Till Rektor
Yttrande över ÖNEP:s beslut samt Åklagarmyndighetens beslut om min doktorsavhandling Global politisk islam?, ärendenummer P 2023–2611
Jag har beretts tillfälle att inkomma med ett yttrande till rektor över Överklagandenämnden för etikprövnings beslut om min doktorsavhandling Global politisk islam? Som framgår av beslutet samt de handlingar som inlämnats till ÖNEP, är det både min handledares, Mika Vähäkangas’, samt prefektens, Alexander Mautitz’, uppfattning att etikprövning inte behövdes, dels för att avhandlingsarbetet påbörjades före etikprövningslagens ikraftträdande, dels därför att de personuppgifter som har använts inte är att betrakta som ”känsliga” i etikprövningslagens mening, då de politiska och religiösa uppfattningar som framkommer har framförts offentligt, eller i skrivelser till offentliga myndigheter, av de studerade personerna själva eller med deras vetskap.
Jag vill i detta fall hänvisa till HT-fakultetens Lathund för etikprövning, sid. 11, där det tydligt framgår att en sådan personuppgift inte kan anses vara känslig ”om den registrerade på ett tydligt sätt själv offentliggjort uppgifterna”.
ÖNEP:s argumentation mot min avhandling är med denna utgångspunkt ytterst svepande och ytlig. I ett i övrigt långt utlåtande upptar den faktiska analysen av avhandlingen endast ett fåtal rader. Den centrala meningen är satsen att avhandlingen, förutom användande av personuppgifter där personerna enligt ÖNEP:s bedömning själva offentliggjort uppgifterna, också använder personuppgifter ”där så inte är fallet, exempelvis domar och deltagarlistor på sammankomster”.
Detta omdöme är, givet sakfrågans komplexitet, anmärkningsvärt, och jag vill peka på den som det verkar obefintligt redovisade metoden för ÖNEP:s granskning..
För det första hade det till rektor och ÖNEP inkommit ett dussintal anmälningar (i en organiserad kampanj skulle det visa sig). Dessa har var och en noggrant bemötts av mig. Samtidigt inlämnades principiellt hållna yttranden från mina handledare. Denna omfattande dokumentation för och emot avhandlingens förmenta brist på forskningsetik hade ÖNEP kunnat använda för att i detalj undersöka om de personuppgifter som anmälarna klagar var offentliggjorda av de undersökta personerna själva eller inte. Eftersom denna mest uppenbara möjlighet till granskning och bedömning inte har utnyttjats av ÖNEP, framstår beslutets svepande omdöme mer som ett tyckande än en saklig analys.
För det andra preciseras inte vilka empiriska belägg som ÖNEP syftar på med ”domar och deltagarlistor”, när det i avhandlingens fotnoter redovisas hundratals primära källor. Inte heller diskuterar ÖNEP på vilket sätt ”domar och deltagarlistor” har använts rent metodiskt. Åtminstone några illustrerande exempel och sedan en kvantitativ precisering av själva antalet – som i sedvanlig akademisk metodkritik – skulle ha kunnat tydliggöra vad ÖNEP anser vara felaktigt. Återigen framstår ÖNEP:s argumentation som bristfällig.
Men framför allt, för det tredje, glider denna svepande formulering över sakfrågans problem i dess kvalitativa aspekt, det vill säga huruvida de undersökta personerna i det opreciserade antalet ”domar och deltagarlistor” kan anses, eller inte anses, ”på ett tydligt sätt” själva ha offentliggjort uppgifterna. Här finns många frågor. Jag skulle med glädje ha sett en sådan analys, källhänvisning för källhänvisning, och få kommentera den. Nu kan jag bara konstatera en avgörande brist i ÖNEP:S argumentation på dess mest centrala punkt.
Det är för mig uppenbart att ÖNEP med denna centrala mening i sitt beslut avslöjar att man tydligen gått mycket ytligt till väga i sin granskning. Den framstår som sagt mer grundad på tyckande än en noggrann analys av källmaterial och källhantering utifrån en komplicerad problembild.
Vi får därmed inte någon egentlig vägledning i frågan om hur vi ska bedöma avhandlingens användande av personuppgifter från offentliga källor. Detta är desto mer beklagansvärt eftersom avhandlingen aktualiserar den vidare och omdiskuterade principiella frågan om vad som krävs av sådan humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning som på traditionellt sätt vill arbeta med offentligt material.
Därför är det paradoxalt nog beklagligt att Åklagarmyndigheten lade ner ÖNEP:s åtalsanmälan mot min avhandling enbart med hänvisning till tidsaspekten, att det inte kunde visas att avhandlingsarbetet inte påbörjades före etikprövningslagens ikraftträdande 2004. Det hade som jag ser det varit mer värdefullt med en fortsatt, fördjupande diskussion om användandet av personuppgifter från offentliga källor i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.
Utöver detta vill jag framhålla följande. De anmälningar mot avhandlingen som ingavs till rektor och till ÖNEP ingick i en organiserad kampanj som drevs av ledande personer i den politiska föreningen Hjärta (tidigare inom den socialdemokratiska Tro och solidaritet). Avsikten med kampanjen verkar inte ha varit att sakligt ifrågasätta avhandlingens bristande forskningsetik, då hade det räckt med en enda, genomarbetad anmälan. I stället verkar avsikten mer ha varit att skapa opinion och diskreditera avhandlingen som sådan, vilket framgår av föreningens rundbrev till berörda personer för att skapa denna opinion.
Föreningen Hjärta har i flera års tid försökt smutskasta min person och nedvärdera min forskning som ”islamofobisk”. Detta började långt innan avhandlingens slutseminarium, då det blev tydligt vilka källor jag använde och hur, och då ledande personer inom föreningen Hjärta fann frågan om etikprövning som ett tacksamt sätt att fortsätta den redan påbörjade kritiken. Dessa personer ingår i en gruppering i svenskt akademiskt liv som aktivt motverkar all normal, kritiskt granskande forskning och journalistik om islamiska organisationer. Till och med avslöjanden av uppenbara ekonomiska oegentligheter hos till exempel islamiska skolor etiketteras som ”islamofobi” eller ”rasism”. Metoden är smutskastning och spridande av negativa attityder, inte akademisk diskussion i vetenskapliga tidskrifter. De har också publicerat rapporter om ”islamofobin” i Sverige i den turkiska tankesmedjan SETA:s European Islamophobia Report, närstående regimens Direktorat för religiösa affärer (DIYANET).En tidigare ordförande i Hjärta var samtidigt ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som jag i avhandlingen presenterar som den centrala noden i Muslimska brödraskapets svenska organisatoriska nätverk. Sådana fakta visar på föreningen Hjärtas politiska förankring.
Sammantaget ingår alltså kampanjen av anmälningar mot min avhandling i ett sedan länge bedrivet ”kulturkrig” mot sådan forskning och journalistik som kritiskt vill granska vissa islamiska organisationers verksamhet i Europa och Sverige. Genom kampanjen ville man inte bara smutskasta min avhandling utan också genom en skrivelse försöka få universitetet att stoppa disputationen. Jag ser detta som ett utdraget försök till cancelering. I förlängningen kan konsekvensen bli – vilket troligen är en avsikt – att doktorander och unga forskare ska tveka att ta upp liknande forskningsämnen.
Om rektor vill närmare granska detta sedan länge pågående försök till cancelering och politiska påtryckningar, med särskilt fokus på Lunds universitet, har jag under årens lopp bevarat det omfattande material som finns om mig och min avhandling, och disputationsproceduren, som framställts av denna gruppering; från massmedier, sociala medier och e-postmeddelanden. Detta material ställer jag gärna till rektors förfogande eftersom det väcker principiella frågor om forskningens frihet och forskarutbildningens integritet.
Med vänlig hälsning!
Sameh Egyptson, Teol.dr i interreligiösa studier