Kampen mot separatism: hela transkription av Emmanuel Macrons tal: översättning av Mercedes Wahlby

Av gästskribent: Mercedes Wahlby

Originaltext på franskan: https://www.lefigaro.fr/politique/lutte-contre-les-separatismes-le-verbatim-integral-du-discours-d-emmanuel-macron-20201002?fbclid=IwAR21jpwD5drfvl7h7pPlM8MqRKfwsAa2b3TpIO2Tw-ii-eSsoSa20XJqcRk

Web archive: https://archive.vn/xn43p

Statschefen höll ett tal fredagen den 2 oktober där han uppmanade ett ” republikansk uppvaknande ” inför ” islamistisk separatism ” .

Av Le Figaro 

Publicerat 2 oktober 2020 kl 16:41 , uppdaterad 2 oktober 2020 kl 17:00 

” Mina damer och herrar ministrar, mina damer och herrar parlamentariker, herr borgmästare, François, tack så mycket, herr ordförande för departementsrådet, herr ordförande för stadsgemenskapen, herr prefekt, herr chefpresident för hovrätten, herr åklagare, fru rektor, mina damer och herrar i era positioner och funktioner, mina damer och herrar.

Tack, herr borgmästare, för att ni välkomnade oss till Les Mureaux och att idag både agera och ha ett utbyte om ett ämne som är så viktigt för vår republik i er stad, i ert departement, det är ingen tillfällighet. Ni är en republikansk stridande enhet och ni vet hur ni ska leda den, en stad av lösningar som ni brukar säga och ett departement med kontraster, men som alltid har klarat av, genom skolan, utbildning, arbete, att möta dessa utmaningar.

Målet med vårt möte idag är dubbelt. Definiera först verkligheten av våra problem, utan tabu men utan förenklingar heller. Vad är det idag, i vårt samhälle, som äventyrar vår republik, vår förmåga att leva tillsammans och informerar er om de beslut som därefter fattas, som är resultatet av ett metodiskt arbete som utförts i nästan tre års tid? Och som vi, de senaste veckorna, har slutfört inom regeringen.

Problemet är inte sekularismen. Som jag flera gånger har sagt är sekularismen i franska Republiken, friheten att tro eller inte tro, möjligheten att utöva sin tro, under förutsättning att den allmänna ordningen är säkrad. Sekularismen är statens neutralitet och i inget fall hindrande av religioner i samhället och i det offentliga rummet. Sekularismen är limmet i ett enat Frankrike. Om andlighet är allas privatsak så är sekularismen allas angelägenhet. Och därför får de sanna republikanerna, aldrig ge efter för dem som i princip, gällande sekularismen, försöker väcka splittring, konfrontationer om flera ämnen, som ofta är kärnan i våra diskussioner, men inte kärnan i problemet. På detta område har vi regler, vi måste genomdriva dem, bestämt och rättvist. Överallt, utan eftergifter. Låt oss på samma sätt inte dras in i fällan att dra alla över en kam, en fälla riggad av polemiker och extremister som skulle innebära att stigmatisera alla muslimer. Den här fällan är den som riggas för oss av Republikens fiender, som skulle bestå i att göra varje medborgare i den muslimska tron ​​till en objektiv allierad eftersom han skulle bli offer för ett välorganiserat system. Alltför enkelt.

Vad vi behöver angripa är islamistisk separatism. Det är ett medvetet, teoretiskt, politiskt-religiöst projekt, som materialiseras genom upprepade avståndstaganden från Republikens värderingar, vilket ofta resulterar i att ett anti-samhällssystem skapas och vars manifestationer är att skolnärvaron faller bort, att det utvecklas en kommunitarismbaserad idrotts- och kulturpraxis som är förevändningen för undervisningsprinciper som inte överensstämmer med Republikens lagar. Det handlar om indoktrinering och genom den, förnekandet av våra principer, av jämställdhet mellan kvinnor och män, av mänsklig värdighet.

Problemet är denna ideologi, som hävdar att dess egna lagar är överlägsna Republikens. Och jag har ofta sagt, jag ber inte någon av våra medborgare att tro eller inte tro, att tro lite eller måttligt, det är inte Republikens sak, men jag ber alla medborgare, oavsett deras religion att respektera absolut alla Republikens lagar. Och det finns i denna radikala islamism, eftersom det är ämnets kärna – låt oss närma oss det och namnge det – en vilja som hävdas, som visas, en metodisk organisation för att strida mot Republikens lagar och skapa en parallell ordning, for att upprätta andra värderingar, utveckla en annan samhällsorganisation, separatistisk i början, men vars slutmål är att ta över kontrollen, och den, totalt. Och det är detta som får en att gradvis komma att avvisa yttrandefrihet, samvetsfrihet, rätten till hädelse. Det som i smyg leder till radikalisering. Nästan 170 personer, för att bara nämna ett exempel, bevakas här i Yvelines för våldsam radikalisering. Man går ibland så långt som att åka till jihad. Vi vet att vi har 70 ungdomar som åkte till Syrien i detta departement och ofta är de Republikens barn som följer denna drift, som till och med går så långt att försöka spilla blod eller ibland ännu värre. Det är också detta val som vi återigen såg i fredags, nära Charlie Hebdos lokaler.

När det gäller allt detta som jag tar upp, glömmer jag självklart inte, varken tillfället eller var vi befinner oss och pratar. Tillfället just nu är rättegången mot attackerna i januari 2015, och jag har en öm och broderlig tanke för familjerna till de sårade, familjerna till offren och deras nära och kära som upplevde skräcken i januari 2015. Och jag vill också här – för jag glömmer inte platsen – hylla alla terrorismens offer och särskilt polischefen Jean-Baptiste SALVIN och hans följeslagare, Jessica SCHNEIDER, vars minne fortfarande är levande i Les Mureaux.

Men när jag säger allt detta, genom att påminna om var och en av dessa etapper, så att säga, vilket inte är en entydig väg eller en fatalitet, vill inte jag att det ska uppstå någon förvirring eller att alla ska dras över en kam. Ingen av dessa verkligheter ska tryckas ner på varandra. Men det är uppenbart att det finns en radikal islamism som leder till att förneka Republikens lagar, vilket leder till att bagatellisera våldet och som leder till att några av våra medborgare, av våra barn väljer det värsta eller anser att det värsta har blivit naturligt och därmed skapar villkor för politiska avvikelser men också för våldsamma övergrepp, för islamistisk terrorism. Vad som är vår utmaning idag är att bekämpa dessa övergrepp från vissa, utförda i religionens namn, genom att se till att de som vill tro på islam och är fullvärdiga medborgare i vår republik, inte anklagas. Och i verkligheten har vi i åratal varit besvärade av denna verklighet.

Vill ni säga det och anser att miljontals av våra medborgare lever i Republiken som fullt rättmätiga medborgare och tror på islam? Ni får höra: Ni är naiva, ni skyddar dem, ni ser inte problemet framför er. Vill vi bemöta dessa avvikelser som jag pratar om, inklusive i deras mest radikala former, faller vi i fällan att stigmatisera en hel religion.  

Vägen är den jag just har beskrivit. Att isolera problemet, dvs den radikala islamismen, att veta att var och en av dessa etapper kan automatiskt leda till den andra, och därför att inte ge efter för förenklingar och cynism, att tala om sakerna men också att acceptera att vi står inför en utmaning som har tagit årtionden att byggas upp i vårt land och att vi inte kommer att kunna utrota över en natt. Men det är tillsammans som vi, i ett republikansk uppvaknande, måste motarbeta de som vill dela oss.

Mycket har skrivits, beskrivits, analyserats mycket djupt om vad vårt land går igenom i detta avseende. Jag kommer att ha ödmjukheten att inte göra anspråk på att vara specialist men att med några ord förmedla sakerna som jag ser dem. Islam är en religion som är i kris idag, överallt i världen. Vi ser det inte bara i vårt land, det är en djup kris som är kopplad till spänningar mellan fundamentalister, projekt, så att säga, religiösa och politiska som vi, i alla delar av världen, ser leda till mycket starka motsättningar, inklusive i länder där islam är majoritetsreligion. Titta på vår vän Tunisien, för att bara nämna ett exempel. För 30 år sedan var situationen radikalt annorlunda när det gäller tillämpningen av denna religion, sättet att leva ut den och de spänningarna som vi upplever i vårt samhälle, finns i denna som utan tvekan är en av dem mest utbildade och utvecklade i regionen. Därmed finns det överallt en islamkris, som plågas av dessa radikala former, av dessa radikala frestelser och av en längtan efter en återuppfunnen jihad, som innebär utplånandet av den andra. Projektet för ett territoriellt kalifat mot vilket vi stred i Levanten, mot vilket vi strider i Sahel, men överallt, i mer eller mindre smygande, mest radikala former. Denna kris påverkar oss också per definition.

Till detta läggs de yttre influenserna och en metodisk organisation av politiska makter, av privata organisationer som har drivit dessa mest radikala former. Man måste erkänna att vi har tillåtit det hända, både på hemmaplan och utomlands. Wahhabism, salafism, Muslimska brödraskapet, många av dessa former var dessutom i början fredliga för vissa av dem. De har gradvis urartat i sitt budskap. De har radikaliserat sig själva. De har framfört budskap om brytning, ett politiskt projekt, en radikalism i förnekandet, till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män, och genom extern finansiering och extern indoktrinering, har de angripit vårt territorium i dess integritet.

Denna verklighet berör oss, slår mot oss. Den har vuxit de senaste åren. Man måste kunna nämna den.

Till detta tillkommer myllan, där allt jag just har beskrivit har fått grogrund. Vi har själv byggt vår egen separatism. Det är den i våra stadsdelar, det är gettoiseringen som vår republik – ursprungligen med de bästa avsikterna i världen – lät det ske, det vill säga att vi hade en politik – vi har ibland kallat den för bosättningspolitik – där vi har byggt en koncentration av elände och svårigheter och det vet vi mycket väl. Vi har koncentrerat befolkningarna, ofta efter deras ursprung, deras sociala bakgrund. Vi har koncentrerat de pedagogiska och ekonomiska svårigheterna i vissa stadsdelar i Republiken. Vi har … Trots ansträngningar från valda tjänstemän och prefekter i Republiken, vars engagemang jag välkomnar, har vi inte kunnat återskapa tillräcklig mångfald just på grund av detta – och framför allt har vi inte lyckats gå lika fort som detta fenomen när det gäller utbildning och social rörlighet. Vi har således skapat stadsdelar där Republikens löfte inte längre har hållits och därmed områden där attraktionen för dessa budskap, vars mest radikala former som var källor till hopp, som förde fram och som för fram, låt oss vara tydliga, lösningar för att utbilda barn, lära sig hemspråket, ta hand om äldre, tillhandahålla tjänster, möjliggöra utövandet av idrott.

I grund och botten, vad Republiken inte längre tillhandahöll för att den var överhopad av sina egna svårigheter, för att den, ibland, hade backat när det gäller offentliga tjänster, så har dessa organisationer, bärare av denna radikala islam, metodiskt ersatt den. Och då pga vårt backande, ibland vår feghet, byggde de sitt projekt, metodiskt här också. Det är därför som bristerna i vår integrationspolitik, i vår kamp mot diskriminering, mot rasism och mot antisemitism – den ena ger näring åt den andra – gradvis har gynnat denna utveckling.

Till allt detta tillkommer faktumet att vi är ett land som har ett kolonialt förflutet och som har trauman som fortfarande inte har bearbetats med fakta som är grundbultarna i vårt kollektiva psyke, i vårt projekt, i vårt sätt att se på oss själva. Det algeriska kriget är en del av det och i princip allt, hela denna period i vår historia betraktas nu i backspegeln, för att vi aldrig har själva tagit itu med sakerna. Och så ser vi barn från Republiken, ibland från någon annanstans, barn eller barnbarn till medborgare med invandrarbakgrund med ursprung från Maghreb, från Subsahariska Afrika, som ifrågasätter sina identiteter genom en postkolonial eller en antikolonial diskurs. Vi ser barn i Republiken som aldrig har känt koloniseringen, vars föräldrar och far- och morföräldrar har befunnit sig i vårt land under lång tid, men som går i fällan, återigen metodiskt utnyttjat av vissa andra som använder denna diskurs, detta en form av självhat som Republiken borde känna mot sig själv, men också tabun som vi själva har underhållit och som också genom att koppla deras ursprung med vår historia, vilket också främjar denna separatism Jag skiljer metodiskt på vart och ett av dessa element, men de smälter alla in i verkligheten av våra liv. De blandas ihop och ger näring åt varandra. Och dessutom det politiska projektet – det är därför som jag kallade det för islamistisk separatism, eftersom det ibland till och med bryter sig loss från strikt religion i ett designat projekt – blandar ihop alla dessa verkligheter, men de finns här.

Vi måste därför möta med stor beslutsamhet och styrka de, idag, oacceptabla och radikala formerna och detta på kort sikt. Vi måste återerövra allt som Republiken har tillåtit att hända och som har lett till att en del av vår ungdom eller våra medborgare lockas av denna radikala islam. Och vi måste också våga oss tillbaka till våra egna trauman och våra egna brister för att på något sätt öppna den här boken. Och jag säger detta eftersom det är allt detta som måste vi hålla ihop, om vi har en otydlig kommunikation, kommer vi att skicka ett enkelt meddelande till alla ungdomar i stadsdelarna: ”Vi älskar er inte. Ni har ingen plats i Republiken. Stick tillbaks hem till er.” Om vi ​​har ett naivt budskap så kommer vi också att låta en hel del av vår republik att förvinna vilka kommer att säga till oss ”De vet inte hur man ska ta itu med problemen i mitt dagliga liv. Jag får leva med konsekvenserna: Jag ser skolan bredvid mitt hem som stängs, nya omständigheter; föreningen, predikanterna.” Vi måste hantera båda samtidigt genom att utveckla var och en av de punkterna som jag just har nämnt. Det är en handling som börjar idag och det är en åtgärd som vi alla måste genomföra och som kommer att ta år och åter år.  

I det här ämnet, vi har agerat sedan dag ett med stor kraft och beslutsamhet på plats, våra tjänstemän är tuffa i jobbet. Jag kommer inte här att återge allt som har gjorts under tre års tid, i kampen mot terrorismen, men mycket har gjorts av vår underrättelsetjänst, av våra inre säkerhetsstyrkor, av våra domare. Lagar som antogs i början av min femårsperiod, en ny organisation, bättre samordnade underrättelsetjänster, skapandet av en ny specialiserad åklagarmyndighet, beviljade resurser, 32 avvärjda attentat. Men saker har också förändrats med de åtgärderna jag just nämnde. Vi hade tidigare mött en importerad terrorism. Numera har vi det som kallas för en endogen terrorism vars former har hybridiserats och som gränsar till, för vissa, ett vilseledande från radikal islam, för andra som gränsar till psykiatri och till politisk-religiös radikalisering, ibland med individer, vilka vi vet är väldigt isolerade, som kan radikaliseras på bara några timmar. Vi måste därför fortsätta med beslutsamhet och styrka. Det är uppdraget, engagemanget av inrikesministern och vid hans sida, av alla tjänstemän som arbetar med honom, det är också uppdraget för justitieministern att fortsätta att motarbeta, att göra framsteg, att återerövra.

Sedan 2017 har vi också intensifierat kampen mot radikalisering, återigen med tydliga, exakta och handfasta åtgärder. Från och med slutet av 2017 implementerades antiradikaliseringsplaner i 15 stadsdelar, i relativ tystnad, på ett extremt konfidentiellt sätt, som involverar alla statliga tjänster i syfte att få de mest effektiva metoderna i samarbete med de statliga tjänsterna, domarna på fältet och underrättelsetjänsterna. 212 försäljningsställen för drycker, 15 religiösa mötesplatser, 4 skolor, 13 associerade och kulturella anläggningar har stängts, hundratals kontroller har genomförts, miljoner euro har beslagtagits i dessa stadsdelar. De erhållna resultaten fick oss att utvidga denna metod till hela territoriet. Resultaten, vi har dem, den här metoden har visat sig vara effektiv. Vi utvidgar det och vi tar det nu överallt på fransk mark. I varje departement inrättades, förra vintern, celler för att bekämpa islamism och avståndstagande från samhället. De har redan gjort det möjligt att förbjuda konferenser organiserade av radikala islamistiska rörelser, att finansiellt hämma en förening, genom att avleda grundsyftet och istället främja politisk islam. På ett annat ställe, att stänga en underjordisk skola, där 7-åriga tjejer bar heltäckande slöja etc. etc. Totalt har 400 kontroller genomförts sedan 1 januari 2020, 93 stängningar genomfördes.

Handlingarna finns här, jag tar ansvar för dem och Regeringen med mig, de är ofta bättre än bara ord. Vi kommer att fortsätta på denna framgångsrika väg. Och jag vill betona hur mycket det arbete som hittills har utförs av Regeringen i kampen mot narkotika och mot organiserade gäng är ett tvillingverk av den aktuella. För att dessa nätverk av radikal islam ofta är organiserade ekonomiskt kopplade till narkotika, kopplade till en ekonomi som försörjer dem och de organiserar, om jag får säga så, stadsdelarnas egen oreda eller sin egen parallella ordning. Allt detta hänger ihop, och det är denna samordnade, och handlingskraftiga plan som vi kommer att fortsätta att driva. Vi har aldrig drabbats av angelism eller varit naiva. Dessa åtgärder har aldrig tidigare genomförts med en sådan systematisk anda och en sådan metodik.

Vårt svar måste vara mera omfattande, kraftfullare och bemöta de konkreta problemen som observerats på fältet. Och svaret ges genom åtgärder av allmän ordning, det ges också genom åtgärder från Republikens förnyade engagemang och i grund och botten genom en övergripande strategi som jag vill presentera här, och som enligt mig, kretsar kring fem huvudpelare.

Det är en mobilisering av hela nationen, detta republikanska uppvaknande som jag beskriver. Och vad vi sålunda har tänkt, har förberett, som vi har fått att mogna, är frukten av fältobservationer av våra tjänstemän, men också av valda tjänstemän, föreningar, eftersom vi alla måste bygga den tillsammans. I hjärtat av denna strategi finns mobiliseringen av många aktörer, ansvarsskyldighet för vissa, och det kommer också att finnas en lag. Inrikesministern och hans ställföreträdande minister kommer, den 9 december i ministerrådet, att lägga fram ett lagförslag, som 115 år efter det slutgiltiga antagandet av lagen från 1905, syftar till att stärka sekularismen och konsolidera de republikanska principerna. Alla ministrar, närvarande här, har starkt bidragit till denna lagtext, och jag tackar dem för det och de kommer att fortsätta att utveckla den under de kommande dagarna och veckorna, i takt med konsultationerna och de måste leda de parlamentariska debatterna tillsammans med ministern och hans ställföreträdare. 

Den första pelaren för detta uppvaknande, av denna republikanska patriotism i detta ämne som jag åberopar i mina önskningar, är först och främst en uppsättning åtgärder för allmän ordning och neutralitet inom den offentliga sektorn, som utgör omedelbara, fasta svar till observerade, kända situationer som strider mot våra principer. Folkvalda tjänstemän, ibland under påtryckningar från grupper eller kollektiv, har kunnat överväga och kan överväga att påtvinga konfessionella menyer i matsalen. Vi har sådana fall, i departement som Seine-Saint-Denis, men också i Normandie. Andra folkvalda tjänstemän utesluter eller planerar att utesluta män eller kvinnor från vissa platser som t ex tillgång till simbassänger. Detta var till exempel fallet i en stad inte långt härifrån, där kvinnor krävde separata åtkomsttider för män till badhuset. När lagen väl har röstats igenom kommer prefekten att kunna annullera de kommunala besluten gällande dessa typer av situationer, genom att konstatera avsaknad på republikansk anda. Och om hans beslut inte blir genomfört, kan han träda in, istället för den lokala myndigheten med domarens samtycke. Det är samtidigt ett beslut för att skydda vad som är neutraliteten hos de offentliga tjänsterna, och av vad som också är upprätthållandet av den allmänna ordningen. Och det är det som i vissa situationer också kan skydda våra folkvalda tjänstemän från sådana påtryckningar – för förvisso, underskattar jag inte påtryckningarna som kan finnas ute på fältet.

I många ämnen som rör det medicinska området eller som rör stadsplaneringen, kommer vi att ha mycket konkreta beslut som kommer att finnas med i denna lagtext men som också motsvarar situationer som observerats och som strider t ex mot den allmänna ordningen, mot jämställdhet mellan kvinnor och män och som det är viktigt att reglementera, här också, med mycket lugn, med respekt och pragmatism.

Inom de många offentliga tjänsterna som företagen tillhandahåller, särskilt kollektivtrafiken, har vi också sett allt fler avvikelser de senaste åren. De chockar och ofta observeras de med en form av hjälplöshet eftersom det förekommer ett förbigående av lagen. Kontrollanter som nekar kvinnor tillgång till bussar på grund av deras klädsel, – för att vara mycket tydlig, för att de inte har en klädsel som de själva anser vara anständig – begäran om att bära synliga identifikationstecken för funktionärer, visserligen sådana privata ombud men ombud ändå som utövar tjänster delegerade av kommunen, av departementet, av staten; och som därför bär dessa identifikationstecken inom ramen för sina uppdrag. Starka radikaliseringsfenomen som utvecklas – Under de senaste månaderna har vi därför varit tvungna att övervaka mer än 80 personer som arbetar på Roissy Charles de Gaulle, med mycket mer uppmärksamhet.

Alla dessa fall visar att där den offentliga sektorns neutralitet var tydlig och fastställd, när den ligger i tjänstemännens händer, så har däremot, i de erövrade områdena, en serie avvikelser installerat sig när den offentliga sektorn tolererade det. Vad denna lagtext kommer att göra möjligt, på ett mycket konkret sätt, är att kravet på neutralitet kommer att gälla för offentliga tjänstemän, självklart, inom ramen för deras arbete. Men framför allt kommer det att utvidgas till anställda inom företag som fått delegation, vilket inte var fallet fram tills nu. Detta kommer att göra det möjligt för oss att, i alla de oacceptabla situationerna som jag nämnde, ha ett tydligt och bestämt svar för att undvika dessa missbruk, ibland dessa oacceptabla påtryckningar. Alla dessa fakta som inte överensstämmer med våra principer, var vi tvungna att ta itu med och vi gör det med fasthet och övertygelse. Kontrollera, åtala, straffa. Men det räcker inte.

Mot den radikala islamismen, buren med stolthet, måste vi kontra med en ansvarsfull republikansk patriotism och gå ännu längre. Den andra pelaren är den som gäller föreningarna. Våra föreningar är en pelare i vår republikanska pakt; oerhört viktiga. Ministern för Utbildning, Ungdom och Idrott vet mycket väl om det, och jag tror att alla folkvalda representanter här närvarande och prefekten också vet om det. Våra föreningar är aktörer, mellanetapper och i vår historia har de tidlöst skapat, om jag får säga det, i strikt mening av Republiken eller av våra republikanska seder eller under skoltiden eller under tidens gång, ett levnadssätt där våra värderingar delas. Det är därför ganska logiskt att de som förordar detta projekt för islamistisk separatism har investerat i föreningslivet eftersom de har identifierat det som en form, eller som ett forum som i vilket fall som helst är det mest effektiva sättet för att sprida sina idéer. Tillhandahålla tjänster som sekulära föreningar eller andra föreningar som respekterar Republikens lag inte längre tillhandahåller, ibland för att Republiken själv inte längre heller tillhandahåller dem och pga detta, mer eller mindre obemärkt eller på ett mycket bestämt sätt sprida ett budskap om radikal islam. Vad vi kan konstatera tillsammans med er, med media, prefekterna, med de akademikerna som arbetar med ämnet, är att ett antal föreningar som erbjuder aktiviteter inom idrott, kultur, konst, språk eller andra aktiviteter och som har sin utgångspunkt i att stödja de mest utsatta eller ägnar sig åt livsmedelsbistånd, i själva verket använder egna vedertagna strategier för indoktrinering.

Föreningarna måste ena nationen och inte splittra den – och vi kommer inte att ge upp denna princip, som är själva hjärtat av den friheten som är förknippad med föreningsskyddet i vårt land och den särskilda status som de innehar i Republiken. Motiven för att upplösa föreningar i ministerrådet var fram tills nyligen mycket begränsade: begränsade till terrorhandlingar, rasism och antisemitism. De kommer att utvidgas med andra motiv såsom angrepp på människovärdigheten eller psykiska eller fysiska påtryckningar. 

Vi måste gå hela vägen. Vi kommer därför att stärka kontrollerna, lagstifta de principer enligt vilka det kommer att tillåtas upplösning av föreningar och ta ansvar för att vi kan, i kraft av våra republikanska principer och utan att vänta på att det värsta har skett, upplösa de föreningarna där det är fastställt att de propagerar dessa budskap och att de bryter mot våra lagar och våra principer. Innan upplösningen, har man finansieringsfrågan. Varje förening som begär subvention från staten eller från en lokal myndighet måste underteckna ett avtal där man respekterar Republikens värderingar och de minimikrav för samhällslivet, för att använda den konstitutionella rådets formel. Om kontraktet bryts måste de ansvariga betala tillbaka eftersom det är viktigt att offentliga medel inte används för att finansiera separatisterna. Det är självklart. Många har börjat på den här vägen och faktiskt i ert departement, vet jag att många folkvalda har börjat få idrottsföreningar att underteckna dessa stadgar om sekularism. Det är ett förstärkt, gemensamt avtal som vi kommer att erbjuda som modell till alla lokala och regionala myndigheter och som vi kommer att tillämpa, vilket vi har börjat göra. Ministern gjorde det dessutom för alla föreningar som lyder under Stadsministeriet och vi håller på att utveckla det för alla föreningar inom Idrottsministeriet eftersom det är en nödvändighet. Men vi önskar att överallt, att Stater, samhällen över hela territoriet, ska ha samma sorts kontrakt och krav och samma regler när det gäller respekt för finansieringarna – men här också med en kontroll som kommer att genomföras på grundval av detta och därmed en ekonomisk uppföljning och en återbetalningsskyldighet, som jag tidigare nämnde.

Sammantaget kommer den föreslagna lagen att göra det möjligt att stärka kontrollfunktionerna av våra föreningar, stärka respekten för våra republikanska värderingar, den kommer att lägga ytterligare begränsningar när det gäller tydligheten med att respektera våra principer gällande finansieringar och kommer att möjliggöra upplösningar, här också, när man konstaterar överträdelser av de principerna som jag har tagit upp. Det är en nödvändighet, vi gör det samtidigt som vi respekterar föreningsfriheten, med ett mycket skickligt arbete som utfördes av Justitieministern och Inrikesministern, och jag tackar dem för detta. Men jag tror också att det är med denna mekanism som vi kommer att kunna, mycket mer effektivt, stänga oacceptabla organisationer och öka trycket på de föreningar som, i hemlighet, avviker.

Den tredje pelaren i vår strategi är skolan. Den här pelaren är så väsentlig och ni kan notera att ju längre fram jag kommer så tränger jag, om jag får säga det, in i vår privata republikanska livsstil. Skolan är den republikanska smältdegeln. Det är detta som säkerställer att vi helt skyddar våra barn från alla religiösa tecken, från religionen. Detta är verkligen hjärtat i sekularismens miljö och det är på denna plats som vi formar samveten så att barnen växer upp till fria, rationella medborgare, som kan välja sitt egna liv. Skolan är därför vår kollektiva skatt. Det är detta som gör det möjligt i vårt samhälle att bygga det gemensamma som är Republiken.

Men också där har vi sett avvikelser, vi ser avvikande lösningar och vi har en kamp att föra. Idag utbildas mer än 50 000 barn i hemmiljö, en siffra som ökar för varje år. Varje vecka upptäcker rektorerna fall av barn som helt hamnat utanför systemet. Varje månad stängs några skolor av prefekterna, mellan citationstecken, eftersom de inte ens är deklarerade som sådana, dvs olagliga och ofta administrerade av religiösa extremister. Överallt i vårt territorium är fenomenet som vi ser, enkelt. Föräldrar till elever som kommer för att träffa rektor och som säger: ”musiklektionen, det är slut med den, annars kommer han inte tillbaka. Badhuset tillsammans med de andra, det är slut med det, annars kommer han inte tillbaka”. Sedan finns det intyg på klorallergi som har utfärdats, därefter upprepade frånvaro och slutligen överges skolan helt. ”Vi ska registrera honom hos CNED (ö.a. Nationellt Centrum för Distansutbildning). Det kommer att ordnas mycket bra. Det är lättare för oss.” Dessa barn går inte till CNED. Ibland får de ingen utbildning överhuvudtaget. Men de går till organisationer som inte på något sätt deklareras. Förra veckan identifierade vi igen en sådan i Seine-Saint-Denis. Mycket enkla byggnader, väggar men nästan inga fönster. Barn som anländer klockan 8 varje dag, som går därifrån klockan 15.00, kvinnor i niqab som tar emot dem. Och när de tillfrågas, är böner och vissa kurser deras undervisning. Det är verkligheten. Vi måste se den, erkänna den rakt ut. 

Om detta ämne, pga alla dessa avvikelser som utesluter tusentals barn från utbildning till medborgare, från tillgång till kultur, till vår historia, till våra värderingar, till upplevelsen av det annorlunda som är hjärtat av den republikanska skolan, tog jag utan tvekan ett beslut som jag tar ansvar för, och vi har diskuterat det mycket med ministrarna, utan tvekan ett av de mest radikala sedan lagarna från 1882 och de lagarna som säkerställde blandade skolor mellan pojkar och flickor 1969. Från och med början av läsåret 2021 kommer skolundervisning att bli obligatorisk för alla från 3 års ålder. Hemutbildning kommer att vara strikt begränsad, till exempel vid tvingande hälsoskäl. Så vi gör ett paradigmskifte, och det är en nödvändighet. Vår skola kan därför efter beslutet, under inga omständigheter vara föremål för utländsk inblandning.

Vi hade konstaterat att det är det berömda systemet med ELCO, Undervisning av Originalspråk och Kultur, som ledde till att vi i vårt land, i en avtalsram med de ursprungsländerna, hade lärare som ibland inte behärskade franska, som undervisade inom ramen för dessa ELCO, och jag vill påminna att de var föremål för kontrakt med Algeriet, Marocko och Turkiet, undervisningar som inte överensstämde med Republikens lagar eller de grundläggande principerna i våra program. Som jag tillkännagav förra vintern i Mulhouse så har detta arbete utförts av Utbildningsministern, EU- och Utrikesministern, i syfte att avsluta detta system och säkerställa att vi bara har ett system, det av EILE (ö.a. Internationell Undervisning i Främmande Språk), där man kan få utbildning till exempel på arabiska, ett aktualiserat kontrakt med dessa stater, men där vi har kontroll över lärarna, över respekten för våra värderingar och vidare lärarnas franska språkkunskaper, det vill säga en verklig kontroll av Utbildningsdepartementet gällande kvaliteten på lärarna och undervisningen. Det är idag en verklighet. Vi håller på att slutföra de sista villkoren i förhandlingarna. Men i våra strama förhandlingar med de tre länderna som jag nämnde sätter vi därför stopp för ELCO. Det är inte bara ett projekt som i det förflutna, ibland kunde ha diskuterats och upprört; det är en verklighet.

Sedan, eftersom skolan först ska förmedla republikens värderingar och inte de från en religion, att den ska utbilda eleverna till medborgare och inte till troende, så kommer de skolorna utan kontrakt, vilka är mer kontrollerade tack vare det stora framsteg som utgör den sk Gatel lagen, att bli föremål för en ännu starkare tillsyn.

Jag säger det mycket tydligt här, tillgången till den fria utbildningen är viktig i vår Republik och det är inte på något sätt fråga om att ifrågasätta den, om att väcka passioner som vårt land kan ha erfarit och som skulle vara kontraproduktiva. Och jag tycker att, här också, ska man inte dra alla över en kam. Utbildningsfriheten, vi vet hur vi ska hantera den, vi har organiserat oss och det hela går framåt. Men vad gäller personalens karriärutveckling, det pedagogiska innehållet i utbildningen, finansieringarnas ursprung, är det legitimt att staten stärker kontrollerna. Vi har alla de senaste månaderna konfronterats med fall av gymnasier, högskolor som ibland finansierades av staten, av regionerna och som vi inte hade full insyn i eftersom lagen inte tillät det. Vi vaknar när skandalen är ett faktum, det är det som är det värsta. Och det som beslutades är därför att ge ministeriet, möjligheter och verktygen att kontrollera var och en av dessa företeelser, att kunna genomföra administrativa nedläggningar när det är nödvändigt och vi måste ta ansvar för dem, med respekt för utbildningsfriheten och utan att väcka onödiga upprörda känslor.

Republiken byggdes runt skolan, som utbildar mer än bara individer, som formar medborgarna, som former fritt tänkande. Det är därför, det är jag övertygad om, att Republiken kommer att genom skolan, stå emot de som vill bekämpa eller splittra den och det är genom skolan som vi gör det möjlighet för alla våra barn att få tillgång till kunskap, till kultur, till republikansk medborgerlighet och därmed att utvecklas till fullvärdiga medborgare. Som ni kan konstatera, är det här projektet mycket ambitiöst. Det har varit föremål för mycket arbete och jag vill verkligen tacka ministrarna för det, och det är för mig en viktig pelare i denna strategi, positiv men beslutsam.

Den fjärde pelaren i den strategi som vi tänker leda, i detta republikanska uppvaknande, består i, att äntligen bygga ett islam i Frankrike som kan vara ett Upplysningstidens islam. Jag är alltid försiktig med dessa formuleringar, vi har haft många av dem. Man har talat om ett franskt islam. Jag vill inte här gå in i semantiska debatter eftersom jag märkte att när jag introducerade dem, så gav jag näring till stora mängder kommentarer. Så jag tror inte att det behövs någon form av galliskt islam, nej. Men vi måste hjälpa denna religion i vårt land att strukturera sig för att vara Republikens partner när det gäller de frågorna som vi delar. Och det här är normalt. De andra religionerna har strukturerat sig på detta sätt, först och främst för att det är deras historia, ibland skulle jag säga, deras egen struktur, och vi har lärt oss att leva tillsammans. Men här också är vi skyldiga oss själva att vara uppmärksamma.

När lagen från 1905 antogs var islam inte en vanligt förekommande religion i vårt land. Och den har vuxit mycket de senaste åren också pga migrationsvågorna som framförallt är dem från 1900-talet. Och så står vi inför en verklighet vars organisation inte motsvarar våra egna metoder, med våra egna talespersoner. Våra samtalspartner tar idag inte ett riktigt religiöst ansvar. Och då är det mycket svårt för ministern som ansvarar för religionsfrågor samt för prefekterna och borgmästarna att veta vem de pratar med när de vill kunna diskutera ämnen som faller inom ramen för religion och som påverkar vårt liv i samhället och ibland den allmänna ordningen. Eftersom religionen inte är organiserad på det här viset.

Vi har jobbat hårt med detta ämne i tre år. Jag har diskuterat med nästan alla specialister, alla aktörer och de olika ledningsgrupperna inom CFCM. Jag kunde vid ett tillfälle tänka på ett visst sätt dvs ett konkordatärt tillvägagångssätt, men jag tror att det var olämpligt hänsyn taget till de tiderna som vi lever i. Det tillvägagångsättet skulle ha skapat splittringar med andra religioner, dess rättsliga ramar hade blivit mycket svaga, och jag tror att det utan tvekan skulle ha gett upphov till kontraproduktiva diskussioner. ”Ni kommer att ta hand, Ni Staten, om att organisera islam, det är därmed Ni som kommer att finansiera det och det med skattebetalarnas pengar?” Jag låter er föreställa er vad vi skulle gett oss in på, med tanke på passionen för irrationella debatter som vi ibland har. 

Det är därför vi har påbörjat ett arbete med strukturering och även med delat ansvar. För drygt två år sedan bad inrikesministeriet varje prefekt i departementen att identifiera samtalsparterna för Islam. De som hittills, egentligen inte riktigt har blivit kontaktade, det vet ni, det är de CRCM (ö.a. Regionala Rådet för Muslimsk Tro) som existerar. Detta arbete utfördes och gjorde det möjligt att identifiera samtalspartnerna i varje departement eller i vissa territorier på ett interdepartementalt sätt och därför skapa en struktur för dialog. Och vi har utfört ett ordentligt arbete, en ordentlig diskussion med det Franska Rådet för Muslimsk Tro (ö.a. CFCM). Och det är den här vägen som vi kommer att välja tillsammans. Det vill säga att försöka tillsammans bygga en organisation som gör det möjligt för oss, jag hoppas det, jag tror det, att bygga en Upplysningstidens islam i vårt land. Det vill säga en islam som kan leva i fred med Republiken, genom att respektera alla regler för uppdelningen och tillåta alla röster att komma till tals. Det är inte statens uppgift att strukturera islam. Men vi måste tillåta oss att stödja denna framväxt, och det är vad denna dialog, all denna förberedelse har gjort det möjligt för oss att göra.

Först och främst, och detta är den första punkten i ämnet, genom att befria islam i Frankrike från utländsk påverkan. I det här avseendet ska vi göra det på två sätt, för det finns två typer av påverkan. Det finns ett inflytande som är synligt, under ansvar, och det finns ett inflytande som ibland är djupare och farligare, men som är mindre synligt och mindre ansvarsfullt.

Det första inflytandet som vi beslutade att begränsa, i samråd med länderna, är själva organisationen av konsulär islam. Som ni vet är vi ett land där vi organiserade utbildningen av imamer i främmande länder, men också ett land där predikanter bjöds in regelbundet. Det är Turkiet, Marocko och Algeriet som försåg oss med dessa imamer och dessa predikanter. Vi har beslutat att sätta stopp för detta system på ett helt fredligt sätt med ursprungsländerna. Och under en övergångsperiod, det vill säga i genomsnitt över fyra år, eftersom saker måste göras stegvis, därför att vi ska, jag kommer tillbaka till detta, utbilda våra imamer och våra predikanter själva, dvs av muslimerna i Frankrike. Och därför måste vi kapa banden med det som vi kallar konsulär islam. Eftersom det ger näring till rivaliteter, till dysfunktioner, men framför allt fortsätter det att ge detta postkoloniala superego som jag nämnde någon annanstans, med många tvetydigheter och det tillåter inte strukturering av denna religion i vårt land att framåtskrida ordentligt. Och jag säger detta på ett mycket lugnt sätt och i överenskommelse både med CFCM och de tre länderna som jag nämnde. Och så kapar vi detta band och detta utländska inflytande.

Det andra inflytandet, mer skadligt och allvarligare, är finansieringen. Hittills hade vi en tvetydighet. Många strukturer utnyttjade lagen från 1901 för att finansiera religiösa aktiviteter och med mycket otydlighet. Av de strukturerna som vi såg ankomma, har vi sett så många anlända till våra territorier där vi upptäckte att de hade finansierats av en viss stiftelse, ibland av en viss främmande Stat eller av vissa intressen utan transparens. Moskéerna kommer således att uppmuntras att lämna den associativa formen för att byta till den regim som föreskrivs i lagen från 1905, både mer ekonomiskt fördelaktig och mer kontrollerande när det gäller finansiering från utlandet. Men utöver det, skulle alla de som skulle fortsätta att välja vägen med 1901 års lag, se en drastiskt förstärkt kontroll i termer av finansieringens ursprung, av själva ursprunget och av transparensen över medlen.

Vad ska vi göra för att uttrycka oss i enkla termer, för dem som känner till dessa frågor? Vi kommer att applicera, för alla religiösa föreningar som är registrerade inom ramen för lagen från 1901, de begränsningarna som fanns inom ramen för lagen från 1905 men utan dess skattemässiga fördelar. Normalt är det snarare ett incitament att gå över till 1905. Men framför allt är det slutet på ett system utan transparens. Det handlar inte om att förbjuda finansiering från utlandet. Det handlar helt enkelt om att övervaka dem, att göra dem transparenta, att hålla dem i styr. Det är här också ett väsentligt element för att befria islam i Frankrike från utländska influenser som sällan är till det bättre och som vi har kunnat konstatera, oftast är till det sämre. Och det är verkligen en fråga om att gå tillbaka till andemeningen med lagen från 1905 och dess bokstavliga tolkning, att gå till botten med dessa kringgående och årtionden av slarv som i praktiken har urvattnat lagen. Vad vi faktiskt kommer att göra för alla religiösa mötesplatser är därför att stärka kontrollerna när det gäller finansieringen och även stärka kontrollerna av de föreningarna som de omfattas av, att stärka som jag sa tidigare i den andra pelaren, vår kontroll över vad som sägs, de handlingarna som utförs och respekten för Republikens värderingar hos alla dem som stödjer och försörjer dem.

Därefter är önskan att skydda de moskéansvariga från kupper och fientliga övertaganden av extremister ett mycket viktigt inslag i denna strukturering. I dag, vad vi ser hända på vårt territorium och jag vet att de folkvalda här närvarande, har själva observerat och ibland upplevt det, är i grunden de fientliga övertagandena som existerar på moskénivån som helt plötsligt byter ut ledarna på den religiösa föreningen på bara några dagar. Och vi vaknar upp och inom några dagar ser vi radikala islamister dra nytta av svagheterna i stadgarna för att ta kontroll över föreningen, alla dess finansieringar och föra den värsta politiken. Det kommer inte att hända igen. Vad vi kommer med bestämdhet att installera är ett antikuppsystem, mycket robust, helt enligt lagen, som kommer att förhindra dessa huvudpersoner, som är de mest subtila, de mest sofistikerade, från att använda svagheterna i våra egna regler för att komma och ta kontroll över religiösa föreningar och moskéer, för att predika det värsta, organisera det värsta, ofta för att, inom ramen för de religiösa föreningarna, ägna sig åt aktiviteter som inte alls är som de borde vara, som börjar bli politiska, etc. etc.

Slutligen, ambitionen att utbilda och introducera en generation av imamer i Frankrike men också av intellektuella som försvarar ett islam som är helt kompatibelt med Republikens värderingar är en nödvändighet. Islam är en religion som finns i Frankrike. Jag vet att många inte vill se det och tror att det skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa radikalt islam. Jag tycker att det är dumt. För det första därför att förneka verkligheten aldrig är ett bra sätt och för det andra, som jag tidigare sa, för att jag tycker att det är den största gåvan som vi kan ge dem som vill bekämpa Republiken. Men vi måste, som jag sa, slutföra denna strukturering.

Och då, det som vi har kommit överens med det Franska Rådet för Muslimsk Tro (ö.a. CFCM), är att fr o m nu och om max sex månader ska Rådet avsluta detta arbete som till stor del påbörjades för flera månader sedan och är mycket viktigt. Ett arbete som för det första består i att kvalitetssäkra imamutbildningen i vårt land. För det andra att ta ett religiöst ansvar som kommer att bestå i att certifiera imamerna. För det tredje att skriva en stadga vars bristande efterlevnad kommer att leda till att imamer avskedas. Strukturering av hajj-pilgrimsfärden kommer att ge nödvändig finansiering. Vi har utfört ett mycket stort arbete tillsammans med Saudiarabien för att reglera detta och här också har ett arbete utförts av CFCM, och AMIF (ö.a. Muslimska Föreningen för Islam i Frankrike), i syfte att ta fram en lösning som därmed skulle göra det möjligt att finansiera och strukturera denna utbildning. Vad jag här beskriver för er är inte staten som kommer att göra det, detta på grund av separeringsprincipen, det kommer att göras av det Franska Rådet för Muslimsk Tro. Men jag litar på Rådet och det är ett enormt ansvar som vi anförtror det. Men samtidigt sa jag till dem, tillsammans med ministern, för två dagar sedan, att det är ett enormt tryck som vi kommer att utöva på dem, för vi har inte rätt att misslyckas. Jag tror att, det här, är vad vi behöver idag.

När det gäller den intellektuella, sekulära dimensionen måste staten också engagera sig. Engagera sig och stödja det som i vårt land kan få oss att få en bättre förståelse för islam och också en bättre intellektuell och akademisk utbildning för de religiösa, men också för alla våra medborgare som intresserar sig för denna religion, för denna civilisation, i syfte att lära känna varandra bättre eftersom det är också en angelägenhet för oss själva. För detta ändamål kommer vi att bidra med upp till 10 miljoner euro för de initiativ som kommer att vidtas av Stiftelsen för Islam i Frankrike (ö.a. FIF) inom kultur, historia och vetenskap. Jag tänker särskilt på utvecklingen av islamstudier på hög nivå vid universitetet. Jag har beslutat också att vi ska skapa ett vetenskapligt institut för islamologi, och till förmån för lagen om högre utbildning och forskning, kommer vi att skapa ytterligare positioner inom högre utbildningar för att också där fortsätta arbetet, ibland återuppta när det gäller forskning om muslimsk civilisation men också om Maghreb, Medelhavsområdet, Afrika.

Många av dessa ämnen där Frankrike utmärkte sig akademiskt har försämrats och vi har lagt ner dem. Och därmed lämnade vi den intellektuella debatten till andra, till dem utanför republiken genom att ideologisera den, men ibland också till andra akademiska traditioner. Jag tänker på den anglosaxiska traditionen som har en annan historia och som inte är vår. Och när jag idag ser vissa teorier inom samhällsvetenskap helt importerade från USA med deras problem, som jag respekterar och som existerar, men som läggs till, till våra egna, då säger jag till mig själv att vi är oförnuftiga att inte göra detta val. Och så måste vi återinvestera, vi, och detta mycket tydligt, i områden som samhällsvetenskap, historia, kunskap om civilisationer, på ett omfattande sätt genom att skapa tjänster, genom att utveckla dialogen och den akademiska och vetenskapliga kontroversen för att inte lämna walkover, gällande kunskapen, förståelsen av islam som religion, av den civilisation som den bär, av dess bidrag också till vårt land och till vår kontinent, till ideologiska och exkluderande politiska debatter.

Vi kommer också att utföra denna uppgift med stor metodik och beslutsamhet. Jag vill att Frankrike ska bli det landet där vi kan lära ut AVERROES och IBN KHALDUN’s tankar, att vi kan vara ett land med hög kvalitet i studierna av de muslimska civilisationerna. Vi är skyldiga oss själva det och vi är skyldiga det för kampen som jag nämnde. Eftersom det projektet som jag nämnde tidigare inte kommer att lyckas om vi inte vet bättre, om vi inte bättre förstår de civilisationerna som faktiskt samexisterar på vårt territorium detta med tanke på vad det franska befolkningen är idag.

Vi behöver också, och utbildningsministern har vid flera tillfällen engagerat sig i denna punkt, att lära ut mer arabiska i skolan eller i andra kompletterande skolformer som vi har kontroll över. Eftersom våra ungdomar också berikas av denna mångkultur, måste vi, på denna punkt, lämna det hyckleriet vi befinner oss i. När vi inte undervisar det (ö.a arabiska) i skolan eller i kompletterande skolformer som är förenliga med Republikens lagar, accepterar vi att det idag finns mer än 60 000 ungdomar som kommer att få lära sig det i föreningar som föreslår det värsta och som manipulerar dem som jag tidigare nämnde. Och därmed arabiska, men också många andra språk som är våra barns och deras familjers rikedom, vi måste kunna, i vår republik, samtidigt värdesätta dem men även stimulera dem, för att få dem att växa upp inom den republikanska andan. Så, låt oss lämna hyckleriet, låt oss inte delegera denna undervisning – och inom två år är vårt mål, tillsammans med ministern, att också i skolan, ha en rejäl kunskap om språken och civilisationerna, med lärare och med talare som är språkligt certifierade och som vi vet respekterar republikens värderingar.

Slutligen, och detta är den femte pelaren, den som jag ville betona. Om det är nödvändigt att frukta republiken genom att tillämpa dess lagar och regler utan eftergivenhet och ge lagen tillbaka dess kraft, om det är nödvändigt att återerövra delar inom de viktiga pelarna som jag har pratat om, är det också nödvändigt att få den att återigen bli älskad, genom att bevisa att den kan tillåta alla att bygga upp sina liv. Egentligen har vi en skyldighet att ha ett hopp. Och jag säger det helt enkelt i vår debatt, för det finns också en form av osäkerhet som har fått fäste, som vissa har betecknat som kulturell osäkerhet, detta tror jag med rätta, eftersom vårt samhälle förlamas av splittringar, av mycket som förblivit osagt och som vi har tillåtits bita sig fast. Man vill tro att man kan lösa alla problem genom förordningar och lagar.

Vår republik lyckades med något extraordinärt i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, den lyckades därför att den erövrade och den implementerade ett republikanskt statsskick, detta uppnåddes via skolan, detta uppnåddes via de offentliga tjänsterna, genom rättvisan, men den har också lyckats tack vare att den fick människor att älska republiken, på grund av att, många barn, har fått en framtid av republiken. Och närhelst republiken inte längre ger en framtid, vänta er inte att dessa barn kommer att älska den, tyvärr. Och man kan inte tvinga kärleken på någon. Hopp kan inte lagstiftas. Det synliggörs.

Och då, det arbete som vi har påbörjat vill jag här med stor kraft hylla, det är det arbetet som vi måste intensifiera. Detta innebär i själva verket återinträde av republiken i det konkreta livet. Och där måste vi göra det tillsammans med alla tjänstemän, med alla folkvalda tjänstemän, med beslutsamhet och jag vet att ni är dess kämpar. Och det som är väldigt svårt, är hur mycket mark som ibland har förlorats, allt som har gjorts de senaste åren, som vi alla har gjort tillsammans, det är inte nödvändigtvis tillräckligt synligt, det har en otacksam karaktär, men jag vill här upprepa det med kraft: halveringen av antalet elever i klasserna för 300 000 elever, det är det som är den konkreta republiken, för barn som kommer att kunna lära sig läsa, skriva, räkna, utbildas, i de mest utsatta stadsdelarna. Det är en verklighet. Reformerna om stödåtgärder, allt som vi har gjort utanför skoltimmarna, läxhjälp etc., sommarskolan i somras med vad som har kallats ”lärandesommar” som även gällde kultur och idrott.

Det är en väsentlig återerövring, det är konkret för dessa barn som inte har lämnats i händerna på föreningar som vill göra slut på Republiken. Detta arbete är viktigt och vi kommer att fortsätta med det. Öppnandet av 80 utbildningscentra, certifiering av 530 ”Maisons France Services” (ö. a. Förenklar kontakten mellan användaren och de offentliga tjänsterna), inom kultursektorn, förlängning av biblioteks öppettider för mer än 600 kommuner, skapandet, som här i Les Mureaux, av nästan 100 sk Mikro-folies (ö.a. Micro-Folie är ett kulturellt och digitalt centrum för att möjliggöra tillgång till kultur för alla, öka medvetenheten om konstnärliga metoder bland de befolkningar som står längst bort från den, förlita sig på invånarnas kreativitet så att de blir aktörer i kulturlivet). Det är en rad initiativ, av strid, av att vinna mark, om jag får säga det, som vi alla har genomfört tillsammans under de senaste åren för att återerövra och kunna säga: Republiken måste återvända. Men detta är sant till alla delar. När ytterligare 10 miljarder beslutades för ANRU (ö.a. Agence nationale pour la rénovation urbaine = Nationella byrån för stadsförnyelse), för att återerövra, för att återigen ”öppna upp” stadsdelarna, för att finansiera gräsrotsföreningarna, när vi beslutade, som vi gjorde i år, att återigen ge krediter för rättvisan, för att tillåta en rättvis närhet till dessa sk Maisons France Services, men också genom att återigen ge mycket konkreta förutsättningar så att rättvisans svar också motsvarar de medel som vi lägger på vår säkerhet.

Det är republiken som återvänder och som återigen får en mening, det som man gjorde med stadsdelarna som var kandidater för republikansk återerövring, det som man gjorde med den vanliga områdespolisen. Det som ministern utvecklar, där också, för att återställa resurserna. Det som vi gör när vi bekämpar ojämlikhet mellan kvinnor och män i samhället, genom att återställa resurser till föreningar, men också genom att låta Republiken återkomma med resurser och strukturer. Det här är den politik vi bedriver. Och så har allt detta utvecklats under de senaste tre åren med stark beslutsamhet, med många förslag som kom från ministrarna men också från Jean-Louis BORLOO, vars arbete, engagemang och idéer jag vill tacka honom för. Och när jag tittar på rapporten som vi fick, har mer än tre fjärdedelar genomförts. Vi kan gratulera oss själva för det. Och jag tror att alla dessa energier, vi behöver dem.

Och så, vad vi behöver göra idag är att gå ännu längre. Vi kommer att göra det med en halvering av antalet elever i klasserna som för närvarande omfattar elever på dagis. 40 ytterligare utbildningscentra som kommer att skapas, 300 ytterligare Maisons France Services som kommer att öppnas under de kommande veckorna, ytterligare en investering i ANRU. När det gäller säkerhet och rättvisa, ytterligare konkreta investeringar med jurister, notarier, domare, ibland också volontärer som kommer att hjälpa till med lokala uppgifter, som ni har utvecklat herr borgmästare, med också poliser, gendarmer på plats samt ytterligare resurser.

Vår horisont är tydlig: det är att säkerställa en republikansk närvaro längst ner vid varje torn, längst ner vid varje byggnad. Där vi hade dragit oss tillbaka måste vi komma tillbaka. Där republikens svar inte längre varit begripligt, eftersom det tog månader och åter månader att ta hand om brotten, måste vi, kollektivt, återskapa en mening genom att låta vår rättvisa hitta sätt att svara snabbt, på ett adekvat sätt som den gör, så att allt återfår en mening, både för offret och för bråkmakaren och för våra säkerhetsstyrkor.

Egentligen älskar vi alla Republiken när den håller sina löften om emancipation. Allt jag just har nämnt är det som garanterar detta löfte om emancipation. Republiken är både en order och ett löfte. Och så vad vi har att göra med mycket kraft är att gå ännu längre på denna väg.

Jag har börjat identifiera vägar för lika möjligheter, vi kommer att följa dem i denna fråga, i kampen mot diskriminering, vad gäller sysselsättning och bosättning med nya testnings (ö.a. T ex en färgad person låtsas om att han vill hyra en lägenhet i ett vitt område) vilka vi har beslutat om, vad gäller systematiseringen av sommarskolan som jag nämnde, att vi kommer att fortsätta med det och se till att alla, oavsett hudfärg, ursprung, religion, kan hitta sin plats. Varken rasism eller antisemitism är förenlig med Republiken. Det är därför vi, inom ramen för denna strategi, också måste ha ambitionen att gå mycket längre än vad vi har börjat göra. Under hösten kommer jag att presentera nya beslut inom detta område och de kommer också att tillämpas i varje departement av prefekterna, också genom att engagera alla folkvalda tjänstemän, men med djupa och enkla frågor.

När det gäller bostäder måste vi äntligen radikalt ändra våra texter. Vi kan inte fortsätta att lägga fattigdom till fattigdom. Så länge vi inte stoppar detta kommer vi att fortsätta ha svårigheter med skolutbildning, med yrkesutbildning och med de problem som jag nämnde. Denna text bör leda till en djupgående reform av vår organisation när det gäller bostäder, särskilt sociala bostäder. På samma sätt måste vi bära och ta ansvar för den delen av återhämtningen som kommer att gå till dessa Republikens stadsdelar. Det måste finnas en del av denna återhämtningsplan som möjliggör kulturell, ekonomisk och ekologisk emancipation av våra stadsdelar.

Låt oss sluta behandla en del av vår ungdom eller våra medborgare som förbrukningsvaror, eller i princip som enkla mottagare för offentlig politik. De vill göra. De vill ha det allra bästa. De vill få chansen att lyckas. Och så i denna franska återhämtningsplan måste det finnas och det kommer att finnas – jag kommer här också att ha möjlighet att presentera dem under de kommande veckorna – djupgående förändringar för att göra det möjligt för våra stadsdelar och våra svåraste drabbade områden att genomföra de utbildnings-, kultur- och entreprenörsprojekt som är önskvärda och att lyckas med övergången, både den digitala och den miljömässiga. Även här måste dessa övergångar genomföras. Även här måste vi hjälpa till för att lyckas.

Mina damer och herrar, ni har säkert förstått, att genom dessa fem huvudpelare som jag nämnde i morse, handlar det om en omfattande nationell mobiliseringsstrategi för ett republikansk uppvaknande. Så jag inser att jag kanske har gjort de som förväntade sig karikatyrer på ett eller annat sätt, besvikna. Jag tar ansvar för det och jag kommer att fortsätta att ta ansvar för det.

Denna republikanska uppvaknande, det kan inte vara ett arbete för ett fåtal. Vi administrerar inte samveten. Vi styr ett land, vi engagerar medborgarna. Och så detta uppvaknande, det är för de ansvariga politiska ledare som vi är, för prefekter, poliser, gendarmer, lärare, tjänstemän, folkvalda, föreningar, domare. Av alla som dagligen har hållit detta löfte vid liv. De väntade inte på att jag skulle göra de iakttagelser som jag nämnde, men i dag vill vi ge dem förutsättningar för att kunna fullfölja sitt värv samt en tydligare ram och även medlen för att därmed kunna agera.

Detta uppvaknande är för alla medborgare, det är för ett Frankrike som står enat kring sina värderingar. Ju mer våra fiender försöker bekämpa oss, desto mer kommer vi att stå enade. Ju mer de försöker förstöra oss, desto mer kommer vi att står enade mot. Ju mer de försöker få våra värderingar att vackla, desto mer kommer vi att vara kompromisslösa, kompromisslösa, för det är vår historia som det handlar om, men också kompromisslösa eftersom denna kompromisslöshet motsvaras av den republikanska välviljan som jag nämnde. Men jag säger er detta med stor övertygelse; egentligen ligger det bakom denna existentiella fråga för vår nation, att återigen lära oss de skälen som finns för att leva tillsammans.

Varje dag, varje dag, vill en och annan lägga fram de goda skälen för att splittra oss. Vi är inte ett individsamhälle. Vi är en nation av medborgare. Det förändrar allt. Vi lär oss att vara medborgare, vi blir en medborgare. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Men jag kommer inte ge efter för dem som vill splittra oss på ett eller annat sätt, för jag tror att vår största skatt är detta block som vi bildar. Det är ett singularis och ett pluralis, låt oss aldrig glömma det. Detta är vår republiks styrka. Pluralis, betyder inte att vi skulle vara som en tätbebyggelse av samhällen. Det beror på att vi är en nationell gemenskap. Men denna nationella gemenskap har 66 miljoner berättelser. Och något, som varje gång är större än varje individ, vilket gör att en individ blir medborgare. Dennes anslutning till den universella republikanen, det är vad vi måste försvara.

Regeringen kommer att ta sitt ansvar genom att avsluta arbetet med denna lag. Jag vet att alla som tjänar staten kommer också att göra det. Jag vet att våra folkvalda tjänstemän kommer att vara där och jag vet att alla våra medborgare kommer att göra sin del.

Vive la République et vive la France !


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *