Efter att jag friats från alla anklagelser har jag rådfrågat mina familjemedlemmar och nära vänner – både inom akademin och privat. Hur ska vi hantera de infiltratörer som verkar inom akademin, myndigheter, civilsamhället och kommunerna?
Många av mina vänner har uppmanat mig att låta bli, att låta staten och civilsamhället ta det ansvaret. Men jag har bestämt mig för något annat.
Under mitt arbete med att avslöja islamistisk infiltration i Sverige har jag fått många mejl från både anonyma och namngivna personer inom akademin. De berättar hur de blivit illa behandlade av islamforskare – särskilt islamologer – på grund av att de haft ideologiskt avvikande uppfattningar. Vissa har tystnat i hopp om framtida karriärmöjligheter. Andra har lämnat akademin helt.
När forskaren Magnus Norell publicerade sin översikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, gick islamforskare till gemensam attack. De påstod att det inte finns några bevis för att Brödraskapet existerar i Sverige – trots att rörelsen själv uppger att den finns i över 70 länder. I stället för en saklig diskussion blev Norell personligen angripen och till sist utfryst ur offentligheten.
När jag själv disputerade vid Lunds universitet upprepades samma mönster. Flera islamologer försökte stoppa disputationen och påverka betygsnämnden. Efter att min avhandling spikats kom en våg av anmälningar – en med över hundra påstådda avvikelser. Målet var att knäcka mig och få systemet att kollapsa. Samtidigt drev medier en kampanj där jag anklagades för olaglig forskning.
Jag svarade på varje anmälan, natt efter natt. Min avhandling blev till slut godkänd – trots islamologernas representants vägran – och jag friades helt av universitetet, åklagaren och Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF). Beskedet slog fast att jag inte gjort mig skyldig till brott, oredlighet, uppsåt eller oaktsamhet.
Jag kunde ha nöjt mig där och levt vidare som ”mannen som kullkastade ett helt forskningsområde”, som Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet vid disputationen. Men jag tänker på alla studenter som tystats och förlorat sina drömmar för att de inte följt islamologernas paradigm. Jag tänker på ex-muslimer, homosexuella, kvinnor och barn som fortfarande lever i förtryck – medan svenska skattemedel finansierar organisationer som står islamismen nära.
Kära vänner och familjemedlemmar som har rått mig att låta bli att ta ansvaret för att avslöja dessa aktörer – jag kan inte blunda. Jag gör inte detta av hämnd. Jag gör det av ansvar: för mina barn och för alla som vill leva i ett fritt Sverige där människor får blomstra utan att tystas.
Om jag hade sett minsta tecken på att svenska staten eller civilsamhället tog det ansvaret, hade jag kunnat vila.
Men det gör jag inte.
Den här gången väljer jag mitt samvete.
Sameh Egyptson
Höllviken, 18 oktober 2025