Idag är det ett år sedan jag disputerade vid Lunds universitet. De centrala aktörerna i Svenska kyrkan har inte svarat på frågorna som jag ställde i avhandlingen. Istället sysslar de med personangrepp med lögner. Maria Kjellsdotter Rydinger, den ansvariga för projektet ”Tillsammans för Sverige ” som anlitades för att bygga islamistiska makt -institutioner i Sverige har inte kommenterat sin roll i processen. Det enda hon kom med efter disputationen var: ”För mig var det först och främst beklämmande att så många människor namnges (även omyndiga) och att det gjorts på ett sådant vårdslöst sätt i avhandlingen för att ensidigt driva en tes. Onödigt. Lär väl inte vara forskningsetiskt riktigt?”
Jag kan härmed bekräfta att jag inte har namngett en enda omyndig person i avhandlingen. De åtta indikatorerna som användes i avhandlingen för att undersöka Islamiska förbundets koppling till Muslimska brödraskapets internationella nätverk visar tydligt att det inte är en tesdriven avhandling. Intressant är att Mattias Gardell har namngett nästan lika många personer i sin bok ”Islamofobi” om samma nätverk utan kritik från Rydinger.
Nu efter ett år och efter krav på en granskning i Kyrkans tidning ”Granskning borde välkomnas” (Jonas Eek, 20023-02-23) angående den här dialogen bör aktörerna gå in i avhandlingens innehåll och svara på frågan, vilken typ av dialog dessa politiska aktörer driver i kyrkans namn.
Läs om olika typer av religionsdialog i avhandlingen och bedöm själva vilken typ av religionsdialog som utövas av dessa aktörer.
16.3.1 Olika typer av religionsdialog
Möten mellan religioner, religionsdialog, kan definieras på olika sätt och kan ha olika mål. Teologen Kajsa Ahlstrand skiljer mellan fyra olika perspektiv som har förekommit/kan förekomma i debatten om kristen-muslimsk dialog. I det första perspektivet anser man att dialog ska ha till syfte att få bättre förståelse mellan muslimer och kristna. Genom den här dialogen kan människor på ett bättre sätt tillsammans bygga en bättre värld och förbättra de samhällen de lever i. Det här perspektivet har stöd hos Kyrkornas världsråd. Det andra perspektivet går vidare och anser att leva tillsammans i fred kan inte vara målet utan något djupare, att söka sanningen som leder till evig salighet. Detta är frågor som måste diskuteras i ärliga diskussioner och i ärliga dialogmöten. Det tredje perspektivet ser dialog som motstånd mot religiöst förtyck. Det riktar sig mot en (perverterad) fundamentalistisk syn där religionen används för att befästa makt och social kontroll. Målet mot den här typ av dialog är att avslöja och bekämpa fundamentalism var den än förekommer, och den kan förekomma i alla religioner. Det fjärde och sista perspektivet är ”synkretism för livets skull”. Detta perspektiv uppmuntrar till tanken att all rationellt systematiserad och dogmatiserad religiös renlärighet saknar egenvärde. Religionerna bör lämna detta bakom sig som ett nedbrytande och förtryckande tänkande för att i stället låna av varandra och i förlängningen utveckla nya religiösa trosformer.[1]
I den här avhandlingen kommer jag att presentera ett femte, faktiskt förekommande, perspektiv som jag har mött i min forskning. Det är religionsdialog som maktutövning, som retorisk strategi hos en religiös elit. I kapitel 2.7 ovan redogjorde jag för mina erfarenheter från ett religiöst dialogmöte i Kairo, där företrädare för koptiska kyrkans teologiska institut respektive det islamiska Al-Azhar skulle mötas. Den då omvälvande erfarenheten för mig var insikten att båda parter var helt ointresserade av att diskutera med varandra om teologiska frågor. De använde enbart ”dialogmötet” som en diplomatisk arena för att positionera sig eller bevara sin maktställning. Denna form av ”religionsdialog” har inte uppmärksammats av Ahlstrand. I detta av mig föreslagna femte perspektiv agerar religiösa aktörer som vill bevara sin auktoritet och maktställning, såväl inåt mot sina anhängare som utåt gentemot de andra. Dessa aktörer tar initiativ enligt det första perspektivets retorik, att vilja skapa förståelse. Men de har ett mål som passar in i det tredje perspektivet, men inte att avslöja fundamentalism och makt utan att i stället utöva fundamentalism och makt. Detta femte perspektiv, dialog som maktstrategi eller politisk taktik, kan vi se tydligt utvecklat och dessutom argumenterat för hos Brödraskapet.
16.3.2 Religionsdialog som politisk taktik
MB
Al-Qaradawi betonar att målet för muslimernas da’wah, förutom att sprida tron, bör vara att både inom sina led och i samhället bekämpa sekularisering, ateism och materialism. Han påpekar att ateism och materialism, som utflöden av den kristna urartningen, innebär en fientlig inställning till alla gudomliga budskap och sharialagar. Denna inställning göder i sin tur oanständighet och moraliskt förfall vilket förstör mänsklighetens grundläggande goda egenskaper. En dialog med ”de kristna” och med ”väst” ska syfta till att undanröja den gamla fientliga attityden sedan korstågen och kolonialismen. I stället ska dialogen mellan religionerna sprida broderskap, mänsklighet och medkänsla för att uppnå ömsesidiga goda relationer med rent sinnelag. Men som vi snart ska se menar al-Qaradawi med dessa ord det broderskap och den mänsklighet som definieras inom islam. Framför allt förutsätter en dialog att de kristna kyrkorna måste upphöra med sitt stöd till muslimernas fiender:
Och bland dessa manifestationer: att kyrkan slutar stödja kristna mot muslimer i varje strid som äger rum mellan dessa två parter, som i södra Sudan, Filippinerna m.fl. Den kan till och med stötta kommunister och hedningar mot muslimer.[2]
Det är här tydligt att al-Qaradawi på det typiska sättet inom Brödraskapets retorik medvetet blandar samman ”de kristna” med ”västmakterna”. I södra Sudan pågick ett inbördeskrig mellan den sudanesiska regeringen, stödd av Muslimska Brödraskapet, och en opposition som inte ville styras av islamisk sharia (jfr kapitel 1.2.2). I ett annat fall, som jag ska återkomma till, stödde Omar Mustafa som ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM) den sudanesiska regeringen efter sin resa till Sudan 2008.[3] I de sekulära Filippinerna pågick ett inbördeskrig från den kristna majoriteten mot en islamistisk separatistgrupp ansluten till al-Qaida. Al-Qaradawi åsyftar med andra ord, genom sina exempel, att kristna kyrkor inte borde ge stöd till rörelser som kämpar mot Muslimska Brödraskapets allierade (Sudan) eller islamistiska jihadister i (Filippinerna).
Europeiska fatwarådet följer al-Qaradawis syn och fattade år 1999 ett beslut angående målen för ”religionsdialog”. Den globaliserade kommunikationen gör världen till en liten by som delar samma öde. Detta nödvändiggör att dialog och samarbete med människor från andra religioner måste bedrivas. Dialog gäller särskilt med ”bokens folk” (Ahl al-Kitab), alltså med kristna och judar, för att belysa och försvara det de har gemensamt i stället för att fokusera på skillnaderna. Rådet har dock flera villkor för en sådan dialog, varav ett är att det inte får handla om det som Ahlstrand kallar ”synkretism”, att sammanjämka olika läror. Europeiska fatwarådet förtydligar:
Om det som menas är att lösa upp skillnaderna mellan dem för att mötas halvvägs [med de] som kombinerar monoteism, treenighet, transcendens och analogi, till exempel, så är det där vad den förseglade fullbordade religionen [islam] fruktar.[4]
Möten med andra religioner måste också ske med andra begränsningar. Europeiska fatwarådet utfärdade en fatwa år 2003 om äktenskap, om en muslimsk man skulle gifta sig med en kristen kvinna. Rådet rådde muslimer i Europa att inte genomföra förbjudna äktenskapsritualer vilka, till exempel enligt modern kristen ritual, skulle kunna medföra att en maka får jämlikt inflytande i äktenskapet, något som i så fall skulle innebära att en man skulle förlora auktoriteten inte bara i äktenskapet utan också över sina barn, alltså behöva uppfostra dem på ett icke-islamiskt sätt. Fatwarådet fastställer:
Ett kyrkligt [kristet] äktenskapskontrakt rekommenderas inte av sharia, och det är förbjudet om det inkluderar makarnas deltagande i ritualer relaterade till deras [kristna] tro, eller om ett kyrkligt [kristet] äktenskap medför något som är förbjudet av sharia, till exempel när mannen åtar sig att ge barnen en uppfostran som inte vilar på islamiska grunder.[5]
Ett äktenskapskontrakt som sluts mellan en muslimsk man och en kristen kvinna accepteras alltså inte om det inkluderar kristna ritualer och kristen lagstiftning, eftersom detta är ”förbjudet” (haram).
IFiS
Chakib Benmakhlouf, dåvarande ordförande för Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) ser i arabiska media ner på europeiska kyrkor och då framför allt den katolska. I en intervju i den arabiska webbtidningen al-Moslim 2007 anser Benmakhlouf att kyrkan misslyckats drastiskt på alla nivåer, eftersom européernas tro på kristendomen enligt honom är ytlig, och bara visas upp vid särskilda tillfällen som på julhelgen. Han ger exempel på moraliskt förfall när kyrkorna godkänner äktenskapskontrakt mellan homosexuella. Samtidigt framhåller han att islam är genuint starkt. Moskéerna är fulla med ungdomar och många konverterar till islam, medan kristna kyrkor bara har enstaka äldre medlemmar.[6]
En liknande begränsning för religionsdialog kan vi finna i tidningen Salaam 1992. I en ”Månads-khutba” (khutba är imamens predikan) om firandet av julen varnas muslimer i Sverige för att delta i firandet genom att köpa adventsljusstake och julgran. En särskild varning riktas mot föräldrar som låter sina barn delta i Luciatåget, gå till kyrkor eller att lära sig Lucia-och julsånger. Varningen är att de som deltar i sådana firanden ska drabbas av samma öde som icke-muslimer på domedagen, nämligen helvetet.[7]
Men religionsdialog skulle också komma att utövas i organiserad from. På 1990-talet tog Sveriges muslimska råd initiativ till dialog med Svenska kyrkan. En dialoggrupp skapades med syfte att lyfta fram religionens roll i samhället och ”rätten och möjlighet att utöva sin religion” och att staten skall se till att ”religionerna ges utrymme och tillräckligt möjligheter”, argumenterat utifrån begreppet ”religionsfrihet”.[8] Det är som jag redovisade ovan (kapitel 13.2) att vi har sett ovan en strategi sedan länge inom Brödraskapet i Europa för att etablera islam som religion och islamisk livsföring enligt sharia. En av de viktigaste deltagarna i dialogen med Svenska kyrkan, från Islamiska förbundets sida, kom att bli Othman Al-Tawalbeh, en återkommande föreläsare på dialogseminarier i Svenska kyrkan. Jag ska alltså närmare presentera honom, hans grundsyn och hans verksamhet.
Al-Tawalbeh är en av grundarna till och den första rektorn för Ibn Rushd studieförbund. Han är också styrelsemedlem för islamiska församlingar i Sverige (IFIS) som en gång i tiden var med och grundade Sveriges muslimska råd (SMR). Han utexaminerades vid Al-Bayt University i Jordanien, fakulteten för islamisk fiqh (rättsvetenskap) och juridiska studier. Sin masteruppsats skrev han om Ibn Qayyim al-Jawziyyah, följare till den fundamentalistiske teologen Ibn Taymiyya. Al-Tawalbeh var mycket positiv till Ibn al-Qayyims metod och tänkande, vilket kan ses som en byggsten i hans egen ganska fundamentalistiska syn. Han framförde också sin tacksamhet och lojalitet mot al-Qaradawi i inledningen till sin masteruppsats i underdåniga ordalag (min översättning och parentes):
Jag uttrycker min tacksamhet till Hans Eminens Dr Yusuf al-Qaradawi, må Gud skydda honom, när han guidade mig till den framstående Ibn al-Qayyim och hans ansträngningar i Profetens Hadith. Därmed bevaras denna stora vetenskap [den juridiska vetenskapen om sharia] av våra goda förfäder. Det överfördes från efterföljarna till föregångarna tills det nådde oss säkert och rent.[9]
Eftersom Ibn Taymiyya (1263–1328) är en av salafismens och den moderna fundamentalismens medeltida ikoner verkar Al-Tawalbeh alltså ha en genuin ideologisk skolning i Brödraskapets islamistiska idétradition. Men han tycks också ha lärt sig värdet av att välja sina ord och om det behövs utöva ”dubbla budskap” för att uppnå högre, nödvändiga mål. I ett brev till Mazin Motabagani på Medina Center for Studies and Research on Orientalism i Saudiarabien 2006, deltar Al-Tawalbeh i en debatt om värdet i att bedriva ”religionsdialog”. Han beskriver öppet ”dialog” som en täckmantel för muslimer att kunna fullfölja sin da’wah i kristna kretsar och använder al-Qaradawis teologiska termer för att legitimera en sådan ”dialog” (min översättning):
Vi [i Ibn Rushd/MB] skulle kunna använda dialog och civilisationers möten som en bred täckmantel för denna sanna religion [islam] som behöver en god presentation och ett val av da’wahs prioriteringar [för att nå ut]. Vi [i Ibn Rushd] försöker åtminstone bevara [identiteten och kulturen hos] våra islamiska och arabiska samfundsmedlemmar vilket allmänt minskar det europeiska samhällets lidande [den västerländska civilisationens förfall] – för att inte tala om vikten av vårt aktiva deltagande [ideologisk och organisatorisk aktivitet] på andra områden kring det moderna europeiska livet. Och allt detta skulle inte bli av utan att framhäva ”jaget” [den muslimska identiteten] i mötet med den andre via dialogen och samförståndets väg. [10]
I denna text (se ovan 7.7.4) uttrycker Al-Tawalbeh dessutom en underliggande tanke om skillnaden mellan strategi och taktik, mellan ideologi på fundamental respektive operativ nivå. Dialog kan användas för att sprida islam genom att presentera den som en lösning på västcivilisationens problem, något som enligt honom beror på att kvinnor blev självständiga och arbetar utanför hemmet i Europa.[11]
I en artikel i tidningen Rasseen gav Al-Tawalbeh ett exempel på resultatet av en dialog med Svenska kyrkan. I det här mötet började han recitera några verser ur koranen, berättar han. Det var en stor samling människor där och när han var klar såg han att deltagarnas ögon var fyllda av tårar. Efter att ha gjort sitt framförande kom en ung kvinna, dotter till kyrkoherden, fram med sitt barn i famnen. Hon berättade att hennes dotter redan börjat luta sig mot islam och kan bli muslim när hon blir stor. Hon förklarade detta med att innan han börjat recitera koranen hade dottern varit jobbig, men när hon hörde koranens ord hade hon plötsligt blivit lugn och somnat.[12] Anekdoten som Al-Tawalbeh berättar kan i sin yttre handling vara sann. Men hur den ska tolkas är mer tveksamt. Kvinnan kan ju ha sagt detta som en humoristisk vänlighet, eftersom associationen kraften i Koranverserna är långsökt för en modern, svensk lutheran. Al-Tawalbeh väljer dock att tolka händelsen som en djupgående insikt om islams andliga kraft, och hur ”dialogen” med kristna är en väg att stärka islam och vinna över sinnena hos de andra.
Ett av de viktigaste religionsdialogprojekten mellan Islamiska förbundet (IFiS) och Svenska kyrkan är Tillsammans för Sverige på Fryshuset i Stockholm, som sedan 2011 drivs av bl.a. Sofia församling tillsammans med flera andra religiösa föreningar. Imam Othman Al-Tawalbeh, enligt projektets hemsida en av grundarna, valdes av Islamiska förbundet (IFiS) att delta i projektet medan Sofia församling betalade hans lön. I ett uttalande på Islamiska förbundets (IFiS) hemsida 2011 med titeln ”Första fredagsbönen på Fryshuset”, annonserades att Imam Othman Al-Tawalbeh skulle leda den första fredagsbönen där den 18 mars. I uttalandet kommenterades fredagsbönen och predikan på följande sätt:
Fredagsbönen är det första i sitt slag och kommer förhoppningsvis att inspirera flera imamer, institutioner och myndigheter att hitta nya plattformar som bidrar till dialog, förståelse och ömsesidig integration.[13]
På projektets hemsida kan man läsa om projektets mål, bland annat att förebygga konfrontationer mellan olika religioner och grupper i samhället ”för att motverka xenofobi, antisemitism, islamofobi, västfobi och kristofobi. Att debattera och skapa förståelse kring kvinnors ställning i religionerna.”[14]
I en rapport om projektet citerade Göran Larsson, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, ett uttalande från Al-Tawalbeh där denne lovar att ge en sannare och mer nyanserad bild av islam än den som bygger på extremism. Han lovade också att ge en bild som bygger på fred, rättvisa och solidaritet där vi alla måste lära oss skilja på religion och tradition, religion och politik och religion och person. Al-Tawalbeh beskriver sin ”sanna islam” på följande sätt:
Det är den islam som inte gör skillnad mellan folk pga. religionstillhörighet, bakgrund, hudfärg eller kön, för att alla skapades lika värdiga av man och kvinna och indelats i folk och stammar för att folk ska lära känna varandra. Islam vilar på moraliska värderingar som bygger på respekt för livet, människan, frihet, rättvisa och jämlikhet. […] Idag är det internationella kvinnodagen och jag vill betona att jämställdhetsfrågor kommer att prioriteras i mitt arbete, vi måste träffa unga människor och ge dem stöd i deras utveckling.[15]
På sin privata arabiska hemsida försvarar Othman Al-Tawalbeh projektet och legitimerar det teologiskt med Muslimska Brödraskapets och al-Qaradawis begrepp ”al-Masalih al-Mursala” (ospecificerade intressen)”, alltså ”muslimernas intresse” som är inte specificerade i sharia. Han riktar sitt försvar till muslimer i Sverige och han kallar dem ”ummah”.[16]
Som vi ser ansluter Al-Tawalbehs språkbruk och tänkande till det tänkande och det språkbruk som har utvecklats inom det Muslimska brödraskapet och som jag har redovisat ovan (se kapitel 14.2.5 och 11.1.5).
Många medier har lyft fram projektet och dess innehåll. Tillsammans för Sverige har ett uppslag på sin hemsida som ägnas åt tidningsartiklar artiklar och TV-inslag om projektet.[17] Projektet har dock fått kritik. Annika Borg och Johanna Andersson, präster i Svenska kyrkan, skrev en artikel i Svenska Dagbladet den 13 mars 2011 där de kritiserade Svenska kyrkans beslut att utse en imam från Islamiska förbundet som ledare och betala honom lön. Artikelns titel var: ”En kyrka i fritt fall”, där prästerna undrade vad Al-Tawalbeh har för uppfattning om till exempel homosexuella och kvinnliga imamer.[18] Al-Tawalbeh har inte svarat prästerna på denna kritik men tystnaden är kanske ändå ett svar från den fundamentalistiska islamiska imamen. Avhopparen Mahmoud Aldebe skickade också ett brev 2011 till statsministerns kansli och Svenska kyrkan och varnade för Al-Tawalbeh med följande ord:
Imam Othman har lyckats infiltrera Svenska kyrkan för att ha ett starkt fotfäste för sina arbetsgivare, svenska Muslimska brödraskapsrörelsen som äger Stockholms moské. Därför vågar han påstå att imamerna i moskén i Stockholm välsignar hans nya uppdrag i Svenska kyrkan. Man borde granska denna imam som skickar dubbla budskap till svenskar och muslimer på ett så skickligt sätt.[19]
Vad menar då Aldebe med att Al-Tawalbeh använder ”dubbla budskap” och dessutom på ett ”skickligt sätt”. Genom att jämföra de mål som Al-Tawalbeh satt upp på sin arabiska hemsida och de mål som Tillsammans för Sverige har satt upp på sin kan vi komma denna sak på spåren. Man finner att dessa inte säger samma saker. Al-Tawalbeh redogör på sin arabiska hemsida inte alls för projektets viktigaste mål enligt projektets svenskspråkiga hemsida, det vill säga att bekämpa xenofobi, antisemitism, västfobi och kristofobi (enligt Svenska kyrkans värderingar och språkbruk). I stället säger han på sin hemsida att projektet syftar till att bekämpa islamofobi, intolerans, rasism och främlingsfientlighet (enligt Brödraskapets värderingar och språkbruk).[20] Han redogör inte heller för de övriga målen som Tillsammans för Sverige beskriver på sin hemsida, det vill säga att diskutera och skapa förståelse för kvinnors ställning i religionen (som varit ett stort debattämne inom kristendomen, och som kristna ser som ett problem i islam).
Det är svårt att veta vad Al-Tawalbeh sade vid den ”Första fredagsbönen på Fryshuset” när han predikade på arabiska i mars 2011, om man inte var där och kunde språket. Men det finns en predikan av honom i Göteborgsmoskén inför valet 2018, som har varit utlagd på Moskéns Facebook-sida. I denna predikan uppmuntrar Al-Tawalbeh bönedeltagarna att delta i svensk politik och rösta i kommande val i enlighet med Brödraskapets strategi och taktik för att bevara och stärka en muslimsk identitet (se kapitel 16.3.2). Han använder begreppet hakimiyyah, det vill säga att man bör kämpa för att införa sharia, som vi såg är grundpelaren i denna identitet. Begreppet hakimiyyah (se kapitel 3) används av de radikala teologerna Sayyid Qutb och Abu A’la Maududi för att legitimera den jihadistiska kampen mot sekulära stater och islams fiender. Al-Tawalbeh lyfter särskilt fram Sverigedemokraterna som muslimernas fiende, vilka måste bekämpas. Genom att rösta i valet kan man ge makten till rättfärdiga härskare. Han gör saken mer dramatisk genom att berätta en liknelse från profetens följeslagare, som emigrerade till Etiopien för att slippa förföljelse i Mecka. Han nämner också profetens följeslagare Zubayr ibn al-Awam, som deltog i kriget sida vid sida med den kristna härskaren mot dennes fiende.[21] Al-Tawalbeh hänvisar alltså i sin predikan till det beslut från Europeiska fatwarådet till stöd för deltagande i valet som jag redovisade ovan (se kapitel 16.5).
Betraktar man Al-Tawalbehs och Islamiska förbundets (IFiS) inställning till religionsdialog kan man se det jag har kallat det femte perspektivet, dialog som maktutövning och eget missionerande, är det som praktiseras från Islamiska förbundets sida. Hoppet om synkretism, som Karin Ahlstrand höll högt, verkar totalt ha misslyckats. Religionsvetaren Anne Sofie Roald bekräftar slutsatsen i en fallstudie av en dialoggrupp i Södra Sverige. Roald kom till slutsatsen att ingen av de intervjuade medger att deras religiösa övertygelse blev relativiserad, de blev möjligen något mer toleranta gentemot andra religionsanhängare.[22] En annan religionsvetare, Susanne Olsson upplyser om occidentalism, en ideologi som motsvarar den västliga orientalismen, men som är ett islamiskt perspektiv på ”väst”. Där kritiseras det västliga värdesystemet som förklaras befinna sig i kris och där islam är lösningen på västs moraliska och andliga problem. Susanne Olsson väcker den kritiska frågan om det är någon praktisk skillnad mellan dialog och polemik i detta sammanhang.[23]
Jag har inte kunnat finna någon enda gång en politisk relativisering av sharia eller av idén om en islamisk global ordning. Jag har inte heller kunna finna någon enda öppning för synkretism, eller uppluckring av islams principer bland medlemmarna i det organisatoriska nätverket runt IFiS. Den här typen av dialog som al-Qaradawi och Islamiska förbundet driver avses vara gynnsam och kunna vara ett bidrag till Brödraskapets politiska strategi och mål som handlar om att inrätta en enklav för att kunna fortsätta med islamiseringen, av såväl invandrarna från muslimska länder som majoritetsbefolkningen i Europa (se kapitel 16.5).
[1] Kajsa Ahlstrand ”Kristen-muslimsk dialog och debatt” i Mikael Stenlund & David Westerlund, Politik eller dialog? Nutida religionsteologiska perspektiv bland kristna och muslimer. Nora: Nya Doxa, 2002: 49–70.
[2] al-Qaradawi 1999b: 206.
”ومن مظاهر ذلك: أن تكف الكنيسة عن تأييد النصارى ضد المسلمين في كل معركة تقوم بين الطرفين، كما في جنوب السودان والفليبين، وغيرهما، بل إنها قد تؤيد الشيوعيين والوثنيين ضد المسلمين”.
[3] Omar Mustafa, ”Min resa till Darfur, Omar Mustafa berättar om sin resa till Darfur”, Islamiska förbundet, 2008-06-06.
https://web.archive.org/web/20080505222305/http://www.islamiskaforbundet.se:80/index.php?option=com_content&task=view&id=62&Itemid=62
[4] Europeiska fatwarådet, ”البيان الختامي للدورة الرابعة, oktober 1999”, (Slutresolution från den fjärde sessionen), 2014-01-31. http://web.archive.org/web/20170201100252/http://www.e-cfr.org/البيان-رقم-4-2
“أنه إذا كان المقصود به إذابة الفوارق بينها من أجل اللقاء في منطقة وسطى جمعا بين التوحيد والتثليث والتنـزيه والتشبيه مثلا، فذلك مما يأباه الدين الخاتم الكامل”.
[5] Ibid. ” البيان الختامي للدورة العادية العاشرة للمجلس الأوروبي للإفتاء والبحوث”, (Slutresolution från den tionde sessionen ), 2014-01-31, 22ff.
http://web.archive.org/web/20170201120144/http:/www.e-cfr.org/البيان-الختامى-10-2/
”عقد الزواج في الكنيسة غير مستحسن شرعاً وهو حرام إذا كان يشتمل على مشاركة لهم في الطقوس المتصلة بعقيدتهم، أو إذا كان الزواج في الكنيسة يترتب عليه أمر محرم شرعاً كاشتراط تعهد الزوج بتربية الأولاد على أسس غير إسلامية.”
[6] Al-Moslim,” رئيس اتحاد المنظمات الإسلامية الأوروبية: نتوقع مزيداً من الأزمات المفتعلة لشغلنا. انتشار الإسلام أزعجهم.. أمريكا أشعلت البلقان” , (Ordförande för Federation of European Islamic Organisations: Vi förväntar oss fler påhittade kriser för att gör oss upptagna… spridningen av islam störde dem…. Amerika antände Balkan), 1428-09-05 AH. https://web.archive.org/web/20160517111143/http://www.almoslim.net/node/121178
[7] ”Månads Khutba: Om julen”, Salaam 11/1992: 18f. Se även Otterbeck, 2000: 162.
[8] Gunner 2002: 77.
[9] Opublicerad uppsats som finns på teologiska fakulteten, Uppsala universitet, bland anställningsdokumenten för Al-Tawalbeh på andra universitet. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/15ITQccEWmGJ6AScGT-bQSTS0-tYz4G4-/view?usp=sharing
”شكر وامتنان لفضيلة الأستاذ الدكتور العلامة يوسف القرضاوي حفظة الله تعالي الذي وجهني نحو العلامة ابن القيم وجهوده في الحديث النبوي الشريف. أما بعد فان هذا العلم الجليل (علم الشريعة) قد حفظة لنا سلفنا الصالح ونقلة الخلف عن السلف حتى وصل ألينا سالما ناصعا.”
[10] Othman Al-Tawalbeh, ” الرحلة السويدية -الحلقة الأولى التعرف إلى عثمان طوالبه”, (Sverigeresan – Avsnitt ett Att lära känna Othman Al-Tawalbeh), Mazin Motabaganis hemsida, 2014-04-27. http://web.archive.org/web/20160926073316/http://mazinmotabagani.blogspot.se/2014/04/blog-post_6258.html
”فنحن نحاول على الأقل الحفاظ على أبناء جاليتنا العربية والإسلامية مما يقلل من معاناة المجتمع الأوروبي بشكل عام ناهيك عن ضرورة مساهمتنا الفاعلة في المجالات الأخرى الخاصة بالحياة الأوروبية المعاصرة، وهذا كله لا يتأتى إلا بإبراز ”الأنا” مقابل الآخر عن طريق الحوار والتفاهم”.
[11] Ibid.
[12] Othman Al-Tawalbeh, ”المسلمون وعمارةُ الأرض”, (Muslimer och jordens arkitektur), Rasseen, 2014-09-19.
https://web.archive.org/web/20160517073728/http://www.rasseen.com/art.php?id=e98e31189f2cd20eeb105aa2a210e8b6c7aca6c6
[13] Islamiska förbundet, ”Första fredagsbönen på Fryshuset”, 2011-03-18.
http://web.archive.org/web/20170311224947/http://www.islamiskaforbundet.se/foersta-fredagsboenen-pa-fryshuset/
[14] Tillsammans för Sverige, ”Om TFS”.
https://web.archive.org/web/20140630162005/http:/tillsammansforsverige.fryshuset.se/organisation/
[15] Statsvetenskapliga institutionen – Göteborgs universitet, ”Svenska kyrkan anställer imam – en het fråga”, Göran Larsson & Simon Sorgenfrei.
https://web.archive.org/web/20170316105619/www.pol.gu.se/digitalAssets/1330/1330253_tawalbeh.pdf
[16] Othman Al-Tawalbeh, Othman Al-Tawalbehs websida,”والقلم وما يسطرون”, (Pennan och vad de skriver).
http://web.archive.org/web/20151015194616/http://www.othmantawalbeh.se/
[17] Tillsammans för Sverige, ”I media”. https://web.archive.org/web/20140701005010/https://tillsammansforsverige.fryshuset.se/imedia
[18] Johanna Andersson & Annika Borg, ”En kyrka i fritt fall”, SvD, 2011-03-13.
https://web.archive.org/web/20160325103323/https://www.svd.se/en-kyrka-i-fritt-fall
[19] Mahmoud Aldebe, ”Jag känner mig utsatt för allvarligt hot, Brev till bl.a. regeringen”, 2011-03-17. (Sid. 89), avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1LDo2JtUpdo2yaW3MQ-W6kNWs4ntdpoNg/view?usp=sharing
[20] Othman Al-Tawalbeh, Othman Al-Tawalbehs websida,”والقلم وما يسطرون”, (Pennan och vad de skriver). http://web.archive.org/web/20151015194616/http://www.othmantawalbeh.se/
[21] Fredagspredikan i Göteborgs moské, 2018-08-31, nerladdad från moskéns Facebooksida, avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1Y2opNROr0rHvvFhlknWs0UbSmBm8IsF7/view?usp=sharing
[22] Roald 2002: 96.
[23] Olsson 2002: 143ff.