Torsten Janson, som undervisar kommande politiker, statsanställda, journalister och akademiker vid Lunds universitet, tenderar att vara apologetisk när det gäller politisk islam. Detta framgår tydligt i artikeln ”Islamolog ger svar om islamism och Ibn Rushd” . Trots att han i media ofta framställs som balanserad och objektiv, visar en noggrann granskning av hans akademiska roll i olika betygsnämnder en annan bild. Det finns anledning att tro att han tillämpar dubbla måttstockar: en som godkänner apologeter och en annan som underkänner kritiker.
Ett exempel på detta är hans deltagande i betygsnämnden för den omdiskuterade avhandlingen om islamofobi i Sverige, ”Muslimska kvinnors mobilitet: Möjligheter och hinder i de liberala idealens Sverige”. Trots att avhandlingen uppvisade betydande metodologiska brister, godkändes den. Samtidigt valde Janson att underkänna min avhandling, vilket väcker frågor om hans opartiskhet.
Vid slutseminariet för min avhandling deltog Janson och presenterade sig som representant för islamologerna. Enligt sedvanlig praxis förväntas deltagare i ett slutseminarie ge tydliga signaler om de anser att avhandlingen inte bör disputeras. Detta gjorde dock inte Janson. När betygsnämnden skulle sammansättas tackade alla tillfrågade islamologer nej till uppdraget – utom Janson, som accepterade det utan att, enligt traditionen, påpeka att avhandlingen riskerade att underkännas. Han fick ytterligare en chans att ge denna signal när disputationsdatumet sköts upp efter att den första opponenten hoppat av, men han förblev tyst. När han sedan tackade nej till disputationsmiddagen, väcktes misstankar hos mig och andra inblandade om att Janson medvetet hade gått med i betygsnämnden för att underkänna avhandlingen. Det är värt att notera att islamologerna tar emot betydande forskningsmedel, och min avhandling omkullkastar deras forskningsområde och påvisade brister i deras tidigare arbete.
Under själva disputationen höll Janson ett 26 minuter långt anförande där han lyfte fram avhandlingens brister. Det blev tydligt att hans mål var att få mig att skriva en avhandling som liknade hans egen och andra islamologers arbeten, där man exempelvis studerar Muslimska brödraskapet som en religiös väckelserörelse. Efter disputationen försökte han i två timmar övertyga de övriga ledamöterna i betygsnämnden att underkänna avhandlingen – men utan framgång. När han misslyckades, publicerade han en artikel i Expressen med titeln ”Därför ville jag underkänna Egyptsons avhandling”, där han upprepade sin kritik från disputationen. Jag bemötte hans påståenden i en replik i samma tidning, ”Svenska forskare har duckat för uppgiften”. Ingen slutreplik från Jansons sida publicerades dock.
Professor emeritus i statsvetenskap, Mats Lindberg, riktade senare skarp kritik mot Torsten Jansons synpunkter i artikeln ”Varför är debatten om Sameh Egyptsons avhandling så upphetsad?” publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift (Årgång 125, 2023/2). Lindbergs kritik understryker ytterligare de frågor som väckts kring Jansons agerande och hans roll i denna kontroversiella process.
Torsten Jansons märkliga beteende under disputationen och i dess efterdyningar fick konsekvenser som inte gick obemärkt förbi. Betygsnämndens ordförande, Torkel Lindquist, tillrättavisade honom i en e-postkorrespondens som jag senare fick tillgång till. Denna korrespondens var en del av hundratals dokument som jag erhållit från universitetet efter en begäran enligt offentlighetsprincipen.
Lindquists tillrättavisning tydliggör att Jansons agerande inte var förenligt med de förväntningar som ställs på en medlem av en betygsnämnd. Detta stärker misstanken om att Janson inte handlade i enlighet med akademisk integritet, utan snarare drevs av andra motiv. Hans beteende under hela processen – från slutseminariet till disputationen och därefter – väcker allvarliga frågor om hans objektivitet och hans roll som bedömare av forskning.
Att dessa dokument nu är offentliga tack vare offentlighetsprincipen ger en möjlighet att belysa de brister och maktstrukturer som kan existera inom akademin. Det är en påminnelse om vikten av transparens och ansvarighet, särskilt när det gäller forskning som berör samhällsrelevant och potentiellt kontroversiella ämnen.
Här är ett utdrag ur betygsnämndens ordförandes tillrättavisande till Torsten Janson:
Låt den som skrivit en perfekt avhandling kasta första stenen!
(…) Jag skulle börja med att ta upp ideologiska, politiska och känslomässiga problem med avhandlingen. Detta ämne är i sig själv en bomb och skulle starta en debatt i sig själv.
Vad är det politiska laddade problemet, som jag ser saken? Den ena positionen är den i mina ögon felaktiga positionen. Den består kort i följande: Det förekommer en inställning från enskilda muslimer och enskilda icke-muslimer, att muslimsk ideologi ska undantas från att studeras och kritiseras, eftersom enskilda muslimer (i varierande grad) menar, att detta ställningstagande kommer från gudomliga regler. Det uttrycks i det fallet som att visa respekt för andras tro. Andra individer menar, att muslimer utsätts för stereotypiska angrepp genom kritik av ideologi och uppfattningar. Den som kritiserar muslimers ideologi eller behandlar sakrala muslimska texter kritiskt är rasist.
Den andra positionen i den laddade frågan är, att alla texter, oavsett hur heliga de uppfattas, måste kunna granskas och ifrågasättas helt utan gränser. Varje ideologisk ståndpunkt måste kunna granskas och kritiseras och inte minst sådan, som inte ställer sig bakom människors lika okränkbara värde – och alltså mot varje form av apartheid-resonemang för ras, kön, religion, sexualitet – yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati (där folket och inte Gud är suverän) är att betrakta som fientliga mot svensk grundlag och mot den Europeiska deklarationen för mänskliga rättigheter. Det får inte förekomma begränsningar av kritik mot sådana idéer. Förbud och begränsningar är i sig själv fientliga åtgärder mot svensk lag och mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Det är de två positionerna i den här laddade frågan. Tyvärr kan vi inte vara neutrala här. Det finns inget mellanläge. Tar du ställning, kommer det att kosta. Det visar Pauls upplevelse på UU, tror jag.
Nu till innehållet i avhandlingen och Torstens text:
Den etiska argumentationen som saknas i avhandlingen, om att folk blir uthängda, äger giltighet. För de, vilka kan räknas till offentliga personer, eftersom de erhållit eller kontrollerar och ansvarar för stora summor skattemedel i bidrag, är det tveksamt, om de kan räknas. Kritiken här är inte etisk i första hand utan snarare, om deras lögner eller trolöshet mot huvudmannaskap är relevanta för frågeställningen. Den stora etiska bristen är avsaknad av resonemang i den etiska frågan i avhandlingens inledning. Enstaka faktiska felaktigheter är allvarliga för drabbade.
Jag tror, att vi alla tre ser saken på ungefär samma sätt. Vad Torsten avser, som jag tolkar det, är att betona just en variation och en pluralism i de studerade leden. Förutsättningarna för hypotesen, att IFIS är en del, borde kompletteras med förutsättningarna för att IFIS inte är. Det är givet. Även om jag inte ser hur resultatet skulle kunna vara annorlunda – eftersom materialet och metoden är de möjliga och rimliga.
Emellertid är uttrycket ”utan en kontextualisering i förhållande till de samlade verksamheterna är det svårt att uppfatta IFiS som något annat än just en förlängning av ideologiska traditioner.” problematiskt. Skulle en kontextualisering, där enskilda medlemmar sticker ut och har en från MB helt avvikande inställning eller avfärdar ovanstående ideologi, visa, att endast styrelser och endast publikationer (med få individer) uttrycker ideologisk och organisatorisk anslutning till MB och att de, som gått med i politiska partier, uppenbarligen utan att dela partiernas värderingar, inte är representativa för föreningen? Skulle det påverka frågeställningens besvarande? Det är tveksamt. Jag misstänker, att det blir utanför den röda tråden. Egyptson skulle hur som helst ha kunnat referera till sådana kontextuella arbeten och kort kommentera i en fotnot. Det hade varit bättre.
”Saknas en tydlig … beskrivning av…” IFIS. Ja. Framställningen är förvirrande och svårläst. Samtidigt saknas inte beskrivning av IFIS. Den är, som Torsten skriver, otydlig. Det är en gradfråga. Skulle det avgöra arbetets slutsats. Nej, men det hade varit lättare att läsa.
Definitioner av begrepp och diskussion om dess tillämpbarhet. Jag håller med. I vissa fall är det emellertid mindre kontroversiellt. ”Enklav”, parallellsamhällen, ghetton, apartheidsysem talar alla per självklarhet inte om organisationer utan om sociala strukturer. Där är min tolkning inte som Torstens.
Uttrycket ”många av dessa är dessutom påtagligt värdemässigt ladddade” är ett olyckligt val. Det antyder för läsaren, att det totala antalet är fler än många, medan begreppen är totalt ett dussin till antalet. Uttrycket antyder, att mängden är större än den faktiskt är. Det hade jag också påpekat.
Och här ser vi då problemet med att gå ut i media. Torsten kritiserar avhandlingen, men genom denna kritik också mitt och Pauls ställningstagande i en fråga som är explosivt laddad. Ska jag gå in och ge replik, hamnar jag i en situation, där jag direkt tvingas kritisera Torstens tolkning. Det blir inte längre Egyptsons avhandling utan Torsten, som är föremål för kritiken. Det vill jag alltså inte, eftersom det antyder en splittring, som jag inte (och Torsten inte, eller Paul) uppfattade i nämndens arbete.
En annan sådan inte helt självklar fråga rör ”Ingen avhandling kan beröra eller uttömma all litteratur av relevans – det är givet. Men här finns hela vetenskapsfält av omedelbar vikt för ämnet som avhandlingen i princip inte befattar sig med.” Omedelbar vikt för ämnet, är det som rör frågeställningen och dess besvarande; den röda tråden i arbetet.
Tag exemplet da’wa. Om vi tolkar en möjlig betydelse som mission. Är det verkligen direkt relevant för ämnet, hur MB eller IFIS ägnar sig åt mission eller inte? Eller vad da’wa är för MB och IFIS? Eller forskningsfältet inom mission? Svaret är inte självklart och det gäller egentligen andra kontextuella resonemang, där avhandlingens avgränsningskrav kan anföras. Jag delar Torstens kritik i den meningen, att avhandlingen hade vunnit på, att inleda med en omfattande utvidgning i spretiga kortfattade riktningar för att visa på en medvetenhet hos författaren och att tydligare, tydligare kanske än vad som görs inom fältet MB-forskning generellt, förhålla sig till den här forskningens läge bland alla tänkbara ämnen och forskningsområden med relevans. Igen: vi vet alla tre, att det inte finns en avhandling, som tillfredsställer alla intresserade på denna punkt.
Liknande kritik kan anföras mot i ”hög grad handlar om inre och inåtriktade identitetsprocesser och omvandlingar”. Har detta verkligen betydelse för frågeställningen och dess besvarande?
”Men ideologisk reproduktion är inte den enda aspekten av idégemenskapers etablering i Europa och Sverige.” Nej, det är det naturligtvis inte, men efter frågeställningen är det just det, som är det relevanta. Ideologins koppling undersöks och jämförs. Ideologin är en rimlig avgränsning i undersökningen. Förstår en läsare, vad som avses med ”ideologisk
reproduktion”? Jag är osäker på det. Förstår de inte, blir det som den lärde, som trycker på bönderna sin uppfattning genom att vifta med latin. Jag tror inte, att läsaren förstår, vad du menar, men det låter fint.
”Taktisk-politiska processer…behöver kontextualiseras i förhållande till litteratur…” Ja, här brister arbetet. Det är inte, så att slutsatsen påverkas, men inte bara i frågan om deltagande i politiska partier utan också på andra punkter, skulle jag gärna se en diskussion om avvikande åsikter i forskning, där det finns.
Till sist
”…blir den politiska praktik och de ideologiska tendenser som arbetet beskriver otillräckligt analyserade och problematiserade.” Detta är kanske av utrymmessskäl i Torstens text, men kritiken blir svävande och här öppnar det för invändningar. Jag uppfattar det, som om Egyptson faktiskt övertygar med sin bevisning av ideologisk koppling. Han bevisar sin tes (och de existerande vetenskapliga bristerna är inte avgörande för detta). När det gäller de få namnen på politiskt aktiva i svenska partier, är en möjlig kritik, att de är just få. Kan det sägas vara representativt? Samtidigt är det alla Egyptson rimligen känner till. De är fler än tidigare forskning kan påvisa. Samtidigt går denna del, med personer som hängs ut i materialet att lyfta fram i kritiken. Den består i, att vi inte kan bevisa, att de, även om de är medlemmar, faktiskt alla till fullo ställer upp på alla ideologiska delar. Det är sannolikt att de gör det, på samma sätt som en medlem i ett nazistparti kan förväntas dela partiets ideologi. Bevisat är det inte. Det blir tendentiöst. Finns andra avhandlingar med samma bevisning av mer argumentativ karaktär? Svar ja.
”De ideologiska aspekterna framstår inte bara som förbundets primära utan allenarådande karakteristik”. Tja, här har vi igen frågeställningen. Studien fokuserar på organisation- ideologi-politisk praktik för att bevisa sambandet mellan MB och IFIS. Även om vi hittar t.ex. en bärplockarförening (som inte alls uttrycker någon koppling till MB i Egypten) eller en förening som hjälper hemlösa oavsett religiös tillhörighet inom IFIS, ändrar detta inte slutsatsen eller metodologisk eller teoretisk relevans för frågeställningens besvarande.
Går jag eller Paul i polemik finns det (som alltid) mycket att diskutera. Risken är att det blir personligt. Det göder de här dumheterna ytterligare. Vårt arbete är avslutat.
Allt gott!
Torkel Lindquist