Konspirationsteori, Infiltration, eller lobbyverksamhet – läs Islamisternas strategi i Europa

Ett utdrag från avhandlingen ”Global politisk islam”, laddas ner gratis här. För en mera djupgående läsning om strategin läs hela kapitel 16-18.

16.6 Sammanfattande analys av Brödraskapets ”europeiska strategi”, ”medelvägens strategi”, wasatiyyah.

a) Sammanfattande analys: ”medelvägen” som enklavisering

I kapitel 16 ovan har den ”europeiska strategin” analyserats, dels i sin ursprungliga formulering hos Yusuf al-Qaradawi, dels dess mottagande hos Islamiska förbundet i Sverige. Resultatet är att Islamiska förbundet (IFiS) även i detta följer det transnationella Brödraskapets ideologi, nu på operativ nivå som praktisk politisk strategi. Ovan framgick att den ”europeiska strategin” utvecklades som wasatiyyah av framför allt Yusuf al-Qaradawi. Den var en ”medelväg” mellan å ena sidan salafistisk pietism, med sin inåtvända fromhet, och å andra sidan våldsbejakande jihadism, med sina väpnade attacker (kapitel 14.4 och 14.5).

Medelvägen består av sedvanlig da’wah kompletterad med politiskt deltagande och fredlig dialog. Den svenske forskaren Aje Carlbom har i flera studier, med början 2003, varnat för att denna ”dialog” har uppenbara nackdelar om man ser det ur integrationssynpunkt.[1] Till att börja med ingår dialogen i Brödraskapets[2] strategi för att påverka lagstiftning och attityder. Den är en strategisk väg som har som mål att Brödraskapets ”islam” ska institutionaliseras i moskéer och skolor och en muslimsk enklav inrättas som ska bevara det man anser vara ”muslimernas intressen” och identitet, det är resultatet av min undersökning ovan. Jag vill alltså förstärka Carlboms analys och framhålla att det är en strategi som syftar till att motverka att ”muslimerna” sugs in i och assimileras upp i det moderna samhällets kultur och livsstil. Dessutom gör Brödraskapets representanter anspråk på monopol på islam. De försöker också ta monopol på att vara representanter för alla invandrade muslimer, kulturellt, religiöst och politiskt. (Se kapitel 6–7 samt kapitel 10–14.)

I Sverige har detta varit särskilt framgångsrikt efter att de rörelser som representerat andra versioner av islam, som sufier, liberal islam, Ahmadiyya eller shia-muslimerna, dels hade för smal bas, dels aktivt försökte hållas tillbaka av Islamiska förbundets (IFiS) frontorganisationer (se kapitel 7.2.3 b). Detta leder till att stereotyper befästs: om islam som en enhetlig religion, muslimer som särskilt religiösa och sharia som alla muslimers sanna rättesnöre. Detta bidrar i sin tur till islamkritiska eller islamfientliga fördomar, muslimer som ”de andra”, eller med Aje Carlboms fyndigare uttryck, ”de föreställda andra”. Men Brödraskapets monopol förhindrar också, inom gruppen invandrare från muslimska länder, den utveckling av religionen som skulle kunna födas ur en verklig dialog enligt Karin Ahlstrands fjärde perspektiv om en förändrande synkretism. Det skulle kunna vara en utveckling av islam som anpassas till det moderna, sekulära samhället och som många muslimer i den internationella debatten hoppas på och arbetar för, men där det transnationella Brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är effektiva, konservativa bromsklossar. Man kan ta listan på inbjudna gäster till Islamiska förbundets decemberkonferenser som exempel (se kapitel 6.5).

Under rubrikerna ”dialog” och ”samverkan” har Islamiska förbundet (IFiS) och dess organisatoriska nätverk i Sverige predikat om värdet av ”integration” och ”(muslimers) mänskliga rättigheter”. Dessa begrepp har som synes visat sig ha en speciell innebörd i Islamiska förbundets idévärld och retoriska framtoning. De har också blivit ledande rubriker för svenska myndigheters och politiska partiers samverkan med Islamiska förbundet och dess organisatoriska nätverk; eller så har Islamiska förbundet medvetet anpassat sig en vinnande användning av det politiska språket med dess flexibla möjligheter till retoriska strategier. För de svenska politiker och forskare som känner sig sympatiskt inställda till Islamiska förbundet (IFiS) och dess organisatoriska nätverk har dessa ideologiskt legitimerande begrepp varit viktiga att ta fasta på, ibland utan ideologikritisk och begreppskritisk distans (kapitel 1.4). Detta har bidragit till att normalisera svenska politikers och myndigheters samverkan och har bidragit till Islamiska förbundets och dess organisatoriska nätverks starka ställning i svensk politik och offentlighet.

Det finns anledning att ställa sig tvekande till den omedvetenhet och aningslöshet som avsaknaden av ideologikritik och begreppskritik medför. Muslimska brödraskapet i Europa anser sig presentera och stå för den sanna och rätta ”islam”, i linje med al-Bannas ”Brödraskapets islam”, förankrad i al-Bannas version av Koranen och sunnah som en politisk planritning över det framtida samhället. Man gör en stark uppdelning av människor efter identiteterna ”sanna muslimer” och ”de andra”. Demokrati, yttrandefrihet, tankefrihet, kulturell och politisk pluralism, samt utrymmet för politiska partier, begränsas i detta tänkande. Muslimska Brödraskapets vision är att återskapa kalifatet som ett politiskt system som byggs på en totalitär ideologi, där en härskare eller elit, tillsammans med den religiösa eliten, har ensamrätt på att tolka ”Guds heliga urkunder och Guds heliga lag”, vilka anses vara grunden för det politiska och juridiska systemet. Demokratin och politiska partier i detta system måste begränsas av sharia, men det gäller också den världslige härskaren och den politiska eliten i staten. Detta framgick särskilt vid analysen av Brödraskapets ideologiska grunduppfattningar ovan (kapitel 10–12).

Den gradualistiska strategin om genomsyrande islamisering, med da’wah som den grundläggande vägen – upplysning och information, kallelsen till islam – har som målsättning att förverkliga slutmålet om en världsomspännande islamisk ordning och en islamisk stat. I demokratiska länder, där muslimer är i minoritet, strävar man efter ett delmål, att ”muslimerna” få en garanterad status som religiös minoritet med ”särskilda rättigheter” och på den grunden kunna skapa islamiska enklaver. I dessa enklaver ska det europeiska Brödraskapets nätverk av organisationer och islamiska institutioner verka som ”gatekeepers” mellan den invandrade befolkningen från muslimska länder och myndigheterna, samt fungera som ”muslimernas” representanter. Enligt Muslimska Brödraskapets fundamentala ideologi är Brödraskapet detsamma som de ”sanna” muslimerna, och de utgör en förtrupp, ”frälsningsarmén” för den omyndiga världen. Den islamiska kolonialiseringen och den pågående islamiseringen av världen är världshistoriskt unik och kan rättfärdigas av både Gud och historien. Men efter islams sönderfall och den europeiska kolonisationen av islams kärnländer måste historien kompletteras. Makten i väst måste nås med andra metoder än väpnad jihad.

Den ”europeiska strategin” är en strategi för länder där ”muslimerna” å ena sidan är i minoritet, å andra sida lever i demokratins möjligheter av yttrandefrihet och organisationsfrihet. Vägen går via genomsyrande da’wah-mission och det man kallar ”demografisk” förändring, alltså att både vinna anhängare samt öka invandringen och den egna reproduktionen. Synen på väpnad jihad, ingår som en bakgrund till den genomsyrande da’wah-strategin. Man får bara använda våld som försvarsstrid när ”islam” är angripet i stor skala, och när man har tillräckligt med resurser för att nå framgång (se kapitel 14.2–4). Därför finner Muslimska Brödraskapet i demokratiska länder inga hinder mot att delta i, eller stödja väpnad jihad i andra områden där det pågår väpnad konflikt mot islams fiender; tvärtom ses det i vissa fall som en plikt. Det osannolika användandet av våld i det demokratiska Europa skulle, enligt Internationella stadgans allmänna regler, kräva att självaste ledningen gör en samlad bedömning och tar ett sådant beslut. Det är på den grunden som Muslimska brödraskapets organisationer och imamer med kraft tar avstånd från våldsbejakande extremism. Muslimska Brödraskapets huvudargument är dock inte principiellt (på ideologins fundamentala nivå), utan instrumentellt och pragmatiskt (på ideologins operativa nivå). Det bygger på insikten att man har mer att förlora än att vinna på att ge sig in i en strid där man svag och motståndaren stark. Den ”europeiska strategin” sammanfattar denna ståndpunkt genom att betona genomsyrande da’wah som väg och ett fredligt deltagande i politiken för att stärka ”muslimernas” ställning med målsättningen att någon gång, som en vision, kunna införa en ”islamisk ordning” med Guds välde på jorden (kapitel 14.1–5).

Att fredligt delta i det politiska livet är en del av Brödraskapets ”europeiska strategi” i demokratiska länder. Flera forskare betonar i sina analyser skillnaden mellan denna ”participationistiska” strategi där Europa ses som dar al-’ahd (överenskommelsens boning) och den äldre ”förkastande” strategin där politiken i Europa sågs som en del av fiendelägret och Europa som dar al-harb (krigets boning) (se kapitel 14.5).[3] Som framgick har frågan om att delta i det politiska systemet, varit kontroversiell inom Brödraskapet, såväl i Egypten och som i Europa. Det är Yusuf al-Qaradawi som kommer med en lösning. I Europa, ”där muslimer är i minoritet”, kan man delta i politiken utan att direkt kämpa för en islamisk stat. Denna strategi för Europa slår igenom inom Brödraskapets organisationer efter den europeiska strategins proklamering 1995. Målet är att bana väg för ny bosättning för muslimer i Europa, skapa islamiska enklaver med islamiska institutioner och själv bygga starka organisationer, som kan fungera som grindvakter och representanter gentemot både ”muslimerna” och myndigheterna. När man läser kravlistan som Sveriges muslimska råd (SMR) lämnade vid första kontakten med svenska socialdemokrater 1994 (kapitel 17 nedan) kan man förvånas över hur en så liten grupp aktivister målmedvetet lyckades driva igenom denna agenda i svensk politik. Trots misslyckandet att få en egen sidoorganisation i partiet och kvotera in sina medlemmar på vallistor, har strategin med individuella medlemskap i svenska politiska partier – jag kommer att kalla den ”entrism” –visat sig framgångsrik, särskilt när multikulturalistisk identitetspolitik råder som hegemonisk ideologi vars principer har kunnat åberopas. Under de senaste tjugofem åren, ungefär, utvecklades Islamiska förbundets (IFiS) nätverk till att omfatta stora aktörer bland myndigheter, i organisationslivet och civilsamhället i Sverige. Det har årligen slussats hundratals miljoner i skattepengar till och genom Islamiska förbundets (IFiS) dotter- och sidoorganisationer, allt från religiösa trossamfund till skolpeng och bidrag för kulturella och utbildande projekt (se kapitel 7.7 och 7.8).

Tack vare sådana här frikostiga bidrag och kontakter med den politiska och organisatoriska eliten skapas steg för steg ett parallellt muslimskt samhälle enligt Muslimska Brödraskapets modell. Islamiska skolor, moskéer och föreningar bärs upp av Brödraskapets version av ”sann islam”. I Brödraskapets tappning blir denna ”islam”. i dessa enklaver, ett hinder för integration i stället för att stärka den, som Aje Carlbom varnar för; den föreställda ”integration” som från det politiska Sveriges sida är ett villkor för bidragen. Kanske är det också så att termen ”integration” förskjuts i Brödraskapsriktning, till att alltmer betyda stödjandet av ”det muslimska civilsamhällets” institutioner och därmed enklaven. Den gamla betydelsen av integration som assimilering tycks i vilket fall som helst vara överspelad; ”assimilering” verkar snarast vara ett fult ord både hos Brödraskapet och dess multikulturella sympatisörer. Genom att acceptera Islamiska förbundets (IFiS) organisationer som gatekeepers för ”muslimerna i Sverige” – en roll som de medvetet har eftersträvat och kämpat för (se kapitel 7.2.1 c och 7.2.3 b) – har svenska staten, troligen inte medvetet utan snarare mest genom okunnighet och omedvetenhet, gett Hassan al-Bannas version av ”islam” en priviligierad ställning.

b) Den fortsatta undersökningen: samverkan med de politiska partierna och entrism

Med ovanstående analys av den ”europeiska strategin” ska jag nu undersöka den praktiska politiken och Islamiska förbundets kompletterande strategi utöver da’wah, samverkan med svenska politiska partier och ”deltagande i politiken” för att ”stärka islams ställning” och försvara ”muslimernas rättigheter”; politiska nyckelord som vi har sett har en särskild betydelse. Denna politiska strategi och politik har huvudsakligen bestått av tre olika sätt att samverka med de politiska partierna, som också har betytt att söka inträde och få representation i dem, men i nästa steg också få representation i riksdag och regering. Jag kommer att kalla dessa tre strategiska sätt ”kollektiv, ”semi-kollektiv” respektive ”individuell” samverkan.

Jag kommer att använda ordet ”entrism” (eng. entryism) för en politisk strategi när man går in i och utnyttjar ett redan etablerat politiskt parti. Det betyder en situation där samgående inte är aktuellt och heller inte bara samverkan, utan när man går in i ett annat parti för att påverka inifrån.

Som framgick ovan var deltagande genom andra partier ett sätt som hade utvecklats under decennier i egyptisk politik (se kapitel 3). ”Entrism” betyder enligt ordboken att ”en utanförstående organisation går in i en annan organisation för att påverka den i sin egen riktning, i sista hand få så starka positioner att man till och med kan dominera den eller ta över den”. ”Entrism” är alltså en benämning på en viss typ av handlingslinje i politiken. Jag använder ordet neutralt, ungefär som ordet ”islamism” som i forskningen också används neutralt.

I de följande kapitlen kommer vi att se att det är den första betydelsen av ”entrism” som är aktuell i det följande, ideologisk och politisk påverkan inifrån. De partier som främst har ingått i Islamiska förbundets (IFiS) handlingsstrategi för samverkan och entrism, är i tidsmässig ordning Centerpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet.


[1] Se Carlbom 2003, 2018 och 2019.

[2] Carlbom kallar Islamiska förbundet (IFiS) och dess organisatoriska nätverk för ”MB-associerade organisationer”, en träffande benämning.

[3] Denna äldre, ”förkastande” syn på Europa har Brödraskapets salafistiska motståndare inom det islamiska lägret. Såväl pietistiska som jihadistiska salafister ser Europa som dar al-harb och tar avstånd från det på två, diametral olika sätt: Den ena genom undandragande, den andra genom våldsaktioner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *