”Sameh Egyptson kom fram till att vissa islamiska föreningar, som lyfter stora statliga bidrag i själva verket har förgreningar till internationell islamism. Då Egyptson delvis använt sig av så kallade känsliga personuppgifter utan etikprövning blev han anmäld. Men hur är det med hans meningsmotståndares forskning – är den etikprövad? I vår strävan att utjämna spelplanen anmäler ARW denna gång en professor i Örebro vars forskning enligt egen uppgift bygger på 78 intervjuer. Någon ansökan om etikprövning har inte kunnat identifieras.” fortsätt läsa : https://academicrightswatch.se/?p=5498
Ibn rushd och Folkbildningsrådet använde utredningen för att visa att Ibn Rushd även fortsättningsvis ska få erhålla allmänna medel till sin verksamhet.
I avhandling ”Global politisk islam”, (nedladdas gratis), kritiserar jag Erik Amnås utredning och dess resultat. Utdrag från kapitel 7:
7.7.5 En brandvägg av nekande. Helena Benaouda/Hummasten och Erik Amnås utredning.
Under 2015 uppmärksammade flera medier att Studieförbundet Ibn Rushd bjöd in predikanter med uttalanden som framförde idéer om antisemitism, kvinnoförakt och homofobi; allt detta är grundlägganda idéer i Muslimska brödraskapets ideologi som jag återkommer till nedan (kapitel 10, 11och 12). Då skickade Folkbildningsrådet, som bekostar studieförbundens verksamhet i Sverige, ett brev till förbundets ordförande Helena Benaouda/Hummasten och bad henne svara på kritiken eftersom ett krav för att få bidrag är demokratiska grundvärderingar. Svaret blev ett mejl daterat den 30 juni 2015. Benaouda/Hummasten hälsade att Ibn Rushd stod för demokratiska värderingar och var noggranna med att hålla rent mot icke-demokratiska idéer och tillade:
…det är beklagligt att man vid upprepade tillfällen konfronteras med islamofobi och att bli ombedd att svara på detta sätt.[1]
Benaouda/Hummasten uppfattar alltså medias påståenden om människosyn och kvinnosyn, och Folkbildningsrådets förfrågan, som ”islamofobi”.
Att vinkla kritik som ”islamofobi” är en reaktion och informationsstrategi som är vanlig i Islamiska förbundets (IFiS) organisatoriska nätverk när de möter kritiska frågor eller undersökande journalistik; särskilt utvecklat efter 2009. Det året publicerade Jimmie Åkesson artikeln ”Muslimerna är vårt största utländska hot” i Aftonbladet, vilket också blev huvudtema på Sverigedemokraternas landsdagar vid samma tid. Denna famösa artikel har sedan dess blivit sinnebilden för ”islamofobi” i Sverige. Året efter publicerade också Mattias Gardell boken Islamofobi. Stockholm: Leopard förlag, 2010, som är en idéhistoriskt upplagd genomgång av ”islamofobin” i Sverige. Boken presenterar en historiskt ingrodd, och nutida existerande islamskräck. I bokens Förord tackas framstående representanter från Islamiska förbundets nätverk såsom Omar Mustafa, IFiS (kapitel 18.1), Mehmet Kaplan, SUM (kapitel 18.2), och Fatima Doubakil, MMRK och MPS (kapitel 7.3.5), alla framträdande aktivister i att utveckla och använda idén om den svenska ”islamofobin” i debatter. Boken var alltså direkt politiskt förankrad bland ledande personer inom Islamiska förbundet (IFiS) och dess nätverk, och var ett direkt bidrag och argumentsamling till denna retorik och informationsstrategi. (För ”islamofobi” som idé och informationsstrategi, se också kapitel 17.3.8.)
Frågan om Ibn Rushds ideologiska hemvist togs åter upp av Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU ett år senare, i en debattartikel på SvD Brännpunkt den 22 december 2016, Där krävde de att Folkbildningsrådets ekonomiska stöd till Ibn Rushd skulle upphöra eftersom de hade islamistiska föredragshållare och ingick i Muslimska brödraskapets nätverk. På detta svarade Ibn Rushds styrelseordförande Helena Benaouda /Hummasten den 24 december att detta återigen var ett uttryck för ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier”. Hon skriver på SvD Brännpunkt:
Studieförbundet Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet, varken direkta kopplingar, andrahandsrelationer eller ens på tredje nivå. Varken till fråga om styrning eller ekonomiskt bidrag,[2]
Det anmärkningsvärda är att detta utsägs av en person som är ordförande i en organisation där samtliga i styrelsen är höga ledare inom Islamiska förbundets organisatoriska nätverk (se tabellen ovan), och där flera har, som påvisas i denna undersökning, direkta eller indirekta kontakter med det Muslimska brödraskapets transnationella nätverk, inte minst genom de årligen återkommande konferenserna i Stockholm sedan 1995 (se kapitel 6.5) där Ibn Rushd har varit medarrangör. Benaouda/Hummasten har också personligen som redaktör för Salaam under 1990-talet varit verksam som ideologiproducent och ideologiförmedlare för detta nätverk, där hon hämtat artiklar från det transnationella Muslimska brödraskapets ideologer (Otterbeck 2000). En annan personlig omständighet är hennes jihadistiska dotter och svärson, dömd för det planerade attentatet mot Jyllandsposten (se kapitel 14.2.5 nedan). Vi ser hos henne en extrem form av ”organiserat hyckleri”, som det har kallats inom företagsekonomisk forskning (Brunsson 2005) (se kapitel 14.6 nedan). Men saken fortsätter.
I mars 2017 kom en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skriven av Magnus Norell, biträdd av Aje Carlbom och Pierre Durrani, med titeln Muslimska brödraskapet i Sverige. Där driver författarna tesen att Islamiska förbundet (IFiS) är navet i ett nätverk i Sverige som i sin tur ingår i Muslimska brödraskapets transnationella nätverk (se kapitel 1.4.5). Författarna menar också att IFiS och dess organisationer står för en typ av enklavisering som motverkar integration och anpassning i det svenska samhället. (Det var denna rapport som fick kraftig kritik från svenska religionsforskare, kapitel 1.4.7.)
I sitt svar till MSB-rapporten på hemsidan svarar Ibn Rushd att sådana påståenden är ”islamofobi” och ”islamofoba konspirationsteorier”. (”Islamofobi” är när man säger något som kan innebära eller leda till kritik för rörelsen. ”Konspirationsteori” är när man påpekar ett samband med det Muslimska brödraskapet.) På hemsidan utsägs det uttryckligen som svar:
Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska Brödraskapet, vilket vi tydligt talat om upprepade gånger. Bland annat i en artikel på SVD:s Brännpunkt.[3]
Uppståndelsen runt Ibn Rushd i medierna, och Folkbildningsrådets ökande undran, fick rådet att till slut tillsätta en utredning om studieförbundet Ibn Rushds ideologi, demokratiska trovärdighet och eventuella tillhörighet till Muslimska brödraskapets transnationella nätverk. Utredningen genomfördes med statsvetaren Erik Amnå som huvudsekreterare och blev färdig 2019 med titeln När tilliten prövas. En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag.
Utredningen kom fram till slutsatsen att det inte finns några ”formella eller organisatoriska kopplingar mellan Muslimska Brödraskapet och Ibn Rushd”.[4] I detta ligger utredningens slutsats nära Rickard Lagervalls och Simon Sorgenfreis tidigare redovisade allmänna uppfattning om IFiS i Sverige, men också nära kritiken i religionsvetarnas kollektivartikel riktad mot Norell, Carlbom och Durranis MSB-rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (kapitel 1.4.4 och 1.4.7 ovan). Men här gällde det nu Ibn Rushd.
Hur Erik Amnås slutsats är möjlig med den styrelsesammansättning som Ibn Rush har haft över tid, och som redovisades i tabellen ovan, är en gåta. Alla styrelsemedlemmar är ju djupt involverade i Islamiska förbundet (IFiS) och dess nätverk av organisationer. Det finns bara två alternativ. Antingen kontrollerade man aldrig vilka som satt i styrelsen eller ställde frågor om deras anknytning till Islamiska förbundet (IFiS) och dess kontakter med det transnationella Muslimska brödraskapet. Eller också kontrollerade man styrelsen, men ansåg medvetet att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) inte har något med Muslimska brödraskapet att göra. Båda alternativen framstår som mycket tveksamma ur ett utredningsperspektiv, framför allt efter de debatter som hade förekommit sedan Omar Mustafas avgång 2013 (kapitel 18.1). Man kan påminna om att Islamiska förbundet (IFiS) ända sedan Svanbergs & Westerlunds bok Blågul islam (1999) har associerats med Muslimska brödraskapet (se kapitel 1.4.1), att den biträdande rektorn Othman Al-Tawalbeh är en uttalad islamist med beundran för Yusuf al-Qaradawi, liksom att styrelseordföranden Benaouda/Hummasten är en tränad ideolog och kommunikatör sedan sin tid på 1990-talet som redaktör för Islamiska förbundets (IFiS) ideologiska tidskrift tidskriften Salaam (kapitel 1.4.4, 7.6.4).
Erik Amnås utredning kan inte ha varit lätt att genomföra med tanke på den brandvägg av ”organiserat hyckleri” som styrelsen genom den informations-strategiskt garvade ordföranden Benaouda/Hummasten redan hade uppvisat i media. Det framkommer dock en besvärande omständighet i utredningens genomförande, som kan ha hejdat den redan vid brandväggen. I utredningen När tilliten prövas (2019) nämns att:
På grund av att ingen i utredarteamet behärskar arabiska har inga observationer genomförts på sådana arrangemang där arabiska varit huvudspråket.[5]
Denna omständighet belyser hur utredningens slutsats om Ibn Rushd kan ha kommit till, trots styrelsens kompakta anknytning till Islamiska förbundet (IFiS). Det innebär till exempel att ett föredrag som al Naggars ovan och en mängd andra eventuella föredrag i islamistiska, ideologiska ämnen, och av eventuella medlemmar från den transnationella Muslimska brödraskapet, aldrig har analyserats. Kanske inte ens föredragshållarnas bakgrund i arabiskspråkiga media. Och rimligen har man kanske inte heller kontrollerat styrelsemedlemmarna, eller IFiS i arabiskspråkiga sammanhang. Men nu var det så att utredningen redan i sitt uppdrag från Folkbildningsrådet faktiskt hade fått uppgiften att undersöka även arabiskspråkiga inslag. Under punkt 4 i avtalet för uppdraget står det nämligen att:
Folkbildningsrådet bistår även med tolk för det fall det finns behov vid dokument-analyser, intervjuer eller besök.[6]
Trots att utredningen alltså kunde få det stöd som behövdes för att göra analyser av arabiskspråkiga texter, och genomföra intervjuer eller ställa frågor på arabiska, valde rapportförfattarna att bortse från det arabiskspråkiga innehållet i Ibn Rushds verksamhet. Det arabiskspråkiga materialet är troligen det mest kontroversiella och, rimligen, det som är mest angeläget att få information om från Folkbildningsrådets demokratiska synvinkel.
Trots denna svenskspråkiga ensidighet kom utredningen ändå fram till vissa slutsatser som är ganska graverande för organisationen ur demokratisk synvinkel. Det framkommer i utredningen att Ibn Rushd har en politisk-teologisk förankring i en sunnimuslimsk, ”samhällstillvänd tolkningstradition av islam” (underförstått politisk) med ideologisk anknytning till Muslimska Brödraskapet. Utredningen pekar också på idémässiga svagheter och direkta felsteg som gjorts i valet av föreläsare som är problematiska utifrån Folkbildningsrådets demokratiska syften och villkor.[7] Ibn Rushd har i ett svar lagt fram en plan för att åtgärda dessa fel. Man har också bytt ut ordföranden.
Folkbildningsrådet har inte reagerat på de ovannämnda slutsatserna, inte heller på den svenskspråkiga ensidigheten i rapporten, utan har fortsatt att ge sitt årliga mångmiljonstöd till Ibn Rushd. Utredningen fick dock kritik från flera håll. Forskarna Aje Carlbom och Magnus Ranstorp, till exempel, menade att utredningen förutom andra misstag särskilt hade missat att undersöka Ibn Rushds anslag och ekonomi.[8] Frågan om ekonomin har också blivit en stor sak senare i den kritik som Göteborgs stad framförde mot studieförbundet Ibn Rushd under 2021 och i beslutet att inte tilldela något ekonomiskt stöd 2022.[9] (Det ska tilläggas att Ibn Rushd har bytt ut sin styrelse och antagit ett nytt program; men huvudmännen som kontrollerar studieförbundet som stiftelse kvarstår.)
Det var märkligt att ingen i utredningen behärskade arabiska, att inte ta med en arabiskkunnig utredare är ju närmast att från början vingklippa den. Och det som är ännu mer uppseendeväckande är att utredarna inte sökte hjälp av tolk, vilket Folkbildningsrådet hade förutsatt. Att gå ifrån tanken om tolkning, som fanns formulerad i utredningsuppdraget, är så uppseendeväckande att man måste fråga sig om detta var (medvetet eller omedvetet) arrangerat med det underliggande syftet att eventuella islamistiskt odemokratiska värderingar i Ibn Rushds verksamhet inte skulle kunna komma fram. Det finns ju också en annan underliggande (medveten eller omedveten) snedvridande värdering som skulle ha kunnat vara påverkande, och som inte är enbart islamstödjande, nämligen att så kallade civilsamhällesorganisationer ska försvaras till varje pris mot statlig kontroll och begränsningar, och att det här var en sådan situation. Men för att besvara den frågan skulle det krävas en närmare utredning.
[1] En kopia av korrespondens mellan Folkbildningsrådet och Ibn Rushd tillhandahållit vid besök till Folkbildningsrådet lokal av den ansvarige personalen 2017-10-15.
https://drive.google.com/file/d/1jVd64ksmkvm9PMtO5iGVkrJUvzHeCTo_/view?usp=sharing
[2] Helena Hummasten, Nadia Marhri Lodin och Zainab Marrakchi , ”KDU sprider orimliga anklagelser””, Dagensnyheter, 2016-12-24.
http://web.archive.org/web/20170328180805/https://www.svd.se/kdu-sprider-orimliga-anklagelser-om-oss.
[3] Ibn Rushd, ”Undermålig MSB-rapport sprider konspirationsteorier,” 2017-02-28.
http://web.archive.org/web/20170301053333/http://www.ibnrushd.se/undermalig-msb-rapport-sprider-konspirationsteorier/
[4] Erik Amnå och andra, När tilliten prövas: En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag, Folkbildningsrådet 2019: 2, sid. 20
http://web.archive.org/web/20220223084732/https://www.folkbildningsradet.se//globalassets/rapporter/ovriga-rapporter/2019/folkbildningsradet_rapport_ibnrushd_2019-2.pdf?epieditmode=true
[5] Erik Amnå och andra, ”När tilliten prövas: En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag”, Folkbildningsrådet 2019: 2, sid. 20.
http://web.archive.org/web/20220223084732/https://www.folkbildningsradet.se//globalassets/rapporter/ovriga-rapporter/2019/folkbildningsradet_rapport_ibnrushd_2019-2.pdf?epieditmode=true
[6] Avtalet mellan Erik Amnå och Folkbildningsrådet, 2019-01-24. Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1aV3eU9ZxeM5VK123N5QAdf_W5w4RG0qr/view?usp=sharing
[7] Amnå o.a. 2019: 20.
[8] Aje Carlbom, Magnus Ranstorp, ”Granskningen undviker kritiken av Ibn Rushds ekonomi””, Dagens Nyheter, 2020-05-19. https://web.archive.org/web/20190910225900/https://www.dn.se/debatt/repliker/granskningen-undviker-kritiken-av-ibn-rushds-ekonomi/
[9] ”Klart: Ibn Rushd får inget bidrag av Göteborg”. Göteborgs Posten, 22 februari 2022.