Publicerad i tidningen Kultur den 05122013
http://web.archive.org/web/20170324145111/http://tidningenkulturen.se/index.php/debatt-mainmenu-91/politik-mainmenu-92/16330-maste-egyptierna-vaelja-mellan-pest-och-kolera-
För två år sedan stod jag på Tahrirtotget tillsammans med unga demokratiaktivister. Vi krävde besked om en tidpunkt då militärrådet – som efterträdde Mubarak – skulle lämna över makten till en civil regering och omstrukturera polisväsendet. Hoppet var stort. När militären lämnar makten kommer det korrupta systemet att falla likt en kortlek trodde vi då. Men vad händer nu?
Militären försökte evakuera Tahrir-torget flera gånger vilket ledde till sammanstötningar med över 50 döda samt hundratals allvarligt skadade. Flera blev blinda när polisen medvetet sköt med gummikulor mot demonstranternas ögon. En numera berömd scen från de här konflikterna var när egyptiska militären klädde av en kvinnlig demonstrant och misshandlade henne framför världens mediakameror.
Vid denna tid talade en känd figur från Muslimska Brödraskapet i parlamentet och anklagade demokratiaktivisterna för förräderi, kallade dem kriminella samt att de konspirerade med väst. Han ifrågasatte varför deras kvinnor deltog i demonstrationer om de inte ville bli våldtagna?! Sedan detta uttalande har kvinnliga demokratiaktivister flera gånger utsatts för organiserade mass- våldtäkter och trakasserier under just demonstrationer.
Men demonstrationerna resulterade i att militärrådet lovade att överlämna makten till en vald president innan den 1 juli 2012. Demonstranterna krävde en demokratisk framtid utan varken militär eller religiös diktator. De ville inte välja mellan ”pest eller kolera”.
Inför presidentvalet lovade därför presidentkandidaten Mursi från Muslimska Brödraskapet, bland annat en ny demokratisk konstitution och en modernisering av polisväsendet. Aktivisterna gav Mursi sitt stöd med hopp om att han skulle hålla det han lovade. Efter att han blivit vald genomfördes dock inga av hans löften utan istället skapade Mursi en ny diktatur med religiösa förtecken.
Stödet för presidenten försvann succesivt och konflikten mellan demokratiaktivisterna och Mursis anhängare, islamisterna, blev oundviklig. Sammandrabbningarna dem emellan skedde utanför Muslimska Brödraskapets högkvarter och utanför presidentpalatset vilket resulterade i ytterligare dödsoffer. Mursi misslyckades med att styra landet och Egypten var på god väg mot anarki. Demokratiaktivisterna krävde Mursis avgång. Inte heller den här gången accepterade folket att tolerera ”pest och kolera” utan strävade efter ett fritt, demokratiskt samhälle.
Demokratiaktivisterna lyckades bilda en allians med den politiska eliten och krävde Mursis avgång. Den 30 juni i år upplevde Egypten den största protestaktionen genom tiderna. Militären och dess nya chef el Sisi, som tillsatts av Mursi, valde att stå på de protesterandes sida och avsatte presidenten. Åter igen var hoppet stort. En ny regering valdes från den politiska eliten, där bland annat FNs atomenergiorgans f.d. generaldirektör el Baradei ingick. En tidskarta fastställdes för införandet av demokrati med en ny konstitution och med nya parlament- och presidentval.
Muslimska Brödraskapet erkände dock inte sitt misslyckande och krävde att Mursi återinsattes på presidentposten. De protesterade genom att attackera polisstationer, koptiska kyrkor och genom sittprotester i Kairo. Militären å sin sida begärde större del av makten för att ”kunna bemöta islamisternas utmaning”.
Alliansen mellan den politiska eliten, demokratiaktivisterna och militären sprack då eftersom demokratiaktivisterna ville nå en fredlig lösning med islamisterna medan militärledningen och den politiska eliten tvingade igenom en våldsam lösning på sittprotesterna. Detta ledde till den värsta massakern i egyptiska historien.
El Baradei som var emot ingripandet från början valde att avgå och gick i exil i Europa. Den politiska eliten som är kvar fortsätter att ge sitt stöd till den nya militärchefen el Sisi. De har valt att införa en demonstrationslag som begränsar demonstrationsrättigheterna: ”för att skapa lugn”.
Den här gången kompromissar demokratiaktivisterna inte heller och vägrar återigen att välja mellan ”pest och kolera” det vill säga mellan militären och islamisterna. De fortsätter därför att demonstrera och kräver istället att den ny-införda lagen ska tas tillbaka, att man ska släppa de fredliga, gripna, demonstranterna framförallt en av deras frontfigurer, Alaa Abd Elfttah, samt omstrukturera polisväsendet.
Många anklagar aktivisterna för oförmåga att förstå verkligheten och att deras kortsiktiga kamp leder till att Muslimska Brödraskapet återkommer till makten. Media som åter styrs av staten (efter en kort frist med oberoende medier), den politiska eliten och kapitalisterna målar nu ut dem till ”konspiratörer med västmakten” som vill ”dela Egypten och starta inbördeskrig liknande det i Syrien och Libyen”…
Hur länge kommer demokratiaktivisterna att orka stå emot? Kan ”pest och kolera” ta livet av det egyptiska samhällets vilja till demokrati? Den frågan ställer jag mig nu.
En sak är i alla fall säker: det egyptiska folket har rivit ner skräckväldet och mitt hopp är att ”pest och kolera” kommer att få svårt att leva vidare i en miljö där människor inte längre är rädda för makteliten.