Boken har en lång historia baserad på många års studier i historia, religionsvetenskap och islamologi. Under mina historiska studier på Ain Shams Universitet i Kairo på 80-talet blev jag nära bekant med Muslimska Brödraskapet, och dess verksamhet på ett strategiskt viktigt fält. Universitetet var då en mötesplats för alla politiska strömningar och jag uppmuntrades att läsa ”Majmu’at rasa’il al-Imam al-shahid Hasan” (Samling av meddelanden av martyren Hassan al-Banna), skriven av grundaren av Muslimska Brödraskapet.
Under tiden jag studerade på Ain Shams universitet i Kairo blomstrade samtidigt idén om Islams globalisering relaterad till tanken på att skapa ett nytt världsomfattande kalifat. Föreställningar om en egyptisk nationalism föll bort i debatten efter det egyptiska kungarikets fall, medan en arabisk nationalism växte fram under president Gamal Abdel Nasser. Denna panarabiska nationalism bleknade dock efter nederlaget i kriget 1967 och ersattes med ett vurmande för islamism. På den tiden var jag intresserad av förutsättningarna för att genomföra en islamisk och kristen religiös reformation. Genom mina studier av brödraskapets skrifter och de inblickar jag fick i deras politiska verksamhet uppfattade jag Muslimska Brödraskapet som mer konservativa än de statliga religiösa och akademiska institutionerna och kunde konstatera att rörelsen främst var en reaktionär politisk rörelse.
När jag skrev min boken intervjuade jag Kamal Helbawy, en avhoppare från Muslimska Brödraskapet och tidigare talesman för brödraskapet i väst. Jag frågade om hans inställning till källkritik angående Koranen och profetens tradition. Han förklarade att han önskade besvara dessa frågor skriftligt, vilket han dock aldrig gjorde. Senare hörde jag Helbawy i tv-kanalen al Mayadeen säga att felet inte låg i ideologin utan hos personerna som ledde rörelsen. I en annan intervju, nu med Abdel Moneim Aboul Fotouh, en av de viktigaste historiska ledarna och också han avhoppare från rörelsen, höll denne det teologiska lärosätet al-Azhar ansvarig för avsaknaden av religiösa reformer. Samtidigt har Yusuf al-Qaradawi, brödraskapets andliga ledare, öppet förklarat att Sahih al-Bukhari är den viktigaste boken i Islam efter Koranen men hävdat att det finns en kampanj ledd av kommunister, ateister och kristna evangelister i syfte att skapa tvivel om bokens innehåll.[1] Boken Sahih al-Bukhari innehåller berättelser om profeten Mohamad som är fulla med antisemitism och våldsbejakande extremism mot ”de andra”. Jag presenterar detta för läsaren för att dra uppmärksamhet till problematiken i att definiera Muslimska Brödraskapet som en demokratisk rörelse, som vissa västerländska politiker och akademiker gör. De flesta avhoppare från rörelsen uppfattas som reformister men är i själva verket bundna till en fundamentalistisk tolkning av urkunderna.
I Lund deltog jag i islamologiska seminarier under professor Jan Hjärpe. Jag skrev mitt examensarbete i islamologi inom religionspolitik, särskilt förhållandet mellan al-Azhar och den egyptiska staten gällande anpassning av religiösa tankar för att tjäna den politiska makten i modern egyptisk historia. Dessutom studerade jag al-Azhar och dess ideologi gentemot “de andra”, eftersom jag noterat en dominans av fundamentalistisk wahabistisk salafism i de religiösa studierna på al-Azhar. Professor Jan Hjärpe och forskaren Anne Sofie Roald (som hade konverterat till Islam och gift sig med den svenske och palestinsk-islamistiske ledaren Adly Abu Hajar), deltog i seminarierna. Deras deltagande var framträdande, vilket gav politisk islam i Sverige ett akademiskt stöd. På seminarierna fick jag kunskap om postkoloniala teorier som användes som forskningsverktyg av vissa forskare. Edward Saids orientalism åberopades här och hade ett stort inflytande.
Vissa forskare studerar empiriska material utifrån Saids metod med ett modernt perspektiv och ignorerar de historiska, kulturella och ideologiska spåren från de tidigare kolonialisterna. Ett exempel är den arabiska kolonialismen utifrån ursprungsbefolkningens perspektiv i mellanöstern eller den ottomanska koloniseringen som varade i mer än tre århundraden och lämnade strukturella spår som fortfarande påverkar juridiska, sociala och religiösa aspekter, det så kallade Millet-systemet. I motsats till dessa västerländska forskare som påverkades av postkoloniala teorier, kom jag från Egypten fylld med en inre entusiasm för modernitet och sekularism.
Min förberedande uppsats för forskarutbildning i religionsvetenskap 1998 vid Lunds universitet hade ämnet ”Religiös dialog i Egypten mellan al-Azhar och Koptiska kyrkan”. Här arbetade jag med att analysera denna dialog i ett politiskt, socialt och teologiskt sammanhang. Resultatet av forskningen visade att dialogen i ett egyptiskt sammanhang handlade om en samexistens mellan olika sekter i parallella samhällen, men med en underliggande sekterism som drevs av fundamentalistiska religiösa institutioner för att tjäna staten. En slutsats som jag drog var att man använder dubbla budskap – Ett budskap för ”de egna” och ett annat för ”de andra”.[2] I samband med detta gav jag mitt stöd till den svensk-egyptiska författarinnan Vivi Täckholms vision att omvandla den svenska sjömanskyrkan i Alexandria till ett svenskt institut för att sprida idén om pluralism och dialog.
Nästa delkapitel: Dialog eller monolog
[1] International Union of Muslim Scholars webbsida:
[2] Egyptson sameh, Samexistens, konflikt och dialog mellan islam och kristendom i det moderna Egypten, Lunds universitet, 1998, s. 43:
http://lup.lub.lu.se/search/ws/files/62879598/Samexistens_konflikt_dialog.pdf
Köp boken Erövringen
Muslimska Brödraskapets infiltration i Sverige
www.egyptson.se/shop