Utdrag ur Erövringen Hemlighetsmakeri

Ett av de största hindren för att studera Muslimska brödraskapets organisation i väst i allmänhet och i Sverige i synnerhet, är frågan om öppenhet. Trots att dessa organisationer är beroende av statligt och civilt samhällsstöd som uppgår till hundratals miljoner kronor årligen, lämnar dessa organisationer inte ut information eller ger rapporter till journalister och forskare, som begär att få tillgång till uppgifter om verksamhet, och ibland inte heller till de statliga organisationer som stöder dem. I min forskning stötte jag på detta problem med alla organisationer som bildades av förbundet. Man svarade generellt inte på mina e-postmeddelanden. Vid några tillfällen svarade de att de inte kunde svara på mina önskemål vid den aktuella tidpunkten. I ett Sverige där det möjligt att i arkiv få del av interninformationer från enskilda församlingar ända tillbaka till 1600-talet och där också frikyrkosamfunden visar stor öppenhet gentemot den som vill fördjupa sig i församlingars vardagliga liv framstår den här statsfinansierade islamistiska sfären som helt avvikande vad gäller möjlighet till insyn. Så hittade jag inte generellt rapporter och redovisningar som borde ha skickats till Folkbildningsrådet eller SST som givit stöd till föreläsningar och konferenser.

 Ett exempel, på min begäran om information gällande en lista över prominenta gäster inbjudna av Studieförbundet Ibn Rushd, grundat av Islamiska Förbundet (IFiS), samt en lista över de konferenser som organisationen finansierat. Här svarade Sara Gunnerud, informationsansvarig, att denna information är skyddad från offentlig registrering genom personskyddslagen. Det hör dock till saken att den största delen av förbundets budget finansieras med offentliga medel. De islamiska skolorna, som också finansieras av samhället och betalades över de kommunala budgetarna, svarade överhuvudtaget inte på mina brev.

Det svenska samhället kännetecknas av ett stort förtroende mellan samhället och staten å ena sidan och individen och det civila samhällets institutioner å andra sidan. Enligt världsstatistik ligger Sverige överst på listan i detta avseende medan de arabiska länderna ligger i botten. Om det här döljer sig en främmande   umgängeskultur vad gäller svenska muslimska skolor och det svenska studieförbundet Ibn Rusdh är det i så fall allvarligt. När jag träffade Kamal Helbawy, före detta talesman för Muslimska Brödraskapet i Europa, som besökt Sverige mer än tio gånger som gäst till förbundet, berättade han att han personligen hade rekommenderat förbundet och Mahmoud Khalfi att inte använda sekretessmetoden i förbundets förvaltning, utan att anpassa sig till den öppenhet som kännetecknar det svenska samhället.^[1]

Jag har också haft problem med att få information om namn på ansvariga för olika organisationer. Företrädare för de institutioner och föreningar som är anslutna till Islamiska Förbundet skriver sina namn i protokoll från mötena på olika sätt vid olika tidpunkter. Vidare skrivs arabiska vokaler med olika bokstäver på svenska och vissa personer skriver sina smeknamn istället för de officiella namn som finns i myndigheternas register. Abd al Haqq Kielan har använt namnet Mefail Deribas, som är ett turkiskt namn. Människor som konverterar till islam tar nya islamiska namn, till exempel kallade Ann-Sofie Roald sig Asmaa. Adly Abu Hajar använder också ibland namnet Adly Al-Felistiny som betyder ”Adly från Palestina”. Några använder sitt andra förnamn som efternamn, tex Mostafa Kharrakis son, Mohammed (Amin) Kharraki, som ibland använder Amin som efternamn, Mohammed Amin. Detta är en person som officiellt har innehaft poster både som talesman och ordförande i centrala organisationer. Samma gäller Mohammed Ibrahim Benmakhlouf, ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM) och son till en av grundarna och tidigare ordförande för Islamiska Förbundet IFiS, Chakib Benmakhlouf. Han använder namnet Mohammed Ibrahim när han jobbar som generalsekreterare för Islamic Relief. Enligt årsredovisningen för 2014 och 2015 års protokoll för årsmötet, som skickades från SUM till Ungdomsstyrelsen för att söka bidrag, finnar man tex. Shuaib al Atia,[2] Salahudin Raoof, Mazen Adeeb och Soufian Berrahmoune. De två sistnämnda efternamnen liknar namnen på ledande personer i Islamiska Förbundet, Khaled Adeeb och Zoheir Berrahmoune. Dessa styrelsemedlemmar finns inte registrerad i folkbokföringen.  Vi hittar inte heller Mp-politikern Salahaden Raoof vars namn liknar styrelsemedlemmen nämnd ovan.[3]

Fenomenet verkar vara internationellt. Sabiha Erbakan är ett annat exempel. När hon kom till Sverige på en konferens använde hon sig av namnet Sabrin Erbakan. Eftersom alla dessa namn ursprungligen är skrivna på arabiska finns det ingen absolut stavning när de använder latinska bokstäver och därför hittar vi många olika stavningar, även av dem själva. För människor som lever i väst är troligen detta ett okänt fenomen och gör därför forskningen i ämnet mycket svår.