Sverige har finansierat Islamiska förbundet (IFiS):s nätverk med flera miljarder under flera decennier. Nätverket är en del av det internationella Muslimska brödraskapet (MB). (se Avhandling ”Global politisk islam”, (kapitel 1-8).
I de här kapitlen (11-1: 11-6) leder jag i bevis hur det här nätverket är antisemitiskt. Utdrag från avhandlingen:
11.1 Idén om muslimerna och ”de andra”
Al-Banna
Muslimska Brödraskapets människosyn styrs inte bara av skillnaden mellan män, kvinnor och homosexuella utan också av skillnaden mellan muslimerna och ”de andra”. Distinktionen mellan muslimer och icke-muslimer är urgammal i islamisk idétradition, och bestämmer hur man förhåller sig till ”de andra”.[1] Hos Muslimska brödraskapet kommer vi att finna en motsvarande icke-universalistisk människosyn som utgår från en etnocentristisk, etno-religiös, världsbild om en islamisk ”nation”, ummah, som skiljer sig från icke-muslimska nationer, folkgrupper och civilisationer. Den politiska världsbilden är religiöst-politiskt essentialistisk, vilket kommer att framgå nedan. Religion är en inneboende, identitetsskapande essens hos folk och statsbildningar och som avgör vilka kollektiv som är vänner och vilka som är fiender. Tidigare snuddade jag vid skillnaden mellan de som lever i dar al-islam respektive dar al-harb, den muslimska världen som ”fredens boning” och den icke-muslimska världen som ”krigets boning”. Men idén om muslimerna och ”de andra” innehåller fler distinktioner än dessa två.
Hassan al -Banna delar uttryckligen in ”de andra” i olika kategorier. Hans utgångspunkt har rötter i den äldre islamiska doktrinen om al-wala’ wa-l-bara’, lojalitet och antagonism. Ikhwan wiki har en artikel om denna doktrin och beskriver den som ”ett villkor för tron i islam”.[2] Den befinner sig alltså på ideologins fundamentala nivå. Doktrinen handlar i islamisk idétradition om relationen mellan troende och otrogna, det vill säga ”sanna muslimer” och ”de andra”. Relationen till ”de andra” styrs enligt al-Banna av vilken kategori det är man möter. Framför allt handlar det om graden av förtroende respektive fientlighet. “De andra” är enligt honom uppdelade i sex olika kategorier, och en ”sann”, troende muslim ska förhålla sig olika till dessa. Enligt al-Banna, i hans redan nämnda ”Meddelande om läror”, som också presenteras som ideologiska grundtankar på Ikhwan wiki, indelas främlingar som man möter i ett antal kategorier som samtliga kräver olika bemötanden. Dessa är: 1) Mujahid, muslimsk broder som kämpar för islam (utövar jihad) i sin själ eller strider för islam i krig; 2) icke-Mujahid, det vill säga icke-stridande muslimer i främmande land 3) syndiga eller vilseledda muslimer; 4) skyddade Dhimmi, kristna och judar som betalar jiziya, skatt per person, ”huvudskatt”; 5) ’opartiska’ som inte deltar i krig mot muslimer;eller 6) fientligt stridande otrogna, det vill säga fientligt stridande icke muslimer. Den som man ska ha fullt förtroende för är en Mujahid broder och motpolen är en icke-muslimsk, stridande fiende.[3]
På denna punkt råkade Brödraskapet ut för kritik från andra muslimska rörelser i Mellanöstern. Kritiken gällde främst definitionen av vem som ska tillhöra kategorin Mujahedin, pålitlig vän och sant troende muslim. Kritiken gick ut på att Brödraskapet ställde upp en definition som kunde användas på ett töjbart sätt, tillämpa taqiyyah, ”dubbla budskap” (för taqiyyah, se kapitel 14.6) och därmed för att tillskriva andra muslimer en icke-islamisk position som otrogna, och därmed som latent fientligt sinnade. I en artikel i Ikhwan wiki svarar Eiz-Aldeen al-Kumi på denna kritik. Särskilt gäller det anklagelserna från andra muslimer att:
…Brödraskapet grundade sitt tillvägagångssätt på undanglidande formuleringar och användande av taqiyyah [”dubbla budskap”] i sitt handlande med andra, med utgångspunkt i list och illvilja.[4]
Al-Kumi använder koranverser, formuleringar från Rashid Rida samt Hassan al-Bannas meddelanden för att argumentera för att Brödraskapets tillämpning av ”islam” egentligen bara är ”sann islam”. Brödraskapet handlar mot ”de andra” enligt en korrekt tillämpning av den islamiska doktrinen Al-wala’ wa-l-bara, principen om lojalitet respektive antagonism. Brödraskapet kan alltså, i en självupplevd överlägsenhet och självrättfärdighet, inte ha fel (se kapitel 10.1).
11.2 Idén om de otrogna (Kufar)
Al-Banna
De fem kategorier av ”de andra” som al-Banna ställer upp, graderade efter kriterier på lojalitet respektive fientlighet, går igen i brödraskapets fortsatta tänkande. Även hos al-Qaradawi i boken Mawqif al-Islam al-’aqdi min kufr al-Yahud wa-al-Nasara (Islams tros ställning angående kristna och judars otrohet), 1999, är utgångspunkten distinktionen mellan ”troende” och ”icke-troende”. De icke-troende delas sedan in i olika typer och kategorier. Han skiljer mellan judar, kristna, polyteister, fredliga tvivlare och slutligen krigiska tvivlare. Varje typ ska behandlas på sina särskilda sätt, och de ska också enligt Qaradawi få egen juridiskt definierad status och därtill sin egen dom på den yttersta dagen. Den kollektiva essentialismen blir alltså eskatologiskt förankrad. De ”otrogna”, kufar, som bara nåddes svagt och otydligt av budskapet i da’wah, missionen, ska inte straffas, de kommer inte att utsättas för extra lidande på domedagen. Detsamma gäller de som över huvud taget aldrig nåtts av islams budskap eller som stött på olika hinder som gjorde att de inte har kunnat anamma islam. Eftersom de inte nåddes av budskapet, och därmed inte har någon tydlig anledning att inte omfamna islam, kommer de inte att straffas av Gud. Han anser dock att alla som nåddes av da’wah, men trots detta inte anammade islam, är dömda till helvetet.[5]
Al-Qaradawi
Frågan om det finns någon annan religion utom islam som kan betraktas som ”sann” är också ett omdiskuterat ämne i islamisk teologi. I boken al-Din wa-al-siyasah ta’sil wa-radd shubuhat (Religion och politik, grundläggning och svar på misstankar), 2007, betonar al-Qaradawi att det finns andra gudomligt inspirerade religioner, men att de ändå måste betraktas som ”osanna religioner”. Det är islam som är den sanna religionen och Gud har lovat att den ska segra över de andra. De andra religionerna har inte någon rätt att kräva giltighet eller sanning eftersom Gud i och med islam har avskaffat dem alla.[6]I boken, Fi fiqh al-aqalliyat al-Muslimah (Muslimska minoriteters rättspraxis), 2001, utvidgar al-Qaradawi detta resonemang till att också gälla livsåskådningar som har tillkommit efter profeten Muhammed. För al-Qaradawi är Baha’ier, ateister och kommunister också kufar, icke-troende.[7] Följaktligen ser han, i enlighet med sharia, äktenskap med män som tillhör sådana livsåskådningar som ogiltiga, som framgick ovan.[8]
På denna punkt i den fundamentala ideologin inom MB har alltså al-Banna och al-Qaradawi samma syn.
[1] För denna grundtanke i islamisk politisk idétradition, se t.ex. Patricia Crone, Medieval Islamic Political Thought. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2004: 358–392, kapitlet ”Muslims and non-muslims”, med ungefär indelning av mänskligheten i olika kategorier som al-Banna och al-Qaradawi presenterar som viktiga i ideologin.
[2] Ikhwan wiki, ”الولاء والبراء”, الولاء والبراء شرط في الإيمان”, (”lojalitet och antagonism” ”lojalitet och antagonism” är ett villkor för tro”). https://web.archive.org/web/20150524184255/https:/www.ikhwanwiki.com/index.php?title=الولاء_والبراء
[3] al-Banna, ” رسالة التعاليم”, Meddelande om läror, Ikhwan wiki. http://archive.is/k0sxV
[4] al-Kumi Eiz-aldeen,” الولاء والبراء عند الإخوان المسلمين”, Ikhwan wiki.
https://web.archive.org/web/20220322085903/https://www.ikhwanwiki.com/index.php?title=الولاء_والبراء_عند_الإخوان_المسلمين
”الجماعة بنت منهجها علي المراوغة واستخدام التقية في التعامل مع الجميع من منطلق الدهاء، والخبث.”
[5] al-Qaradawi 1999: 9.
[6] al-Qaradawi 2007: 15.
[7] Yusuf al-Qaradawi, في فقه الأقليات المسلمة, Fi fiqh al-aqalliyat al-Muslimah, (Muslimska minoriteters rättspraxis). Kairo: Dar El Shorouk. 2001: 89ff.
[8] Ibid. 94f.
11.4 Idén om bokens folk (ahl al-kitab). Judar och kristna hos MB respektive IFiS
11.4.1 Judar och kristna hos MB
Al-Qaradawi
Två andra kategorier av människor, som skiljer sig från muslimer, är judar och kristna. De har en särskild juridisk status. Det har funnits en omfattande debatt bland islamiska lärde om synen på ahl al-Kitab (Bokens folk). Frågan gäller om de ska betraktas som troende eller ej. I sin bok Fi fiqh al-aqalliyat al-Muslimah (Muslimska minoriteters rättspraxis), 2001, klassade al-Qaradawi ahl al-kitab som icke-troende, baserat på den etablerade synen hos alla islamiska lärde. Enligt al-Qaradawi finns det inte någon alim, lärd,inom Sunni, Shia, Mu’tazila eller Kharijite , eller inom någon av de fyra juridiska lagskolorna (Ahl al-Sunnah, Al-Zaydya, Al-Ja’fariya eller Al-Ibadiya) som tvivlar på att judarna och de kristna måste betraktas som icke-troende.[1] Han anser också att de som inte tror på Allah och hans profet efter att de nåtts av islams budskap, inklusive judar och kristna, enligt Koranen är dömda till helvetet.[2]Judarnas och de kristnas heliga böcker är falska eftersom de medvetet har ändrat i dem och tillskrivit kännetecken till Gud som har förvrängt gudomlighetens sanning, anser han. Kristna och judar hade också förvrängt bilden av profeter och profetior som Gud hade sänt till människorna.[3] Därför ska judar och kristna uteslutas från muslimernas gemenskap som troende. Från Koranen presenterar al-Qaradawi även andra bevis på att en särskiljning är nödvändig. Det finns till exempel ett förbud att alliera sig med judar och kristna i Koranen (4:138–139) och (5: 51–52).[4] Trots att de måste ses som otrogna och ska hållas åtskilda från muslimerna, framhäver al-Qaradawi att ahl al-Kitab, som framgick ovan, har en speciell, tolererad juridisk position i sharia eftersom deras religion har en gudomlig källa som de delar med muslimer. Av denna anledning tillät Gud manliga muslimer att gifta sig med kvinnor av ahl Al-Kitab – inte tvärtom som framgick ovan. Detta uppfattar han som ett tydligt exempel på islams tolerans mot dem.[5] Muslimer, kristna och judar ses underförstått som enhetliga folkgrupper där det är religionerna som definierar deras essens och identitet. I detta ligger Koranen och Muslimska brödraskapet nära all slags etniskt och religiöst identitetstänkande genom historien ända fram till i dag. Dessutom är islam den överlägsna och ”sanna” religionen, och i detta ligger följaktligen tanken att det är muslimerna som är den överlägsna folkgruppen, bärare av den nya sanningen och med gudomlig rätt att härska över jorden.
Från det teologiska till det juridiska perspektivet anser al-Qaradawi i boken al-Din wa-al-siyasah ta’sil wa-radd shubuhat (Religion och politik, grundläggning och svar på misstankar), 2007, att ahl al-Kitab ska behandlas som ahl al-Dhimmah, beskyddat folk, och att de har egna juridiska rättigheter. Termen dhimmah betyder ett folk som har fått ett löfte från alla muslimer att leva tryggt och fredligt under beskydd av islam. Denna position kallas enligt al-Qaradawi i moderna termer för ”medborgarskap i den islamiska staten”. De har samma rättigheter och skyldigheter som muslimer, med undantag för en extra skatt samt för frågor som rör religion och trosbekännelse; muslimerna kräver ju inte att de ska delta i muslimska ritualer som fredagsbönen eller de dagliga bönestunderna. Historiskt har dock Ahl al-Kitab utsatts för diskriminering, vilket al-Qaradawi också kommenterar. Under kalifatstiden kunde det handla om klädsel, förbud att rida hästar, förbud mot att inneha många statliga ämbeten. Därtill kom den extra skatten jezia. Al-Qaradawi menar att dessa historiska former av diskriminering var nödvändiga i sin kontext, men att de kan tas bort idag. Han ger som exempel att klädsel i dag inte är lika viktigt för att särskilja folkgrupper eftersom man i dag i många muslimska länder har ett system med id-kort där en persons namn registreras, och där personens religion anges. Däremot måste vissa förbud kvarstå, de som härrör från religionen enligt sharia. Till det hör förbud för män som tillhör Ahl al-Kitab att gifta sig med muslimska kvinnor, vilket medför att islam försvagas. Det måste också vara förbjudet för icke-muslimer att inneha de högsta ämbetena i staten.
Denna fråga diskuterar al-Qaradawi i en tidigare bok Ghayr al-Muslimeen fil-Mujtama’ al- islami (Icke-muslimer i det muslimska samhället) från 1985. Han tar upp en typ av religiös särbehandling, eller diskriminering, som förekommer i islamiska stater i dag. Individer som tillhör ahl al-Kitab ska inte få inneha positioner där den religiösa och politiska rollen är sammanvävda. Det betyder bland annat att de inte kan få inneha höga poster inom islamiska stater eftersom statsledningen i en islamisk stat också är tätt sammanvävd med religiösa uppdrag:
Faktum är att staten inom islam är en ideologisk stat, en idé och budskapsstat som är kopplad till religionen, inte skild från den. Bland dess första ansvarsområden: vidmakthålla Guds religion och försvara den, och presidentskapet inom islam har speciella områden knutna till religiösa angelägenheter, och vissa av dem får endast utföras av en muslim.[6]
Al-Qaradawi räknar upp andra uppdrag som endast muslimer kan få utföra. I boken Fiqh al-Jihad (Jihads rättspraxis), 2009, nämner han exempelvis: Imamah, statschef, arméledarskap, domare mellan muslimer, eller ansvarighet för välgörenhetsorganisationer.[7] Ahl al-Kitab kan få ministerposter där ministern kommunicerar och implementerar de beslut som utfärdats av imamen eller statschefen, under förutsättning att de är ärliga och lojala mot det islamiska styret. Detta i motsats till verkställande ministerposter, där imamen eller statschefen på delegation anförtror ministern att hantera politiska, administrativa och ekonomiska frågor som ministern finner lämpligt, dessa måste innehas av muslimer.[8] Ahl al-Kitab ska alltså tolereras ganska långtgående, men inte fullständigt.
Vi ser alltså att Muslimska brödraskapets ”andlige ledare” inte tvekar att göra skillnad på folk och folk (kristna och judar respektive muslimer) enligt urgamla linjer i islamiskt tänkande. Viktiga uppdrag inom staten får exempelvis endast innehas av muslimer, hävdar han 2009, vilket fick direkt genomslag i Brödraskapets tänkande i de konstitutionsförslag som de lade fram 2012.
11.4.2 Judar och kristna hos IFiS
På Islamiska förbundets (IFiS) webbsida finner man ett motsvarande synsätt om kristna och judar. Under rubriken ”Har profeten Muhammed uppfunnit islam”, står det:
Den muslimska tron började inte med Muhammads profetskap, och den uppfanns inte heller av honom. Det är i grunden samma budskap som finns i tidigare gudomliga skrifter och som har lärts ut av alla Guds profeter. Men eftersom de tidigare skrifter som lärde ut den rena och korrekta tron på Gud, delvis har gått förlorade och blivit förändrade genom översättningar och mänsklig inblandning, inbjuder islam människor att återvända till det sanna Gudsbegreppet och till att dyrka och lyda Honom ensam.[9]
Gud har skickat ännu en profet, Muhammed, som gör att de judiska och kristna snedvridna religiösa skrifterna blir överspelade och ska ersättas av Guds senaste, tillrättalagda, version. Citatet uttrycker inte några mer detaljerade idéer. Men under dessa formuleringar ligger också den allmänna kontext som uttrycks ovan av al-Qaradawi. Det är skillnad på ”islam” och muslimer å ena sidan och ”bokens folk” å andra sidan. Religion och etnicitet glider samman i en essentialistisk tankevärld och politisk världsbild.
Samma grundläggande tänkande om skillnaden mellan muslimer och bokens folk, definierade genom skilda religioner, uttrycker Chakib Benmakhlouf. Han hävdar i webbtidningen al-Moslim 2008 att islam och muslimer gav kristna och judar som minoritetsfolk vissa rättigheter under de islamiska väldets månghundraåriga historia. Han använder detta historiska faktum som utgångspunkt för en moralisk kritik av situationen i dag för muslimer i väst, som han ser som en diskriminerad minoritet. Däremot var judarna och de kristna aldrig diskriminerade under islamiskt styre historiskt sett, utan hade särskilda rättigheter och tolererades. Muslimerna förföljde aldrig andra minoriteter, hävdar han. Beviset är att det finns kristna kvar i Egypten idag. Han hävdar: ”Med vår [islams] respekt för de kristna i Egypten har dessa rättigheter som muslimerna i Europa inte har”.[10] Benmakhlouf hävdar att muslimerna i väst måste få utöva sin religion, det vill säga leva efter sin islamiska familjesyn och familjerättsliga lagstiftning som den sekulära staten i väst förbjuder dem att göra. I Egypten får ju de kristna utöva sin religion och leva efter sina egna normer.
Argumentet uttrycker en holistisk och essensialistisk syn hos IFiS, där folkgrupper definieras av religion. Denna essensialistiska, ideologiska grundtanke framkommer i det nedanstående flera gånger. Jag ska också senare återkomma till hur denna grundtanke används för att argumentera för en islamisk kulturell enklav (kapitel 16.2.4). Jag har gått igenom förbundets webbsidor, tidskrifter Salaam och Rabita, översättningar och artiklar samt predikningar och har inte funnit något någonstans som strider mot denna grundläggande, holistiska och generaliserande syn på ”de andra”, de som inte är muslimer.
I frågan om synen på ”de andra” har IFiS samma syn som Muslimska brödraskapet.
[1] al-Qaradawi 2001: 8.
[2] Ibid. 9.
[3] Ibid. 36.
[4] Ibid. 32.
[5] Ibid. 6.
[6] Yusuf al-Qaradawi, غير المسلمين في المجتمع الإسلامي, Ghayr al-Muslimeen fil-Mujtama’ al- islami, (Icke-muslimer i det muslimska samhället). Kairo: Wahba Publishing House. 1992: 67.
“والواقع أن الدولة في الإسلام: دولة عقائدية، دولة فكرة ورسالة، وهي موصولة بالدِّين، غير منفصلة عنه. ومن أول مسؤولياتها: التمكين لدين الله، والذود عنه، ورئاسة الدولة في الإسلام لها اختصاصات ذات علاقة بالشأن الدِّيني، وبعضها لا يجوز أن يقوم به إلا مسلم،”
[7] Yusuf al-Qaradawi Fiqh al-Jihad (Jihads rättspraxis). Kairo: Wahba Publishing House. 2009: 1015.
[8] al-Qaradawi 2009: 1015.
[9] Islamiska Förbundets webbsida” FRÅGOR OCH SVAR”, 2015-08-03.
http://web.archive.org/web/20150803041810/http://www.islamiskaforbundet.se:80/fragor-och-svar/
[10] Al-Moslim, ” رئيس اتحاد المنظمات الإسلامية بأوروبا:نحن بحاجة لإعلام مضاد..منع المآذن أحد تجليات موقف ضد الإسلام نفسه..لا استقرار دون ”الأسرة”, (Ordförande för Federation of Islamic Organizations in Europe: Vi behöver en motmedia.. Att förbjuda minareter är en manifestation av en hållning mot islam i sig..Det finns ingen stabilitet utan ”familjen”), 24-12-1428H.
”الإسلام والمسلمون أعطوا حقوق الأقليات منذ قرون، وإلا لو كان المسلمون يضطهدون غيرهم لما بقي نصراني فى أرض مصر على سبيل المثال ، فمع احترامنا للمسيحيين فى مصر ولكنهم لديهم من الحقوق ما ليس لدينا نحن من مسلمي أوروبا ”.
https://web.archive.org/web/20160517111143/http://www.almoslim.net/node/121178
11.6 Idéer om judarna, Palestina och staten Israel
11.6.1 Judar, Palestina och staten Israel hos MB
Al-Banna och al-Qaradawi
Brödraskapet har ända sedan 1930-talet varit motståndare till bildandet av staten Israel och har ända sedan dess stött palestiniernas kamp på olika sätt. Al-Bannas politisering av Brödraskapet påskyndades av stödet till palestiniernas kamp mot judarnas bosättningar och britternas stöd till den sionistiska idén, Palestina var ju Britternas protektorat. Brödraskapets bataljoner som var al-Bannas ögonsten deltog också, som har framgått, i det panarabiska anfallet mot den nybildade staten Israel 1948. Muslimska brödraskapet, inklusive al-Qaradawi själv och flera andra inom Brödraskapets senare ledarkrets (runt millennieskiftet 2000), deltog militärt i det panarabiska anfallet mot Israel 1948. För den unge al-Qaradawi blev detta en livsavgörande upplevelse.
Hos al-Qaradawi är Palestinafrågan ett avgörande test på muslimers rättfärdighet vilket också framgår i Shaul Bartal & Nesya Rubinstein-Shemers bok Hamas and Ideology. Sheikh Yusuf al-Qaradawi on the Jews, Zionism and Israel (2018).[1] På samma sätt som Brödraskapet i idéerna om” bokens folk” smälter samman religion och folkgrupp, smälter al-Qaradawi i sitt tänkande samman staten Israel med judar och judendom. Staten Israel kommer då att ses som en såväl etnisk som religiös stat; naturligtvis med viss rätt eftersom den israeliska statsledningen, och konservativa judiska grupperingar, har samma essentialistiska syn på folkslag, religion och statsbildning. I Brödraskapets religiöst-politiska världsbild blir det alltså ingen principiell skillnad mellan att kritisera Israel som stat, judar som folkgrupp eller judendom som religion. En sådan kritik är dessutom lätt att förankra och mytologisera med hänvisning till kända berättelser från Koranen, där det sades råda en grundläggande fientlighet mellan judar och muslimer i Medina. Betydelsen av denna kritik och kamp framkommer på många sätt hos Brödraskapet, den ledde till exempel till ett omtalat samarbete mellan Brödraskapet och den nazistiska regimen i Tyskland, riktat mot judarna. I en memoarbok av Haj Muhammed Amin al-Husseini, Mudhakkirat al-Haj Muhammed Amin al-Husseini , 1999, vittnar denne ledande personlighet inom Brödraskapet om hur det fanns en allians mellan tysk nazism och Brödraskapet som gick ut på att tillsammans bekämpa judarna och den judiska staten.[2] Det finns också en annan berättelse som illustrerar Brödraskapets religiöst-politiska, ideologiska tänkande i kriget mot Israel 1948. Det är i boken Haqiqat al-Tanzim al-Khas (Sanningen om den privata organisationen), 1989, skriven av Mahmoud al-Sabbagh, ledare inom Brödraskapets militära gren ”den privata organisationen”.[3] Al-Sabbagh beskriver självupplevt Brödraskapets militära gren och dess insatser i kriget mot judarna i Palestina. Han ser denna krigsinsats entydigt som en rättfärdig, väpnad jihad mot Guds fiender. Han underbygger också denna tanke om kriget som rättfärdig jihad med mytologiserande, historiska berättelser och förebilder från Koranen.
För Al-Qaradawi är som sagt Palestinafrågan en hjärtefråga.[4] Al-Qaradawi utpekar judar som otrogna, men anser ändå att de befinner sig närmare islam än de kristna. Han förklarar detta med att judar inte dyrkar profeten Moses på det sätt som de kristna dyrkar profeten Jesus. Judarna har alltså ingen tanke om Guds treenighet och ansluter sig alltså till den monoteistiska principens ”sanning” om en enda Gud. Därtill kommer att judar liksom muslimer idkar omskärelse enligt Abrahams tradition, medan de kristna inte gör det. Judar och muslimer har också det gemensamt att de utöver halal-slakt och förbjuder griskött, medan kristna inte gör det. Judar förbjuder också religiösa statyer och avbildningar av Gud, medan de kristna tillåter det.[5] Trots denna framhävda närhet mellan judarna och muslimerna är al-Qaradawis skrifter och uttalanden ändå präglade av stark judefientlighet.[6] Ett exempel kan tas från boken, al-Mubashshirat bi-intisar al-islam (Tecken för islams seger), 2004, när han talar om att stridens triumf över judarna och Palestinas befrielse är ett löfte från Gud till muslimerna i profetens tradition. Al-Qaradawi förstärker detta med en känd hadith. Den bär på sensmoralen att om en jude gömmer sig bakom ett träd eller en sten så kommer trädet och stenen att hjälpa muslimen att hitta juden för att döda honom:
Ni kommer att bekämpa judar och besegra dem, så stenen ska säga: ”O Muslim, det finns en jude bakom mig, döda honom”. Så frågan är: är ljudet av stenen och trädet ett mirakel från Gud som kan göra så? Eller är det så att ljudet av stenen och trädet hänvisar metaforiskt till judarna för att avslöja dem?[7]
Qaradawi använder denna hadith också i ett annat sammanhang. Det är för att legitimera Palestiniernas motstånd med våld och terrorhandlingar, även mot israeliska civila, allt sedan ockupationen efter sexdagarskriget 1967. Han predikar att muslimska palestinier till slut kommer att besegra israelerna genom att Allah kommer att straffa judarna för att ha beslagtagit palestiniernas land, mitt i dar al-islam, med våld.[8]Han förklarade också på TV-kanalen Al-Jazeera 2009 att det var Gud som hade skickat Hitler för att straffa judarna för deras moraliska urartning.[9] Återigen framkommer sammansmältningen av religion, folkgrupp och land i Brödraskapets religiöst-politiska världsbild.
I dessa grundtankar om judar och staten Israel har al-Banna och al-Qaradawi samma grundmurade uppfattning. Genom att de förankrar denna syn i Koranen och dess berättelser kommer kritiken mot Israel och försvaret av Palestina att vara en gudomligt påbjuden plikt. Därmed inordnas denna idé på ideologins fundamentala nivå, i rörelsens världsbild och historiesyn.
11.6.2 Judar, Palestina och staten Israel hos IFiS
Islamiska förbundet (IFiS) har uppmärksammats i media flera gånger för att sprida det som kallas ”antisemitiska” budskap och attityder. Frågan verkar vara djupt förankrad och vida spridd i förbundets idétradition och politiska hållning. Till exempel framgår det av en saudisk resenärs dagböcker, vilka publicerades på internet, att Islamiska förbundet på 1980-talet i sin dåvarande bokhandel sålde den ökända judefientliga skriften ”Sions vises protokoll” med falsarier om en judisk världskonspiration. Den saudiske resenären var den saudiske, ansvarige ledaren för islamisk mission i världen, Abdullah Qadri al-Ahdal, som med gillande berättar om detta från ett besök i Stockholm 1987.[10]
I en intervju med Mårten Gudmundhs och Marco Strömberg hävdade Mahmoud Aldebe 1993 i bandad intervju att ”Jag personligen kan inte vetenskapligt acceptera att det finns gaskamrar.”[11] När journalisterna frågade honom vad han tror om förintelsen, om den har funnits eller inte, och varför bilden av gaskamrar och förintelsen är så vida spridd, svarade han att ”judarna vill att deras sak ska vara levande”.[12]
Vidare avslöjade Sveriges Radio i ett reportage 2005 att bokhandeln i Stora moskén i Stockholm, som vi vet ägs och förvaltas av Islamiska förbundet (IFiS), sålde kassetter, där det uppmanades till att utrota judarna i ett heligt krig.[13]Abdalla Saleh, talesmannen för Stockholmsmoskén, tog inte avstånd från kassetternas innehåll utan kommenterade saken på ett annat sätt. Att det berodde på ”oprofessionalism” att de fanns där och såldes.[14]
I svenska medier har Islamiska Förbundet (IFiS) också kritiserats för att ha bjudit in offentliga personer som är kända för anti-israeliska/anti-judiska uttalanden. 2010 bjöds egyptiska Brödraskapets kände predikant, Salah Sultan, in till den årliga decemberkonferensen (se kapitel 6). Sultan är särskilt känd för att sprida idéer om en judisk världskonspiration och judiska ritualmord på barn, allt enligt falsarierna i ”Sions vises protokoll”.[15] Islamiska förbundets dåvarande ordförande, Omar Mustafa, fördömde visserligen senare Salah Sultans påståenden på bloggsajten Newsmill, 2013.[16]Men samtidigt tog han till hälften tillbaka denna kritik och försvarade sig med att man inte ville bli styrd utifrån, i fortsättningen skulle man ändå bjuda in sådana predikanter som man önskade lyssna på. Han hävdade:
Vi kommer i framtiden att fortsätta bjuda kända och relevanta muslimska föreläsare till våra arrangemang oberoende av vad MEMRI [ett politiskt analysinstitut om Mellanöstern] och islamofoberna säger och tycker. Vi som förbund har en öppen inställning till våra meningsmotståndare från andra traditioner i förhoppning att skapa förståelse och förbättring. Ska vi då inte samtala med folk inom den egna traditionen?[17]
Enligt Mustafa råder alltså en ”öppen inställning” till meningsmotståndare, i det här fallet personer som har tydliga anti-israeliska/anti-judiska åsikter. För att kontrollera graden av öppenhet har jag i mitt material därför sökt efter föredragshållare med en annan uppfattning i Palestinafrågan. Jag har inte funnit någon. Jag har också för säkerhets skull undersökt om man någon gång har bjudit in föredragshållare som har en annan tolkning av islam än vad Muslimska brödraskapet har. Jag har inte funnit ett enda exempel på detta i deras offentliga inbjudningar, inte heller någon sekulär talare eller någon person som företräder det som kallas ”liberal islam”.
I enlighet med sin grundläggande religiöst-politiska ideologi fortsatte Islamiska förbundet (IFiS) att bjuda in israelfientliga/judefientliga föreläsare. I den årliga decemberkonferensen för 2016 bjöds Brödraskapets egyptiske föreläsare Zaghloul El-Naggar in. El-Naggar är även han känd för konspirationsteorier om judar.[18] Och 2018 hade Islamiska förbundet bjudit in ledaren för Muslimska brödraskapet i Egypten, Sheikh Abdul Khaleq al-Sharif, som också är känd för sitt judehat, bland annat med citatet att ”judar är de mest motbjudande av Guds skapelser”.[19] Vid detta tillfälle blev opinionen i media för stark och denna inbjudan drogs tillbaka.[20]
Utifrån dessa pusselbitar, som får anses vara toppen av ett isberg av självklara åsikter, drar jag slutsatsen att IFiS, när det gäller synen på judar, Israel och Palestina, har samma ideologiska grundsyn som det transnationella Muslimska brödraskapet.
11.6.3 Sammanfattning
Frågorna om staten Israel, den brittiska kolonialmaktens agerande, FN:s erkännande av Israel 1948, judar som folkgrupp och religion, samt frågan om Palestina och palestiniernas situation har alltså varit brännande frågor för Brödraskapet ända sedan 1930- och 1940-talen, liksom senare för Islamiska förbundet (IFiS). De har ända sedan al-Bannas tid, och genom al-Qaradawis starka ställningstaganden, tolkats genom det ideologiska raster som ”Brödraskapets islam” erbjuder, där tankar om dar al-islam (islams boning), de fientliga ”bokens folk” med urartningen av deras religioner, samt Muhammeds exempel och islams historia i striderna mot ”de andra”, får ge ideologisk tyngd och ideologiskt bränsle åt anti-israeliska och anti-judiska ställningstaganden, liksom åt ställningstaganden mot ”det kristna” Europa och västcivilisationen. Religion, folkslag och land flyter samman. Det är bakgrunden till att kritik mot staten Israel är sammanflätad med kritik mot judar som folk och judendom som religion. Islamiska förbundet (IFiS) följer i dessa frågor, och i denna ideologiska sammanflätning, det transnationella Muslimska Brödraskapets syn på ”de andra”, särskilt rörande ”judarna” respektive de ”kristna” kolonialmakternas roll och USA:s oförställda stöd till Israel.
[1] Se Shaul Bartal & Nesya Rubinstein-Shemer, Hamas and Ideology. Sheikh Yusuf al-Qaradawi on the Jews, Zionism and Israel. London and New York: Routledge, 2018: 7–24.
[2] Muhammad Amin Al-Husseini, مذكرات الحاج محمد أمين الحسيني, Mudhakkirat al-Haj Muhamamed Amin al-Husseini, (Haj Muhammed Al-Husaynis memoarer), al-Amr Abd al-Karim (red.). Damascus: Al-Ahaly. 1999.
[3] Mahmoud al-Sabbagh, حقيقة التنظيم الخاص, Haqiqat al-Tanzim al-Khas, (Sanningen om den privata organisationen). Kairo: Maktabet al-turath al-Islamy. 1989:240.
[4] Se Bartal & Rubinstein-Shemer 2018: 7–24.
[5] al-Qaradawi 1999: 37.
[6] Jag undviker, som framgått, att använda det politiska språkets ordval ’antisemitism’, liksom jag undviker andra liknande ord såsom ’islamofobi’ eller ’homofobi’. Jag försöker använda ett neutralare, mer analytiskt språkbruk, och hellre tala om judefientlighet, islamfientlighet eller fientlighet mot homosexuella. Detta för att inte i min egen analys dra in den svärm av politisk-ideologiska associationer som dessa politiska begrepp bär på. På liknande sätt använder jag citationstecken runt politisk-ideologiska termer som ”islam” och ”muslimer” när de används i Brödraskapets politiska språkbruk.
[7] Yusuf. al-Qaradawi, المبشرات بانتصار الإسلام, al-Mubashshirat bi-intisar al-islam, (Tecken för islams seger). Kairo: Wahba Publishing House. 2004: 34.
”تقاتلون اليهود، فتسلطون عليهم، ثم يقول الحجر: يا مسلم، هذا يهودي ورائي، فاقتله”. فهل ينطق الحجر والشجر بلسان المقال آية من آيات الله، وما ذلك على الله بعزيز أو ينطقان بلسان الحال؟ بمعنى أن كل شيء يدُل على اليهود، يكشف عنهم.”
[8] Ibid. 35.
[9]Al Jazeera, 2009-01-30. Avhandlingsarkivet. https://youtu.be/V1SRGVLlkoU.
Se också motsvarande budskap på al-Qaradawis hemsida, ” الرئيسية فتاوى و أحكام آيات إفساد بني إسرائيل وتفسيرها”.
https://web.archive.org/web/20210513090546/https://www.al-qaradawi.net/node/3598
[10] Al-Ahdal, Al-Rawda webbsida.
https://web.archive.org/web/20170127152457/http:/al-rawdah.net/r.php?sub0=allbooks&sub1=11&p=41
[11]Mårten Gudmundhs & Marco Strömberg, ”Ahmed Ramy är produkt av judarna”, Tidskriften: För ett segerrikt liv, December/1993.
[12]Ibid.
[13] Perez Inti Chavez och Nedjma Boucheloukh, ”Moské säljer judefientligt material”, SR, 2005-11-27.
http://web.archive.org/web/20100711053152/https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=742418
[14]Ibid.
[15] Lasse Granestrand, ” Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet”, DN, 2011-03-25.
https://web.archive.org/web/20110720001009/https://www.dn.se/sthlm/antisemitisk-talare-bjods-in-av-islamiska-forbundet/
[16] Omar Mustafa, ”Negativa generaliseringar en del av islamofobisk idétradition”, Newsmil, 2013-04-12.
http://web.archive.org/web/20130412073230/http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/30/negativa-generaliseringar-en-del-av-islamofobisk-id-tradition
[17] Ibid.
[18] Somar Al Nahar, ” Islamiska förbundet legitimerar judehat”, Aftonbladet, 2017-01-27.
https://web.archive.org/web/20220214194410/https://www.aftonbladet.se/ledare/a/277Wq/islamiska-forbundet-legitimerar-judehat
[19] Svenska kommittén mot antisemitismen,”SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster”, 2017-12-23.
http://skma.se/blogg/2017/12/skma-bra-att-islamiska-forbundet-avbokar-antisemitisk-talare-men-inbjudningarna-foljer-ett-oroande-monster/
[20] Islamiska Förbundet. ”Abdelkhalek Alsharifs medverkan på decemberkonferensen ställs in”, 2017-12-22. http://web.archive.org/web/20171223074543/http://www.islamiskaforbundet.se/abdelkhalek-alsharifs-medverkan-pa-decemberkonferensen-stalls-in/