SAMEH EGYPTSON OM ARABVÄRLDENS 1989?

Opinionen i väst kan skynda på postislamismen

Publicerad på Newsmill: 2012-12-20 07:12, Uppdaterad: 2012-12-20 15:12

Det verkar att opinionen i väst har förändrats sedan jag skrev den här artikeln för åtta år sedan men Facebook blockerade länken från Newsmill. Varför?

http://web.archive.org/web/20130430134215/http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/19/opinionen-i-v-st-kan-skynda-p-postislamismen

Egyptenkännare: Hur länge kan EU, USA, och deras skattbetalare bidra med att förlänga islamisternas styre med samma argument som förr, nämligen stabilitet?

Islamisterna som sitter vid makten idag i Egypten och Tunis, förlorar sina anhängare. Inga politiska åtgärder har vidtagits för att förbättra folkmassans tillvaro. Tvärtom blev livets nödvändigheter dyrare än tidigare och det finns inget hopp om förbättring. Exempelvis betraktar befolkningen i Egypten islamisterna som den nya förtryckande eliten och de unga aktivisterna i demokratirörelsen anser att Muslimska Brödraskapet med president Mursi i spetsen, är tjuvar som stal revolutionen. Folkets förhoppningar var stora efter den arabiska våren men islamisterna har inte kunnat uppfylla revolutionens krav på bröd, frihet och rättvisa.

När diktatorerna föll i mellanöstern, tog islamisterna makten. Detta beror inte på att deras ideologi är det som passar dagens behov, utan på att de är de enda som historiskt fått organisera sig och verka politiskt i moskéerna och bland de fattiga. Staten tog avstånd från det sociala ansvaret och överlämnade ansvaret till kyrkorna och moskéerna. Den gamla diktatorn (tex Mubarak i Egypten) lät islamisterna finnas där för att skrämma de västallierade vännerna med budskapet att om diktatorns system faller, kommer islamisterna att utöva våld och krig mot de kristna och mot västvärlden.

Traditionell islam bygger följdriktigt på att härskaren har total makt och att folket underkastar sig den som har makten. I traditionell islam fås makten pga Guds vilja. Islamisterna har lyckats få delat inflytande med militären och kungafamiljerna i de moderna arabiska länderna under den senaste tiden och nyttan har varit ömsesidig. Målet för dem är att så småningom skapa ett samhälle som styrs med sharialagar och skapa en islamistisk stat med alla medborgare som muslimer, och utan de moderna nationella landsgränserna, som skapades av europeerna i början av 1900-talet. Dessutom vill man befria Palestina från Israel.

När de gamla diktatorerna föll, valde islamisterna två olika vägar. I Tunisien valde de att styra landet under en övergångsperiod genom att alliera sig med nationalister, liberala och socialister. Denna allians testas nu och många frågor ställs om den skall lyckas och om islamisterna i Tunisien kommer att bli pragmatiker och anpassa sig till en modern politisk världsordning. I Egypten lovade i början islamisterna att styra tillsammans med andra politiska krafter, men så småningom valde de att styra landet själva tillsammans med militären och polisen.

Islamisternas ideologi prövas idag i en annan verklighet än när den skapades, dvs när kalifatet föll i början av 1900-talet. Utbildning har gjort att många muslimer kan läsa och skriva och de är inte lika beroende av den religiösa eliten som förr. En stor del av dem tar idag del av information på helt andra sätt än de gjorde när islamisternas ideologi spred sig. De har också möjlighet att organisera sig på oändliga sätt genom olika sociala nätverk på internet. Nyheter och debattprogram sänds via flera TV-kanaler som inte längre styrs av staten. Samtidigt förlorade polisstaten sin auktoritet när de förlorade slaget under revolutionen. De kan inte längre använda samma metoder som tidigare.

Folk är inte rädda längre på samma sätt som förr. Utvecklingen påminner om renässansen i Europa. De moderna medborgarna upptäcker idag att islamisternas ideal inte är något annat än detsamma som det äldre diktatoriska auktoritära systemet. När islamisterna kom till makten i Egypten upptäckte man att Mursi upprepar samma politik som Mubarak. Hans ekonomiska politik, och hans inrikes- och utrikes politik är densamma. Mursi kallas idag av unga demokratirörelser för Mursi Mubarak. Å andra sidan kallar Mursi de unga i demokratirörelserna för kriminella, och att de är betalda av dem som har intresse av att störa ordningen. 

I hjärtfrågan, Palestina, fungerar Mursi idag som förmedlare mellan Israel och Palestina och talet om att befria Jerusalem försvann från deras propaganda. I inrikespolitiska frågor fortsätter islamisterna att ha förtroende för polisen och militären. De skyldiga för brott mot de mänskliga rättigheterna skyddas dessutom från att dömas i rättslig domstol. Militärledningen som var anklagad för massakerna och brott mot de mänskliga rättigheterna får beröm och medaljer. Under de senaste dagarna har islamister i Egypten format en ny konstitution och lyckats få en knapp majoritet i en folkomröstning som oppositionen inte godkände. Några islamister kom ut med fatwa, lagbud, som rättfärdigar fusk under val och omröstning. Ett sådant system förlorar sin moraliska legitimitet.

Islamisterna måste också samtidigt anpassa sig till världsmarknaden. De har inte utrymme som pan-arabismen (arabsocialism) hade under Nassers tid när Sovjetunionen fanns. Marknaden styr världsekonomin och de är tvingade att vara beroende av den. Detta innebär lån och säkra juridiska system för att locka investeringar. Islamisterna måste acceptera den internationella marknadens hårda villkor i länder utan naturresuser. Turism är inte lockande enligt deras ideologi pga risken för kulturell dialog. Islamisterna är dessutom tvungna att bevara freden med Israel, dvs uppfylla Camp Davidavtalet, och skydda västs intressen från nya hot från extremister och salafiter (fundamentalisterna), eftersom de är beroende av amerikanskt bistånd. Islamisterna kommer tvingas att spela samma spel som deras föregångare.

Nu är frågan om unga arabiska medborgare med internationellt perspektiv kan gå med på det nya styret och nöja sig med att byta en diktator mot en annan. Redan nu har unga demokratirörelser visat ovilja inför islamisternas ideal och strider för ett pluralistiskt samhälle med rättvisa och frihet som grund- princip. Detta är det ideala samhälle de onskar. Islamisterna kan inte leverera ett sådant samhälle.

Islamisterna kommer att gå samma öde till mötes som deras föregångare, eftersom de styrs av utländska makter, bidrag och behovet av investeringar från utlandet.

De enda som kan förlänga islamisternas styre är oljestaterna, USA och EU. Genom bidrag och lån till islamisterna från utlandet kan islamisterna få liv i ekonomin. Kommer kungafamiljerna i oljestaterna att inse att islamisternas lycka i tex Egypten och Tunisien är ett hot mot deras egen framtid som styrande i sina länder? Det är bara en tidsfråga.

Hur länge kan EU, USA, och deras skattbetalare bidra med att förlänga islamisternas styre med samma argument som förr, nämligen stabilitet?

Svaret är att de kommer inte att kunna sitta vid makten länge, om opinionen i Europa och USA är stark och politikerna tvingas att följa denna opinion. Stöd till islamister i Mellanöstern strider på lång sikt mot demokratins framtid och slutar alltid med konflikt och krig.