På bilden står Helena Benaouda tillsammans med Rached Ghannouchi, Musmiska brödraskapets kända internationella ideolog och ledaren för den tunisiska nationella grenen under ett möte i Stockholm, organiserades av Socialdemokrater i mitten av 90-talet.
Utdrag från avhandling ”Global politisk islam”, laddas gratis här.
Helena Benaouda är en central aktör i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Hon har varit bl.a. ordf. Ibn Rushd studieförbund, ordförande i Sveriges muslimska råd SMR, styrelseledamot i Politisk Islamisk Samling och redaktör för tidningen Salaam. Hon är aktiv i ”religionsdialog”.
När det gäller Palestina har Islamiska förbundet (IFiS) aldrig tvekat om att väpnad jihad är nödvändigt. I tidskriften Rabita hyllar också redaktionen kriget i Sudan, där Brödraskapet stödjer den islamistiska regeringen i dess krig mot södra Sudan. Den ledande gestalten i Brödraskapet i Sudan, Ibrahim al-Sanusi, deltog också i den årliga konferensen 1995, där han hävdade att krig inte är av ondo generellt sett.[1]
Här kan man reflektera över en speciell händelse i Sverige, där skillnaden förtydligas mellan å ena sidan fredlig mission, ”att bjuda in folk till islam”, och å andra sidan ”stridande jihad” utomlands. Det är den mycket omdiskuterade frågan när svenska muslimer reser till krigshärdar eller deltar i terrorhandlingar. På denna punkt verkar det finnas en gråzon mellan påbjudet, tillåtet, önskvärt och otillåtet inom den islamistiska organisationsvärlden i Sverige.
Ett exempel är Helena Benaouda, dåvarande ordförande för Sveriges Muslimska Råd (SMR), tidigare redaktör för Salaam, bland annat. År 2009 intervjuades hon av Annika Digréus på Sveriges Radio om sin dotter Sofia och hennes man Munir Awad. Bakgrunden var att Sofia Benaouda och Munir Awad år 2007 hade gripits i Kenya efter att ha besökt al-Shabab i Somalia men flytt från striderna där.[3] Nu hade dottern gripits igen, den här gången av säkerhetspolisen i Pakistan och anklagats för terrorism. Paret hade varit där på besök med sin tvåårige son. De hade varit tillsammans med Mehdi Ghezali, som en gång tidigare hade gripits just där och förts till Guantanamo.[4]Benaouda förklarade att hon blivit besviken på dottern när denne hade gripits för andra gången, hon hade hoppats att deltagandet i väpnad jihad skulle ha tagit slut.[5] Till Lotta Bromé på Sveriges Radio hävdade Helena att ”extremism” egentligen inte alls har något med ”islam” att göra, till synes följande Europeiska fatwarådets (ECFR) fatwa från 2003, men i ett försvar för den egna organisationen i Sverige.[6] Men i samma fatwa förklaras också att väpnad jihad är tillåten i länder där det råder krig och där ”muslimer” är angripna eller ockuperade. Benaoudas dotter Sofia bryter alltså inte mot Brödraskapets islamiska principer om hon följer denna fatwa och reser till en krigszon för att delta i väpnad jihad.
Men detta kan naturligtvis Helena Benaouda inte hänvisa till eftersom den retoriska informationsstrategi som hon följer är att förneka varje anknytning eller samröre med det transnationella Brödraskapet. Som en av de mest erfarna kommunikatörerna inom den svenska rörelsen, tidigare redaktör för Salaam och med en flerårig karriär på ledande poster, är hon ju inte okunnig om FIOE:s fatwa från 2003, eller rörelsens ideologi i övrigt. Den fråga som uppstår är vilken ”islam” det är som Benaouda syftar på och som inte har med ”extremism” att göra? Troligen är det Brödraskapets ”islam”, dess teologi och ideologi, som ju alltid är ”rätt”. Och Brödraskapet har ju sedan länge, som vi såg (kapitel 3.3.3, 14.1), tagit avstånd från radikalism och extremism i sin ideologi. En annan fråga är i hur hög grad hon gråter krokodiltårar över dottern och tillämpar principen om ”dubbla budskap”, taqiyyah, i denna situation; det vill säga rätten att verbalt vara oärlig i en pressad situation trots religionens grundläggande bud om ärlighet. (Principen om taqiyyah, se kapitel 14.5.) Är det inte just dotterns och svärsonens ”islam” som öppnar dörren för deras anslutning till ”extremism”? Är det inte acceptabelt, både utifrån Europeiska fatwarådets fatwa från 2003 och Chakib Benmakhloufs uttalande från 2008, att bedriva väpnad jihad i länder där muslimer är i krig och är angripna? Har Benaouda inte i flera år följt sin dotters och sin svärsons politiska utveckling och ställningstaganden? Två år senare greps för övrigt Munir Awad igen och döms i Danmark för att ha förberett en terrorattack mot den danska tidningen Jyllandsposten, som långt tidigare, år 2005, hade publicerat karikatyrer på profeten Muhammed. Ideologin om tillåten väpnad jihad i krig och konflikter verkar alltså varit i hög grad levande inom det svenska Brödraskapets högsta kretsar. (Även om Munir Awads och de andras angrepp mot Jyllandsposten snarast torde ingå i den typ av tänkande som al-Qaradawi så kraftfullt kritiserade, och som Brödraskapet sedan länge kritiserat: den obetänksamma radikalismen och ”extremismen”.)
[1] Rabita, الأستاذ إبراهيم السنوسي- ان السودان اختار طريق الإسلام وان الحرب ليس كلها شر””, 9- 2/1996:8.
[2] Vidino 2020: 96.
[3] Sydsvenskan, ”Svenskar fångar på Afrikas horn”, 2007-03-28.
https://www.sydsvenskan.se/2007-03-28/svenskar-fangar-pa-afrikas-horn
[4] Annika Digréus, ”Mamman besviken på dotterns resa”, SR, 2009-10-14.
http://web.archive.org/web/20110207163925/https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3168261
[5] Sydsvenskan, ”Svenskar fångar på Afrikas horn”, 2007-03-28.
https://www.sydsvenskan.se/2007-03-28/svenskar-fangar-pa-afrikas-horn
[6] Lotta Bromé, ”Helena Benaouda i exklusiv intervju: Jag kan inte stoppa någon från att bli terrorist”, SR, P4 Extra, 2011-01-11. http://web.archive.org/web/20110831141656/http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4284786
Taqiyya tillåter en muslim att ljuga enligt Sharia. Då kommer jag att tänka på just Helena Benaouda som var med vid köpet av kursgården Granhedsgården, som Ibn Rushd köpte av min svärmor. Min numera avlidna svärmor ville säja, men med ett förbehåll. Endast om de inte skulle göra ett flyktingboende. Detta lovade Helena så innerligt. Det första de gjorde när köpet var klart var att ansöka om flyktingboende, vilket Ibn Rushd dock fick avslag på.