Gästskribent: Mercedes Wahlby
Éric Zemmour annonserade igår sin kandidatur till franska presidentvalet. Ett mycket starkt tal. Mötet I Paris i Zenithsalen där över 6 000 personner var bokade har flyttats till Villepin, i en sal som rymmer 20 000.
Översättning: Mercedes Wahlby
Mina kära landsmän;
I flera år samma känsla som griper dig, förtrycker dig, förföljer dig. En märklig och genomträngande känsla av frustration. Du går på gatorna i dina städer, och du känner inte igen dem. Du tittar på dina skärmar och man talar till dig på konstigt språk eller för att säga som det är, i ett främmande språk. Du tittar eller lyssnar på reklamaffischer, tv-serier, fotbollsmatcher, filmer, shower, sånger och dina barns läroböcker. Du åker tunnelbana och du åker tåg. Du vistas på tågstationer och flygplatser. Du väntar på din dotter eller son vid skolan. Du följer med din mamma till sjukhusets akutmottagning. Du står i kö på posten eller på arbetsförmedlingen. Du väntar i en polisstation eller i en domstol och du får intrycket att du inte längre befinner dig i det land du känner. Du minns landet du kände från din barndom. Du kommer ihåg landet dina föräldrar beskrev för dig. Du minns landet som du finner i filmer eller i böcker, Jeanne d’Arc och Ludvig XIV:s land, Bonapartes och general de Gaulles land, riddarnas och hovdamernas land, Victor Hugos och Châteaubriants land, landet med Pascal och Descartes, landet med fablerna av La Fontaine, Molières rollkaraktärer och Racines verser, landet med Notre-Dame-de-Paris och kyrktornen i byarna, landet med Gavroche och Cosette, landet av barrikader och med Versailles, landet med Pasteur och Lavoisier, landet med Voltaire och Rousseau, med Clémenceau och ”les Poilus” från 1914, med De Gaulle och Jean Moulin, landet med Gabin och Delon, Brigitte Bardot och Belmondo, Johnny och Aznavour, Brassens och Barbara, med filmer av Sautet och Verneuil.
Detta land på samma gång nyckfullt och briljant, detta land på samma gång litterärt och vetenskapligt, detta land så intelligent och extravagant. Landet med Concorde och kärnkraftverk, landet som uppfann biografen och bilen. Detta land du letar efter överallt med förtvivlan, som dina barn får nostalgi för, utan att ens ha känt det. Detta land som man värnar om och som håller på att försvinna. Du har inte flyttat och ändå känner du att du inte längre är hemma. Du lämnade inte ditt land men det känns som om ditt land har lämnat dig. Du känner dig som en utlänning i ditt eget land. Du befinner dig i intern exil. Du trodde länge att du var den enda som såg, hörde, tänkte och fruktade. Du var rädd för att säga det, du skämdes över dina intryck. Länge vågade du inte säga vad du såg och framför allt vågade du inte se det du såg. Och sedan sa du det till din fru, till din man, till dina barn, till din pappa, till din mamma, till dina vänner, till dina kollegor, till dina grannar och sedan sa du det till främlingar, och du förstod att din känsla av frustation delades av alla. Frankrike var inte längre Frankrike och alla märkte det. Naturligtvis blev du föraktad. De mäktiga, eliterna, de rättänkande, journalisterna, politikerna, akademikerna, sociologerna, de fackliga, de religiösa myndigheterna sa till dig att allt detta var en illusion, att allt detta var en lögn, att allt detta var fel, men med tiden har du förstått att det var de som var en illusion, att det var de som hade fel i allt, att det var de som gjorde dig illa. Vår civilisations försvinnande är inte den enda fråga som plågar oss, även om den dominerar alla andra. Invandringen är inte orsaken till alla våra problem, även om den förvärrar alla andra.
Den tredjevärldsomvandlingen av vårt land och vårt folk utarmar landet lika mycket som det stör det, samt förstör det lika mycket som det plågar det. Det är därför du ofta får svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden. Det är därför vi måste återindustrialisera Frankrike. Det är därför vi måste återreglera handelsbalansen, minska vår växande skuld, locka våra företag som har flyttat ut tillbaka till Frankrike och ge våra arbetslösa arbete igen. Det är därför vi måste skydda våra teknologiska tillgångar och sluta rea ut dem till utlänningar. Det är därför vi måste tillåta våra småföretag att leva vidare, växa och föras vidare från generation till generation. Därför måste vi bevara vårt arkitektoniska, kulturella och naturliga arv. Det är därför vi måste återställa vår republikanska skola, dess förträfflighet och basera den på meriter och sluta lämna över våra barn till jämlikhetsexperiment av pedagoger och forskare som är galet förälskade i genusteorier och i islamo-gauchism. Det är därför vi måste återta vår suveränitet, överlämnad till teknokraterna och EU:s domare, som har fråntagit det franska folket deras förmåga att bestämma över sitt öde, i namnet av drömmarna om ett Europa som aldrig kommer att bli en nation. Ja, vi måste återföra makten till folket, ta tillbaka den från minoriteterna som aldrig slutar tyrannisera majoriteten och från domarna som har ersatt folkets regering med sitt juridiska styre. Tillbaka till folkstyre av folket för folket.
I årtionden har våra härskare till höger och vänster lett oss på denna ödesdigra väg av nedgång och dekadens. Högern, vänstern, de ljög för dig, dolde för dig allvaret av vårt förfall. De dolde för dig sanningen om att vårt folk byts ut. Du har känt mig i åratal. Du vet vad jag säger, vad jag analyserar, vad jag tillkännager. Länge nöjde jag mig med rollen som journalist, författare, Cassandra*, whistleblower. Jag trodde då att någon politiker skulle gripa facklan som jag lämnade vidare till honom. Jag sa till mig själv: till var och en sitt yrke, till var och en sin roll, till var och en sin kamp. Jag vaknade ur denna illusion. Precis som du, litar jag inte längre på, precis som du har jag bestämt mig för att ta vårt öde i egna händer. Jag förstod att ingen politiker skulle ha modet att rädda landet från det tragiska öde som väntade det. Jag förstod att alla dessa så kallade kompetenta, framför allt, var maktlösa, att president Macron som presenterade sig själv som en ny man, i sanning var syntesen av sina två föregångare och ännu värre, att de, i alla partier, skulle nöja sig med reformarbete trots att tiden rinner ut. Det är inte längre dags att reformera Frankrike utan att rädda det.
Det var därför jag bestämde mig för att kandidera till presidentposten. Så jag bestämde mig för att be om era röster för att bli er president i republiken så att våra barn och våra barnbarn inte möts av barbariet, så att våra döttrar inte blir beslöjade och våra söner inte underkastas, så att vi kan lämna över till dem ett Frankrike såsom vi kände det och fått det från våra förfäder, så att vi fortfarande kan bevara vårt sätt att leva, våra traditioner, vårt språk, våra samtal, våra kontroverser om historia eller mode, vår smak för litteratur och gastronomi, så att fransmännen förblir franska, stolta över sitt förflutna och säkra på sin framtid, så att fransmännen kommer att känna sig hemma igen och så att de senaste anlända assimilerar sig till vår kultur, tillägnar sig vår historia, så att vi på nytt gör fransmän av folket i Frankrike och inte utlänningar i ett okänt land.
Vi fransmän är en stor nation, ett fantastiskt folk. Vårt ärorika förflutna talar för vår framtid. Våra soldater erövrade Europa och världen, våra stora författare och konstnärer har väckt universell beundran. Våra forskares upptäckter och produkterna av våra tillverkare satt prägel på deras epok. Charmen med vår levnadskonst framkallar avundsjuka och lycka hos alla som får uppleva den. Vi har haft enorma segrar och vi har övervunnit grymma nederlag. I tusen år har vi varit en av makterna som har skrivit världens historia. Vi kommer att vara värdiga våra förfäder. Vi kommer inte att låta oss domineras, förslavas, erövras, koloniseras. Vi kommer inte att låta oss ersättas.
Framför oss kommer det att stå ett kallt och beslutsamt monster som kommer att försöka smutskasta oss. De kommer att berätta för dig att du är rasist. De kommer att berätta för dig att du är styrd av bedrövliga passioner när det är den vackraste av passionerna som besjälar dig, passionen för Frankrike. De kommer att berätta det värsta om mig, men jag kommer att hålla ut. Hånen och spottloskorna kommer inte att imponera på mig. Jag kommer aldrig att böja huvudet eftersom vi har ett uppdrag att utföra. Det franska folket skrämdes, förlamades, indoktrinerades, fick skuldkänslor, men de höjde sina huvuden, de låter maskerna falla, de skingrade de lögnaktiga farsoterna, de jagade bort dessa dåliga herdar. Vi kommer att vidmakthålla Frankrike. Vi kommer att fortsätta det vackra och ädla franska äventyret. Vi kommer att föra facklan vidare till de kommande generationerna. Hjälp mig, följ mig, stå upp! Vi fransmän har alltid övervunnit allt.
Leve republiken och framför allt leve Frankrike!* Cassandra: En sierska i den grekiska mytologin som straffades med att inte bli trodd trots att hon spådde sanningen om bl.a den trojanska hästen och vad som skulle hända med Troja.