Skandalen om El-Haj i Socialdemokratiska partiet var inte den första i sitt slag och kommer inte att vara den sista om partiet inte gör en granskning av sin relation med islamismen. Skandalen är ett logiskt resultat av det samarbete som jag avslöjade i två artikel i Göteborgsposten 2013, 2014. I artikeln avslöjade jag för första gången en överenskommelse mellan Sveriges Muslimska råd (SMR) och Broderskapsrörelsen. I överenskommelsen hade man planer på att ”2002 skulle bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst 5 län”. Samverkan avslutades denna gång med att SMR och dess frontfigur , Mahmoud Aldebe blev utesluten från samarbetet med socialdemokraterna. Infiltrationen fortsätter dock trots att jag publicerade en historisk sammanställning på arabiska, engelska och svenska i tre olika böcker. I avhandlingen ”Global politisk islam”, laddas ner gratis här, har jag dessutom dokumenterat denna samverkan med länkade dokument från officiella arkiv och arabiska källor.
Läs hur Muslimska Brödraskapet infiltrerade Socialdemokraterna (första gången):
17.3 Kollektiv samverkan och kollektiv entrism med Socialdemokraterna
17.3.1. Tvekan inför deltagande politiken
I maj, några månader före riksdagsvalet i Sverige 1994, publicerade Aldebe en artikel i tidskriften Salaam, i egenskap av ordförande för Sveriges muslimska råd (SMR). Det var ett öppet brev riktat till de politiska partierna som deltog i valet. I brevet beskrev han rådet som den starkaste paraplyorganisationen för islamiska organisationer i Sverige. Antalet muslimer hade enligt honom ökat så att det fanns mellan 250 000 och 300 000 muslimer i Sverige och mer än 100 000 av dem var svenska medborgare.[1] Det är en tredubbling under tre år jämfört med Centerpartiets motion som presenterades ovan. Faktum är att det inte finns någon officiell statistik i Sverige om religiös tillhörighet, så alla dessa siffror är gissningar, mer eller mindre välgrundade.
Enligt Aldebe representerar Sveriges muslimska råd (SMR) tre riksorganisationer. Förutom Förenade Islamiska föreningar i Sverige (FIFS) och Sveriges muslimska förbund (SMF) också Sveriges muslimska ungdomsförbund (SMuF) senare Sveriges unga muslimer (SUM). Antalet anslutna föreningar som räknades upp var följande: Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS) representerar 33 lokala föreningar med 30 000 medlemmar. Sveriges Muslimska Förbund (SMF) representerar 23 lokala föreningar med 45 000 medlemmar. Sveriges Muslimska Ungdomsförbund (SMuF) representerar 21 ungdomsföreningar med 3 500 ungdomar. Därtill kommer, enligt Aldebe, Stiftelsen Islamiska Informationsbyrån (Islamiska informationsföreningen, IIF) och dess 3 lokala avdelningar, samt hjälporganisationen Islamic Relief Sweden.[2] Brevet, alltså från 1994, påpekar att ”muslimer börjar bli medvetna om sina rättigheter i samhället och kräver att deras rättigheter skall respekteras”. Aldebe påpekar också att medlemmarna i SMR:s föreningar skulle rösta på det parti som är redo att förstå muslimernas situation och möta deras krav. Dessa krav sammanfattar Aldebe som:
Stöd för att bygga moskéer och muslimska kulturella center. Stödja rätten att få starta muslimska skolor. Att riksdagen fastställer en lag som ger muslimerna rätt till ledighet vid de två islamiska högtiderna, Eid al-fitr och Eid al-Adha [fastemånadens avslutning och anfadern Abrahams offer]. Två timmars ledighet vid fredagsbön mellan kl. 12-14 eller 13–15. Att muslimerna får dispens för halalslakt i Sverige. Att stödja muslimernas krav på egna begravningsplatser. Att hemspråksundervisning ska förbättras och skolutbildning ska vara kulturell och interkulturell. Att öka kunskap om muslimer och islam som religion och levnadssätt och att ha egna avdelningar i svenska partier.[3]
Kravlistan innehåller som synes såväl religiösa och kulturella som språkliga krav med mål att ”stärka islams ställning och bevara en muslimsk identitet”. Muslimer ska definieras som religiös minoritet med särskilda rättigheter. Samtliga dessa krav ingår som synes i målet att bygga och stärka den kulturella, islamiska enklaven. Här följer SMR också al-Qaradawis taktik att spela vågmästare med krav riktade till alla partier. I arbetarrörelsens arkiv kan man läsa ett annat brev från SMR till partiledaren, Ingvar Carlsson utan datum eller avsändare. [4] Informationen om muslimer i Sverige skiljer sig mellan detta brev och den tidigare artikeln i Salaam. I brevet till Carlsson uppskattas antalet muslimer i Sverige till 200 000, medan antalet i Salaam sades vara mellan 250 000 och 300 000. Muslimer med svenskt medborgarskap räknas i brevet till 75 000 medan de i Salaam uppgavs vara 100 000. Dessa skillnader, skrivna samma år, antyder att man inför statsministern kanske vill frisera de tidigare siffrorna, troligen uppfattade som överdrivna. Men tydligt är ändå osäkerheten i dessa, troligen endast uppskattade, siffror.
I brevet till Socialdemokraterna finns det emellertid politiska krav som inte förekom i det tidigare öppna brevet i Salaam 1994. Utöver kraven i Salaam tillkommer nu krav att skolor, daghem och fritidshem ska ta hänsyn till de muslimska barnens speciella behov. När det gäller muslimska bönetider vill SMR nu se en förhandling mellan muslimska organisationer och arbetsmarknadsparter för att försöka åstadkomma ett regelsystem på arbetsplatser och offentliga sammanhang som respekterar muslimernas religiösa sedvänjor, med tillägget, så länge de inte strider mot svenskt rättsmedvetande.Slöjan, som är en viktig symbol för Islamiska förbundet (IFiS) och dess nätverk, som vi såg, ska normaliseras. Man bör också öka informationen om Rikspolisstyrelsens beslut att tillåta att muslimska kvinnor att fotografera sig med sina ”religiösa dräkter” på passfoto. Även omskärelse på muslimska pojkar ska normaliseras genom att utföras via en muslimsk läkare. I brevet till Socialdemokraterna har också kraven ökat att tillgodose de grundläggande kulturella behoven hos muslimer i det svenska samhället. Det bör finnas bönelokaler på större arbetsplatser där det finns många muslimska anställda, och ett litet bönerum på de mindre arbetsplatserna. Liksom tidigare kräver man också rätt till ledighet vid första dagen av Eid al-fitr (fastebrytandets fest) samt de två första dagarna på Eid al-Adha (festen till minne av Abrahams offer). I frågan om halalslakt kräver man att genom märkning kunna undvika fläskprodukter i sammansatta livsmedel. I frågan om kunskap om muslimer och islam kom nu tydligare krav på att direktiv borde ges till skolorna om en översyn av svenska läroböcker med hänseende på vad som står om islam och muslimer.[5]
När man läser de två breven kommer man till slutsatsen att Sveriges muslimska råd (SMR) har haft som målsättning att genom dialog vilja påverka lagstiftningen, och i gengäld kunna erbjuda muslimernas röster vid valen, allt enligt al-Qaradawis och FIOE:s direktiv (se kapitel 16). De skillnader i kravlistan som kommer till synes antyder dock att dessa två versioner inte är tillkomna genom ett gemensamt beslut via en demokratisk process utan mer vara beroende på den person som har skrivit dem, kanske i enlighet med den organisationskultur av toppstyrning som vi såg är vanlig inom det transnationella Brödraskapets organisationsvärld. Det kan vara viktigt att påminna sig att antalet aktiva ledargestalter i det islamiska nätverket av organisationer inte är så stort, snarast en liten klick av aktivister, som jag redovisade i Del II (se del II)
Partiet skickade i sin tur brevet vidare till Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (SKSF), allmänt kallat Broderskapsrörelsen (efter 2011 med namnet Tro och solidaritet). Avsikten var att utreda frågan och fatta lämpliga beslut baserat på deras särskilda erfarenhet av religiösa frågor och deras arbete med att integrera kristna troende i det sedan gammalt sekulära partiet.[6] Socialdemokratiska partiet svarade officiellt på SMR:s krav i ett brev undertecknat av Leif Blomberg (tidigare LO-ordförande) nu ansvarig för integrationsfrågor i partiet och senare integrationsminister. Brevet är daterat 15 juni 1994. När det gäller kraven om byggandet av moskéer betonade partiet att muslimer borde få samma stöd och uppmuntran från lokala myndigheter som kristna och andra föreningar som vill bygga mötesplatser. När det gällde de statligt subventionerade privata skolorna förklarade han att Socialdemokraterna skulle behålla de ändringar som infördes i skollagen av den tidigare borgerliga regeringen och att de inte skulle ta bort förälderns rätt att välja skola. Denna sak var dock omdiskuterad i partiet. Vissa sekulära socialdemokrater ville avskaffa religiösa skolor helt och hållet, medan även Broderskapsrörelsen motsatte sig vissa kristna skolor, till exempel de som drevs av den fundamentalistiska Livets Ord. När det gäller kravet på lagstiftning om muslimska helgdagar och arbetspaus för bön, kommenterade Leif Blomberg att förslaget inte var realistiskt. Det vore bättre att detta förhandlades på arbetsplatserna. I ärendet Halal-slakt, påpekade Blomberg att djurskyddslagen skyddar djur från övergrepp och lidande, men tillade att undantag kan övervägas. Han betonade också i sitt brev att Socialdemokraterna önskade förbättra modersmålsundervisningen och man inom partiet ansåg att främlingsfientlighet beror på okunnighet och att en bättre förståelse för andra skulle vara ett sätt att eliminera främlingsfientligheten. Blomberg avslutade brevet med hopp om att fortsätta dialogen mellan Socialdemokraterna och SMR.[7]
Vi kan se att SMR:s argumentation baseras på värden som integration, kamp mot främlingsfientligheten och den multikulturalistiska principen om bevarandet och förstärkandet av en religiös minoritets kulturella identitet.
Sveriges muslimska råd (SMR vilade inte på lagrarna. Samma dag, 15 juni 1994, skickade den ”politiska kommittén” inom SMR ett nytt brev till Socialdemokraternas partiledare, Ingvar Carlsson. De informerade honom om att förhandlingar nu hade inletts med två av partiets ledande personer, Ola Johansson, sekreterare för Broderskapsrörelsen, och den integrationsansvarige Leif Blomberg. Förhandlingarna handlade om att ”muslimer” skulle bli instruerade av sina imamer att rösta på Socialdemokraterna i kommande val för att stödja partiet i dess strävan att bygga ett multikulturellt samhälle på ett nytt sätt. I detta brev skriver man:
Vår politiska kommitté har haft bra dialog med andra partier men beslutet var att stödja Socialdemokraterna. Vi anser att Socialdemokraterna måste ha egen majoritet för att kunna driva egen program och politik utan stöd av någon liten parti som spelar vågmästare. Det gläder oss att meddela Er, herre Carlsson att våra företrädare i alla lokala föreningar i Sverige har redan meddelat sina medlemmar, SMR:s beslut att ge sina röster till Socialdemokraterna den 18 september. Våra religiösa ledare har uppmanat alla deltagare i Fredagsbön att gå till vallokalerna den 18 september och rösta, de har meddelat att det inte finns något som hindrar muslimerna från att ge sina röster till Socialdemokraterna som i tal och skrift försvarar de svaga i samhället. Vi anser att Sverige måste fungera på ett nytt sätt. Vi vill ha Sverige som tar mångfalden till vara, som bygger på människors olikheter, integrerar invandrare med värdighet och respekterar rätten att kunna vara svensk på nya och annorlunda sätt. Vi vill ha interkulturellt samhälle. Vi vill med full respekt för vår tro känna oss välkomna i Sverige. Vår politiska kommitté har givit muslimerna klartecken att söka medlemskap i Socialdemokraterna, och det innebär att Socialdemokraterna kommer att få ökat medlemskap inom kort. Vi vill diskutera detta med Er i framtiden. Med förhoppning om en fortsatt dialog och samarbete mellan Sveriges Muslimska Råd och dess lokala Föreningarna och Socialdemokraterna.[8]
Jag har inte funnit några belägg för att man hade haft kontakter med andra partier inför valet 1994, men det finns ju ingen anledning att tro att de inte hade ägt rum eftersom man tidigare hade samverkat med Centerpartiet. Men tydligen hade SMR kommit fram till att det var mest förmånligt att nu söka samarbete med det största partiet, som dessutom var segertippat inför höstens val. Det avgörande är att man vill få Socialdemokratin att verka för det multikulturella samhället, att ”Sverige måste fungera på ett nytt sätt” där muslimer ”med full respekt för vår tro” ska kunna känna sig välkomna. Sveriges muslimska råd (SMR) lovar i gengäld att de genom sina imamer ska kunna erbjuda ett stort antal röster som kan säkra Socialdemokraternas valseger. Detta är ju helt i enlighet med al-Qaradawis och FIOE:s direktiv (se kapitel 16). Vi ska nedan se att denna tradition, att lova att imamer kan leverera muslimers röster, återkommer i senare politiska händelser (se kapitel 17.4.1). Detta brev från den politiska kommittén inom SMR var undertecknat (återigen) av Mahmoud Aldebe, i egenskap av ordförande för Sveriges muslimska råd (SMR), den politiska kommittén samt ordförande för Sveriges Muslimska Förbund (SMF). Det var också undertecknat av Mostafa Kharraki, i egenskap av ordförande för Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS); Haytham Rahmeh, imam från Islamiska Förbundet och medlem av rådet; Mustafa Tümtürk, i egenskap av rådets konsult; Farhad Uddin Ahmed, som representant för Islamiska Förbundet i Stockholm (IFS) och generalsekreterare för Sveriges muslimska förbund (SMF); Ahmed Ghanem, som representant för Islamiska Informationsbyrån samt Ashraf El Khabiry, med ansvar för SMR:s sociala kommitté. Alla dessa är vid det här laget kända namn inom det organisatoriska nätverket. De tillhör alla grundargenerationen och ledningen för Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), med undantag Mustafa Tümtürk med turkisk ursprung som var den ansvarige vid Centerpartiets konferens 1991 där ledningen för det turkiska Millî Görüş var inbjuden. Efter den socialdemokratiska framgången i riksdagsvalet 1994 skickade Mahmoud Aldebe, i egenskap av ordförande för SMR och SMR:s politiska kommitté, gratulationer till Broderskapsrörelsens sekreterare Ola Johansson. Han skrev:
Vi hoppas på bra samarbete och samverkan i framtiden. Vi vill uppmärksamma Er att 90% av muslimerna har röstat på Socialdemokraterna. Vi har gått genom materialet kring religionsfrihet och integration och vi tycker att det är mycket bra. Snart får Ni skriftligt svar från vår Sociala kommitté. Vi är beredda att träffa Er för att ha samtal kring ämnet.[9]
Det är naturligtvis tveksamt om Aldebe kan veta något om hur stor andel av ”muslimerna” (hur nu dessa definieras) som hade röstat på Socialdemokraterna, men politiskt sett är budskapet tydligt. SMR är en del av den socialdemokratiska valsegern och det är dags att börja förhandla konkret om religionsfriheten och integrationen, det vill säga hur Sverige ska ”fungera på ett nytt sätt”, för att anknyta till formuleringen i det tidigare brevet före valet. Man utber sig om en träff som troligen blev av, eftersom det finns en hel del uppgifter i Arbetarrörelsens arkiv som beskriver ett långvarigt samtal rörande samarbeten på flera områden. Tyvärr finns det inget protokoll bevarat från detta möte.
17.3.2 Politisk integration i Socialdemokraterna genom Broderskapsrörelsen (Tro och solidaritet)
Som ett utflöde ur denna 1994 inledda samverkan bildades en projektgrupp. Företrädare från Broderskapsrörelsen var Ola Johansson, rörelsens sekreterare, Krister Gustafsson, ansvarig för internationella relationer och Per Axel Sahlberg, ordförande för International League of Socialists. Från det islamiska nätverkets sida kom Ahmed Ghanem, Mostafa Kharraki och Mahmoud Aldebe från SMR. Dessa tre var som vi läst ovan (kapitel 6 och 8) med vid grundandet av Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS). Samma år 1994 den 3 november lade Krister Gustafsson, ansvarig för Broderskapsrörelsen internationella relationer, fram en rapport som skisserade flera scenarier för att integrera ”muslimer” i partiet.[10] Gemensamma förfrågningar lämnades in för igångsättandet av gemensamma projekt mellan olika statliga departement, Sveriges muslimska råd (SMR) och Socialdemokraterna för att aktivera samarbetet. Ahmed Ghanem blev anställd på Broderskapsrörelsens tillika Socialdemokraternas partihuvudkontor under ett år för att arbeta med dessa gemensamma projekt. I samarbete med Brunnsviks kursgård 1997 deltog 36 medlemmar från islamiska organisationer i grundutbildningen i ledarskap och sociala frågor; liknande den utbildning som Centerpartiet hade organiserat fem år tidigare. En liknande utbildning organiserades nu också för muslimska kvinnor i samarbete med muslimska kvinnoföreningar och Lidingögymnasiet.[11]
Det kan tilläggas att termen ”muslimer” används oproblematiskt i Krister Gustafssons rapport, utan närmare definition, liksom i Brödraskapets politiska retorik i övrigt. Det blir en typisk term i det politiska språket, ett odefinierat politiskt ord som alla kan samlas kring, men som egentligen rymmer flera olika associationsvärldar beroende på betraktaren. Termen har också, troligen, en mycket låg nivå av gemensamt faktainnehåll, den största skillnaden empiriskt sett är troligen den mellan referenserna ”troende muslimer” respektive ”invandrare från muslimska länder”, varav de flesta inte är särskilt religiösa eller rent av inte intresserade av islam.
I det följande samarbetet mellan Socialdemokratin och de islamiska organisationerna ingick fyra gemensamma konferenser.[12]På folkhögskolan Brunnsvik höll man en första konferens 1996. Deltagarna var bland annat den svenska folkhögskolläraren Christer Hedin (sedermera författare till flera böcker om islam) och ledaren för Muslimska Brödraskapet i Tunisien, Rachid Ghannouchi. Den andra konferensen hölls också på Brunnsvik året efter. Bland deltagarna var Ibrahim al-Marzouqi från Muslimska Brödraskapet i Arabemiraten och Ahmed Al-Rawi, ordförande för Federation of Islamic Organisation in Europe (FIOE). Året därpå arrangerades ett seminarium på Brunnsvik som beskrevs som ett internt möte där man diskuterade frågor om integration och politiskt engagemang. Den fjärde konferensen hölls 1998 på Kursgården Nässlingen, där muslimernas politiska deltagande i Socialdemokraterna diskuterades. Utöver relationerna med gästerna på de gemensamma konferenserna med flera ledare för det transnationella Muslimska brödraskapet, kontaktade Broderskapsrörelsens dialogkommitté ”Representanten för Muslimska Brödraskapet i väst”, Kamal Helbawy. Detta gjordes via ett brev från den ansvarige för internationella relationer, Krister Gustafsson, den 12 september 1996.[13] Det ska tilläggas att den nämnde Kamal Helbawy förutom sin internationella roll också hade en hög ställning inom Muslimska brödraskapet i Egypten och en osannolikt betydelsefull karriär inom Brödraskapets transnationella nätverk, vilket gör honom till en av de mest inflytelserika bröderna under den tiden (se kapitel 4.1).
Integration av ”muslimer” i det Socialdemokratiska partiet var ett viktigt ämne under denna tid. Det var Broderskapsrörelsen och des sekreterare Ola Johansson som hade den avgörande rollen. I Arbetarrörelsens arkiv finner man många brev till kända namn i partiets ledning där de informeras om samtalen och olika sätt att samarbeta med ”muslimer”. Seniora representanter för partiet inbjöds vid olika tillfällen till olika möten, samtal och konferenser som hölls av SMR. Broderskapsrörelsens sekreterare Ola Johansson beskrev dialogen som en ”universell mission” för att integrera muslimer i Socialdemokraterna och i det svenska demokratiska samhället. Som synes drevs Broderskaparna verkligen av sin multikulturella vision och såg sig tydligen som spjutspets i det multikulturella integrationsarbetet. Syftet var inte bara att övertyga tveksamma socialdemokrater utan syftet var också att genom dialog kunna ändra ”muslimernas” uppfattningar (vilka nu de kunde tänkas vara, och i vilken riktning), och dessutom kunna påverka den politiska och den ideologiska processen i den muslimska världen, troligen avser man i demokratisk eller åtminstone moderniserande riktning. Ola Johansson uttryckte samma (troligen) demokratiska eller moderniserande målsättningar och förhoppningar i ett brev till dåvarande socialministern Margot Wallström. Han beskriver där en genomförd konferens som han varit bjuden till i Stockholm där nästan 2000 ”muslimer” hade lyssnat på gästerna som hade diskuterat situationen i Sverige. Johansson undrade om det skulle vara möjligt för Margot Wallström att delta på nästa konferens, och skriver entusiastiskt:
Hur vi här och i Europa möter muslimerna som grupp får också återverkningar på idéutvecklingen i de muslimska länderna. Det är i dialog och kulturmöten och ofta ur en minoritetssituation, som idé- och värdesystem förändras. Nu planerar man för konferensen den kommande julen. Jag har lovat att undersöka om någon från regeringen – och i första hand du – kan delta.[14]
Brevet och tankegodset hos Broderskapsrörelsen är påverkat av det fjärde perspektivet på religionsdialog, det mest avancerade, som ska leda till synkretism, det vill säga att människor utbyter tankar och ändrar sitt tänkande. Ola Johansson skrev också ett brev till dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, daterat den 16 juni 1997, där hon ombads att delta i djupgående samtal med ”muslimer” om religion, samhälle och politisk integration.[15] I ett brev till statsminister Göran Persson skriver han också att ett möte kommer att hållas för att utvärdera arbetet med brandkatastrofen på diskoteket vid Backaplan i Göteborg, där dussintals unga invandrare dog, och hur man går vidare med dessa möten. Han undrade om statsministern kunde delta i detta möte.[16] Sekreteraren för Broderskapsrörelsen (senare efter namnbyte 2011, Tro och Solidaritet) skickade också andra liknande brev till ministrarna Mona Sahlin, Ulrika Messing och Leif Blomberg.
Som synes var det ett ganska litet urval av organisationer och personer som kom att utgöra den islamiska sidan i det offentliga Sveriges samverkan med ”muslimerna”. Med tanke på de islamiska organisationer som bjöds in, och det ledande persongalleriet, betyder dessa möten i praktiken att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och dess nätverk av organisationer och personer framstår som den legitima aktören och samtalspartnern, med direkta kontakter med den socialdemokratiska regeringen. Genom Broderskapsrörelsen och dess sekreterare Ola Johanssons insatser kan man säga att denna process, där ju även Centerpartiet hade spelat en vägröjande roll, var avslutad och institutionaliserad runt 1997–1998. Man kan tillägga att Stora moskén på Södermalm i Stockholm, som ägs och förvaltas av Islamiska förbundet (IFiS) stod klar och invigdes just i denna tid, år 2000, vilket symboliskt kom att illustrera Islamiska förbundets ställning i det offentliga Sverige.
17.3.3 Valallians med Socialdemokraterna
Den tidigare nämnda konferensen på Nässlingen fungerade som förberedelse inför riksdagsvalet 1998. Deltagarna från Sveriges Muslimska Råd var: Abdirizak Waberi, Helena Benaouda, Ahmed Ghanem, Khodr Ali, Mahmoud Aldebe, Farhad Uddin Ahmed, Chakib Benmakhlouf, Khemais Bassoumi, Mostafa Kharraki.[17] Som synes är de samtliga toppnamn från den ”inre cirkeln” (kapitel 8.1), återkommande namn som grundare eller ordföranden i nätverkets organisationer. Efter konferensen hölls möten och konferenser i 15 olika städer där följande personer deltog: Ahmed Ghanem, Mostafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Mahmoud Aldebe, Farhad Uddin Ahmed, Mustafa Tümtürk, Mats Hulth, Pierre Schori, Håkan Linnarsson och Bengt Ingvarsson.[18] Det framgår av dessa listor att ledarna för Islamiska förbundet (IFiS) och dess nätverk kunde träffa och samarbeta med ledande personer på högsta nivå inom Socialdemokratin.
Inför valet 1998 skedde en korrespondens i Socialdemokratiska partiet angående muslimers deltagande på partiets vallistor. Brevväxlingen ägde rum mellan Ingela Thalén, partisekreterare och några framträdande personer. Dessa var Mahmoud Aldebe i sin egenskap som representant för SMR:s islamiska ”politiska kommitté”. Ingela Thalén beskrev honom som ”partivän”, vilket inom partiet betyder socialdemokratisk partimedlem. De övriga var Ola Johansson och Per Axel Sahlberg från Broderskapsrörelsen. Syftet var att muslimska kandidater från Sveriges muslimska råd ska få partiets förtroende i Stockholm stad, Stockholms län, Göteborg, Gävleborg, Uppsala och Östergötland.[19]
Men nomineringarna till dessa Socialdemokratins listor dröjde tydligen eller var ofullständiga. Den 3 november 1998 skrev Lena Tiihonen, administratör vid Stockholms arbetarkommun, till Ola Johansson, Broderskapsrörelsens sekreterare:
Vi har fått era nomineringar till nämnder och styrelser. När det gäller nedanstående namn kan vi inte finna att de är medlemmar hos Stockholms Arbetarkommun. Kan du vara snäll och meddela oss deras medlemsnummer eller om vi ska stryka nomineringen till Helene Benaouda, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi, Kherenddine Khachlouf, Mensi Chokri, Ibrahim Mustafa, Abdallah Saleh, Najoua Tlili, Gösel Ûk.
Det är lite bråttom så vi är tacksamma för ett snabbt svar.[20]
Det visar sig alltså att Broderskapsrörelsen var mycket angelägen om att integrera representanter för Sveriges muslimska råd (SMR) i partiet, även om de inte hade någon tidigare aktivitet i partiet och tydligen utan att undersöka om de ens var medlemmar i partiet eller inte. Tittar man på namnlistan finner man att den till största delen består av samma gamla toppnamn som redan har förekommit ovan, grundare och ledningspersoner inom Islamiska förbundet (IFiS) och dess organisatoriska nätverk[21] Aldebe berättar om denna samverkan med Socialdemokratin inför valet 1998 i den danska arabiskspråkiga webbtidningen Akhbar 2010. Han påpekade att den politiska avdelningen för Sveriges muslimska råd (SMR), det politiskt inriktade Politisk Islamisk Samling (PIS), hade bildats för att fungera som politiskt språkrör i valkampanjen (kapitel7.3.2 ovan). Samarbetet med PIS hade varit värdefullt eftersom PIS hade lanserat ”en stor kampanj som täcker alla delar av Sverige för att uppmana människor att delta politiskt”, vilket troligen ska utläsas som att de hade uppmanat invandrare att rösta på Socialdemokraterna. Och Aldebe påpekar att i gengäld har socialisterna gett många löften om att underlätta integrationen av muslimer och nominerat flera av dem på partilistorna.[22] Vi ser den ”europeiska strategin” med sin idé om deltagande i politiken (enligt kapitel 16.6 och 17.1) i detaljerad tillämpning.
Resultatet av detta samarbete har flera aspekter. Det blev inte så att någon av de islamiska toppnamnen direkt fick några höga politiska uppdrag, det skulle dröja cirka tio år innan det blev av. Men samarbetet var säkert ändå till ömsesidig nytta. Broderskapsrörelsen fick stärka sin ställning i socialdemokratiska partiet, kan man tänka sig, där de sedan tidigare betraktades med viss nedlåtande fördragsamhet som en sidoföreteelse. De fick genom samarbetet med ”muslimerna” ett nytt uppdrag och en ny vision, att som multikulturell spjutspets inkludera invandrare med muslimsk bakgrund i partiet. Islamiska förbundet (IFiS) och dess organisatoriska nätverk, å sin sida, som tidigare hade både definierat sig som och definierats som utanförstående, och tagit avstånd från politiskt deltagande, hade plötsligt ryckt in på den politiska arenan och utsetts till det offentliga, politiska Sveriges politiska samtals- och samverkanspartner.
17.3.4 Framtidsplaner
Efter valet och vid Broderskapsrörelsens nationella konferens 1999 enades man om de praktiska målen för samarbetet med Sveriges muslimska råd (SMR). Enligt rapport nr 4/99, Delaktighet, identitet & integration skriven av en gemensam projektgrupp inom Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd, som lämnades in till och godkändes av Broderskapsrörelsens förbundskongress i Örebro 1999, var målen för denna politiska samverkan tydliga:
Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på:
* 15 kommunala fullmäktigelistor,
* 5 landstingslistor och på
* riksdagslistorna i minst 5 län.
* SAP skall ha 2000 muslimska medlemmar och
* 300 skall ha fått en politisk grundutbildning.[23]
Rapporten redogjorde också för andra gemensamma mål. SMR och Broderskapsrörelsen skulle arbeta aktivt för att uppmuntra muslimer att arbeta i partiets kommittéer och statliga institutioner. Målet skulle uppnås genom möten hösten 1999 i samarbete med medlemmarna i SMR, chefer för fackföreningar i Socialdemokraterna och/eller en personlig representant från dem, en medlem av broderskapsrörelsen och/eller en riksdagsledamot. Det skulle också finnas en särskild kommitté för kvinnor. Rapporten diskuterade också bildandet av kommittéer för integration av muslimer, centralt, regionalt och lokalt, åtminstone före utgången av 2002. I dessa kommittéer ingick företrädare för S, Broderskapsrörelsen, S-kvinnor, SSU och LO. Broderskapsrörelsen lovade i sin tur att intensifiera arbetet med politiska frågor som integration, arbetslivsfrågor, islamiska skolor, förskolor och avtal på arbetsplatser angående fredagsböner samt lagstiftning eller avtal om muslimska helgdagar, utbildning av imamer och frågor rörande halalslakt. Krav som vi känner igen från brevet inför valet 1994, samt från al-Qaradawis och FIOE:s strategi för Europa.
I gengäld skulle Socialdemokraterna få 2 000 muslimska nya medlemmar och 300 av dem skulle ha genomgått politisk grundutbildning år 2002. Det finns inga bevis för att detta skedde. Tvärtom fortsatte antalet medlemmar i Broderskapsrörelsen att minska. Man hade kanske tänkt sig en ökning, och då av ”muslimer”, efter det lyckade samarbetet. Antalet medlemmar i förbundet i början av samarbetet år 1994 var 5 059 och fortsatte att minska tills det nådde 3 258 år 2006. Broderskapsrörelsen tycks ha grundläggande problem med detta. Inte heller namnbytet 2011 till Tro och solidaritet, och den tydligare betonade islamiska profilen, med Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa som affischnamn, ledde till någon medlemsökning. Året 2010 var antalet medlemmar i förbundet 2 773 och när det nya samarbetet inleddes 2011 efter namnbytet var antalets medlemmar 2 795. Året därpå fortsatte minskningen till 2 635. När Omar Mustafa tillsammans med andra ”muslimer” hade lämnat förbundet 2013 sjönk medlemstalet till 2 513.[24]
Representanterna för Sveriges muslimska råd (SMR) kommenterade med glädje Broderskapsrörelsens rapport 4/99 ”Delaktighet, identitet & integration”. De var särskilt positiva till de officiella förbindelserna med Socialdemokratin som hade upprättats under projektperioden samt tankarna om att utveckla förhållandet inför framtiden. I rapporten framgår också att en muslimsk medlem i kommittén, Ahmed Ghanem, hade fått utbildning av Broderskapsrörelsen vid Socialdemokraternas partihögkvarter. Rapporten undertecknades från det islamiska nätverkets sida av Mostafa Kharraki, ordförande för SMR, Mahmoud Aldebe vice ordförande för SMR samt Ahmed Ghanem, ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige, vilken i rapporten presenterade sig som projektledare. Genom att vara representanter för Sveriges muslimska råd (SMR), som är en av mottagarna för ekonomiskt stöd till trossamfund efter år 2000, kunde deras organisatoriskt viktigare roller i Islamiska förbundet (IFiS) döljas, eller åtminstone inte vara synligt.[25]
De gemensamma målen i denna rapport beskrevs som ett avtal av Mahmoud Aldebe när han redogjorde för saken i en artikel 2013 i den arabiska webbtidningen Al Noor. I artikeln kritiserade han Broderskapsrörelsen för att inte ha uppfyllt sina löften. Han skriver:
Men till historien säger jag att vi inte fick något från vårt samarbete med Socialdemokraterna eller det kristna blocket i partiet [Broderskapsrörelsen] som förnekade sina löften och övergav avtalet om samarbete med muslimer.[26]
2014 förnekade Broderskapsrörelsens ordförande, Peter Weiderud, och Mohamed Kharraki, talesman för Islamiska Förbundet (son till Mostafa Kharraki) att det fanns något avtal mellan de två organisationerna.[27] Mahmoud Aldebe betonade dock i ett personligt mejl med kopia till Peter Weiderud att detta avtal finns och att det ingår i konferensresolution 4/99. Jag bad ordföranden för Broderskapsrörelsen genom en debattartikel i Göteborgsposten att kommentera innehållet i denna överenskommelse.[28] Han svarade i en replik i samma tidning med rubriken ”Vi har aldrig haft ”hemliga avtal” med islamister i Sverige.“ Hans replik är enligt min mening tvetydig. Det framgår nämligen inte om han menar att avtalet inte var hemligt, eller om det inte var ett avtal utan mer en löst formulerad överenskommelse, eller om det aldrig funnits någon överenskommelse alls. Som synes var det en genomarbetad överenskommelse och detaljerad handlingsplan, dokumenterad i en rapport som antogs på Broderskapsrörelsens kongress 1999.[29]
Det är värt att nämna att de tre medlemmarna som undertecknade den gemensamma rapporten Delaktighet, identitet & integration nämns som officiella grundare av Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) enligt förbundets register på Skatteverket (se kapitel 6.1 och 8.1). Det säger något om den lilla ”inre cirkeln” av toppnamn som dominerar nätverket i Sverige, men också deras hierarkiska struktur eftersom de främsta alltid är med när något viktigt händer (som när Islamiska förbundets ordförande Abdirizak Waberi blev riksdagsman för Moderaterna eller nästa ordförande Omar Mustafa fick en plats i Socialdemokratins partistyrelse). Det betyder att de muslimer som Broderskapsrörelsen samverkade med 1998 i praktiken var kärnan i Islamiska förbundets (IFiS) ”inre cirkel”. I Del II Organisation och Del III Ideologi framgick att man på goda grunder kan betrakta IFiS som en del av det globala Muslimska brödraskapet. Men i samarbetet med Broderskapsrörelsen framställer sig dessa toppnamn från IFiS som representanter för det mer harmlösa, religiöst orienterade Sveriges muslimska råd (SMR). SMR består ju av ”allians mellan religiösa trossamfund” inför svenska myndigheter, särskilt på bidragslistan hos Myndigheten för stöd till trossamfund (se kapitel 7.3.1).
Särskilt intressant är att Islamiska förbundet (IFiS) inte förekommer på denna lista som mottagare av stöd som trossamfund. Anledningen är ganska rimlig, att IFiS helt enkelt inte är något religiöst trossamfund. Det är också rimligt att man vill hålla sig i bakgrunden i detta samarbete för att inte väcka onödigt ont blod, eftersom man redan är utpekad som islamistisk organisation med kontakter med Muslimska brödraskapet (redan i Svanberg & Westerlund 1999, se kapitel 1.4.2). Eftersom organisationer inom IFiS:s nätverk (kapitel 7.1) står som medlemsförbund inom SMR via (FIFS) (kapitel 7.3.1) är det rimligen så att den ”inre cirkeln” av ledande personer med styrelseuppdrag direkt eller indirekt får en viss del av det gemensamt tilldelade ekonomiska bidraget. Det är dock ekonomiska uppgifter som inte finns angivna någonstans i mitt material. På den här punkten, särskilt, gäller vad Carrie Rosefsky Wickham skriver om Egypten om ”how little we know about its internal operations”.[30] (Se kapitel 2.6.)
17.3.5 Socialdemokraterna och Halalslakten
Efter Socialdemokraternas valframgång 1994, och bildandet av den nya regeringen, skrev Broderskapsrörelsens (SKSF) sekreterare, religionsvetaren Ola Johansson, två brev, till jordbruksminister Margareta Winberg och integrationsminister Leif Blomberg. Han hänvisade till samtalen med representanter för SMR före valet med en uppmaning till den nya regeringen att överväga undantagen i samband med halalslakt. Han presenterade slaktfrågan som ett vallöfte till en religiös minoritet och betonade att man måste hitta en lösning som tar hänsyn till religiösa regler, minoriteters rättigheter, religiös frihet och djurens rättigheter. Han hänvisade också till ett tidigare förslag från judiska medborgare och påpekade att det finns en vilja från den judisk-islamiska sidan att studera anestesi av djur för att utföra religiösa slaktritualer i enlighet med seder och traditioner. Johansson kräver av den nya regeringen att snabbt inleda nya utredningar som bör väga religiösa aspekterna mot djurskydd.[31] Kraven på halalslakt som ställdes redan vid det första brevet till Socialdemokratierna, innebär att slakten skedde under närvaro av en imam som utför religiösa riter. Certifikaten utfärdade av imamer, att slakten skedde enligt islam, genererar stora inkomster. Den första institutionen som utfärdade certifikat är Halalcertiferingen AB grundades av Islamguiden,[32] som fick hederspriset 2009 av Studieförbundet Ibn Rushd, med ett certifikat undertecknat av Othman Al-Tawalbeh, vik. rektor i studieförbundet, och Temmam Asbai, den dåvarande ordföranden för Islamiska förbundet.[33]
17.3.6 Upprättandet av en islamisk infrastruktur dominerad av IFiS
Ett annat område som samverkan med Broderskapsrörelsen var upprättandet av en infrastruktur för Islamiska förbundet (IFiS) och dess institutioner såsom deras moskéer och skolor. Broderskapsrörelsen tog ansvar för att hjälpa bröderna och dess medlemsorganisation med att bygga moskéer och att få tillstånd att upprätta islamiska skolor. I rörelsens arkiv finns det flera brev från rörelsens sekreterare i syfte att hjälpa Sveriges muslimska råd (SMR) med ansökningar. Omedelbart efter valet 1998 skickade tex Mahmoud Aldebe en begäran till fastighetskontoret i Stockholm. En kopia gick till broderskapsrörelsens Ola Johansson. Han ber nu om hjälp, när det gäller hyra av en skolbyggnad till Sveriges Islamiska Skolor (SIS).[34] I ett memorandum som undertecknades under ett lunchmöte mellan den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens representant och SMR den 26 augusti 1998 tog man upp islamiska skolan i Göteborg. Islamiska Förbundet beslutade att inrätta en islamisk skola i Angered (Römosseskolan). Kommunen skulle besluta om skoltillstånd den 23 september samma år. Dialogteamet i Broderskapsrörelsen indikerade att Håkan Linnarsson, styrelseledamot i Broderskapsrörelsen, var bland dem som skulle fatta beslutet och för det hade han kontaktats.[35]
Ett annat viktigt ärende var när arbetet med Stockholms moské pågick och Stockholms stadsbyggnadsråd, Monica Andersson, svarade på ett brev från Johansson att hon delade hans åsikt.[36] Som tack för stödet sände SMR en inbjudan till Broderskapsrörelsen att delta i signeringsceremonin när Islamiska Förbundet skulle underteckna köpekontraktet av det gamla elverket på Medborgarplatsen, som ägdes av Stockholms stad.[37] Från brevkorrespondensen i Arbetarrörelsearkivet kan jag dra slutsatsen att det hade varit omöjligt för Islamiska förbundet (IFiS) att få möjligheten att skapa den ekonomiska maktbas den har haft utan stöd från Broderskapsrörelsen som dess allierade och vägröjare in i socialdemokratin och det offentliga Sverige.
17.3.7 Försvar av IFiS:s medlemmar
Broderskapsrörelsen spelade en framträdande roll i att försvara ledarna för Islamiska Förbundet när de ideologiskt hade kritiserats i svenska medier i debatten. Ett exempel kan man hitta i Arbetarrörelsens arkiv. När Mahmoud Aldebe deltog i den tidigare nämnda radiointervjun, 1999 och uttryckte sitt stöd för sharia gällande arv och skilsmässa, skickade rörelsens sekreterare Ola Johansson och Mostafa Kharraki, ordförande för SMR vid den tiden, ett brev till både statsminister Göran Persson och Sveriges Radio. De anklagade Sveriges Radios programledare, producenten för programmet och Nalin Pekgul, för integritetskränkning. De försvarade också Mahmoud Aldebe. De argumenterade att även om Aldebe var vice ordförande i Sveriges Muslimska Råd (SMR) var hans medverkan i radioprogrammet dock personligt och inte som representant för nämnda paraplyorganisation. SMR hade överhuvudtaget inte diskuterat frågan om förändrad lagstiftningutan Aldebe har bara på direkt fråga redogjort för vad som står i Koranen.[38] Brevet innehåller, förutom i sin apologetiska ton, både en motsägelse och en osanning. Aldebe hade några månader före inspelningen, i tidskriften Salaam 1998, som ordförande för SMR, i ett öppet brev till de politiska partierna just i sin egenskap som ordförande, krävt särlagstiftning i dessa frågor. Därtill kommer att Ola Johansson hade intervjuats i samma nummer, han kände alltså väl till att Aldebe hade framfört detta som sin organisations åsikter och att det inte bara var ett personligt tyckande. Det är också anmärkningsvärt att Kharraki skriver att SMR inte hade diskuterat frågan när SMR:s stadgar har som ett av sina mål att muslimer ska leva efter Koranen och sunnah. Formuleringarna i detta brev, med ordföranden i SMR Mostafa Kharraki som ordförande,[39] kan bara förklaras av att bröderna ansåg att en konflikt med socialdemokratiska partiet skulle leda till att de förlorar det politiska och kanske det ekonomiska stödet. ”En broder” är moraliskt sett tvungen att tala sanning. Men om det är omöjligt att nå goda syften utan lögn är det tillåtet att utöva ”dubbla budskap” (taqiyyah). I det här fallet var det goda syftet att säkra den muslimska gruppens intressen och rättigheter (se kapitel 14.4).
17.3.8 Kampen mot islamofobin och broderskapsrörelsens roll
Som al-Qaradawi konstaterade kan religiös dialog användas för att nå strategiska mål. Bröderna i Sverige använde som vi såg ett offernarrativ om diskriminering och islamofobi, där ”muslimska rättigheter” kränks, för att få samarbete med Svenska kyrkan och kristna organisationer (se kapitel 16.3.2). Detta återkommer nu i relationen med Broderskapsrörelsen. Ett exempel kan vi hitta redan i mitten av 1998 när Sveriges unga muslimer påstod sig ha fått ett hatbrev från en okänd avsändare kallad ”Sveriges Kristna Ungdom”. Sekreteraren för Broderskapsrörelsen, Ola Johansson, tog detta allvarligt och tog initiativ till ett möte med ledande kristna organisationer. Detta resulterade i ett uttalande från de kristna ungdomsorganisationerna i Sverige som svar. I ett brev till de kristna förbunden föreslog broderskapsrörelsens sekreterare ett möte mellan Sveriges Unga Muslimer och de kristna ungdomsföreningarna för att också ta ett initiativ till ett gemensamt uttalande.[40] Ett möte hölls och ett uttalande utfärdades som tog avstånd från hatbrevet, uppmuntrade Sveriges unga muslimer (SUM) att känna sig hemma och omtyckta i Sverige samt framhöll att muslimska ungdomar måste få verka och förkunna sin tro på samma sätt som alla kristna samfund.[41]
Det gemensamma uttalande på Broderskapsrörelsens och Ola Johanssons initiativ undertecknades av företrädare för åtta kristna ungdomsföreningar inklusive Svenska Kyrkan, samt de katolska och evangeliska kyrkorna. Att alla dessa ungdomsorganisationer samlas för att reagera på ett enda anonymt brev visar på att Broderskapsrörelsen tog uppdraget att försvara SMR och dess organisationer på stort allvar. Samtidigt lyckades SMR att få ett erkännande för sitt informationsstrategiska grundbegrepp ”islamofobi”, genom att ansluta olika svenska kyrkor och kristna studieförbund i sina islamofobi-projekt.
Som synes var Broderskapsrörelsens sekreterare, Ola Johansson påtagligt aktiv i detta, och angelägen om ett gemensamt agerande. På denna punkt liknade han Centerpartiet i början av decenniet. Troligen var han, som jag bedömer det, lika okunnig som Centern då var om Islamiska förbundets (IFiS) och dess ungdomsförbunds (SUM) grundvärden och ideologi, troligen också upptagen av sin multikulturella övertygelse, där dessa organisationer sågs som tacksamma och rimliga objekt för multikulturell omvårdnad och solidaritetsbaserad uppmärksamhet.
När det gäller kampen mot ”islamofobi” hade SMR och Broderskapsrörelsen enligt rapport 4/99 från kongressen 1999 också föreslagit att bilda en grupp för att samla in privat information som ska användas för att utveckla en informationsstrategi och övervaka den allmänna opinionen. Målet var att ”stoppa demoniseringen av islam”. Detta kan också verka egendomligt, eftersom kartläggning av privata politiska åsikter för att ”övervaka den allmänna opinionen” strider mot demokratiska principer.
17.3.9 Det öppna kravet om särlagstiftning och dess misslyckande
I ett öppet brev vid kampanjstarten av riksdagsvalet 1998 skickades ett antal politiska krav till de politiska partierna undertecknade av SMR och PIS med krav på särlagstiftning. Synen på islam och muslimer är identisk med Brödraskapet och deras strategi i Europa enligt Europeiska fatwarådet och al-Qaradawi:
Vad gäller problemen rörande islams och muslimernas – omfattande allt från lagstiftning, islam som religion och dess religiösa funktionärers juridiska status till möjligheter att med hänvisning till religionsfrihet få praktisera och leva efter islam är situationen mycket varierande… Religionsfrihet ska gälla för alla, och FN-deklarationer ska tillämpas även i Sverige. Egentligen borde alla lagar bearbetas eller anpassas efter behovet hos alla minoritetsgrupper i Sverige… Den svenska religionsfriheten är pietistiskt färgad. Individualiserad religionsförståelse ligger bakom svensk religionsfrihets lagstiftning, medan för många invandrargrupper är religionens kollektiva yttringar de mest centrala. Man betraktar den egna religionen snarare som ett sätt att leva än ett trossystem. […] I sådana frågor behövs särlagstiftning för att skydda de svenska muslimernas identitet.[42]
Det fundamentala målet om den islamiska ordningen, som är föreskriven i Koranen, framkommer här tydligt. Detta brev fick dock ingen uppmärksamhet från samarbetspartnern Socialdemokraterna eller ens Broderskapsrörelsen, inte heller i svenska medier. Några månader efter valet hölls däremot en debatt i Sveriges Radio, vilket jag skrev om tidigare. Mahmoud Aldebe, som då var vice ordförande för SMR, och Nalin Pekgul, riksdagsledamot för S, var involverade i denna debatt som handlade om islamiska sharialagar. Pekgul var den första uttalade muslimen som valdes in Sveriges riksdag. Det skedde i 1994 års val, när hon var 27 år gammal. Hon nämndes i Broderskapsrörelsens tidning Broderskap som den första svenska muslimska riksdagsledamoten, kommande från en kurdisk flyktingfamilj från östra Turkiet och barnbarn till en muslimsk imam. Tidningen presenterade emellertid inte hennes djupt kritiska hållning till strategierna om en islamisk enklav, ”det muslimska civilsamhället”, utan de fokuserade helt och hållet på SMR: s åsikter, som om dessa varit Pekguls. (Detta visar på den okunnighet och omedvetenhet som fanns/finns hos svenska beslutsfattare; att de ser kollektivet ”muslimer” som ensartat.) Nalin Pekgul försvarade i sin politiska gärning, från sin socialdemokratiska utgångspunkt, den sekulära lagstiftningen och betonade att den demokratiskt inrättade, sekulära lagstiftningen skulle gälla även för muslimer. Värt att nämna är att de kurdiska politiska organisationerna i Europa och Mellanöstern stödjer den sekulära lagstiftningens principer, vilket leder dem på kollisionskurs med politisk islam, mest tydligt gällande ISIS i norra Syrien.
Debatten om islamisk särlagstiftning blev särskilt uppmärksammad när professorn i islamologi, Jan Hjärpe, i Svenska Dagbladet 17 september 1999 jämförde Sveriges Muslimska Råd (SMR) med Katolska kyrkan i Sverige. Han påpekade att det finns en katolsk, inofficiell domstol dit katolska familjer kan vända sig. Domen kan frivilligt accepteras av parterna eller så kan de lämna den katolska kyrkan närsomhelst och besluten kan därför avvisas. Domslutet i sådana fall betraktas som en utbildning för de troende som valt att acceptera den katolska kyrkans andliga auktoritet.[43] Hjärpes uttalande användes som argument för shariadomstolar i Sverige. I ett gemensamt brev till statsminister Göran Persson skrev Ola Johansson, Broderskapsrörelsens sekreterare, och Mostafa Kharraki, ordförande för SMR att Jan Hjärpes idéer förtjänade en seriös diskussion.[44]Jan Hjärpe och Broderskapsrörelsen beaktade emellertid inte den skilda sociala innebörden och kontexten för katolsk respektive islamisk lagstiftning. Den katolska synen på kristendom som privatreligion får i sådana fall en betydelse som begränsas till familj och äktenskap, medan islams sharia enligt Islamiska förbundets grundvärderingar och SMR:s kravlista ska täcka alla livets och samhällets områden, alltså hela samhället.
Dessa frågor fick en tragisk och brännande fortsättning när en irakisk flicka, Pela Atroshi, 1999 mördades under en resa till sitt hemland Irak av sina släktingar. Hon hade inte uppfyllt kravet att leva efter familjens traditioner och regler och hon hade rymt hemifrån. Mahmoud Aldebe, i egenskap av vice ordförande för SMR, skickade ett brev den 1 april 2003 till den svenska justitieministern, med en kopia till domstolen som skulle avgöra överklagandet av domen mot Pelas två farbröder, att de hade dödat flickan. Aldebe skrev att domen mot männen i tingsrätten var ett resultat av en:
Politisk konspiration då högst uppsatta statsråd, politiker, riksdagsledamöter, opinionsbildare, journalister, författare, advokater, feministiska rörelser har engagerat sig på högsta nivå.”[45]
Målet med domstolsärendet ingick enligt Aldebe i en större komplott mot islam, det vill säga i förlängningen:
Förbud mot slöja, stänga moskéerna, förbud mot islamiska skolor, förbud mot pojkomskärelse i Sverige, sprida skräck bland araber och muslimer i Sverige, att assimilera muslimerna i samhället, att uppmuntra invandrarflickor att revoltera mot familjernas traditioner och religionens värderingar.[46]
Som synes fanns det mycket att vara orolig över. Med denna teori om en större konspiration mot islam betraktar som synes Aldebe den omfattande kritiken mot hederskulturen i svensk debatt som en ingående del av en kritik mot islam som sådan. Det visar på hur nära han anser att hederskultur och islam är förknippade. Kontrollen av döttrars sexualitet och barnalstring blir i hans värld inte bara ett fall för klanens heder utan också ett fall för sharias regler om familj och äktenskap (se kapitel 10.3 ovan).
Debatten om hedersförtryck har varit ett omdiskuterat ämne.Aldebe deltog redan 2001 i denna fråga genom att skicka ett brev den 11 juli 2001 till integrationsminister Mona Sahlin, som hade fördömt mordet och lovat att skydda offrets syster, så att hon skulle kunna vittna i rättegången. Sahlin uttryckte samtidigt rädslan för att om hon stödde de invandrade flickorna, skulle hon kunna uppfattas ta parti för rasisterna. I brevet till Sahlin skriver Aldebe:
Du söker vägar, säger du, att tvinga in svenska värderingar… Du föredrar här ett slags ”rikssvensk” fundamentalism och upphöjer svenska värderingar till högsta visdom? Vad är för övrigt “svenska” värderingar i vårt multikulturella samhälle? Bör inte ståndpunkter ur alla kulturer i Sverige räknas in bland dessa? Menar du på allvar att muslimerna inte ska ha samma rättighet som andra att fostra sina barn enligt sin övertygelse? Vad blev det då av mångfalden?[47]
Här ser man konsekvensen av en multikulturell syn på enklaven om ”muslimers rättigheter”, nämligen i detta fall rätten att uppfostra sina barn efter islam (kapitel 10.3). Uppfattningen om det multikulturella samhället i Europa är därmed en annan än en mångfald inför en religiöst neutral stat. Deras bild av det multikulturella samhället liknar i stället det så kallade Millet-systemet i Osmanska riket, där varje religiös gruppering och/eller etnisk folkgrupp hade egna lagar inom familjelagstiftningen. Här finns tydligt en politisk konflikt. Lösningen är att Sahlin, enligt Aldebe, ska ta tillbaka sitt uttalande om att hon med kritiken av hederskultur kan stämplas med etiketten ”islamofobi och rasism”. Samtidigt betonar Aldebe att muslimer i Europa liksom i sina hemländer är utsatta för religiöst förtryck:
Vilka tror du har mest glädje av ditt utspel som ansluter sig till hetsen mot islam, invandrarflickorna eller rasisterna? Du kan ha glädje av rädslan du talar om för den hjälper dig att undvika ogenomtänkta uttalanden som blir godis för rasisterna. Av Sverigedemokraterna vinner du nog väljare med ditt utspel och det är ju bra. Men du sviker, inte bara invandrarflickorna, utan alla dem som fängslats och förföljts för sin religion i sina hemländer. Ska de behöva utsättas för den svenska varianten också? Många sverigefödda muslimer överväger idag att emigrera från Sverige för att slippa ifrån statsförtryck. Ett gott råd när du överväger vad du ska säga är: ”Fråga inte dig själv känns det rätt? utan är det rätt!?”
Muslimer beskrivs alltså i brevet som en förföljd (homogen) grupp, även i sina hemländer, vilket om man tänker efter bara kan betyda politiskt organiserade islamister och då i första hand Muslimska brödraskapets organisationer. Den patriarkala synen på familjen dyker också upp, i Aldebes association till ”invandrarflickorna” (tydligen provocerad av Sahlins tal om hederskultur).
I ett brev skickat till statsminister Göran Persson 2003 fördömer Mahmoud Aldebe, som representant för Sveriges muslimska förbund (SMF), uttalandet från integrationsminister Mona Sahlin, riktat mot vissa imamer som hon hävdar utför vigselceremonier med barn under 18 år. Han betraktade uttalandet som att hon har gett vika för anti-islamiska gruppers påtryckningar; åter ser vi att kritik av vissa inslag blir kritik av ”islam” eftersom islam är en allomfattande lära, och odelbar, enlig Brödraskapets grundläggande ideologi (se kapitel 10.1 och 12.2).[48] Samtidigt kritiserade Mahmoud Khalfi i tidningen Arbetaren 2003 ett lagförslag som skulle förbjuda ungdomar att vigas inför en myndighet i Sverige, även om de kom från ett land som accepterade en lägre äktenskapsålder. Det vill säga riktat mot det som i svensk debatt kallas ”barnäktenskap”. Khalfi är imam och direktör för Stockholms moské som har juridisk vigselrätt i Sverige. Han uppfattade detta lagförslag som diskriminerande och direkt riktat mot muslimer.[49]
Efter Socialdemokraternas valseger 2002 skickades ett brev från Farhad Uddin Ahmed, Ordförande i PIS (den politiska grenen för Sveriges muslimska råd, SMR, se kapitel 7.3.2) till Göran Persson. I brevet hävdar han att valsegern är ett resultat av att ”muslimerna” har röstat på Socialdemokratiska partiet med en begäran att ”uppfylla några av muslimernas krav”.[50] I brevet står det inte vilka kraven är, men med tanken på kravlistan från 1994 och 1998 kan man förmoda att det handlar om särlagstiftning.
Det är intressant hur ihärdiga Brödraskapets ledande personkrets, och särskilt den allestädes närvarande Mahmoud Aldebe, har varit i dessa krav. Detta engagemang blir ju inte politiskt begripligt förrän man betänker den starka ställning i den politiska strategin för Europa som kraven om särlagstiftning har (kapitel 14.5 och 16.6 ovan). Kraven fortsätter med höjd intensitet i ett öppet brev inför riksdagsvalet 2006 som skickas till samtliga politiska partier. Brevet är undertecknat av samme Mahmoud Aldebe.
I egenskap av ordförande i Sveriges Muslimska Förbund (SMF), och ställföreträdande ordförande för Sveriges muslimska råd (SMR) (se kapitel 7.2.3, 7.3.1 samt 8) skriver Aldebe följande i brevet 2006, och med en teologisk insikt som jag tror få svenska riksdagspolitiker egentligen besitter:
Muslimska minoriteten kritiserar den snäva definitionen av religion som ligger till grund för den svenska religionsfrihetslagstiftningen. Det behövs särlagstiftning när det gäller godkännande av muslimska minoriteten. Med ett sådant godkännande kan vi begära rättelse av svenska familjerätten för att anpassa den islam. Det är den som är viktigast för Sveriges muslimer. äktenskap, skilsmässa, vård av barn, omhändertagande av minderåriga barn. De handlar också om att ha rätt till att ta ut ledighet vid vissa av de två stora religiösa högtiderna, att få vara ledig ett par timmar mitt på dagen på fredagar för att kunna deltaga i fredagsbönen. I sådana frågor behövs särlagstiftning som betraktas ett nödvändighet för att skydda de svenska muslimernas muslimska identitet. Möjligheterna att kunna leva helt och fullt enligt den islamiska familjelagstiftningen om man så önskar är mycket svårt i Sverige, om vi inte får status som eget minoritet.[51]
Som vi läst tidigare är krav på att erkännas som ”religiös minoritet” centralt i Brödraskapets strategi för Europa. De tänker sig att minoritetsstatus ger dem större tyngd att argumentera för sitt långsiktiga mål, det vill säga införandet av en islamisk ordning grundad på sharia, (kapitel 14,5 16,1 och 16,6), Brevet fick en mycket större uppmärksamhet än det förra brevet inför valet 1998. I maj 2006 sände SVT:s Uppdrag granskning ett kritiskt avsnitt om Islamiska Förbundet och Muslimska Brödraskapet med titeln ”Islam och integration II”[52] gällande frågan om integration av muslimer i Sverige. Programmet tog upp de svenska islamiska organisationernas roll i integrationsarbetet, kanske inspirerade av Aje Carlboms analys, samt ståndpunkterna i Aldebes brev. I programmet uppgav Aldebe att han inte var ensam om dessa åsikter och att många personer i ledningen för de islamiska organisationerna i Sverige stödde innehållet. Han säger också att det handlar om personer högt upp i ledningarna för Islamiska förbundet och dess nätverk. Helena Benaouda (se 14.3.5), då ordförande för Sveriges muslimska råd (SMR) var också närvarande i programmet. På en direkt fråga ville hon inte kommentera Aldebes krav om särlagstiftning i brevet. Frågan var tydligen, eller hade blivit, för känslig. Programledaren fick alltså inte veta hur SMR, frontorganisation för Islamiska förbundet (IFiS) inom politiken (se kapitel 7.3.1), ställde sig i dessa grundläggande frågor. Det verkade som om hon inte var förtjust i den negativa publicitet som höll på att utveckla sig och hon skulle tala med sin organisation om saken,
Reaktionen från Sveriges muslimska råd (SMR) kom i stället på ett annat sätt. I ett uttalande till SVT den 28 april 2006 kommenterade Mehmet Kaplan, då presstalesman för Sveriges muslimska råd (SMR) och en av de ledande personerna i Sveriges Muslimska Förbund (SMF), där Aldebe var ordförande, detta Aldebes brev och framhöll: ”Vi är överrumplade av detta utspel.”[53] I ett liknande uttalande till Sveriges Radio om de krav som ingår i Aldebes brev sa han det var ”helt taget ur luften” och att det var en ”enmansshow”.[54]
Hela denna reaktion från den islamistiska ledarkretsens sida måste betraktas som ett tydligt och genomtänkt beslut att rädda ansiktet på nätverket och offra Mahmoud Aldebe, trots hans mycket starka ställning. I boken Islamofobi (2010) skriver Mattias Gardell att:
Utspelet tycks inte ha varit förankrat och väckte omedelbara invändningar från förbundets medlemmar och företrädare för Sveriges Muslimska Råd (SMR), där SMF ingår. Idriz Karaman, styrelseledamot i SMF hade inte fått läsa brevet i förväg och avspisade utspelet som ogenomtänkt och ’dumt’. Mehmet Kaplan, dåvarande presstalesman för SMR betonade att kravet på särlagstiftning var ’helt taget ur luften’. Det hade aldrig varit uppe för diskussion och Kaplan avfärdade Aldebes tilltag som en ’enmansshow’.
Att Mattias Gardell ansluter sig så nära till, ja, förstärker, den islamistiska ledarkretsens version av händelsen är förvånande. Från detta kommer en myt att det hela var Aldebes egen idé och egna förslag. Det är dock ganska uppenbart att dessa idéer inte är någon ”enmansshow” som Mehmet Kaplan uttryckte sig. Innehållet i Aldebes brev nu inför valet 2006 är ju nästan identiskt med innehållet i det brev som Aldebe hade skrivit inför valet 1998, och som hela tiden gällt som allmänt accepterat av den ledande personkretsen. Det är ett faktum som Mattias Gardell rimligen känner till, men nu väljer att bortse från.
Men saken har en fortsättning där det ytterligare framgår att detta inte var någon ”enmansshow”. I ett vittnesmål, eller ett försvarstal, på sin arabiska Facebook-sida tolv år senare, den 11 mars 2018, skriver Aldebe om brevet 2006 och säger:
Den 19 februari 2006 satt vi, Islamiska rådets styrelse, och diskuterade de politiska krav som jag ställde till styrelsen och var överens om. Vi beslutade att omformulera kraven utifrån de prioriteringar vi gjorde. I sessionen deltog: Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki, Muhammad [Mehmet] Kaplan, Helena Benaouda, Elvir Gigovic och Mustafa Setkic, såvitt jag kan minnas. Sekreteraren gav Elvir i uppdrag att omformulera prioriteringarna. Mitt misstag, som jag beklagar, var att jag skickade det oredigerade utkastet till partierna.[55]
Det fanns alltså en diskussion och ett beslut som man ”var överens om”, hävdar Aldebe, och han räknar noga upp de närvarande så att de ska kunna protestera om det han säger inte är sant. Aldebe hävdar dock att han av misstag skickade i väg det oredigerade förslaget. Det är svårt att bedöma vad som verkligen hände på mötet, och hur omfattande den ”redigering” var som Elvir Gigovic skulle göra, det kanske bara var språkliga korrigeringar. Men det finns ett oväntat och starkt stöd för Aldebes berättelse från annat håll. Det är från självaste protokollet från det SMF:s efterföljande årsmöte då brevet och Aldebes agerande togs upp till diskussion. Som svar på min begäran fick jag nämligen ut en kopia av protokollet från årsmötet för Sveriges Muslimska Förbund (SMF) som hade hållits i Islamiska Förbundets moské i Stockholm tre dagar efter TV-programmet, alltså den 1 maj 2006. Aldebes ståndpunkter och krav i brevet fick stöd från årsmötet och han fick fortsatt förtroende från medlemmarna som vice ordförande. Det var inget fel på innehållet i brevet, framgår det, bara att saken inte var tillräckligt genomdiskuterad. Den ”enmansshow” som Kaplan hade talat om visade sig alltså vara en retorisk pudel föra att dölja SMF:s och ledarkretsens verkliga roll i detta. Flera politiska förslag antogs på mötet, sådana som också ingår i Aldebes brev till partierna. Mötet hölls i närvaro av 87 medlemmar. 50 av dem undertecknade protokollet från mötet, bland annat Mehmet Kaplan, Faruqe Uddin Ahmed och Idriz Karaman. I protokollet framgår att Aldebe har årsmötets stöd ”till ett hundra procent” men också att det var fel av honom att inte diskutera saken i förväg i styrelsen. I protokollet står:
Punkt 18 Årsmötet antog ett uttalande att vi står bakom till ett hundra procent alla frågor som behandlas i brevet. Vissa språkliga fel har förekommit. Största felet var att det inte diskuterats sinsemellan i styrelsen.[56]
Alltså, årsmötet stod ”till ett hundra procent” bakom brevet i sak. Aldebe blev utåt i media huggen i ryggen och offrades för en högre sak, ”muslimernas intresse” (maslaha). Ett par dagar senare har Aldebe, inåt, årsmötets stöd ”till ett hundra procent”. Vi ser här ett tydligt exempel på taqiyyah, faktiskt liknande det som Hassan al-Banna själv använde (se kapitel 14.6).
Den offentliga reaktionen från Mehmet Kaplan där Kaplan säger att kraven i detta brev är ”helt taget ur luften” stämmer alltså inte. Tvärtom hade de diskuterats och var förankrade inom Sveriges muslimska förbund (SMF). Förklaringen är helt enkelt att Kaplan var tvungen att göra ungefär som al-Banna 1946 då hans hemliga militära gren hade avslöjats, förneka saken och offra sin förtrogne medarbetare. Kaplan och de andra hade troligen inte alls förväntat sig den massiva motreaktionen från svenska media och politiker eftersom tidigare utspel om detta, som Aldebes brev 1998, hade passerat obemärkt eller inte tagits på allvar; som vi såg fick tankarna om särlagstiftning då stöd av Jan Hjärpe. Till detta kommer att Mehmet Kaplan stod på Miljöpartiets riksdagslista. Hans starka reaktion utåt i media kan ha att göra med att han inte ville förstöra sina chanser inför valet 2006.
I en arabisk artikel i Danmarks Nyheder 2010, klagade Aldebe över att hans brev resulterade i att han offrades som syndabock av sina kolleger och hölls ansvarig för de krav som han ställde. Dessutom upplöste Islamiska förbundet SMF:s politiska frontorganisation PIS som var Aldebes idé om hur man skulle kunna sätta större tryck på det politiska etablissemanget i Sverige (se kapitel 7.3.2). Abdirizak Waberi ersatte Aldebe som vice ordförande i SMR. Aldebe skriver, fortfarande i den arabiskspråkiga Danmarks Nyheder (min översättning):
Brödraskapets ledare, ledda av broder Chakib Benmakhlouf, ansåg att jag gick över alla gränser och kränkte den broderliga relationen mellan brödraskapet och socialdemokratiska partiet och det kristna blocket [broderskapsrörelsen], särskilt efter att integrationsministern i den socialdemokratiska regeringen – Jens Orback – kontaktade Mostafa Kharraki och Muhammad [Mehmet] Kaplan i egenskap av ledare för Sveriges muslimska råd och krävde ett tydligt ställningstagande mot dessa krav och att ta avstånd från mig. Och de avslog mycket riktigt dessa krav utan att hänvisa till kadrerna och tog avstånd från detta brev och att de skulle känt till det och de gjorde detta för att skydda muslimernas intressen.[57]
Det finns ett intressant politisk uttryck i slutet av citatet ovan, ”att skydda muslimernas intressen”. Aldebe är skolad i Brödraskapets ideologi och kunde nog sin al-Qaradawi, för detta är den grundläggande principen för att få tillämpa taqiyyah (kapitel 14.4). Utöver reaktionen från integrationsministern Jens Orback meddelade Socialdemokratins partiledare Göran Persson offentligt att partiet endast skulle ha förbindelser med demokratiska organisationer och att samhället borde avstå från relationer med de icke-demokratiska strömningarna. Nalin Pekgul, ledare för S-kvinnorna, kommenterade att fundamentalistiska strömningar inte är representativa för majoriteten av Sveriges muslimer, och att hon hade kapat alla förbindelser med dessa organisationer, när hon blev ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.
Ordföranden för Broderskapsrörelsen, Peter Weiderud, tolkade Göran Perssons ord på ett annat sätt. Han kommenterade i Sveriges Radio att han personligen föredrar dialog framför bojkott, eftersom bojkott skulle isolera en stor grupp medborgare från politiskt arbete. Broderskapsrörelsen deltar i dialog och samverkan med SMR som representerar 75 tusen muslimer, hävdade han (en siffra som vi vet är mycket tveksam men som spreds via media som ett faktum av många vid denna tid (se kapitel 7.2, och 7.3.1). Det viktiga är dock inte brevet, tycks Weiderud, utan att att SMF och den islamiska rörelsen i Sverige (förutom att representera ”75 000 medlemmar”) hjälper muslimer att integreras i samhället.[58]
17.3.10 Missförstånd, dialog eller politisk opportunism
I en uppsats, skriven av religionshistorikern Fredrik Fischer som lades fram vid Stockholms universitet våren 2000, efter intervjuer med Mahmoud Aldebe och Ola Johansson, drogs slutsatsen att det fanns ett missförstånd eller överförväntning mellan de två organisationerna. Medan den kristna Broderskapsrörelsen och Socialdemokraterna betraktade Politisk Islamisk Samling (PIS) som en organisation som förbereddes för att gå med i partiet, föreskrivet i stadgarna hos både PIS och SMR:s att båda är fristående organisationer.[59]
Fischer finner också hur Aldebe hade gjort flera uttalanden om att PIS var en oberoende institution inom SMR, och att SMR i sin tur enligt sina stagar har förbindelser med alla partier. Dessa jämförde han med uttalandet från Broderskapsrörelsen som sitter och diskuterar olika scenarios för att inkludera PIS i partiet. Det är tydligt att SMR och Broderskapsrörelsen förhandlade med varandra i någon slags politisk naivitet eller med gömda kort. Entusiasmen att nå de speciella politiska målen var ett hinder för att se att dessa mål var motstridiga. Den information som Socialdemokraterna erhöll om att SMR representerar hundratusentals muslimer i Sverige var propaganda som inte har någon koppling till verkligheten.
Ordföranden för Broderskapsrörelsen Peter Weiderud tog fasta på detta. Muslimröster skulle bli ett återkommande tema i hans offentliga framträdanden de närmaste åren. Inför valet 2010 skrev han i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken några dagar före valet om vikten av ”muslimska röster” för Socialdemokraterna. Han påpekade att75 procent av muslimerna i Sverige i det förra valet 2006 hade röstat på Socialdemokraterna.[60]Weiderud ger inga belägg för dessa siffror. Enligt forskaren Lennart Weibull finns det inget statistiskt underlag som bekräftar det som Peter Weiderud säger.[61] Weiderud beskrev också muslimer som en socialt utsatt grupp och att socialdemokratisk politik gynnar dem bäst. Den teologiska kritiken mot kapitalismen, i islam är betydelsefull anser han. Weiderud beskriver samarbetet med SMR med att:
Vi har vidare tagit muslimer på allvar, gett dem plats på våra listor och Broderskapsrörelsen har i 15 år fört dialog med muslimska organisationer och öppnat vårt medlemskap för muslimer.[62]
Samtidigt formulerade några ”aktiva muslimer” inom Socialdemokratin ”ett manifest för muslimska socialdemokrater”. Där saknas emellertid skrivningar mot diskriminering på grund av sexuell läggning, vilket är rimligt eftersom dessa ”muslimer” troligen tillhör eller är sympatisörer med SMR eller IFiS och deras ideologi (se kapitel 10.4.2). Peter Weiderud försvarade detta i en debattartikel på Sveriges televisions nyhetssida. Han skriver att:
HBT-frågorna är viktiga också för muslimer, även om de hamnat bakom en del andra frågor som upplevts som mer akuta. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.[63]
Weiderud presenterar en typisk socialdemokratisk politik som byggs på dialog och inkludering. Fram till idag däremot har ”aktiva muslimer” i partiet inte formulerat någon kritik av formuleringarna i manifestet.
I valrörelsen 2010 presenterade Broderskapsrörelsen ett program för att attrahera de muslimska rösterna genom en ny tidning, Islam och Politik, där Omar Mustafa, sekreterare för Sveriges Unga Muslimer, skrev en artikel om de problem som muslimska familjer möter i Sverige. Han skrev att han hade hört vittnen berätta att kommunerna tog muslimska familjers barn till kristna familjer för att konvertera dem från sin religion och: ”Föräldrarna är helt oskyldiga och omhändertagande beror i stället på ’muslimfientlighet’, något som de drabbade familjerna vittnat om”.[64] Detta är en typ av retorik och informationsstrategi som dels ingår i ett försvar av den islamiska enklaven, dels målar upp den sekulära staten som ett hot mot ”muslimerna”. Nedan framkommer att detta blev en ledande retorik och valfråga i valet 2022 genom det nystartade, islamistiska partiet Nyans (se kapitel 18.4 nedan).
[1] Mahmoud Aldebe, ”Öppet brev till alla svenska etablerade politiska partier”. Salaam 6-7/94.
https://drive.google.com/file/d/1p1Pb7GRRqVx3txODuMou78t6fhCw_kE7/view?usp=sharing
[2] Ibid.
[3] Ibid.
[4] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1479–1480. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1diaOW8wv3z4z0-VrHaq7qMGgCtZxtYLO/view
https://drive.google.com/file/d/1xfXTypp_IGsuITpt8GgM-8pLDylfBnLY/view?usp=sharing
[5] Ibid.
[6] Tro & Solidaritet, ”Källkritik i ett nytt politiskt landskap?”.
https://web.archive.org/web/20190803120346/https://trosolidaritet.se/kallkritik-i-ett-nytt-politiskt-landskap/
[7] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1467–1468. Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1Mm7hmcs-1dvlRWbUgsPBF1HQeK68j5zW/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/1vYQel626viSpGwpIdxS_qwl66Xya3EbW/view?usp=sharing
[8] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1477–1478. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1U6FJMF4827IpF9xLyuRenNNZHYWDHzke/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/1UGuOEhRh4_-_iBucQQqoY1W1M0lQbu3L/view?usp=sharing
[9]Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1742. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1ZoRoviU2nQmX4HXqJjVkMZtClu8bN_vr/view?usp=sharing
[10] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1474-1475-1476. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1wJFiu87PbKBShDwBg10_QXsgi3f30Zc0/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/10uTIKco5grpo4_WxcR9Adwevl4nOPFru/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/18RDOYU-nyIRzSLWnrw-R80z-FluIe99Q/view?usp=sharing
[11] Förbundsstyrelsens skrivelse till förbundskongressen 2003: 2. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1lDAoTtiYwx2F22Hu25_QyWUIv9HVveLu/view?usp=sharing
[12] Detta framgår av Broderskapsrörelsens rapport nummer 4/99, ”Delaktighet, identitet och integration. Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd – rapport från en gemensam projektgrupp”.
[13] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1741. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1RnQMiYAna4Wrlw3D2k998xoGlCSxoRBe/view?usp=sharing
[14] Ibid. dokument 1327. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1pnFNpR4OkulKJDPR_-x21HkCHrTi7CDl/view?usp=sharing
[15] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1324. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1x4ve3X9lnMlcWwpyWAvJi0v-geQOBxGi/view?usp=sharing
[16] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1405. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1WWCcbrWeGzmlhO6B4T5Tk94thERBnEsn/view?usp=sharing
[17] Arbetarrörelsens arkiv, Broderskapsrörelse, dokument 1335–1336. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1SoR7sVGIUD5lkVwr3RMxARggSzKdzfvO/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/1Af5yBhbzvPYUfQEmwtc3NGMqMl4Mso4k/view?usp=sharing
[18] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1333–1334. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/18AHZRhPnAs_Stje7UmUtVrFNdibc8bwc/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/1U7jDPAIRTfRgDv5Nn3bmhggD0RfjCOF8/view?usp=sharing
[19] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1394. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1EzLtGYqniFWUdCkePvCXrfEH42m5VJtW/view?usp=sharing
[20] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1395. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1MbAsn_XwVYERTsK4HBJOhv61nZ793gpP/view?usp=sharing
[21] Grundare är den term som jag kommer att använda när jag talar om de personer som nämndes i protokollet från de konstituerande mötena för Islamiska Förbundet (IFS/IFiS) och dess organisatoriska nätverk. Termen åsyftar en utvidgning för termen ”inre cirkeln” som jag använde tidigare. Se kapitel 8.
[22] Mahmoud Aldebe, ” وجهة نظر: الانتخابات السويدية والإخوان المسلمون”, (En uppfattning: det svenska valet och det muslimska brödraskapet), Denmark Nyheder 2010-09-17.
https://web.archive.org/web/20160517131741/www.akhbar.dk/ar/article2/1309-2010-09-17-09-35-09.html
[23] En kopia av rapporten skickad till mig från SKSF:s sekreterare via e-post. Den heter: Rapport 4/99, ”Delaktighet, identitet & integration”, Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska Råd – Rapport från gemensam projektgrupp, s. 10. Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1fEjU4gbI9C3gha_7WywZ2JTj0u63QfiT/view?usp=sharing
[24] En e-mail, Hans Josefsson, Förbundssekreterare, Tro och Solidaritet 2016-02-03.
[25] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1324. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1rqlwI7pI32OXBLR6jeJT4DF-FqCowLSp/view?usp=sharing
[26] Mahmoud Aldebe, المؤسسات الإسلامية و المشاركة السياسية بالسويد, Al-Noor’s webbsida 2013-04-16.
http://web.archive.org/web/20160901085123/http://www.alnoor.se/article.asp?id=197073
”لكن للتاريخ نقول بأننا لم نكسب اي شيئ من تعاوننا مع الحزب الإشتراكي الديمقراطي و حتى الكتلة المسيحية في الحزب تنصلت من وعودها و تخلت عن اتفاقية التعاون مع المسلمين.”
[27] Jonatan Nilsson, ”Weiderud: Hägg har fel om hemligt avtal”, SR 2013-12-03.
https://web.archive.org/web/20180116124732/http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5722624
[28] Sameh Egyptson, ”Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet”, Göteborgs-Posten 2014-01-29.
http://web.archive.org/web/20180719074950/https://www.gp.se/debatt/tro-och-solidaritet-m%C3%A5ste-l%C3%A4gga-alla-kort-p%C3%A5-bordet-1.435289
[29] Peter Weiderud, ”Vi har aldrig haft ”hemliga avtal” med islamister i Sverige” Göteborgs-Posten 2014-01-30.
http://web.archive.org/web/20191021154146/https://www.gp.se/debatt/vi-har-aldrig-haft-hemliga-avtal-med-islamister-i-sverige-1.435814
[30] Wickham 2013: 288.
[31] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, brevet daterat 1994-10-20, dokument 1795. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/176G5SGKfjK5R222IHDEuDsUHJMc8W7o6/view
https://drive.google.com/file/d/1iKArptmJlgkIi1vBZjKr1L4pbh4zrmNG/view
[32] Halalcertifiering AB: ”om oss”.
https://web.archive.org/web/20121029121424/https://www.halalcertifiering.se/omoss.html
[33] Islamguiden, Ibn Rushd hederspris 2009 tilldelades Islamguiden, Pressmeddelande 2009-04-01. http://web.archive.org/web/20150417061855/http://www.islamguiden.com/arkiv/ibn_rushd_hederspris_2009.pdf
[34] Mahmoud Aldebe, ”Stiftelsen Islamiska skolan”, Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1775. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/open?id=1Odttk3vCVqKTYmRMTDwjgt4iBPJqYk-E
[35] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1531. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/open?id=1lQDbg59WQxWbjPPkB6-JDJBI-i25WQ_6
[36] Mona Andersson, brev daterat 1994-10-10, dokument 1774. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/open?id=1aJpZB463WhJFNU2vbTH_lchbzy7Ft6tA
[37] Mahmoud Aldebe, Inbjudan, brev daterat 1996-01-02, dokument 1729. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1CN6x1AJ6fIP0-oqJPZZvig_5eDzFB94J/view?usp=sharing
[38] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, 1999-09-27, dokument 1699. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1TyU14iscDefFlzmp5N763ypSoeKg5SU4/view?usp=sharing
[39] Samma Kharraki som jag skulle möta ett par år senare i Kairo, se kapitel 2.7.
[40] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, dokument 1460. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1VBYdga64WR6SXmWSZtdSulqPFfmWC6oq/view?usp=sharing
[41] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, Svenska Kyrkans Unga, dokument 1403. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/16BtDVBLhvs8WjaYLscwuMHuwpTWq38LZ/view?usp=sharing
[42] Salaam, Politisk delaktighet i praktiken, Intervju med Ahmed Ghanem”, 2/1998: 14f.
https://drive.google.com/file/d/1lnXMMrIGewuOIxN5zDqjNk_7C7ata48-/view?usp=sharing
[43] Jan Hjärpe, “Skall vi inrätta shariadomstolar I Sverige”, Svenska Dagbladet, 1999-09-17, finns en kopia av artikeln i arbetarrörelsens arkiv. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1Tmo5gVsqNuYPIPO3F5JiYHFkO0RsYeXs/view?usp=sharing
https://drive.google.com/file/d/1bLKDhMAnC05O8WmDXPC1Ma2klieHJLVW/view?usp=sharing
[44] Arbetarrörelsens arkiv, SKSF, ”Dialog med muslimer”, 1999-09-27, dokument 1699. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/1TyU14iscDefFlzmp5N763ypSoeKg5SU4/view?usp=sharing https://drive.google.com/file/d/1s66QzuKUTENGGBahkHpH2-SqH-OsxlAN/view?usp=sharing
[45] Mahmoud Aldebe, ”Vädjan om rensning i Högsta domstolen för Bröderna Dakhaz och Rezkar Atroshi”, 2003-04-01, Regeringskansliet, Justitiedepartement. Dnr. 2003/3188. Avhandlingsarkivet. https://1drv.ms/b/s!AkPHdUXTdYD91C3q8gu6EcAnetfQ?e=wb5QNP
[46] Ibid.
[47]Mahmoud Aldebe,” Mona Sahlin du sviker Muslimerna nu! Regeringskansliet”, 2001-07-11, Näringsdepartement, Dnr. N2001/7167/JM. https://documentcloud.adobe.com/link/track?uri=urn%3Aaaid%3Ascds%3AUS%3Ad673f6a7-291b-415f-8fde-bad47e40d20e
[48] Mahmoud Aldebe, ”Till Göran Persson Statsminister”, 2003-01-21, Statsrådsberedning, Dnr. SB2003/643. Avhandlingsarkivet.
https://1drv.ms/b/s!AkPHdUXTdYD91QmYUzp1LwrZkhde?e=BVVIQO
[49] Arbetaren, ”Muslimer kritiserar lag mot barnäktenskap”, 2003-12-19.
http://web.archive.org/web/20200205095333/https:/www.arbetaren.se/2003/12/19/muslimer-kritiserar-lag-mot-barnaktenskap/
[50] Ett Brev från Sveriges muslimska råd till Göran Persson, ”Grattis statsminister Göran Persson”, 2002-09-18. Regeringskansliet, arkiv SB2022/9217. https://drive.google.com/file/d/1-SvcdQ2wb9rDsbj1VktMYTyK25cmIa5D/view?usp=sharing
[51] Mahmoud Aldebe,” Ett öppet brev till alla svenska politiska partier som deltar i årets val”, SR 2006-04-28. http://web.archive.org/web/20140602045132/http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/83/2113.pdf
[52] SVT, “Islam och integration”, 2006-05-02. Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/open?id=1UrfWSGrdUQeCnuGLPXvLkHoiZfVye8qC
[53] Olle Castelius och Camilla Sundell, ”Han kräver islamsk lag – i Sverige”, Aftonbladet 2006-04-28. http://web.archive.org/web/20140830065531/http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10809844.ab
[54] Gardell 2010: 135.
[55] Mahmoud Aldebes Facebook-sida 2018-03-11. Avhandlingsarkivet.https://drive.google.com/open?id=1rnSnQrIzHed5ei9hSDgaX4gkgwu4SR-y
”في عام 2006 جلسنا نحن ادارة المجلس الاسلامي السويدي في یوم 19 فبراير و ناقشنا المطالب السياسة التي طرحتھا على الادارة واتفقنا علیھا وكان القرار ان نعید صیاغتھا باختیار الاولویات. شارك في الجلسة كل من: محمود الدبعي، مصطفى خرافي ، محمد كابلان , ھیلینا بن عوده، الفر جیجوج، مصطفى ستكش ، اذا لم تخني الذاكرة. كلّف السكرتیر الفر بإعادة صیاغة الاولویات. الخطا الذي اقترفتھ والذي انا نادم علیه ھو أني أرسلت المسودة غیر المنقحة للأحزاب.”
[56] Protokoll fört vid Sveriges Muslimska förbundets årsmöte 2006, 2006-06-09, Kammarkollegiet, Dnr. 402-23745-06. Avhandlingsarkivet. https://drive.google.com/file/d/1H1ZvFo1j1C_PpCUhVw3LU_K1xupj8NuB/view?usp=sharing
[57] Mahmoud Aldebe,” وجهة نظر: الانتخابات السويدية والإخوان المسلمون ”, Synpunkt: Svenska val och Muslimska brödraskapet), Danmarks Nyheder 2010-09-17.
http://web.archive.org/web/20160517131741/http://www.akhbar.dk/ar/article2/1309-2010-09-17-09-35-09.html
”اعتبر قادة الإخوان بقيادة الأخ شكيب بن مخلوف أني تجاوزت كل الحدود وأساءت للعلاقة الإخوانية والحزب الاشتراكي وكتلة المسيحيين و خاصة بعد قيام وزير الاندماج في حكومة الحزب الاشتراكي – ينس أوربك- بالاتصال بمصطفى الخرافي ومحمد كبلان بصفتهم قياديين في المجلس الإسلامي السويدي وطالبهم بموقف صريح يستنكر هذه المطالب ويتبرؤوا مني وفعلاً اجتهدوا وبدون الرجوع للكوادر باستنكار هذه المطالب وتبرؤوا من هذه الرسالة وأنكروا معرفتهم بها وفعلوا ذلك لحماية مصالح المسلمين.”
[58] Mats Eriksson, ”Diskussion om Broderskaps kontakt med muslimsk organisation”, SR 2006-05-16. http://web.archive.org/web/20180114194532/http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=858007
[59] Fredrik Fischer, Politisk Islamisk Samling, Stockholms universitet, vårterminen 2000, mottagna via e-post. Avhandlingsarkivet.
https://drive.google.com/file/d/17SfKTDOrzKqOqSzGxKFZSqDQVKHvzY2Q/view?usp=sharing
[60] Peter Weiderud , Aktuellt i Politiken, 2010-09-02.
[61] E-brev från Lennart Weibull, 2017-11-15. Den första statistiken angående muslimernas röster kom i samband med valet 2014, då deltog endast 21 muslimer i opinionsundersökningar om vilka partier de röstade på och det finns inte tillräckligt med underlag för att kunna dra några slutsatser från dessa undersökningar, bekräftar Lennart Weibull.
[62] Peter Weiderud , Aktuellt i Politiken, 2010-09-02.
[63] Peter Weiderud , ”Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud: S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer”, SVT debatt, 2011-01-04. https://web.archive.org/web/20110110023341/http://svtdebatt.se/2011/01/s-muslimer-kan-inte-forvantas-ha-samma-forstaelse-for-hbt-personer/
[64] Omar Mustafa, ”Omhändertagande på suspekta grunder”, Islam och politik, 2011-11-21.
https://web.archive.org/web/20141110045031/https://annaardin.files.wordpress.com/2013/12/i-och-p-2010.pdf