Utdrag från avhandlingen: ”Global politisk islam”.
11.3 Idén om hädare och avfällingar hos MB respektive IFiS
11.3.1 Hädare och avfällingar hos MB
Al-Banna
Idén om ”sann islam” och därmed ”sanna muslimer” innehåller tanken att andra muslimer, de som inte är sanna, följaktligen kan uteslutas ur gemenskapen. Detta är ett urgammalt juridiskt tänkande inom islam. Denna idé tas upp av Hassan al-Banna och formuleras tydligt i hans ”tjugo principer” som är infogade i Brödraskapets olika stadgor, den senaste från 1994 (se kapitel (4.2.2 och 10.2.1). I det sista av de tjugo villkoren står det om synen på icke-troende:
En muslim som bekräftar de två vittnesmålen (om Allah och Muhammed) och agerar i enlighet med dem och utför de obligatoriska plikterna, villigt eller motvilligt, förklarar vi inte som otrogen, såvida han inte medger misstro, eller förnekar ett känt faktum om religionen av nödvändighet, eller undergräver Koranens klarhet, eller tolkar den på ett sätt som inte tolereras av det arabiska språkets metoder eller gör en handling som inte tolererar annan tolkning än otrohet.[1]
I detta villkor förtydligar al-Banna inte någon formell ordning för hur denna process ska gå till och hur domen ska verkställas. Det finns ett dramatiskt exempel på hur en strömning inom Brödraskapet agerade 1948 i konflikten med den egyptiska regimen som man då betraktade som icke-muslimsk. I boken Sanningen om den privata organisationen (1989) skriver Mahmoud al-Sabbagh, en av medlemmarna i den en gång hemliga och paramilitära, ”privata organisationen” (al-Tanzim al-khas), och en av dem som dömdes för mordet på den muslimske, egyptiske premiärministern, El Nokrashy 1948, att det var en religiös plikt att utföra detta mord och verkställa domen för otro enligt sharia.[2]
Al-Qaradawi
Ett liknande juridiskt tänkande finner vi hos al-Qaradawi. Han skiljer i sin bok, (1996) Fi fiqh al-aqalliyat al-Muslimah, Muslimska minoriteters rättspraxis, mellan två typer av kategorin hyckleri. Det första typen, den allvarligaste, gäller trosläran, när man döljer sin vantro mot islam, vilket leder rakt ner till helvetets botten. Den andra typen är mindre allvarlig och består i det hyckleri i sitt handlande, när man är allmänt lögnaktig och oärlig mot sina medmänniskor, men ändå har en stark tro på islams lära och följer dess bud.[3]
Det framgår dock inte klart hos al-Qaradawi hur man ska kunna bedöma människors inre övertygelser för att kunna utesluta dem från gemenskapen. I vissa fall är det tillräckligt om en lärd (ulama) gör ett uttalande —en fatwa — om att en person är en avfälling. Ett sådant förfarande kallas takfir, vilket innebär att man urskiljer vissa muslimer och inkluderar dem i kategorin ”de otrogna”, det vill säga som avfällingar. Ett framträdande fall som kan illustrera Brödraskapets tillämpning av takfir handlar om den framstående liberala teologen Mahmoud Mohammed Taha (se kapitel 1.2) som på 1960-talet lade fram en modern och liberal tolkning av Koranen, och urskilde det han kallar ”islams andra budskap”.[4] Taha, blev obekväm för den ultrakonservativa sudanesiska regeringen och hade fått många politiskt aktiva anhängare, avrättades som otrogen avfälling av den sudanesiska regeringen år 1985. Muslimska brödraskapet stödde denna omdiskuterade avrättning och definitionen av Taha som takfir med teologiska argument. Taha, å sin sida, nekade till alla anklagelser.[5]
Från teologisk synvinkel försvarar Al-Qaradawi i princip de hårda straffen som historiskt har utdömts mot avfällingar och trosförnekare. Ett tillfälle är från år 2013 i hans främsta språkrör i världen, TV-programmet ”al-Sharia wa al-Haya” (Sharia och livet) på Al-Jazeera. Där hyllar al-Qaradawi de stridande muslimerna i islams heliga historia som stred mot muslimer som inte ville betala skatter till profetens efterträdare Abu Bakr. Kriget kallas harb al-ridda och de som inte ville betala skatten kallades avfällingar. Kriget slutade med att Abu Bakr segrade, skatten blev en islamisk princip, och islam överlevde denna djupa kris.
Hade de lämnat ridda [sitt avfall från religionen], skulle det inte ha funnits någon islam. Islam skulle ha upphört sedan profetens (frid vare med honom) död. Att stå emot avfallet var det som höll islam vid liv.[6]
Det är alltså viktigt att ständigt bekämpa alla typer av vantro och otro inom ”islam”, det är den princip som al-Qaradawi vill poängtera genom detta historiska exempel. Användningen av våld för att behålla den politiska makten, även vid religiösa meningsskiljaktigheter, är därmed en metod som legitimeras av sharia. Dödsstraff för avfällingar är juridiskt och teologiskt legitimt, och har varit det hos den islamiska staten genom historien. Detta straff får dock endast tillämpas i de fall då avfall från tron allvarligt har deklarerats offentligt. Argumentet för dödsstraff är att ”islam” faktiskt är den egentliga staten som definierar den islamiska nationen, ummah. Därförär ett avfall från tron detsamma som att överge ummah och att överge staten. Avfall är då detsamma som högförräderi och är en direkt politisk fråga. Eller med al-Qaradawis ord i boken Jarimat al-riddah wa ’uqubat al-murtad fi daw’ al-quran wa al-sunnah (Avfällingsbrott och straff för avfällingar mot bakgrund av Koranen och sunnah), 1996:
Avfall är inte bara en mental inställning så att diskussionen kring den begränsas till en diskussion om yttrandefrihet, utan det är också en ändring i lojalitet, ett identitetsbyte och ett skifte av tillhörighet. En avfälling överför sin trohet från en nation till en annan och från ett land till ett annat, d.v.s. från islams boning till en annan boning. Han avsäger sig islams boning där han var medlem och ansluter sig med sitt förnuft, hjärta och vilja till sina motståndare.[7]
Principen att straffa förrädaren som lämnar islam och övergår till något annat trossystem är ett grundvärde som är legitimt enligt al-Qaradawi; det är också påtagligt att ”islam” och de som lever i dar al-islam (islams boning) principiellt sett befinner sig i krig med ”de andra” som framgick ovan. Att uppfatta andra ideologiska och religiösa gemenskaper som fientliga innebär att al-Qaradawi uppfattar dem som om de befinner sig där utanför, i dar al-Harb (krigets boning). I bestämmelserna för att kunna utropa någon till avfälling anges att en sådan dom måste utfärdas av en religiöst lärd med rätt auktoritet. Det finns flera kriterier, vi har att göra med, skriver al-Qaradawi:
Som att av nödvändighet förneka något från religionens kända domar, eller förlöjliga dess doktrin eller sharia, som att förolämpa Gud den Allsmäktige och Hans Profet, eller att skriva den förolämpningen öppet, etc.[8]
Som vi kan se är dessa juridiska definitioner tvetydiga och vaga. Al-Qaradawis ord ger domarna stort spelrum att döma efter eget skön, eller om så krävs enligt härskarens vilja. Dessutom kan det avslutande ”etc.” naturligtvis användas för att täcka i princip allt som en lärd uttolkare vill påvisa, eller som den sittande politiska makten uppfinner i stunden. För att säkerställa att avfällingens dom är rättvis, får den anklagade inte avrättas förrän efter en period av upprepade påstötningar om att dra tillbaka sitt avståndstagande och ge honom eller henne tillräckligt med tid för att kunna ompröva sitt beslut (istitabah). Al-Qaradawi citerar, Ibn Taimiyahs bok från 1300-talet,[9] Det utdragna svärdet mot dem som förolämpar profeten, och hänvisar till attperioden för uppskov varierar, vissa lärda specificerar den till tre dagar, andra kortare eller längre. Men vissa lärda utesluter möjligheten av istitabah, uppskov, i situationer när man tror att den anklagade tänker ljuga för att rädda sitt liv. Därför har lagöverträdare i denna kategori av avfällingar inte rätt att ändra sig. Detsamma gäller dem som förolämpar profeten.[10] Det är värt att komma ihåg den rättsregel, fard kifayah, och som ska tillämpas i sådana fall. Denna regel innebär att de muslimer som känner sig utvalda eller manade kan verkställa domen å all andra muslimernas vägnar.
MB och tre illustrativa fall av hädelse
Rättsregeln fard kafiyah och Muslimska brödraskapets tillämpning av den under sin historia, kritiserades öppet av exempelvis Mahmoud Mohamed Taha (se kapitel 1.2.2). I Egypten under 1980- och 1990-talen uppstod en livlig debatt som leddes av sekulära författare som Farag Fouda och Ahmed Sobhy Mansour. Saken kom också upp till debatt vid bokmässan i Kairo 1992. I debatten deltog på den islamistiska sidan både Muslimska Brödraskapets framstående ledare Ma’mun al-Hudaybi, senare Generalvägledare 2002–2004, och den lärde Mohammed al-Ghazali.[11] I debatten hävdade Ma’mun al-Hudaybi när det gällde handlingar mot avfällingar som Muslimska Brödraskapets paramilitära organisation (al-Tanzim al-Khas) hade genomfört, att han var stolt över detta: ”Vi närmade oss Gud med den hemliga organisationen al-Tanzim al-Khas”.[12] Den sekuläre kritikern av Brödraskapet Farag Fauda gick ett tragiskt öde till mötes, motiverat av hans ställningstaganden. Senare samma år mördades han av två islamister. Organisationen Gabhat ulama al Azhar, Fronten för al-Azhars lärda, förklarade Fauda som avfälling och krävde att straffet för avvikelse från tron enligt fard kifayah skulle utdömas.[13] I rätten vittande den ovan nämnde Mohammed Al-Ghazali och förklarade att mördarna inte borde straffas för mord eftersom Fauda bevisligen var en avfälling, vilket gjorde handlingen mindre klandervärd. De borde bara straffas, menade han, för att ha förolämpat myndigheterna eftersom de utövat myndighetsauktoriteten att avrätta Fauda – enligt regeln om fard kifayah – utan tillstånd från regeringen.[14] Denna händelse förtydligar Muslimska brödraskapets ståndpunkt.
Detta tänkesätt spetsades till och fick internationell räckvidd genom kontroversen om Salman Rushdies bok Satansverserna, vilken publicerades 1988. Saken gällde från islamistisk synpunkt brottet hädelse. Som vi vet utfärdade också Ayatollah Khomeini i Iran snabbt en fatwa med en dödsdom mot Salman Rushdie för detta. Muslimska brödraskapet ville inte vara sämre i egenskap av representanter för ”sann islam” och försvarare av ”islams intressen”. Brödraskapets organisationer i Europa ställde sig i spetsen för en aktivistiskt driven kampanj mot boken. Den blev en fråga runt vilken man kunde mobilisera ”muslimer” mot den fientliga kristna västvärlden och framställa sig som ”islams” egentliga representanter och försvarare. Brödraskapet organiserade petitioner och demonstrationer för att belägga boken med tryckningsförbud grundat på hädelse och missfirmelse av profeten Muhammed. Islamiska förbundet i Storbritannien med grundaren och presidenten Kamal Helbawy, Muslimska brödraskapets internationella talesman, ledde exempelvis effektiva kampanjer för att förbjuda boken.[15]
En liknande kampanj ägde rum mot Jyllands-Postens Muhammad-karikatyrer 2005 där Muslimska brödraskapet på flera kontinenter arrangerade demonstrationer mot den lilla danska tidningen. Al-Qaradawi ställde 2006 krav till FN att anta lagar som skulle kriminalisera förolämpningar av religioner och profeter över huvud taget, ett krav som han också spred via sitt TV-program i Al-Jazeera. Han uppmuntrade muslimer att fortsätta med sin vrede mot kränkningarna till dess sådana internationella lagar hade instiftats.[16] European Council for Fatwa and Research (ECFR), med al-Qaradawi som ordförande, gjorde också ett uttalande som starkt förkastade dessa karikatyrer och publiceringen av desamma, eftersom detta var ”ett angrepp på muslimer och en förolämpning mot dem och ett sårande av alla muslimers känslor”. Europeiska fatwarådet krävde dessutom, liksom al-Qaradawi tidigare, ”att utfärda lagar som kriminaliserar ärekränkning av religioner och attacker mot heligheter”.[17]
11.3.2 Hädare och avfällingar hos IFiS
Även i Sverige ställde sig Islamiska förbundet (IFiS) bakom kampanjen mot Salman Rushdie och menade att boken skulle förbjudas och författaren ställas inför rätta. Denna inställning till yttrande- och tryckfriheten när det gäller islam och islams symboler är grundmurad inom Brödraskapet som framgick ovan. I svenska myndighetsarkiv finns till exempel ett brev från 1989 med krav att stoppa boken. Brevet är skrivet gemensamt av två av de främsta islamiska ledarna vid den tiden, Mahmoud Aldebe och Mostafa Kharraki, ordförandena för riksorganisationerna Sveriges muslimska förbund (SMF) respektive Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), båda centrala sidoorganisationer (se kapitel 7.3 ovan). Brevet som skrevs medan kampanjerna mot boken pågick var ställt till Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). I brevet ställs kravet ”att stoppa utgivningen av boken på svenska och att den ska sluta säljas i bokhandeln”.[18]
När tidningen Nerikes Allehanda året efter, 2007, publicerade Lars Vilks’ skissartade teckning av en rondellhund i turban och skägg, som av många tolkades som föreställande profeten Muhammed, fördömde Islamiska förbundet (IFiS) tillsammans med dess närstående Sveriges muslimska råd (SMR) publiceringen i ett pressmeddelande. Man anmälde också tidningen och dess ansvarige utgivare till polisen och Justitiekanslern. Undertecknare var också flera andra organisationer från Islamiska förbundets nätverk, sådana som Sveriges muslimska förbund (SMF), Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Sveriges unga muslimer (SUM) samt Islamiska förbundet i Stockholm (IFS).[19] I IFiS:s Stockholmsmoské höll imamen en predikan vid samma tid där han berömde den svenske statsministern som hade vänt sig till Islamiska förbundet och dess organisationer för att diskutera kontroversen om Nerikes Allehanda och Lars Vilks rondellhund. Samtidigt uttalade han hårda ord om att ”Gud har ett förödmjukande straff i beredskap för dem som förolämpar profeten” med syftning både mot konstnären och tidningens ansvarige utgivare.[20]
Samtidigt gick organisationerna ut med en uppmaning till muslimer att använda fredliga och lagliga medel mot Nerikes Allehanda och konstnären, vilket kan tolkas som en uppmaning till protest, men inom rimliga gränser, och Nerikes Allehanda utsattes för en demonstration. Till yttermera visso kom det anonyma mordhot mot NA:s chefredaktör och Lars Vilks, oklart från vilka. Konstnären Lars Vilks utsattes sedermera för flera mordförsök, oklart från vilka, och levde resten av sitt liv med livvakter.[21] Med denna uppräkning vill jag belysa den vikt som brödraskaps-anslutna organisationer fäster vid den fundamentala grundtanken om hädelse och kritik mot ”islam”. Islamiska förbundet (IFiS) och Sveriges muslimska råd (SMR) allierade sig dessutom med den konservative riksdagsledamoten i Kristdemokraterna, Tuve Skånberg, för att bilda en lobby i riksdagen som försökte införa en lag som skulle kriminalisera ”att religiösa symboler och personligheter kränks”. Men detta lagförslag gick inte igenom, framkommer det i en nyhetsartikel i den kristna rikstidningen Dagen, det framkom också att de flesta kristna kyrkor, liksom riksdagspartierna, ansåg att ett sådant förslag skulle strida mot yttrandefriheten, medan Mahmoud Aldebe försvarade förslaget med att Lars Vilks teckning bara var en i raden av alla de fientliga kränkningar som islam och muslimer alltid har varit utsatta för sedan lång tid tillbaka.[22] Religionen och dess symboler anses alltså av Islamiska förbundet och dess nätverk stå över yttrandefriheten, ”islam” ska skyddas mot kritik och satir. Detta återkommer jag till nedan när jag analyserar MB:s och IFiS:s syn på demokrati, och vad de definierar som ”demokratiskt” (se kapitel 12.2–12.4).
Frågan om hädelse och yttrandefrihet fick dock en fortsättning i svensk rikspolitik. Riksdagsledamoten för Miljöpartiet Mehmet Kaplan, tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM), samt talesman för både SMR och SMF, anordnade 2008 en konferens i riksdagen för att diskutera frågan om hädelse, kritik av islam och yttrandefriheten. Vid denna konferens deltog kända medlemmar i Muslimska Brödraskapets internationella nätverk såsom Issam Al-Bashir, direktör för Wâsatiya International Center, Jamal Badawi, professor vid Halifax University, Kanada samt Hussein Halawa, generalsekreterare för Europeiska fatwarådet. Alla gäster är kända teologer-ideologer inom Muslimska brödraskapet. Konferensen tog också upp frågor om islamofobi som motiv för brott, och vilka åtgärder som bör vidtas för att ”att ta fram lagar som skyddar det heliga”. Detta framhöll man var ”ett krav från ett flertal muslimska länder och organisationer samt en rad andra internationella organisationer”.[23] Denna konferens uppvisar återigen den tydliga kopplingen på organisatorisk och personlig nivå mellan Islamiska förbundets (IFiS) organisatoriska nätverk i Sverige och det transnationella MB.
Den starka inställningen till hädelse och kränkning av religiösa symboler kom till synes också fram vid flera andra tillfällen. Ett var i frågan om ”koranbränningarna” under våren 2022 som utfördes av Rasmus Paludan, ledare för partiet Stram kurs. Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS) – som vi känner som Islamiska förbundets (IFiS) religiösa sidoorganisation –– lyckades att få med sig Islamiska samarbetsrådet ISR i SST (se kapitel 7.1) i ett pressuttalande mot den koranbränning som utfördes av Rasmus Paludan och partiet Stram Kurs. Undertecknare var förutom FIFS en bred uppslutning av Brödraskapets organisationsvärld i Sverige samt ett par andra föreningar.[24] Islamiska samarbetsrådets (ISR) representanter meddelade via FIFS:s hemsida att de har haft nära dialog med myndigheterna, samt låtit deras lokala föreningar företräda dem i de samtalen med polisen på lokal nivå i Malmö och Göteborg samt med polismyndigheten på högre nivåer. Beskedet från polismyndigheten att koranbränningar inte kan ses som ett brott mot lagen var inte välkommet. ISR har ”förmedlat att detta inte är acceptabelt och att det utsätter muslimer för mer hat och utanförskap”.[25]
I frågan om att förbjuda kritik av islam och islams religiösa symboler spelar säkert idéer från ideologins fundamentala nivå in, enligt ovan. Man kan gissa att det också är en djupt socialiserad attityd enligt den ”Ikhwanism”, den ingrodda mentaliteten och andan i rörelsen, som Khalil al-Anani i detalj redogör för och som är ett utflöde ur den tarbiyyah som utförs inom rörelsen.[26] Men man får heller inte utesluta idéer som härrör från ideologins operativa nivå, att Brödraskapet i Europa och Sverige vill framställa sig som islams egentliga och därtill främsta representanter jämfört med andra islamiska rörelser, vilka också kan mobilisera stöd från partier, intresseorganisationer och allmänhet.
Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) ansluter sig alltså till den syn på hädelse och avfällingar som både al-Banna och al-Qaradawi har.
[1] al-Banna, ”رسالة التعاليم”, Meddelande om läror, Ikhwan wiki. http://archive.is/k0sxV
” ولا نكفر مسلما أقر بالشهادتين وعمل بمقتضاهما وأدى الفرائض ـ برأي أو بمعصية ـ إلا إن أقر بكلمة الكفر , أو أنكر معلوما من الدين بالضرورة , أو كذب صريح القرآن , أو فسره على وجه لا تحتمله أساليب اللغة العربية بحال , أو عمل عملا لا يحتمل تأويلا غير الكفر ”.
[2] Mahmoud al-Sabbagh, “حقيقة التنظيم الخاص” Haqiqat al-Tanzim al-Khas (Sanningen om den privata organisationen). Kairo: Maktabet al-turath al-Islamy. 1989:45
[3] Yusuf al-Qaradawi, في فقه الأولويات دراسة جديدة في ضوء القرآن و السنة, Fi fiqh al-awlawiyyat: Dirasah jadidah fi daui al-Qur’an wa al-Sunnah, (I prioriteringsrättspraxis, en ny studie i ljuset av Koranen och Sunnah). Kairo: Wahba Publishing House. 1996: 164.
[4] Se Mahmoud Muhamed Taha, The Second Message of Islam. Syracuse, New York: Syracuse University Press 1987 (arb. orig. utg. 1967). Taha framlägger tesen att det finns två lager av tänkande, två budskap i Koranen. Det första budskapet är formulerat i Medina och är situationsbundet och historiskt begränsat av atgt muslimerna är en förföljd minoritet. Det andra budskapet är det som Muhammed lägger fram tio år senare i Mecka, en universell religion för hela mänskligheten grundad på frihet och jämlikhet, enligt Taha ”islams andra budskap”.
[5] George Packer, ”The Moderate Martyr”, The New Yorker, 2006-09-03.
https://web.archive.org/web/20190430224704/https://www.newyorker.com/magazine/2006/09/11/the-moderate-martyr
[6] Al-Jazeera,” الشريعة والحياة”, (al-Sharia och livet), 2013-01-23.
http://www.aljazeera.net/programs/religionandlife/2013/1/23/حلقة-خاصة-للرد-على-استفسارات-المشاهدين
Arkiv, 2011-01-28: http://archive.is/38wDU
” لو تركوا الردة ما كان هناك إسلام كان انتهى الإسلام منذ وفاة الرسول علية الصلاة والسلام، فالوقوف أمام الردة هو الذي أبقى الإسلام”.
[7] Yusuf al-Qaradawi جريمة الردة وعقوبة المرتد في ضوء القرآن والسنة Jarimat al-riddah wa ’uqubat al-murtad fi daw’ al-quran wa al-sunna (Apostasibrott och straff för apostater mot bakgrund av koranen och sunnah). Kairo: Wahba publishing house. 1996a: 32f.
”والردة ليست مجرد موقف عقلي، لكي يقتصر الحديث فيها على مناقشة مبدأ حرية الاعتقاد، بل هي أيضًا تغيير للولاء، وتبديل للهوية، وتحويل للانتماء. فالمرتد ينقل ولاءه وانتماءه من أمة إلى أمة أخرى، ومن وطن إلى وطن آخر، أي من دار الإسلام إلى دار أخرى، فهو يخلع نفسه من أمة الإسلام التي كان عضوًا في جسدها، وينضم بعقله وقلبه وإرادته إلى خصومها.”
[8] Al-Qaradawi, ibid: 35.
”مثل إنكار المعلوم من الدين بالضرورة، أو وضعه موضع السخرية من عقيدة أو شريعة، ومثل سب الله تعالى ورسوله، أو كتابة ذلك السبِّ علانية، ونحو ذلك.”
[9] Ibn Taimihya är en ikonisk muslimsk tänkare från 1300-talet som tillämpar principerna om självständig tolkning (ijtihad) i sin metod och sina slutsatser och som därför blir inspirerande för den moderna reformationens grundargestalter vid 1800-talets slut, liksom för den tidigare, salafistiska och fundamentalistiska wahabismen i Saudiarabien från 1700-talet.
[10] Al-Qaradawi, Ibid: 35f.
[11] Al-Ghazali lämnade tidigare Muslimska brödraskapet pga. en personlig konflikt.
[12] Egyptens kulturministeriet, 2121–05, ”المناظرة التاريخية للكاتب والمفكر فرج فودة بمعرض الكتاب”, Den historiska debatten för författaren och tänkaren Farag Faudas på bokmässan.), 1:53-1.54. https://www.youtube.com/watch?v=jsxIvov41y8&t=45s
Avhandlingsarkivet: https://drive.google.com/file/d/1L3hiWSQSW5RiiF7f3GboB2DrDkf_afP/view?usp=sharing
”أننا تقربنا إلى الله بأعمال التنظيم الخاص للإخوان”
[13] Khaled Younes, ” دكتور محمد مزروعة رئيس قسم العقائد بالازهر ينضم الي الشيخ الغزالي”, al-Nour, 01-06-1992. https://drive.google.com/file/d/1yvI6g8SXXArmsy5HXrcIm03sKqs_KEpk/view
[14] Masoud Sabri, Islam online,” الرجل الإنسان” , (Den maskliga mannen).
https://web.archive.org/web/20100924054206/http://www.islamonline.net/arabic/In_Depth/Ghazaly/articles/07.shtml
[15] Whine 2005: 36
[16] Al-Jazeera, ”حرية التعبير والثوابت الدينية”, (Yttrandefrihet och och religiösa konstanter), 2006-03-09.
http://web.archive.org/web/20171018142050/http://www.aljazeera.net/programs/religionandlife/2006/3/9/حرية-التعبير-والثوابت-الدينية
[17] Europeiska fatwarådet, ”بيان بخصوص الرسوم المسيئة”, (Ett uttalande angående de kränkande karikatyrerna), 2014-11-18.
http://web.archive.org/web/20161215235137/https://www.e-cfr.org/بيان-بخصوص-الرسوم-المسيئة/
” إصدار القوانين التي تجرم الإساءة إلى الأديان والاعتداء على المقدسات”,” يعتبرها اعتداء على المسلمين وإهانة لهم وجرحا لمشاعرهم.”
[18] SST, 1989-02-21 Nr. 100, ”till den det vederbör”, Ett brev från Mahmoud Aldebe och Mostafa Kharraki. 1978-02-17.Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1ZJ_8PPkeTCDqLf_cz2-wZcxgdVOq5Lfn/view?usp=sharing
[19] Mahmoud Khalfi, ”Sårande nidbilder”, IFiS:s hemsida, 2007-09-07.
https://web.archive.org/web/20070928205216/http://www.islamiskaforbundet.se/index.php?option=com_content&task=view&id=57&Itemid=57
[20] Negra Erendic, ”Muhammedbilder i centrum för fredagsbön”, DN, 2007-09-07. http://web.archive.org/web/20070909125946/https://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_17034749.asp
[21] Swedish Radio, Lars Vilks – allt för konsten, 2021-01.24. http://web.archive.org/web/20220531145539/https://sverigesradio.se/avsnitt/konstnar-lars-vilks-allt-for-konsten-sondagsintervjun
[22] Dagen, ”Nu måste vi kristna vara solidariska med muslimerna”, 2006-02-14. http://web.archive.org/web/20170922142638/http://www.dagen.se/nu-maste-vi-kristna-vara-solidariska-med-muslimerna-1.199005
[23] IFiS:s hemsida, ”Förmöte på Sveriges riksdag, Yttrande- och religionsfrihet – broar till förståelse”, 2008-04-16.
Ihttp://web.archive.org/web/20080917185753/http://www.islamiskaforbundet.se/index.php?option=com_content&task=view&id=118&Itemid=118
[24] Förenade Islamiska Föreningar i Sverige. ”Pressmeddelande med anledning av Koranbrännignen utanför Jönköpings Islamiska Församling.” Stockholm 4 mars 2022.
[25] FIFS, Pressmeddelande, ” Uttalande med anledning av Koranbränningen utanför Jönköpings Islamiska Församling”.
[26] Al-Anani 2016: 82–87, 118–121.