I en artikel i Kyrkans tidning 2019 kritiserade jag den religionsdialog som Svenska kyrkan driver med islamister:
Frederic Brusis bidrag i debatten
Dåvarande doktorand i religionshistoria med färdighet, B- kurs i arabiska skrev en artikel i bloggen Religionshistoria.
https://web.archive.org/web/20230428120222/https://religionsvetenskapliga1.rssing.com/chan-6146369/article182-live.html
Sayed Khatibs bidrag
Den egyptiske författaren och översättaren Sayed Khatib, som studerade på universitet i Kairo besvarade Brusi i sin blogg:
Mona Lagerströms bidrag
Mona Lagerström, fil dr i litteraturvetenskap och författare till det till stora verket ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige : förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter” skrev en replik på Brusis text i sin blogg.
https://web.archive.org/web/20190412002457/https://purdahbloggen.se/2019/02/10/doktorand-frederic-brusi-stockholms-universitet-och-vadan-av-att-skriva-en-recension-om-ett-amne-man-inte-beharskar-muslimska-brodraskapets-verksamhet-i-sverige/
Min replik i Kyrkans tidning
Min replik på Brusi som inte accepterades i Religionsvetenskapliga kommentarer
Identitetspolitik i islamologi
”Om en blind leder en blind så faller de både i gropen”
Identitetspolitik har influerat svenska akademin. Man vill t.o.m. normalisera politiska ideologier som byggs på kluvna tungor och idéer om kollektiv förintelse av andra. Ett exempel på detta är en artikel av Frédéric Brusi, doktorand i religionshistoria, publicerades i bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer om boken ”Holy White Lies”. I sin kritik framstår han mer som aktivist för identitetspolitik än som resonerande skribent. Brusi påminner, i sitt sätt att debattera, om den spanska figuren, Don Quixotes. Han rider på halmgubbar och använder metoder och teoribildning för att visa prov på teoriduglighet för att få beröm av identitetspolitikens förespråkare i svenska akademin.
Brusi skapar själv en tes och kritiserar den i stället för att presentera boken sakligt och debattera ämnet. Hans tes är en halmgubbe. Den är att ”Holy White Lies” är en akademisk avhandling. Utifrån denna tes hittar han på en analys, en metod, en hypotes, en hjälphypotes och antites. Bokens tes enligt Brusi är att ”Muslimska Brödraskapet ljuger”. Med hjälp av den här halmgubben kommer Brusi fram till slutsatsen att ”Holy White Lies” är ”pseudovetenskaplig”.
Brusi vet naturligtvis, som de flesta forskare i ämnet i Sverige, vad syftet med ”Holy White Lies” är. Det står tydligt i första kapitlet (sidan 13–26 i den engelska upplagan). I boken samlar jag en del av mitt empiriska material för min doktorsavhandling och presenterar en mängd utvalda svåråtkomliga förstahandskällor som saknas i Sverige och även internationellt. Vad jag förstått var Brusi den som skrev ett kritiskt upprop mot en rapport som MSB beställde om Muslimska Brödraskapet, MB. Man kritiserade källor och bristen på bevis. Man klagade på att det inte fanns tillräckligt med bevis på att organisationerna ingick i Muslimska Brödraskapets nätverk. Enligt några undertecknare av protestlistan brukar MB närmast beskrivas som likvärdiga tyska kristdemokrater och svenska socialdemokrater. Min förhoppning var att bokens innehåll skulle ge möjlighet till saklig jämförelse och hur relevant denna beskrivning är.
Ett exempel på Brusis halmgubbar är det här uttalandet: ”Ett problem Egyptson hanterar genom den perfekta ad hoc-lösningen: att personerna ljuger och lögnen i sig är sanktionerad av vad han menar är deras andlige ledare, teologen Yusuf al-Qaradawi.”
Brusi har uppenbarligen inte noterat kapitel nio i boken (sida 231–256 i den engelska upplagan). Där redovisas andra metoder än vita lögner som MB använder för att nå sina mål. Utöver avsnittet om vita lögner finner man delkapiteler som handlar om –”Unspecified Interests, Gradation, Fatwa’s Change According to Changes in Time and Place, Balancing Ambition and Potential, Balancing priorities and balances, Unification of Organizations and Representation of Islam.”
I samma kapitel finner man flera exempel på hur dessa metoder används i olika strategier som återfanns i skriftligt material hos ledande medlemmar i MB i samband med razzior i USA, Schweiz och Egypten. Även dokumenterade uttalanden av Suprime-guiden för Muslimska Brödraskapet finns redovisat. I boken ”Holy White Lies” finns det dessutom referenser till två akademiska skrifter om MB som tar upp dubbla budskap (vita lögner). En tes som alla som arbetar med MB känner till, men som Brusi i sin entusiasm att normalisera MB inte lägger märke till trots att det är så välkänt i den allmänna debatten.
Brusi nöjer inte sig med bara användning av halmgubbar. Han relativiserar också förintelse- och konspirationsteorier. Han försvarar ett brevcitat av Othman Al Tawalbeh, dåvarande chef för Studieförbundet Ibn rushd och imam i Islamiska Förbundet.
”Vi kan dra upp den västerländska civilisationen när den faller och ersätta den med vår civilisation och läran om vår sanna religion så att vi blir ’Noahs Ark’…”.
Brusi beskriver Al Tawalbehs politiska mål som ” en identitetspolitisk udd”.
Det kan vara intressant för läsare att påminnas om innebörden av Noahs historia som skildras i både gamla testamentet och koranen. Historien handlar om guds vrede mot mänskligheten pga. dess moraliska fall och odygd. Guds dom var förintelse av mänsklighet med en flod men där den gode Noah skulle undkomma genom att bygga en ark. Noah och de som gick ombord på arken blev räddade och alla andra förintades. Al Tawalbeh beskriver västerlandets moralfall och undergång i sitt brev. Frågan om ett framtida muslimskt övertagande av världen är ett särskilt skrämmande påstående, då det anknyter till contra-jihadisternas propaganda att muslimerna har för avsikt att ta över världen på bekostnad av andra. Det är den här tankefiguren som den senaste moskéterroristen i Christchurch förde fram i sitt manifest.
Den här retoriken och talet om att förintelsen är ett rättvist straff finns i Muslimska Brödraskapets texter. Det är inte förvånande att den här retoriken ledde MB till en öppen allians med nazisterna under andra världskriget och legitimering av holocaust i arabiska och muslimska miljöer. Jag undrar hur Brusi kan reducera detta till ”en identitetspolitisk udd”.
Brusi ifrågasätter bokens översättning och ordval. Författaren har arabiska som sitt modersmål och huvudspråk i all utbildning i Egypten samt har akademiska meriter från universitet både i Egypten och Sverige. Professionella översättare översatte citaten under författarens överinseende. Vad har Brusi för språkliga färdigheter för att ifrågasätta översättningen?
En sak som avslöjar det högmod som Brusi visar med sina begränsade kunskaper om ämnet och i det arabiska språket är när han skriver:
”Läser man hela det arabiska blogginlägg Egyptson hämtar citatet från, förefaller det mer som att Tawelbeh och den Saudiske professorn som återger vad man sagt…”
Detta stämmer inte. Det är fråga om en brevinbjudan som Al Tawalbeh skickade till den saudiska professorn inför dennes turné i Sverige bekostat av svenska folkbildningsanslag. Professorn kopierade brevtexten till sin blogg och hela brevinnehållet återgivit i sin helhet.
Den svensk-egyptiska författaren och översättaren Sayed Khatib läste både den arabiska och den engelska upplagan. Han skriver i sin blogg:
”I den akademiska världen får man inte påstå något utan bevis. Detta ägnar sig Brusi åt, utan att skämmas.”
Litteraturvetaren och författaren Mona Lagerström har följt Muslimska Brödraskapet i många år. Hon kom nyligen ut med en bok i ämnet. I en bloggkommentar skriver hon: ”Doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och vådan av att skriva en recension om ett ämne man inte behärskar – Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige:
”Det finns inget intresse hos Brusi att diskutera innehållet i Sameh Egyptsons bok, bara formen. Formen blir i Brusis ögon alltings mått… Frédéric Brusi har ingen anledning att slå sig för bröstet och klaga på Sameh Egyptsons brist på teoretiska perspektiv.”
”Varenda statsvetare, jurist och journalist i Sverige bör läsa Sameh Egyptsons bok. Den bör vara kurslitteratur på varenda statsvetenskapliga och juridiska institution och alla journalistutbildningar. Det är en bok universitetens islamologer borde ha skrivit för åratal sedan…”
Brusis debattartikel kan dock läsas som ett intressant exempel på hur en del akademiker försöker normalisera och relativisera icke demokratiska krafter med fascistiska rötter och presentera det som svensk identitetspolitik.
Sameh Egyptson
Författare av boken Holy White Lies
Min replik i den akademiska tidskriften Chaos
Chaos: skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske studier, ISSN 0108-4453, E-ISSN 1901-9106, nr 74, s. 145-152
https://drive.google.com/file/d/1fSdGmwBTrevi6AozzrPo3u0Shbn3WzrH/view?usp=sharing
Dubbla budskap och Muslimska Brödraskapet i Sverige
Replik på Frédéric Brusis recension
Av Sameh Egyptson
Abstract
Sameh Egyptson, Master of Theology, Phd-student, Lund university.
Doublespeak and Muslim Brotherhood in Sweden. Reply on Frédéric Brusi’s book review
In the academic discussion about the Muslim Brotherhood, MB in Sweden, there
is consensus that the Islamic Association in Sweden, IFiS is inspired by MB but the
organizational relationship between the organizations has not been researched before.
Holy White Lies is an English translation of the original Arabic book al-Kedhb al-Abyad
al-Muqaddas. Both books were published in Cairo 2018. The book collects primary
sources consisting of documentation and statement in Arabic and Swedish from various
media channels, statutes, interviews and archived material from government institutions
confirming the doublespeak used by IFiS to hide the organizational relationship with
the International MBs network. In this article, the author defends the thesis of the book,
replicate the book’s critic and presents evidence of doublespeak, the relationship between
different organizations in Sweden, Egypt and international organizations and present
ideological references for the thesis.
Keywords
Islamism, Muslim Brotherhood, Sweden, Islamic association, taqiyya, doublespeak, FOIE.
Chaos 74 ∙2020
146
Diskussionen om Islamiska Förbundet i Sverige, IFiS, och Muslimska
Brödraskapet, MB, har pågått i den svenska akademin i många år. I studien
Blågul islam? – muslimer i Sverige, 1999, fastslås att IFiS är inspirerat av MB
utan att redogöra för vilket inflytande den här inspirationen har (Svanberg &
Westerlund 1999: 23). Frågan om MB i Sverige uppmärksammades i samband
med invalet av Omar Mustafa, i Socialdemokratiska partistyrelsen, 2013.
Han var då ordförande i IFiS. Partikamrater anklagade Omar Mustafa för
att leda en organisation med stark koppling till MB i Sverige (Pekgul 2013).
Mahmoud Aldebe, en av grundarna till IFiS beskrev IFiS i ett brev som MB:s
gren i Sverige (Aldebe 2013). Maktkampen mellan Aldebe och Mustafa blev
offentlig samtidigt som Aldebe avsattes från styrelsen för Islamiska skolan.
Aldebe anklagade här IFiS för att uppfostra muslimska elever i Islamiska
skolan utifrån MB:s lära. Professor Göran Larsson vid Göteborgs universitet
kommenterade samtidigt i Dagens Nyheter relationen mellan IFiS och MB med
orden: “Så vitt vi kan se finns inget formellt samarbete”, (Nilsson & Carlsson
2013). De här motsägande uppgifterna fick mig att börja samla material för en
fältstudie om IFiS:s ideologi och nätverk. Diskussionen om IFiS ideologiska
och organisatoriska kopplingar nådde en ny toppnivå våren 2017. Detta i
samband med en rapport beställd av Myndigheten för Samhällsskydd och
Beredskap, MSB, och där rapportförfattarna Norell, Carlbom & Durrani
hävdar att IFiS är “MB:s organisatoriska front” i Sverige (Norell et al 2017:
12). Som svar på MSB-rapporten kom ett 20-tal islamforskare med ett öppet
inlägg i Religionsvetenskaplig blogg. Här hävdar man att ett samband mellan
IFiS och MB inte går att bevisa. Det “saknas helt enkelt källhänvisningar för
avgörande uppgifter” (Ackfeldt et al 2017). I det läget kände jag mig skyldig att
offentliggöra en del av det material som jag samlat i min forskning. Framförallt
de källor som ingen annan forskare tidigare hade jobbat med, såväl de
som finns på arabiska som de som finns i svenska myndighetsarkiv. Detta
var dokument som jag hade sammanställt i mitt forskararkiv för att senare
låta trycka i den arabiska boken al-Kedhb al-Abyad al-Muqaddas, översatt
i en engelsk upplaga med titeln, Holy White Lies, HWL. Översättningen till
engelska hade alltså för avsikt att bidra till och lägga grund till en bredare
svensk forskning i ämnet, vilket är tydligt i bokens första kapitel. (Egyptson
2018: 20)
Frédéric Brusi, doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet,
recenserade HWL i tidskriften CHAOS – Skandinavisk tidskrift for
religionshistoriske studier (Brusi 2018: 199–209). I inledningen av recensionen
presenterade Brusi en värdefull översikt över forskningsläget i ämnet. Han
147
gick också igenom detaljer och fotnoterna och hittade ett översättningsfel för
en av källorna. Många idéer lanseras av honom om vad han tycker saknas i
boken och han presenterar olika teser, förslag på hypotes, antites och analyser.
Detta tackar jag för och jag kommer säkerligen att ha det i åtanke när jag
kommer med analys i min avhandling i ämnet. Men HWL har inte haft som
ambition att analysera alla texter eller presentera dem i en avhandlings form.
En sådan utgivning skulle vända sig till en annan krets läsare och kräva ett
annat omfång. Brusi har dock lyckats med att presentera bokens tes. Han
skriver:
Till denna bild läggs nu Holy White Lies, där doktoranden Egyptson
försöker lösa de två föregångarnas mest centrala problematik: De svenska
individer och organisationer som brukar nämnas som affilierade till
MB förnekar vanligtvis att man tillhör moderorganisationen. Egyptson
syftar till att lösa den problematiken genom att driva tesen att individerna
medvetet mörkar eller ljuger. (Brusi 2018: 202)
Brusi presenterar sedan en antites, nämligen ett resonemang som handlar
om personliga utsagor i allmänhet. Det handlar om människors vardagliga
individuella uttalanden, där det enligt honom kan vara svårt att säga vad som
är falskt eller inte:
Det problematiska med en tes som utgår från att människor ljuger är
naturligtvis hur man kan verifiera det, framförallt hur man metodologiskt
kan avgöra vad som är lögn och vad som är sant i personers utsagor. Enligt
Pamela Meyer stipulerar den samlade forskningen att en människa blir
ljugen för mellan tio och fyrtio gånger under ett dygn. (Brusi 2018: 203)
Brusi missar de ideologiskt -religiösa referenserna som binder medlemmar till
varandra i en organisation. I denna organisation är det här en tro på “den enda
sanna islam” som är aktuell. Det är rent ologiskt att dessa människor ljuger för
varandra om det mest väsentliga i deras gemenskap, deras tro. Brusi ser ingen
skillnad mellan en individuell utsaga (oetisk enligt pliktetiken) och politiska
organisatoriska strategiska utsagor (sanktionerad enligt konsekvensetik).
Senare konstruerar Brusi en hypotes för boken. Han skriver: “I sin
enklaste form är hypotesen: Eftersom al-Qaradawi inte kategoriskt förbjuder
muslimer att ljuga, kan man antaga att de ljuger” (Brusi 2018: 203). En sådan
enkel hypotes visar att Brusi slarvat med läsningen av boken. Han går i fällan
som islamisterna och counter-jihadistiska miljön skapar, nämligen att inte
göra distinktion mellan muslimer och al-Qaradawis följeslagare. Han missar
även i detta sammanhang att al-Qaradawi anser att lögner kan ses i vissa
148
sammanhang som en obligatorisk plikt. (Egyptson 2018: 241) Brusi missar
också i detta sammanhang al-Qaradawis roll i Brödraskapets teologiska
inflytande genom felaktiga uppgifter och skriver: “al-Qaradawi (som
paradoxalt nog avsagt sig erbjudanden från MB om att bli rörelsens högste
andlige ledare)”. (Brusi 2018: 202) Det verkliga förhållandet som Brusi missade
i HWL är att Al-Qaradawi inte tackade nej till positionen som högsta andliga
ledare utan till positionen, al-Musrhed al-A’am, alltså den organisatoriska
rollen som suprimguide (den högste ansvarige) (Egyptson 2018:.27).
Dubbla budskapet och taqiyya ”vita lögner”
Brusi förknippar vita lögner och taqiyya med den “counter-jihadistiska
miljön”. I själva verket har dubbla budskapet sina rötter i det religiösa begreppet
Al-wala’ wa-l-bara’, som kan översättas med ”lojalitet och antagonism”. Det
handlar för MB om förutsättningar för gillande och hat, relationen mellan
troende muslimer och de otrogna ”de andra”. Källan här är Ikhwan Wiki, den
officiella hemsidan för MB. Relationen med ”de andra” styrs enligt al-Banna,
med utgångspunkt från vilka man bemöter. “De andra” är uppdelade i sex
olika kategorier. Graden av ärlighet eller fiendskap till “de andra” bestäms
efter den religiösa definitionen. Enligt al-Banna kategoriseras människor i;
Mujahid (jihadister), icke-Mujahid muslim, syndiga (vilseledda) muslimer,
skyddad Dhimmi (kristna och judar som betalar Jeziya, huvudskatt), opartiska
Dhimmi eller stridande Dhimmi. Den som man ska ha fullt förtroende för
är en mujahid broder och motpolen är en stridande icke-muslim (Egyptson
2018: 197). Brusi missar delkapitlet “Islam of the Muslim Brotherhood”, och
kapitlet “The others” som tar upp frågan om relationer mellan MB och ”de
andra” (Egyptson 2018:31–32).
När det gäller den historiska bakgrunden bör man känna till att
anklagelser om lögner från Muslimska Brödraskapets sida började framföras
redan under Hassan al-Bannas tid. Det blev en stor överraskning när den
egyptiska polisen avslöjade terrororganisationen, al-Tanzim al-Khas. Efter
avslöjandet kom Al-Banna ut med ett offentligt uttalande, där han tog
avstånd från terrororganisationen, och beskrev de gripna med den kända
meningen att ”de är inte bröder och de är inte muslimer” (Al-Sabbagh 1989:
240, översättning av Sameh Egyptson). Lögnen som metod sanktioneras alltså
enligt al-Banna, grundaren av MB. Trots att Sadat släppte medlemmarna i
brödraskapet från fängelset, efter att de offentligt tagit avstånd från sina
149
krav på makten, anklagade Sadat några år senare i ett känt tal i det egyptiska
parlamentet MB för taqiyya (Egyptson 2018: 33).
Brusi har också slarvat med läsning när det gäller kapitel 9, “Empowerment
Strategy.” Läsaren kan finna olika strategier för Muslimska Brödraskapet
skrivna av al-Banna och al-Qaradawi och där taqiyya (vita lögner) är en
nödvändig metod (Egyptson 2018: 239–256). Och i kapitel 14 “Doublespeak
and its criticism” kan man ta del av otaliga bevis, uttalanden och skrifter om
hur medlemmar i den internationella organisationen och den svenska grenen
uttryckt sig med motstridiga uttalanden (Egyptson 2018: 325–335). Brusi
konstaterar samtidigt ”att Egyptson nog lyckas fastslå att de individer som
funnits i ledande position i IFiS står närmre MB än de själva tillstår offentligt i
Sverige” (Brusi 2018: 203). Meningen kan endast tolkas som att boken lyckades
att bekräfta sin första tes, nämligen att ledningen i organisationen medvetet
mörkar eller ljuger om sitt nätverk.
IFiS och Muslimska Brödraskapet
Brusi har inte lyckats att göra sig en enhetlig bild från de otaliga bevis
som presenterades i boken om de teologiska och organisatoriska banden
mellan MB och IFiS. Han uppfattade det som att jag förlitar mig på guilt by
association. Brusi missar här bl. a kapitel 4, där det redogörs för de formella
och informella förbindelserna, mellan Muslimska Brödraskapets egyptiska
avdelning, den internationella organisationen och Federation of Islamic
Organisations in Europe (FIOE), som IFiS var med och grundade och som
beskrevs som den europeiska grenen för MB enligt Ikhwan Wiki (Egyptson
2018:139–184). Han missar också filialens struktur som krävs av den
internationella förordningen för medlemskap av ett lokalt nationellt shuraråd,
vilket skapades samma år som internationella förordningen, 1994. Han
missar likheter med moderorganisationen och de andra nationella filialerna;
ungdomsorganisationer, studentorganisationer och kvinnoavdelningar,
konferenser, scoutorganisationen och företag (Egyptson 2018: 83–138).
Brusi missade bokens undersökning om förbundets inbjudna gäster,
däribland personer tillhörande den högsta ledningen i MB:s internationella
organisation på årliga konferenser (Egyptson 2018: 96–104). Relationen
mellan moderorganisationen i Egypten och filialerna i andra länder, såsom
Sverige, är reglerade in i minsta detalj i den internationella stadgan från 1994.
Beslut i filialerna har olika nivåer:
150
Att filialerna måste följa besluten från ledningen i Egypten representerad
i kraft av suprimguiden, det allmänna vägledningskontoret och det
allmänna rådgivande rådet, och inkluderar åtaganden till gruppens
förståelse av islam härrörande från koranen och sunnah och som anges i de
20 principerna. Därefter anges åtagande till Ikhwans politik och attityder
i offentliga frågor och som fastställs av General Counselling Office. Ett
åtagande får godkännande av det allmänna vägledningskontoret innan ett
viktigt politiskt beslut fattas.
(Ikwan Wiki: , översättning av
Egyptson)
Brusi har också missat reglerna för nya medlemsorganisationer uttryckt i
den internationella stadgan, kapitel 3. Där svär den nya medlemmen efter
skolning i tre år eden på, “lydnad mot de ledarna i sorg och glädje” (ibid).
Han missar också kapitel 5 “Villkor för medlemskap i landet i den globala
organisationen”. Där förbinder man sig att “filialen antar Brödraskapets
läroplan” (ibid). Han har också missat bokens underkapitel “Conditions of
Allegiance”. Där anges villkoren för att vara medlem i MB som kallas sherout
al-baj’a. Ett av de viktigaste villkoren för trohet till Brödraskapet är lydnad.
Al-Banna förklarar de olika stegen i en lydnadsorganisation. Det tredje steget
som medlemmarna avkrävs är full obedience, (Egyptson 2018:195–196). Brusi
missade också den hårda disciplinen som orsakade att medlemmarna inte
vågade kritisera ledningen offentligt även när det fanns anklagelser mot dem
för oegentligheter, något som Sveriges Radio avslöjade 2013-06-23, (Egyptson
2018:90). När det gäller den ideologiska förbindelsen lägger inte Brusi märke
till vad som står skrivet på IFiS:s hemsida. Där anges på svenska de viktigaste
punkterna av de 20 principerna för hur MB uppfattar islam, på sidan “Kort
om förbundet, Vad Islamiska Förbundet står för” (Egyptson 2018: 200–201).
IFiS översatte också de 20 principerna till svenska i ett dokument, satte IFiS:s
logga på det och publicerade det under fliken “om islam” (Egyptson 2018:85).
Recensionen fokuserar på individen och ser inte den i sin teologiska
och organisatoriska kontext. Ett tydligt exempel är att beskriva de krav om
särlagstiftning som individuellt initierade av Aldebe 2006 och att det ledde till
att han blev sparkad från sin position. Brusi missar att historiskt sett ställdes
samma krav inför valet 1998 och undertecknades av Sveriges Muslimska
Råd SMR i tidskriften Salaam (Salaam 2/1998: 15) Aldebe fick dessutom ett
hundraprocentigt stöd på SMF:s årsmöte 2006 (någon månad senare) för
sina krav och han fortsatte att ha förtroende i många år efter det (Egyptson
2018: 62). I det här avseendet uppfattar Brusi SMF:s och SMR:s krav i Aldebes
brev till svenska politiker och staten som om det handlar om ett “haltande
م الالئحة العالمیة لجماعة اإلخوان المسلمین
151
äktenskap”, ett äktenskap som erkänns i ett land men inte i ett annat (Brusi
2018: 206). Han missade att kraven också handlar om särlagstiftning i andra
familjefrågor: “äktenskap, skilsmässa, barnomsorg och vårdnad av barn”,
(Egyptson 2018: 60). Kraven finns som en del av internationella MB:s strategier
som är beskrivna i kapitel 9. Europeiska fatwarådet uppmanar i den resolution
som kom ut efter det årliga mötet i Stockholms Moské 2003 att muslimer i
Europa ska få till stånd egna domstolar enligt sharia, (Egyptson 2018: 284).
Recensionen placerar utmärkt boken i den svenska kontexten och erbjuder
alternativa tolkningar för de nya texter som boken publicerar. Däremot anser
jag att den har misslyckats med att knyta ihop dessa texter till en helhet.
Litteratur
Aldebe, Mahmoud. Mahmoud Aldebe och antisemitismen på Arabnyheter.info (del
2): Den arga sossen! https://ligator.wordpress.com/2013/10/07/mahmoud-aldebe-
och-antisemitismen-pa-arabnyheter-info-del-2/, publicerad 2013-10-07, tillgänglig
2019-09-15.
Ackfeldt, Anders et al. 2017. Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport.
Religionsvetenskapliga kommentarer, http://religionsvetenskapligakommentarer.
blogspot.com/2017/03/debatt-undermalig-forskning-i-svensk.html, publicerad
2017-03-02, tillgänglig 2019-09-15.
Brusi, Frédéric. 2018. “Om Muslimska Brödraskapet i Sverige” i Chaos. Skandinavisk
tidsskrift for religionshistoriske studier, nr. 69, 2018/I: 199–209.
Egyptson, Sameh. 2018. Holy White Lies: Muslim Brotherhood in the West, Case Sweden,
Cairo: Dar El Mareef.
Nilsson Pea & Mattias Carlsson. 2013. “Nya anklagelser mot Islamiska förbundet”
Dagens Nyheter, https://www.dn.se/nyheter/sverige/nya-anklagelser-mot-islamiska-
forbundet/, publicerad 2013-04-19, tillgänglig 2019-09-20.
Pekgul, Nalin. 2013. “Starka kopplingar till Muslimska brödraskapet”, Dagens
Nyheter, https://www.dn.se/debatt/mustafa-representerar-inte-sveriges-muslimer/
publicerad 2013- 04-18, tillgänglig 2019-09-20.
Al-Sabbagh, Mahmoud. 1989. Haqiqat al-Tanzim al-Khass, Cairo: Etisam Publishing,
Svanberg, Ingvar & Westerlund, David (red.). 1999. Blågul islam: muslimer i Sverige,
Religionshistoriska forskningsrapporter från Uppsala; 13, Nora, Nya Doxa.
Islamiska informationsbyrån 1988-1989. Tidsskriftet Salaam, Stockholm.
152
Internetsidor
Ikhwan Wiki: Al llayihat al ealamiat lijamaeat al ikhwan al muslimin
Archive.today: https://archive.vn/LLXiM , tillgänglig 2019-09-20
Al-wala’ wa-l-bara’, Archive.today: https://archive.vn/sqBK7 , tillgänglig 2019-09-20