter som utgör grunden för Brödraskapets ideologi, annars skulle han aldrig ha fått efterträda Abdirizak Waberi som IFiS ordförande.
Ardin kallar Egyptson för konspirationsteoretiker och hans avhandling för konspirationsteorier. Hon skriver: ”Säpo har redan använt teorin, från Egyptsons debattböcker, som grund för att stänga två muslimska friskolor med fläckfritt förflutet” (min kursiv). En ny lag om ägar- och ledningsprövning gav Skolinspektionen rätt att granska friskolornas huvudmän. Och de två friskolornas huvudmän är bland de tretton som Egyptson kallar Muslimska brödraskapets ”inre cirkel”. Jag skriver om Skolinspektionen och Säpo i det här blogginlägget 26 maj 2022 som handlar om Bilan Osmans ”analys” i ETC av beslutet.
Just för att Anna Ardin ”vet” vad Omar Mustafa står för har hon ända sedan han ”petades från S, vägrat acceptera att man ljuger om muslimer”. Hon hoppar från en enskild individ till det diffusa kollektivet ”muslimer”. Hon kallar statsvetaren och forskaren på Försvarshögskolan Magnus Ranstorp för ”en reaktionär vit man”, hon kopplar honom till ”de vita kränkta männen”. Hon kallar globala Muslimska brödraskapet med verksamhet i ett 70-tal länder för ”en massakrerad och fängslad rörelse”. ”’Informationspåverkan’ är ett modeord. Ändå talar våra säkerhetstjänster hellre om en massakrerad och fängslad egyptisk rörelse än om att konspirationsteorin om den har uppfunnits och sprids av Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för att krossa alla oppositionella muslimska folkrörelser som motsätter sig ländernas maktambitioner. Internationellt har många kritiska artiklar skrivits om dessa attacker på demokratiska organisationer. Men i Sverige har Säpo och högermedierna svalt lögnen med hull och hår. Att Lunds universitet lät Egyptson bryta mot varenda regel och rutin i boken var förutsättningen som möjliggjorde att den nu stämplas som forskning.”
Som motvikt till Anna Ardins anklagelser om konspirationsteorier och att Egyptson skulle vara konspirationsteoretiker kan jag meddela att Tyskland tar alla totalitära politiska rörelser på allvar. Och att en professor, verksam vid förvaltningshögskolan Hochschule des Bundes für öffentliche Verwaltung i Brühl, mycket kunnig när det gäller islamism och Muslimska brödraskapet, läste Sameh Egyptson när hans bok kom på engelska och talar med sina studenter på högskolan om Egyptsons viktiga forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige. Det finns ingen samlad bok om Muslimska brödraskapet i Tyskland jämfört med Egyptsons om Sverige.
Anna Ardins ovetenskapliga sågning av Sameh Egyptsons doktorsavhandling och anklagelser att han går UAE:s ärende är ett fall för tillsynsmyndigheten Universitetskanslersämbetet (UKÄ) som bevakar universitetens och högskolornas kvalitet. UKÄ bör, med hänvisning till undervisningsminister Mats Perssons (L) uppdrag till UKÄ att utreda cancel-kulturen inom akademin, göra en särskild granskning av doktorand Anna Ardin och Marie Cederschiöld högskolas antagningsrutiner samt doktorandutbildningens kvalitet. Anna Ardin hade i åratal bedrivit antidemokratisk verksamhet innan hon antogs som doktorand. I del 4 skriver jag om Mattias Irvings trakasserier mot Lunds universitet och ansträngningarna att stoppa disputationen. Anna Ardin och Mattias Irving arbetar i par.
Under datumet 10 februari ovan skriver Ardin om Säpo och avspärrningen i samband med disputationen: ”Enda hotbilden i förväg var ifrågasättanden av metod och källhantering.” Hon vet alltså vad ”hotbilden” bestod av och varför det blev ett så stort säkerhetspådrag. Hon vet eftersom hon var inblandad. Det var hon och Mattias Irving som låg bakom ”hotbilden”, allt i syfte att försöka stoppa disputationen. Förutom direkta trakasserier riktade till universitetet ligger paret också bakom den anonyma Tankesmedjan Fenix. Under 11 februari ovan länkar hon till Fenix. Den 13 februari skriver hon: ”jag har börjat stötta Tankesmedjan Fenix på @Patreon, de har varit ett enormt stöd i försvaret för universitetet som institution i samband med haveriet i Lund i fredags, ska bli spännande att se var de tar vägen vidare.”
Jag har svårt att tro att Ardins handledare Magnus Karlsson lärt ut att anonyma tankesmedjor är lämpliga källor för en doktorand att använda sig av. Tankesmedjan Fenix har haft ett enda syfte: att svartmåla Sameh Egyptson som person och att misstänkliggöra hans avhandling och få disputationen inställd och avhandlingen slängd i papperskorgen. Anna Ardin ligger bakom den anonyma tankesmedjan tillsammans med Mattias Irving. Det är skälet till att kvaliteten på Marie Cederschiölds högskolas doktorandutbildning bör utredas. Ett annat skäl är högskolans tillitsforskning. Anna Ardin saboterar den med sitt allt annat än tillitsskapande agerande.
Sameh Egyptsons handledare, statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg, har publicerat en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift nr 2, 2023 om ståhejet efter disputationen, ”Varför är debatten om Sameh Egyptsons avhandling så upphetsad?” Den artikeln bör Anna Ardins rektor Roger Klinth läsa, liksom hennes handledare Magnus Karlsson.
Att förvänta sig av Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson att de ska läsa den är nog för mycket begärt. Att Anna Ardin skriver som hon gör är en sak för UKÄ. Varför Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson väljer att publicera hennes subjektiva och hårdvinklade texter är något helt annat. Samma sak gäller Bilan Osmans artikelserie om studieförbundet Ibn Rushd. Även hon recenserar Sameh Egyptsons avhandling. Hon är först med att recensera avhandlingen 13 februari, därefter kommer ETC:s kulturchef Martin AAgårds sågning 16 februari, Anna Ardins 22 februari och Henrik Arnstads 8 maj. Fyra recensioner av profilerade vänsterpersoner om en avhandling om skattefinansierade shariapolitiska extremhögern, alla lika negativa. Det är uppenbart att Ehrenberg och Gustavsson inte har någon tilltro till läsarnas förmåga att fatta innebörden i en artikel, utan budskapet måste hamras in upprepade gånger: Vi inom vänstern stöder shariapolitiska extremhögern. Det är det här som gör Omar Mustafa så synlig bakom publiceringarna.
Den intellektuella nivån på kulturchef Martin AAgårds recension är obefintlig: ”Slaskiga blaskor är bättre på etik än forskarna”. Han nämner bara Sameh Egyptson, inte biträdande handledaren statsvetaren Mats Lindberg. Frågan är om Martin AAgård ens skulle begripa Mats Lindbergs artikel i Statsvetenskaplig tidskrift om han läste den, särskilt Appendix 2 om skillnaden mellan ett religionsvetenskapligt (en ”värld” av religion) och ett statsvetenskapligt (en ”värld” av politik) paradigm. Aagård inleder nämligen sin artikel med ”I fredags baxades islamologens Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling i religionsvetenskap [min kursiv] med nöd och näppe igenom på Lunds universitet.” Därefter hänvisar han till islamolog Torsten Jansons kritik. Han kallar Muslimska brödraskapet för ”trosrörelsen”. Mer behöver därför inte sägas om AAgårds sågning.
Bilan Osman, journalist ETC
Bilan Osman har gjort sig känd som identitetspolitisk aktivist och att Sverige är helt fel land för henne att bo i, inte minst på grund av majoritetsbefolkningens hudfärg. Hon var med om det så kallade hijabuppropet 2013 i syfte att normalisera bärandet av hijab. För läsare av denna blogg är det ingen hemlighet att jag kallar hijab för Muslimska brödraskapets uniformspersedel och att jag anser att beslöjning i all skattefinansierad verksamhet ska förbjudas. Staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor. Bilan Osman var enligt egen uppgift på Twitter 17 december 2020 anställd på Expo i sju år. Man förväntar sig därför att hon känner igen en högerextrem rörelses politiska ideologi och att hon känner till vilka rörelser i Sverige vars trådar kan kopplas i rakt nedstigande led till Mussolini och Hitler. Det framgår dock inte av hennes texter i ETC om Sameh Egyptsons avhandling och hennes serie om studieförbundet Ibn Rushd förra sommaren, där Omar Mustafa, turkiska shariapolitiska Necmettin Erbakans adept, avbildas i storformat och får breda ut sig om ”drevet” mot honom och Ibn Rushd som han var rektor för.
Bilan Osmans sågning av Egyptsons avhandling har rubriken: ”Egyptsons avhandling är ett haveri”. Hon har ingen forskarbakgrund. Hon hänvisar till den anonyma Tankesmedjan Fenix. ”Han är en av få offentliga figurer som de senaste åren fascinerat mig. Inte minst för att centret han driver [i Kairo] också visar sig vara ett centrum för egyptisk säkerhetstjänst, något tankesmedjan Fenix var först med att avslöja.” Martin AAgård påstår att slaskiga blaskor är bättre på etik än forskarna. Bilan Osman bevisar motsatsen. Hon framställer sig som expert på Muslimska brödraskapet och påstår att Egyptson, som vuxit upp i Egypten ”bär på [den egyptiska] regimens lika förenklade tolkning av Muslimska brödraskapet. Den är lika onyanserad som auktoritär.” Hon avslutar med: ”Egyptsons avhandling hade syftet att ’klarlägga att Islamiska förbundet är det globala Muslimska brödraskapets nationella organisation’. Jag väntar ännu på det klarläggandet. Till dess tänker jag se på avhandlingen för vad den är, en underrättelserapport.”
Det handlar inte bara om vad det står i avhandlingen. Det handlar också om förmågan att ta till sig vad det står. Har hon hört talas om biträdande handledaren statsvetaren professor Mats Lindberg? Är hans uppfattning om Muslimska brödraskapet identisk med egyptiska regimens?
Förra sommaren publicerade ETC en serie ”avslöjande artiklar” om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, som Bilan Osman kallade för ”viskningsleken”. Svagheten med hennes serie är att den bygger på intervjuer och inte på källforskning. Artikelserien går under beteckningen ”Så stämplades Ibn Rushd som islamister.” Artikelserien publicerades innan Sameh Egyptsons doktorsavhandling fanns tillgänglig, men han hade redan publicerat materialet i tidigare böcker. Jag citerar ur avhandlingen, namnens markering är min:
Konstituerande mötet för Studieförbundet Ibn Rushd finns hos Skatteverket.716 Mötet hölls den 21 augusti 2001. Bland deltagarna var Mostafa Kharraki som ordförande och Mahmoud Khalfi som sekreterare. Styrelseledamöter valdes enligt följande: Abdelhafid Mebrouk, Chakib Benmakhlouf (ordförande i IFiS), Mahmoud Kalim, Mahmoud Aldebe (grundare i IFiS, ordförande i SMF), Ahmed Ghanem (ordförande i IFiS), Abdul Kader Habib (grundare i New Moon Kulturorganisation, Yasin Ahmed (grundare i Sveriges muslimska scouter). Det konstituerande mötets deltagare är alla från den inre personkretsen som vi stött på tidigare, bland annat den ständigt återkommande kretsen av grundare för IFiS 1995. (s. 325)
Anna Ardin intervjuar 2010 en av grundarna, Abdulkader Habib, i Socialdemokraternas religiösa tidning Broderskaps bilaga Islam & politik. Han grundade även Kista folkhögskola. Det står att han är ordförande i Broderskaps nätverk för troende Socialdemokrater. Han talar i termer av ”vi progressiva muslimer” Han vill ”visa att troende grupper betyder mycket för att bygga upp en sekulär stat. – Det är bara att jämföra med hur mycket frikyrkorörelsen betydde som folkrörelse för att bygga upp det moderna Sverige. Vi troende kan fortfarande bidra på samma positiva sätt.” Men nu var det inte för att studera en sekulär stat den yngre generationen i nätverket åkte till Istanbul för att studera, utan Recep Tayyip Erdogans parti AKP och Necmettin Erbakan. Budskapet Abdulkader Habib håller inne med är: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.” Chefsideologen Yusuf al-Qaradawi beordrade samma sak. Skapa muslimska getton med egna institutioner som följer sharia, att assimileras är som att blanda en droppe i havet, ni försvinner.
Bilan Osmans första artikel 10 juni 2022 har rubriken ”Turerna kring Ibn Rushd – Sveriges längsta visklek?” Hon inleder med att Amnesty kritiserar att Ibn Rushd i Göteborg fick avslag på sin begäran om bidrag, som om Amnesty skulle vara garanten för att Ibn Rushd lever upp till demokratins kriterier. Det är många år sedan Amnesty tappade sin trovärdighet. På den tiden jag var medlem, det vill säga under 1970-talet, handlade det om samvetsfångar världen över. Bilan Osman skriver att hon följt debatten om Ibn Rushd ”på håll”, att hon länge ”känt” att något inte stämmer med ”berättelsen”. Hon redogör för en intervju hon gjorde 2018 med Omar Mustafa angående MSB:s rapporter om Muslimska brödraskapet. Jag har redan skrivit att Omar Mustafa är en drillad soldat, en specialtränad sol-och-vårare, att det är meningslöst att intervjua honom. Han kan inte särskiljas från det gamla gardet, de allestädes närvarande Chakib Benmakhlouf, Mostafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Mahmoud Khalfi. Omar Mustafa representerar exakt det som står i skriften Att förstå Islam som Mahmoud Aldebe saxade ur i brevet till riksdagspartierna 2006 om särlagstiftning. Bilan Osman markerar att hon inte vet att Sveriges muslimska råd (SMR) är bildat av IFiS, alltså av Muslimska brödraskapet. Hon använder ordet konspirationsteori. Hon avslutar: ”Är det så att Ibn Rushd är Sveriges längsta visklek?”
I artikeln 11 juni har hon ett långt avsnitt om statsvetaren professor emeritus Erik Amnås rapport om Ibn Rushd han skrev på uppdrag av Folkbildningsrådet 2019. En rapport jag kritiserat sönder i det här inlägget 25 september 2019, och det här 9 oktober 2019, och det här 20 oktober 2019 och det här inlägget 1 november 2019.
Bilan Osman intervjuar socialantropolog Aje Carlbom som till skillnad från henne har läst de skrifter Muslimska brödraskapet publicerat på svenska och följt Ibn Rushd. Han säger många kloka saker: ”Jag tycker att det är rimligt att ställa frågan: Kommer nyanlända muslimer gynnas och integreras genom att studera arabiska och islam? Är det inte annat som behövs?” Det är lite svårt att avgöra när Osman ställer frågor och när Carlbom svarar. Men han säger: ”Min kritik handlar om: Varför ska svenska skattebetalare betala miljoner om året för att nyanlända ska lära sig arabiska och islam? På vilket sätt är det en integrationsfrämjande verksamhet?” ”Vad har Ibn Rushd för värderingar egentligen? Jag vet inte. En av målsättningarna är att stärka en svensk muslimsk identitet, men vad innebär det egentligen? Eftersom de är så förtegna så börjar ju folk att fantisera i stället.”
Osman säger: ”Du är ju en av de som sammankopplat Ibn Rushd till Muslimska brödraskapet. Det finns inga tydliga belägg för att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet.” Carlbom svarar att alla förnekar kopplingen och att det vore bättre om Ibn Rushd gick ut öppet och förklarade vilken relation de har till Brödraskapet ideologiskt och socialt än att hålla på och förneka.
I slutet av denna andra artikel förklarar Osman att hon har svårt att försöka reda ut kopplingarna till Muslimska brödraskapet. ”En delförklaring är att min egen kunskap om rörelsen är relativt låg. Jag behöver veta mer om vad Muslimska brödraskapet är.”
Efter andra artikeln?
I artikeln 12 juni intervjuar hon universitetslektor Emin Poljarevic, teologiska institutionen, Uppsala universitet, och här spårar hela intervjuserien ur. Jag kritiserar hans påståenden att Muslimska brödraskapet inte bedriver verksamhet i Sverige i det här blogginlägget 22 juni 2022. Det märkliga är att varken Bilan Osman eller Johan Ehrenberg eller Andreas Gustavsson kontrollerade om Emin Poljarevic hade publicerat någon forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige och Europa innan Osman ringde just honom för information. Hon intervjuar många, bland annat Mattias Gardell. Hans termer kristdemokratisk, konservativ och socialdemokratisk falang kommenterar jag i del 2 i den här serien. Hon nämner den europeiska paraplyorganisationen FIOE, som bytt namn till Council of European Muslims (CEM) och frågar Magnus Ranstorp, ”terrorforskare vid Försvarshögskolan och skarpt kritisk till Ibn Rushd, om han någonsin intervjuat FIOE. Finns det inte en poäng i att intervjua organisationerna som används som bevis för att svenska organisationer är kopplade till ett hemligt brödraskapsnätverk?” ”Nej, det har jag inte”, svarar Ranstorp. Osman bestämmer sig för att göra det Ranstorp inte gjort, och här ser man gapet mellan den seriösa forskaren och den ivriga journalisten. Osman ringer upp ordföranden som valdes 2018, ”dessförinnan var han aktiv i en tysk muslimsk organisation”, men hon nämner inte vilken så att läsaren kan göra en sökning. Hon kunde ha ringt upp Chakib Benmakhlouf som var ordförande i många år, eller besökt somalisvensken Abdirizak Waberi i fängelset, han var vice ordförande i många år. Båda två involverade i de islamiska friskolor som Skolinspektionen valt att lägga ner på grund av huvudmännens bristande lämplighet. Bilan Osman skulle ha fått exakt samma svar av dem som av den nuvarande ordföranden. Han lägger verkligen ut texten. Tack vare Osmans ”intervju” får Muslimska brödraskapet massvis med PR i ETC.
Att Osman, med sin identitetspolitiska aktivism gärna vill försvara ”muslimer” är förståeligt. Men varför gör ETC propaganda för shariapolitiska extremhögern? Artikeln avslutas med en mycket negativ snutt om Sameh Egyptson. Hon säger att han har skrivit ett antal debattartiklar, men nämner inte att han publicerat tre böcker om Muslimska brödraskapets svenska gren. Och så kommer huvudargumentet som riktas mot honom: han felöversätter. Ett brev i det här fallet. Hon kan inte arabiska utan tar hjälp. Åtta ”av varandra helt oberoende personer som drar samma slutsats: Brevet är inte enbart felöversatt, men Sameh Egyptsons översättning ändrar innehållet, till den grad att andemeningen i brevet förändras”. Sameh Egyptson svarar i mejl: ”En bokstavlig översättning av citatet blir missvisande.”
Jag har arbetat som professionell översättare av både skönlitteratur och facklitteratur och en bokstavlig översättning kan ibland bli helt obegriplig. Det obegripliga med ETC är att de publicerar Osmans anklagelser utan att samtidigt publicera den arabiska texten, Egyptsons översättning och de ”åtta av varandra helt oberoende personernas” översättning så att läsaren får en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Hon fortsätter: ”Det är inte första gången Sameh Egyptson kritiseras för felöversättningar. Fredric Bursi [Brusi], doktorand i religionshistoria har lyft det tidigare. Även Ibn Rushd har vid flera tillfällen i debattartiklar framfört att Sameh Egyptsons felöversättningar bidragit till mytspridningen som omgärdar studieförbundet.” I det här blogginlägget 10 februari 2019 kritiserar jag Brusis kritik.
Artikeln 13 juni intervjuas Magnus Ranstorp. Han talar om personkopplingarna, om vilka föreningar som är registrerade på Kapellgränd 10. ”Vad vi har tittat på som vi vet med säkerhet är personkopplingarna. Det handlar inte om de som arbetar på Ibn Rushd, utan de som leder verksamheten i flera år och har ledande positioner i MB-kopplade organisationer. Det är viktigt att se detaljerna, alla rapporter, på ämnet för att få en sammanhängande slutsats.” ”Det är bara att kika på hur många organisationer som skapats och vad de har för relationer till varandra, det är samma företrädare som hoppar runt på posterna.” Bilan Osman frågar Magnus Ranstorp om Ibn Rushd är islamister enligt honom. ”Magnus Ranstorp funderar en lång stund. Han väger orden. Till slut svarar han: – Ledarskapet är i alla fall det.” Han förtydligar också att han inte menar Alve Högman eller Zana Mohammad, ”det är bara att se på persongalleriet. Det är en snäv, liten krets som samarbetar med varandra.” Bilan Osman ringer upp Alve Högman, hon vill veta vilka inom ledarskapet Magnus Ranstorp syftar på som har kopplingar till Muslimska brödraskapet. ”– Jag vet faktiskt inte alls vad han syftar på. Jag sitter i ledningen för Ibn Rushd, ingen här har någonsin uttryckt sympatier för Muslimska brödraskapet under de åren jag varit rektor.”
Artikeln 14 juni ägnas helt åt Omar Mustafa och artikeln 15 juni åt Zana Mohammad, Ibn Rushds förbundsordförande. ”Zana Mohammad är ordförande för Ibn Rushd. Enligt honom blev debatten om Omar Mustafa, tillsammans med MSB-rapporterna, startskottet för en hätsk debatt om Ibn Rushd”, inleder Osman artikeln med, och fortsätter: ”Han har en lång bakgrund i det muslimska civilsamhället”, alltså det Qaradawi kallar gettot. Han är en lika drillad soldat som Omar Mustafa, en specialtränad sol-och-vårare.
Att vakna upp och inse att man har blivit utsatt för en sol-och-vårare kan försätta individen i ett kristillstånd, det kan personer intyga som utsatts för romansbedrägerier och kanske blivit av med flera hundra tusen kronor, kanske miljoner, kanske till och med sin bostadsrätt eller sitt hus för att de tagit lån på lån i tron att de skickade pengarna till en person som brydde sig om dem, som var i akut behov av pengar i en nödsituation, som inom kort skulle betala tillbaka, men som i själva verket hade manipulerat dem. Man fylls av alla möjliga känslor. Man skäms, man är besviken, på sig själv, på bedragaren, man är ledsen, man känner sig grundlurad, man är förbannad. Just nu befinner sig Sverige i ett tillstånd där en liten grupp har insett manipulationerna och vet vilka manipulatörerna är, och en stor grupp, inklusive forskare, politiker, myndigheter, journalister, som fortfarande lever i förnekelse, litar blint på sol-och-vårarna och slår ifrån sig allt tal om manipulation och skuldbelägger de klarsynta, kallar dem rasister, islamofober, konspirationsteoretiker. Jag vet bara en enda person som skulle kunna bryta förtrollningen. Journalisten Henrik Arnstad.
Fascismexperten Henrik Arnstad
Henrik Arnstad slog igenom på bred front när han på DN-Debatt 15 november 2012 skrev att ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”. Henrik Arnstads namn är ett varumärke, ett mycket starkt varumärke, han är avskydd av somliga, beundrad av andra. Trots historieforskarnas protester att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti fastnade epitetet som sänt från skyarna. Socialdemokraterna kallade SD på DN-Debatt 6 december 2014 för nyfascister, statsminister Stefan Löfven (S) hänvisade i en intervju i SVT Agenda 2016 till Arnstad och hans bok Älskade fascism (2013) när han skulle förklara varför han kallade Sverigedemokraterna för fascister. Inte bara Socialdemokraterna utan även andra partier och en stor del av journalistkåren lyssnade på Arnstad och pestförklarade SD. Redan tidigare hade den som ifrågasatte den oreglerade invandringens konsekvenser, avsaknaden av en genomtänkt integrationsplan och avsaknaden av krav på kunskaper i svenska för att få svenskt medborgarskap pestförklarats. För att inte tala om kritiker av demokratifientliga tolkningar av islam, som av någon märklig anledning har blivit en höger-vänster-fråga.
En enda mans debattartikel i DN fick den svenska politiken och journalistiken att gå i baklås, polariseringen cementerades. Effekterna ser vi än i dag, över ett decennium senare. Henrik Arnstad väcker starka känslor i båda lägren i den polariserade debatten om politisk islam i Sverige. Därför är han den enda jag ser som kan bryta förtrollningen, eller låsningen.
Att erkänna att man har levt i en förtrollning kräver mod. Alla har inte det modet. Många vill över huvud taget inte erkänna att de lever i en förtrollning, att de är manipulerade. Somliga har ett psyke som inte går att rubba. Kanske tillhör Henrik Arnstad den gruppen.
Den 8 maj publicerar ETC Henrik Arnstads artikel ”Varför frågar ingen vad islamism egentligen betyder?”. Ingressen lyder: ”Ett begrepp som saknar definition har präglat debatten om invandring och islam i tio års tid. Debatten är förvirrad och när det nyligen användes i en doktorsavhandling i Lund blev resultatet ett haveri. Men ordet ’islamism’ fyller en viktig funktion för extremhögern, skriver Henrik Arnstad.” Det tar tid att skriva en artikel. Jag undrar varför Arnstad lägger ner så mycket tid på att skriva exakt samma saker som ETC:s övriga skribenter redan publicerat i stället för att komma med en egen originell vinkel. Han lyfter fram de två teologernas kritik i Expressen, Elena Namlis och Carl-Henric Grenholms kritik. Arnstad intervjuar sin forna universitetslärare i historia Hossein Sheiban som menar att Egyptson överskattat Brödraskapets styrka. ”Enligt Sheiban sprider Sameh Egyptson konspirationsteorier.”
Gör Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Linberg det också?
Sheiban lägger ut texten om konspirationsteorier och kommer till och med in på Anders Behring Breivik. Arnstad menar att efter disputationen ”har de vetenskapliga protesterna – som hävdar att avhandlingen aldrig borde ha godkänts – fallit platt till marken” och som bevis lyfter han fram positiva artiklar och avslutar med följande: ”Budskapet till svenskar som är muslimer går fram: håll käften – annars avfärdar vi dig som islamist. Fast det spelar egentligen ingen roll om du håller käften. För är inte även det ett tecken på en hemlig islamistisk konspiration?”
Jag frågar mig: Varför sänker Arnstad sig till Martin AAgårds, Anna Ardins och Bilan Osmans nivå? Han är den enda av dem som kan tillgodogöra sig Mats Lindbergs artikel i Statsvetenskaplig tidskrift om den upphetsade debatten efter Egyptsons avhandling. Med sina studier för Hossein Sheiban i delkursen ”De muslimska ländernas moderna historia: Kultur, religion och samhällsliv” kan han tillgodogöra sig den österrikiske konvertiten Muhammad Asads/Leopold Weiss lilla bok Islam at the crossroads (1934), tillägnad ”den muslimska ungdomen”, som del 1 i den här serien handlar om. Där får han förstahandsinformation om vad islamism/politisk islam innebär som totalitär ideologi och västfientlighet och kan bilda sig en egen uppfattning om vad Asads totalitära ideologi och västfientlighet innebär för Sveriges del. Muhammad Asad influerade ju Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapets chefsideolog. Jag frågar mig om Arnstads forna lärare Hossein Sheiban när han talar om konspirationsteorier har kunskap om författarna till de texter som gick att ladda ner från Islamiska förbundets hemsida. Om han har kunskap om vänsterpartisten Mostafa Malaekahs små häften om sharia, om arvsrätt och kvinnans plikt att bara visa ansikte och händer när hon vistas utomhus, häften som finns spridda över hela Sverige. Jag frågar mig om han har glömt Mahmoud Aldebes brev till riksdagspartierna inför valet 2006 och kravet på särlagstiftning. Jag frågar mig om han har läst Muslimska brödraskapets manual för ett shariastyrt getto Att förstå Islam. Han talar nämligen hela tiden om Muslimska brödraskapet utomlands, inte om gruppen i Sverige. Känner han till namnen som Sameh Egyptson kallar ”den inre cirkeln”? Känner han till Omar Mustafas studiebesök i Istanbul 2009 för att knyta kontakter med Recep Tayyip Erdogans parti AKP och Mustafas positiva uppfattning om Necmettin Erbakan?
Jag frågar mig varför Henrik Arnstad, som gjort sig besväret att skriva boken Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, lutar sig mot Hossein Sheiban i stället för att dra nytta av sina kunskaper om totalitära ideologier och själv avgöra huruvida IFiS ideologi är totalitär eller inte. Han kan ju börja med Islam at the crossroads. Och sedan fråga sig: Är Recep Tayyip Erdogans utveckling av Turkiet ett föredöme för Sverige?
Muslimska brödraskapet är den verkligt fascistiska rörelsen i Sverige enligt Mussolinis mönster, om man skalar bort våldet, skattefinansierad dessutom. Och med en vidrig kvinnosyn. Ända sedan terrorattacken 11 september 2001 har fokus legat på granskning av våldsbenägna grupperingar i Sverige. Men undermineringen av demokratin inifrån av olika västfientliga grupperingar som följer de demokratiska spelreglerna är betydligt allvarligare än enstaka våldshandlingar. Muslimska brödraskapet är inte den enda rörelse som bedriver intensiv missionsverksamhet riktad mot invandrare från islamdominerade länder eller presumtiva konvertiter i syfte att få dem att underkasta sig ”sann” islam, vilket innebär att ha profeten Muhammeds liv och leverne och Koranen som rättesnöre. Jag har tidigare nämnt hur den indiska opolitiska rörelsen Tablighi Jamaat startade som en liten missionerande rörelse på en liten ort i Indien och nu är spridd över hela världen. Det kryllar av missionärer i Sverige. Ju fler som anammar ”sann” islam, politisk eller opolitisk, desto mer krymper den sekulära rättsstaten och flickors och kvinnors och sexuella minoriteters fri- och rättigheter och desto mer ökar kraven på anpassning till ”sann” islam, exempelvis blasfemilagar, särskilda helgdagar. Erdogans Turkiet är ett varnande exempel.
Det märkliga är att politikerna ända sedan mitten av 1970-talet, då mångkulturalismen som statlig ideologi infördes, helt tappade bort vikten av att för hela befolkningen ständigt prisa att Sverige är en demokrati och vad demokrati innebär. Vi har ju blivit kompletta idioter när det gäller att framhäva demokratins företräden framför totalitära ideologier.
Som avslutning på den här serien om kritiken av Sameh Egyptsons avhandling har jag en önskan. Jag skulle önska att Myndigheten för psykologiskt försvar ordnade ett seminarium och bjöd in författaren Henrik Arnstad, dr Sameh Egyptson, professor emeritus Mats Lindberg, dr Magnus Norell, biträdande professor Aje Carlbom, tidigare MB-medlemmen Pierre Durrani, docent Magnus Ranstorp och dr Peder Hyllengren där de lugnt och sansat talar om politisk islam i Sverige och konsekvenserna för Sveriges del, med särskild betoning på flickors, kvinnors och sexuella minoriteters individuella fri- och rättigheter.
Henrik Arnstad är den enda som kan bryta upp låsningen och förpassa det märkliga höger-vänster-perspektivet till glömskan och betona den västerländska demokratins företräden framför totalitära ideologier. Alla lyssnar på honom.