En utredning genomförd av Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) pågår för närvarande angående min avhandling, Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige. 2023.

I ljuset av att vinklade och ensidiga uppgifter om denna pågående utredning sprids på nätet – särskilt om innehållet i sakkunnigutlåtanden och mina kommentarer till dessa – gör jag nu dokumenten offentliga för att möjliggöra en saklig och allsidig bild.

Nämnden har anlitat följande experter:
• Professor Inga Brandell (Statsvetenskap, Södertörns högskola)
• Docent Ilkka Lindstedt (Arabiska och islamiska studier, Helsingfors universitet)

För att säkerställa öppenhet publicerar jag material för transparans
Anmärkning: Då materialet är omfattande publiceras sammanfattningarna först. De fullständiga dokumenten kommer att läggas upp successivt nedan.

Fullständiga dokument

Länkar till kopior av:
• 1- [Ilkka Lindstedts utredning]
https://drive.google.com/file/d/12sdKhTS5e9Y2SPEGCP4bKCtz_kNyhvIc/view?usp=drive_link
• 2- [Mitt utlåtande till Lindstedts utredning]
https://drive.google.com/file/d/13kInzDCkSt0-5hrxFWYC5cXLMl4kALzV/view?usp=drive_link
•3- [Brandells utredning och utlåtande till hennes utredning]

https://drive.google.com/file/d/13kUsc_R_d7zZx0FBwFey2_mtJN4bc29d/view?usp=drivesdk

teol. dr, Sameh Egyptson

Almedalen 2025-06-25

1- [Ilkka Lindstedts utredning]

A statement by Ilkka Lindstedt To the Npof Board

February 28, 2025

Concerning Sameh Egyptson’s doctoral dissertation titled “Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige,” defended at Lund University on February 10, 2023; and taking into consideration the Errata by the author appended thereon on February 8, 2023 (excluding the additions on March 1 and March 5); with regard to a complaint made by Yasir Issa et alia (“en oberoende research- och granskningsgrupp”), dated January 30, 2023; and also taking into account Egyptson’s answer to the Npof.

My background and description of the assignment:

I, Ilkka Lindstedt, have a PhD (2014) in Arabic and Islamic studies, at the Faculty of Arts, the University of Helsinki, Finland. In 2017, I obtained the title of docent in Arabic and Islamic studies in the said university. Since 2019, I have been University Lecturer in Islamic theology (permanent position), at the Faculty of Theology, the University of Helsinki. I have supervised a few doctoral dissertations and supervised and graded several BA and MA theses. Research ethics are an integral part of the BA, MA, and PhD seminars that I teach. Also, I have been involved in getting research permits from The Finnish National Board on Research Integrity for some of my PhD students.

It should be noted that there are some differences between Finland and Sweden in matters of research integrity and ethics and how they are adjudicated. Most importantly, the Finnish legislation itself does not opine much on research integrity, whereas in Sweden the legislation has a few things to say about the matter. In Finland, cases of suspected misconduct in research are, for the most part, dealt internally in and by the universities rather than any external boards. Also, in Finland, ethical permits or reviews for research are required in only a few cases.¹ Finally, Finland does not have an entity like the Swedish Npof; The Finnish National Board on Research Integrity can offer guidelines and statements on cases of suspected research misconduct but does not have the power to decree that someone is guilty of misconduct. Despite these differences, I have done my best to become acquainted with the Swedish legislation and conventions, in particular, as pertain to this case (the doctoral dissertation by Sameh Egyptson).

My task has been that of an expert (and external) witness for the Npof board. I have reviewed Sameh Egyptson’s dissertation for suspected cases of research misconduct, primarily on the basis of the complaint made by Yasir Issa et alia on January 30, 2023,

¹ https://tenk.fi/en/ethical-review

which is the most substantial of the complaints raised, but I have also read the other complaints and objections that have been made as regards Egyptson’s dissertation and that the board of Npof has forwarded to me.

My assignment has been to review Egyptson’s dissertation vis-à-vis the allegations of research conduct. In my case, the task has been to look at the potential cases of fabrication and/or falsification. To quote Npof’s letter to me, dated to September 27, 2024, ref. 3.2-23/0021: “The fabrications concern that claims made in the thesis are not true. It can be claims that a specific person has chaired a specific organization during a certain period or similar information and facts. The falsifications mainly concern the use of references, where the information given in the thesis cannot be found in the source given.” I have followed these definitions of fabrication and falsification in my assessment of the dissertation.

My statement:

Sameh Egyptson’s dissertation deals with Muslim Brotherhood (MB) -affiliated and inspired movements in Sweden and argues, among other things, that certain Swedish Islamic organizations, such as the IFiS, should be counted as part of the MB. That MB- affiliated and inspired individuals and groups, and other ultraconservative or radical Muslim strands, exist in Sweden is beyond doubt: they have been and/or are active in, for example, in Finland and in most European countries. Sweden, with a rather sizeable Muslim minority, is certainly no exception. The question is if the groups and individuals named by Egyptson should be deemed such. In general and for the most part, Egyptson’s arguments appear to be supported by the evidence that he adduces.

The complainants raise a number of cases of purported academic misconduct as well as shortcomings in, among other things, the grading of the doctoral dissertation; my statement pertains to Egyptson’s usage of references and sources. Yasir Issa et alia list these cases in Appendix 6. The Appendix also takes issue with many of Egyptson’s descriptions of the Swedish Muslim communities, including claims that, for example, a specific person has not chaired a specific organization during a certain period. These are mostly beyond the purview of my statement.

It should be emphasized that the vast majority of the cases raised by Yasir Issa et al. are unwarranted. Often, they appear to result from a misunderstanding of Egyptson’s text, perhaps because the complainants have only read some part of it without taking the whole of the dissertation into account. Throughout his dissertation, Egyptson provides a large number of references to evidence that sustains his arguments; naturally, these are not always repeated when the same topic is discussed again. It is only in a very few cases

where I think that the evidence advanced by Egyptson does not contain information that can be plausibly used to buttress his claims.

In Egyptson’s dissertation, which spans over 700 pages, there is a handful of cases where the claims he puts forward are not supported by evidence or that have other shortcomings. In particular, the following examples seem pertinent to mention here (numbers refer to the complaints by Issa et al.): 13, 14, 28, 32, 34, 40, 41, 54, 78, 97, 109, and 111. To take a closer look at two such examples:

No. 40 (concerning Benmakhlouf and el-Shater): The claimants are correct to note that the Arabic source does not provide evidence for Egytpson’s specific claim that “Det är att den egyptiska regeringen redan 2009, i en kampanj mot Brödraskapet, hade anklagat Chakib Benmakhlouf och Khairat el-Shater för att tillsammans ha förskingrat biståndsmedel avsett för palestinier.” Benmakhlouf and el-Shater are mentioned in the Arabic article but in a slightly different context. They are not mentioned as embezzling aid funds intended for Palestinians; however, they are described as MB members, and the claimants’ remark that the whole source is problematic appears tendentious. Egyptson is correct to point out that the source is MB’s own website. Hence, Egyptson’s larger point stands, though there is an error in details.

No. 78 (concerning Ashraf Elkhabiry): Neither the dissertation, nor the errata, furnishes evidence for this specific claim that Egyptson puts forward. However, in his reply, Egyptson is able to adduce a source for his statement, so his point is ultimately vindicated. However, a reference should have been included in the actual dissertation.

According to my appraisal, there are around ten such poorly documented or referenced points in the dissertation. However, in the same breath, it should be acknowledged that these are rather minor infelicities and oversights and do not affect the overarching argument by Egyptson, which is for the most part supported. The two cases (no. 40 and 78) discussed above are good examples of this: the errors appear to result from insignificant mistakes rather than constitute fabrication or falsification.

In my opinion, to take the example of no. 40, fabrication or falsification would be to state that Benmakhlouf and el-Shater belong to MB and, then, either offer no proof for that or forge or misrepresent a piece of evidence for this statement. But this is not what has happened here. Instead, Egyptson has (for some reason) misread a more minor point in the source but the major point about Benmakhlouf and el-Shater’s MB affiliation stands scrutiny.

It should be acknowledged that the dissertation at times suffers from insinuation and tendentious argumentation: for example, Helena Benouada’s role as a MB-affiliate does not appear to be fully based on tangible evidence but is rather Egyptson’s (in and of itself,

plausible but not necessarily likely) reading of the context. Moreover, Egyptson puts forward the claim that Yusuf al-Qaradawi (1926–2022) was the chief ideologue of MB, but this appears to me to be an oversimplification, since al-Qaradawi’s relationship with MB was not always directly supportive. Hence, in my view it does not follow that if a Muslim individual or group is inspired by or likes al-Qaradawi, or reads his books, they are MB- affiliated. Naturally, many of the issues can be, and should be, debated in academic scholarship, and Egyptson should be allowed the academic freedom to put forward his own interpretations based on the available evidence.

In conclusion, I note that Egyptson’s usage of references and sources is in a few cases sloppy and careless, in particular in the original version of the dissertation. A number of the cases have been fixed by him in the Errata, but some shortcomings remain. Moreover, while the majority of Egyptson’s arguments and conclusions are well documented, there are a few cases where the interpretation of the events on his part seems to be rather far- fetched. In any case, it should be underlined that it is common in scholarship in the Humanities, Social sciences, and Theology to advance interpretations that are based on the scholar’s own reading of the evidence even if the available evidence does not explicitly buttress all the details included in the interpretation, so Egyptson’s study agrees with disciplinary norms.

All in all, I would say that the shortcomings amount to minor negligence in following good academic conduct.

The reason that I believe that Egyptson’s dissertation contains minor rather than serious breaches of good research practice is that his overall arguments do not fall flat even though, admittedly, there are a few cases (as mentioned above) where a pertinent reference is not given or there is a mistake of some other kind.

To quote the Npof instructions, according to the Swedish Government Bill, “fabrication is often described as inventing results and documenting them as if they were genuine.” In my opinion, this does not apply in Egyptson’s case, because the infelicities mentioned above do not really have to do with Egyptson’s results as such but rather concern more minor points. Also, according to the guidelines, “Falsification refers to manipulation of research material, equipment or processes, or unjustified alteration, omission or suppression of information or results.” It could possibly be interpreted that some of the shortcomings in referencing and other matters in the author’s dissertation fall into the category of “unjustified alteration, omission or suppression of information,” which would, hence, constitute falsification. However, even if that was the case, it is my assessment that the alteration of information is rare and of a minor kind in the dissertation; moreover, when it happens, it seems to stem from an all-too-human error rather than pernicious falsification.

Lastly, it should be underlined that Egyptson’s doctoral dissertation is very long indeed. It is natural, indeed expected, that a certain number of mistakes, typos, and ill-formulated passages exist in a text of such bulk.

According to my appraisal, there is no proof of a serious breach of good research practice – in the form of fabrication, falsification, or plagiarism – in Egyptson’s dissertation. Naturally, I defer to the Npof Board as regards the overall assessment of this case.

Ilkka Lindstedt

University Lecturer in Islamic theology

Title of Docent in Arabic and Islamic studies Faculty of Theology

University of Helsinki Finland

2- [Mitt utlåtande till Lindstedts utredning]

Teol.dr. Sameh Egyptson 25-06-08

Till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning

Kommentar till docent Ilkka Lindstedts t utlåtande till Npof gällande avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige (CTR, Lunds universitet 2023).

__________________________________________________________________________

Given möjlighet att kommentera docent Ilkka Lindstedts utlåtande om min doktorsavhandling vill jag anföra följande.

Ilkka Lindstedts utlåtande gäller att undersöka om det i avhandlingen föreligger fabricering eller förfalskning, och om det i så fall om det kan betraktas som ”en allvarlig avvikelse från god forskningssed”. Eller med Lindstedts egna ord:

Ilkka Lindstedt tar främst sin utgångspunkt i den långa och detaljrika anmälan som skrivits av Yasir Issa, men har också beaktat andra anmälningar. Utifrån sin akademiska position vid Helsingfors’ universitet, som docent i Arabiska och islamiska studier, skriver Lindstedt att Egyptsons initiala hypotes om att MB har fotfäste i Sverige utan tvivel stämmer, givet att detsamma gäller i Finland och de flesta europeiska länder. Då blir forskningsuppgiften snarast är att undersöka om de organisationer och individer som pekas ut tillhör det Muslimska brödraskapet. Lindstedt kommer fram till den övergripande slutsatsen om avhandlingen att: ”In general and for the most part, Egyptson’s arguments appear to be supported by the evidence that he adduces”.

Ilkka Lindstedt konstaterar dessutom att de flesta påpekandena om fabrikation eller falsifikation i Yasir Issas anmälan är ogrundade. Lindstedt skriver:

För det första är det positivt att Ilkka Lindstedt så tydligt har läst och insett uppläggningen i min avhandling. En källa som tolkas av mig på ett visst sätt på ett visst ställe kan i de flesta fall stödjas av sammanhang och kontext som anges på andra ställen; tolkningen av källorna bygger ofta på flera olika lager av information som jag inte alltid anser mig behöva upprepa.

För det andra är det positivt att Lindstedt endast finner ett fåtal fall där min framställning inte innehåller den information som behövs för att stödja mina påståenden. Närmare bestämt handlar det om ett tiotal fall som han anser är ”poorly documented or referenced” eller där ”the interpretation of the events…seems to be rather far-fetched”. Han tillägger att det handlar om mindre överseenden som inte påverkar det huvudsakliga resultatet, och framhåller generöst att i en så tjock avhandling vore det inte orimligt att förvänta sig ett antal smärre fel. Lindstedt framhåller också, ännu mer generöst, att det inom humaniora, samhällsvetenskaper och teologi inte är så ovanligt att göra egna tolkningar även om underlaget inte fullständigt kan täcka den tolkning som görs.

Framför allt menar han avslutningsvis att de fåtal brister han ändå har funnit inte kan betraktas som medveten fabricering eller falsifikation utan är att hänföra till ”all-too-human error”.

När det gäller de två punkter som Lindstedt framhåller som exempel på brister (nr. 40 och 78) kan jag instämma i hans kritiska synpunkt att det kan finna risk för övertolkning från min sida. Men jag instämmer också i hans resonemang att denna övertolkning, om man så får säga, inte heller är felaktig utan kan ha saklig grund. Den skulle bara ha förtydligats och/eller argumenterats för på ett tydligare sätt.

Självklart är jag medveten om att min avhandling på vissa punkter kunde ha förbättrats och mina resonemang kunde ha förtydligats. Därför är det desto mer positivt för mig att Ilkka Lindstedt finner att dessa punkter inte utgör allvarliga brister, och framför allt inte utgör fabricering eller falsifikation av källor.

3- [Brandells utredning och utlåtande till hennes utredning] Sameh Egyptson 25-06-08

Till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning

Kommentar till Inga Brandells utlåtande till Npof gällande avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige (CTR, Lunds universitet 2023).

______________________________________________________________________________

Given möjlighet att kommentera professor Inga Brandells utlåtande om min doktorsavhandling vill jag anföra följande.

Inga Brandells utlåtande gäller att undersöka om det i avhandlingen föreligger fabricering eller förfalskning, och om det i så fall om det kan betraktas som ”en allvarlig avvikelse från god forskningssed”. Fabricering definieras av Npof som ”att man hittar på resultat och dokumenterar dem som om de vore riktiga”. Förfalskning definieras som ”manipulering av forskningsmaterial…eller att uppgifter eller resultat ändras, utelämnas eller undanhålls utan att det är motiverat”. Eftersom Brandell i sin granskning i många fall finner allvarliga avvikelser från god forskningssed, särskilt nämner hon i sina slutsatser förfalskningar av citat (”antingen direkt i de anförda citaten eller också i de omedelbart följande tolkningarna”) så kommer jag att tydligt utgå från dessa begrepp i mina följande kommentarer.

Specifikt gäller Inga Brandells granskning ett antal numrerade ”punkter” från Yassir al-Sayed Issas anmälan av min avhandling till Npof, punkter som Nämnden särskilt ombett henne att undersöka. Nedan kommer jag att följa Brandell i denna numrering.

Innan jag i detalj går in på Inga Brandells utlåtande, som alltså följer Yassir Issas punkter, vill jag anföra en första, allmän synpunkt. Yassir Issas anmälan är mycket märklig eftersom den inte gäller den avhandling som förelåg vid disputationen, utan enbart använder en tidigare version. Denna tidigare version är utan de rättelser som betygsnämnd, opponent, preses och prodekanus hade fått en dryg vecka tidigare och som jag hade publicerat på min blogg, och som förelåg i papperskopia vid disputationen. Yasir Issas omständliga, kritik vid disputationen gällde alltså den okorrigerade textversionen med dess felaktigheter, och han läste innantill ur det dokument med punkter som sedan sändes in till Npof. Det är alltså samma kritiska punkter. Att han har använt den okorrigerade textversionen, utan att nämna mina rättelser vid disputationen, kan bero på hans ovana vid akademisk sed, och att han inte vet vad errata vid en disputation innebär. (Man får heller inte utesluta möjligheten att det en medveten partiskhet för att retoriskt kunna påvisa så många felaktigheter som möjligt inför en större publik.)

Inga Brandell inleder nu sitt utlåtande med att följa Yasir Issa i detta och utgå från den textversion som gjordes obsolet genom erratalistan, visserligen med omnämnande av mina rättelser. Detta är ännu märkligare. I sin ställning som professor och sakkunnig borde hon inte inlåta sig på att bryta mot denna självklara akademiska sed. Hon borde enbart ha utgått från den formellt gällande avhandlingstexten vid disputationen som den text som ska granskas. Som exempel på hennes förfarande citerar jag öppningen av hennes utlåtande som rör Yasir Issas punkt 8. Brandell skriver (min kursiv.):

Flera av de anmälda och av nämnden för granskning utvalda punkterna gäller en person, Yasir al-Sayed Issa. I punkt 8 (sidan 260 i avhandlingen) och på många andra ställen i avhandlingstexten betecknas Yasir al-Sayid Issa som ordförande för organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM). I de vid disputationen bilagda rättelserna ändras påståendet sidan 260 till ”pressansvarig” för Sveriges Unga Muslimer. Som stöd införs i rättelserna också en fotnot.

Om dessa Brandells formuleringar finns mycket att säga. Men det viktigaste är att när hon använder ordet ”avhandlingstexten” så avser hon här den tidigare textversionen med dess felaktigheter. När hon alltså säger att jag i mina rättelser ”ändrar påståendet” tänker hon oakademiskt. Det finns bara en avhandlingstext, den som framlades vid disputationen med sina errata, och efter den finns inga ändringar. Och det är den, och enbart den, som hennes granskning bör gälla. Vad granskar hon annars?

Inga Brandells användandet av en tidigare, felaktig textversion gör att jag anser att hennes granskning inte enbart blir missvisande på avgörande punkter. Hon har granskat en – akademiskt sett – icke-existerande avhandlingstext. Hennes granskning bör alltså på principiella grunder avvisas som oakademisk.

En andra synpunkt leder till samma slutsats. Det är vad som sker när Inga Brandell följer Yasir Issa i spåren i de numrerade punkterna i hans anmälan. Hon kommer därmed att utgå från anmälarens vinkling, här fortfarande rörande punkt 8, om han betecknas som ordförande för SUM när han egentligen, i den vid disputationen föreliggande avhandlingen, endast omnämns som pressansvarig. Om Inga Brandell hade utgått från den akademiskt sett existerande avhandlingstexten, det vill säga den rättade vid disputationen, hade ju frågan om ”ordförande” aldrig kommit upp. Då hade ”pressansvarig” gällt från början som det påstående som ska diskuteras (Inga Brandell ifrågasätter det källmässiga underlaget för detta vilket jag ska återkomma till). Detta att Brandell ansluter sig till anmälarens vinkling och startar i den felaktiga textversionen är ju själva sinnebilden av ett partiskt ställningstagande och en tendensiös framställning. Denna partiskhet medför att hennes granskning borde kunna avvisas som sådan.

En tredje synpunkt jag har stärker ytterligare bilden av Brandells partiskhet. Det framgår att hennes användning av den tidigare textversionen inte är något misstag utan ett medvetet val. Några raden nedanför ovanstående citat rörande punkt 8 fortsätter hon om sagde Yasir Issa. Brandell tillägger (min kursiv.):

Yasir al-Sayed är en publik person som i avhandlingstexten återkommer ett flertal gånger med anledning av artiklar han publicerat eller yttranden som gjorts av honom i intervjuer. De tolkningar som då görs och den kontext som skapas är beroende av båda de versioner som presenterats av hans roll i organisationen Sveriges Unga Muslimer.

Här tar Brandell alltså upp de problem som uppstår för Yasir Issa som ”publik person” när han, som Brandell skriver, ett flertal gånger förekommer ”i avhandlingstexten”. Genom de tolkningar som jag gör och den kontext som skapas ”i avhandlingstexten” uppstår den felaktiga bilden att han var ordförande och inte enbart pressansvarig i Sveriges unga muslimer. Men vilken avhandlingstext handlar det om? Brandell avser ”båda de versioner som presenterats av hans roll”. Här kritiserar Brandell alltså hur Issa beskrivs genom att lägga samman de båda textversionerna, trots att påståendet om ordförande enbart återfinns i den tidigare felaktiga versionen medan påståendet om pressansvarig står i den rättade versionen vid disputationen. Valet att lägga samman de båda texterna är alltså ett medvetet val av Brandell. Men då uppstå följande fråga. Brandell som sakkunnig har enbart uppgiften att granska den avhandlingstext som formellt förelåg vid disputationen. Nu vänder hon sig, oförklarligt, till den tidigare, felaktiga textversionen för att tillskriva mig att jag ger en felaktig bild av Yasir Issa. Det är bara Yasir Issa själv som utgår från denna tidigare och felaktiga version. Inga Brandel borde ju enligt sitt uppdrag vara förbjuden att ens nämna den. Denna hennes aktiva handling, att dra in den tidigare, felaktiga versionen i sin granskning, och använda den för att kritisera mig, stärker bilden av hennes partiskhet till förmån för anmälaren.

Det Inga Brandell borde ha gjort för att förtydliga sin roll som neutral sakkunnig granskare, vore att påpeka det missvisande i Yasir Issas anmälan när han använder den tidigare, felaktiga textversionen för sina kritiska punkter. När detta var gjort kunde hon skrida till verket och tydligt använda enbart den rätta avhandlingstexten enligt errata, den som förelåg som avhandling vid disputationen.

Jag kommer i det nedanstående att påtala fler brister i hennes utlåtande. Men det viktigaste är redan sagt. Trots att Inga Brandell senare i sin granskning för fram kritiska synpunkter som enbart rör den rättade avhandlingstexten som förelåg vid disputationen (synpunkter som jag naturligtvis inte alltid håller med om) anser jag att hennes grundläggande utgångspunkt brister. A) Hon granskar inte enbart den text som förelåg vid disputationen. B) Dessutom ansluter hon sig till anmälarens vinkling genom att liksom anmälaren använda den tidigare, felaktiga textversionen. Detta är graverande. Hennes utlåtande bör därför avvisas a priori.

Därmed går jag över till en mer detaljerad kommentar till Inga Brandells utlåtande punkt för punkt. Jag låter hennes text stå orörd med rubriken Brandell, vari inkluderas de rubriker som Brandell själv har infogat. Därefter följer mina egna kommentarer under rubriken Egyptsons kommentar. Brandells text står med enkelt radavstånd medan min egen text har 1,5 radavstånd.

***

Brandell

Sakkunnigutlåtande gällande Sameh Egyptsons avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige

Inga Brandell, professor em. Statsvetenskap, Södertörns högskola

Jag har av Nämnden för prövning av oredlighet i forskning ombetts granska Sameh Egyptsons avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige. För att vägleda nämnden i dess beslut ombeds jag undersöka två aspekter av arbetet, dels hanteringen av avhandlingens källor, dels om sådan information valts som stöder författarens hypotes/tes, dvs om forskningen är partisk i sitt genomförande (bias). 35 exempel har av nämnden valts för att möjliggöra fastställande av fabricering eller falsifiering av data/fakta.

Jag disputerade i statskunskap vid Uppsala universitet 1981 med en avhandling ägnad relationerna mellan Algeriet och dess tidigare kolonialmakt, Frankrike. Före och efter har jag ägnat mig åt högre undervisning med inriktning på politik i hela arabvärlden och forskning om framför allt Nordafrika men också lett projekt med forskare från humaniora och samhällsvetenskaper med inriktning på östra Medelhavsområdet (se Brandell, State Frontiers, IB Tauris 2006 och Borders and the changing boundaries of knowledge, Transactions 2015). Jag har likaledes publicerat många artiklar i tidskrifter och i tidningar med bäring på området (se SvD 19.12.2023). Mina anställningar har också omfattat undervisning inom statsvetenskaplig teori och metod, på alla nivåer vid universitetet i Uppsala, vid Södertörnshögskola som jag fortsatt är knuten till, och som professor II vid universitetet i Oslo. Handledning av doktorander har varit del av min verksamhet, både med inriktning mot Mellanösterns länder och Europa. Jag har deltagit med olika uppdrag vid disputationer, i Sverige, i de nordiska grannländerna och i Europa, inom statsvetenskap och närliggande ämnen, samhällsvetenskap och humaniora. Frågan om mobiliseringen av islamiska referenser och organisationer är en självklar del av forskningen inom området (se mitt bidrag till Westerlund, Svanberg Majoritetens islam, 1994, mitt bidrag om islam och samhällsvetenskapen i Tvärsnitt samma år, eller min bok Algeriet – demokratins och islamismens tid, 1998). Ett par år i början av 2000-talet kunde jag som biträdande direktör vid Svenska institutet i Alexandria observera hur valen till det egyptiska parlamentet gick till och har fortsatt följt egyptisk politik.

Som framgår av handlingarna inkom en lång rad anmälningar till Npof både före och efter Sameh Egyptsons disputation i Lund i februari 2023. Synbarligen har samma dokument använts för anmälningar till både denna nämnd och till Överklagandenämnden för etikprövning, vilket kan förklara att citat och källhänvisningar som jag granskar nedan gäller uttalanden om nu verksamma personer, eller svenska organisationer och inte innehåller påståenden av mer historiskt intresse eller utan svensk relevans. Egyptsons avhandling består av 700 sidor text och flera tusen noter, rör sig mellan 1920-talet och Muslimska Brödraskapets grundande i Egypten till händelser och förhållanden ett århundrade senare i Syrien, Sudan, Marocko, Europa och Sverige. Den innehåller referat av andra forskares arbeten, metodologiska utredningar och egna empiriska undersökningar och redovisningar och tabeller. Den polemik som äger rum sedan åtminstone ett och ett halvt decennium, och som kan utläsas i avhandlingen, ingår inte i denna granskning men den avspeglas både i de punkter som anmälarna valt ut och i Egyptsons egna kommentarer. De flesta av de utvalda punkterna gäller alltså samtida organisationer eller personer, nu eller nyligen verksamma i Sverige.

Jag har valt att kontrollera reliabiliteten, det vill säga trovärdigheten i Egyptsons påståenden. Jag går alltså systematiskt igenom de punkter som nämnden valt ut för granskning. Det blir både spretigt och långrandigt men är, som jag ser det, det enda sättet att få det vetenskapliga och metodologiska perspektivet att stå fritt från den pågående politiska polemiken. För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag på inget sätt varit del av det aktuella fältet, varken inom forskning eller politik. Förutom en recension 2005 av Mattias Gardells bok Bin Laden i våra hjärtan som innehöll både uppskattande och kritiska synpunkter (SvD 10.10.2005) och uppdraget som ledamot i betygsnämnden vid två av de inblandades disputation, opponenten Khaled Salihs (statsvetenskap, GU), och ledamoten i betygsnämnden Torkel Lindqvists (semitiska språk, UU) har jag befunnit mig långt från inblandade personer och de frågor avhandlingen behandlar.

För att förenkla läsningen av vad som för nämnden kan vara okänd materia har jag lagt in egna rubriker. Jag kommer löpande att diskutera frågan om förfalskning eller fabricering. Mitt tillvägagångssätt har varit att för varje enskild punkt läsa hela det relevanta avsnittet, de källor som anförs, liksom de hänvändelser som görs av anmälarna eller av Egyptson i hans rättelser och inlagor. De arabiskspråkiga källorna har med ett undantag (punkten 95) och i enlighet med instruktionerna inte granskats till deras innehåll.

Ett par ord om hela avhandlingen. Det uttalade syftet är att undersöka om det islamiska förbundet i Sverige i själva verket – trots dess företrädares ihärdiga hävdande av motsatsen – utgör en del av Muslimska brödraskapet, en egyptisk organisation men som doktrinärt sett inte är nationell. Mellan den egyptiska organisationen eller rörelsen och det svenska samhälle som ger avhandlingens dess empiri finns som antagen förmedlande länk den europeiska nivån och vissa av dess muslimska organisationer och rörelser.

Yasir al-Sayyid Issa

Flera av de anmälda och av nämnden för granskning utvalda punkterna gäller en person, Yasir al-Sayed Issa. I punkt 8 (sidan 260 i avhandlingen) och på många andra ställen i avhandlingstexten betecknas Yasir al-Sayid Issa som ordförande för organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM). I de vid disputationen bilagda rättelserna ändras påståendet sidan 260 till ”pressansvarig” för Sveriges Unga Muslimer. Som stöd införs i rättelserna också en fotnot. Vid kontroll visar sig fotnoten leda till en odaterad screen-shot från Tumblr där al-Sayid Issa intervjuas under en konferens, presenterad som ”informations- och medieansvarig”. En affisch som också finns med i skärmdumpen visar att det rör sig om en konferens som ägde rum 2010. I sitt yttrande med anledning av Npofs anmälan mot honom hävdar Egyptson att han blandat samman två bröder och hänvisar till en senare artikel i frågan, som inte gått att nå.

Varken belägg för det ursprungliga påståendet i avhandlingen eller det nya påståendet som infördes i och med rättelsen står alltså att finna. Yasir al-Sayed är en publik person som i avhandlingstexten återkommer ett flertal gånger med anledning av artiklar han publicerat eller yttranden som gjorts av honom i intervjuer. De tolkningar som då görs och den kontext som skapas är beroende av båda de versioner som presenterats av hans roll i organisationen Sveriges Unga Muslimer. Påståendena, inte belagda och motsagda av andra källor, kan inte reduceras till en sammanblandning av namn – oacceptabla i ett arbete som betecknar sig som tillämpande “traditionell historisk metod” – och är att betrakta som fabricering av fakta.

Egyptsons kommentar

Inga Brandell bör naturligtvis enbart utgå från den avhandling som framlades vid disputationen, med sin erratalista, och som både opponent och betygsnämnd utgick ifrån. Detta förtydligade jag inledningsvis ovan.

I mina rättelser står uttryckligen (punkt 4 i errata för sid 260) att Yasir al-Sayed Issa var ”pressansvarig i SUM”, inte ordförande (det var hans bror Mustafa som var ordförande). Samtidigt anger jag en ny not till den tidigare saknade länken till källan. Hon hävdar att tolkning och kontext om Yasir Issa på andra ställen i avhandlingen präglas av mitt – inte längre existerande – påstående på sid. 260 om att han var ordförande. Dessa andra ställen torde vara sid. 312 (punkt 5 i errata) och sid. 327 (punkt 6 i errata). På båda dessa extra ställen har jag rättat mitt ursprungligen felaktiga påstående. För säkerhets skull återger jag mina errata här, skärmdump:

Brandells slutsats är att mitt påstående om Issa som ordförande utgör ”fabricering av fakta”. Men detta saknar helt grund eftersom jag i den avhandling som framlades vid disputationen på de tre ställen det handlar om nämner honom som ”pressansvarig”, inte ”ordförande”.

Men Brandell går vidare och menar att även min uppgift att han var pressansvarig saknar källmässig grund. Hon skriver att min källa skulle vara en ”odaterad screen-shot från Tumblr” där Issa presenteras som ”informations- och medieansvarig” i SUM. Den underkänns alltså rakt av som en icke trovärdig källa och gör att mina påståenden om Yasir Issa som pressansvarig inte är belagda och utgör ”fabricering av fakta”.

Varifrån hon har fått uppgiften om att källan skulle vara en ”odaterad screen-shot” är en gåta. Antingen kommer denna uppgift från tredje part, eller också är det en fabricering av Brandell själv. På grund av detta anser hon sig kunna avvisa källan. Detta är en allvarlig anklagelse, och den är ogrundad. Källan finns och är trovärdig. Tumblr, med webbadress: ‹(https://www.tumblr.com/) är ett socialt nätverk där kan man publicera blogg. Företaget ägdes av Yahoo och såldes 2019 till Automattic (företaget bakom WordPress). Bloggadressen: https://www.tumblr.com/sum-konferens-blog-blog/500497527/my-boss är en äkta levande länk idag. Den är sparad i archive.org i länken https://web.archive.org/web/20230304065142/https://www.tumblr.com/sum-konferens-blog-blog/500497527/my-boss och med kortare länk har jag sparat och angett i errata i länken: https://archive.ph/cpeTB

Källan är alltså inte någon skärm som har fotograferats. Jag återger källan nedan, där Yasir Issa med foto nämns på bloggen som informations- och medieansvarig i positiva ordalag och tackas för sin insats, men där enbart årtalet finns, inget datum: Att kalla källan för en fabricering och insinuera att den blir mindre trovärdig för att datum saknas, kan jag inte tolka annat än som tendensiöst, ett försök att blåsa upp en mindre detalj till ett stort fel. Källan återges här:

Denna källa är inte ”fabricerad” av mig. Om man vill hävda att denna källa är en fabricering, måste man anföra argument. Men det gör inte Brandell. Hon bara påstår. Att Yasir Issa har haft en lång karriär inom Islamiska förbundet stöds av andra skriftliga källor som jag har sparat och har kvar, trots att Islamiska förbundet har raderat sina gamla hemsidor.

Länken som Brandell säger att hon inte lyckades öppna har alltid funnits på nätet och minst sparats 8 gånger på webarkiv. https://wordpress.egyptson.se/2023/08/25/vem-ar-adam-som-lurade-hela-den-svenska-journalistkaren/. Innehållet visar tydligt att Yasir al Sayed Issa har haft stor inflytande i Muslimska Brödraskapets nätverk i Sverige.

Brandell

Även punkterna 13 och 14 i handlingarna (sidan 313 i avhandlingen samt noten 660, samma sida) involverar primärt Yasir al-Sayid Issa, men också en annan person, Haytham Rahmeh. Denne, en svensksyrier, en gång imam i Stockholm, var sedan lång tid involverad på hög nivå i både den internationella politiska och den islamiskt inspirerade väpnade kampen mot det krig som Bashar al Assad förde mot den egna befolkningen. Egyptsons sikte är inriktat på ett debattinlägg av Yasir al-Sayid Issa den 2 november 2013, publicerat av SVT, där al-Sayid Issa riktade kritik mot hur SR rapporterat om Haytham Rahmehs roll i tillförsel av vapen till den syriska oppositionen. I avhandlingen refereras också till intervjuer med al-Sayed Issa efter debattinlägget. Här finns anledning att uppehålla sig vid flera ting. Egyptson lutar sig här, och på flera ställen i avhandlingen mot SR-reportaget ifråga. Emellertid visar en ytlig kontroll att det gjorts av journalister, utan bakgrund eller kännedom om den syriska konflikten och synbart uteslutande intresserade av dess svenska politiska och konfliktuella aspekter – rekrytering av unga svenskar till radikala jihadistiska organisationer i Syrien och eventuell svensk involvering i vapentillförsel till oppositionen i Syrien. De kan alltså inte obesedda ligga till grund för påståenden om faktiska förhållanden i ett vetenskapligt arbete.

Egyptsons kommentar

Jag talar naturligtvis inte om huruvida SVT-journalisterna beskriver konflikten i Syrien korrekt eller inte. Jag använder denna källa för ett enda syfte, att påvisa hur Yasir Al-Sayed Issa, en frontfigur inom Islamiska förbundet, i uttalanden stödjer islamistiska gruppers deltagande i revolten mot regimen, en politisk position som överensstämmer med ideologin inom Muslimska brödraskapet. Det hela ingår alltså som en pusselbit, ett indicium, i avhandlingens skildring av att det finns en an knytning mellan svenska Islamiska förbundet och det globala MB, som stödjer samma grupperingar som Haytham Rahmeh och Yasir Issa i denna revolt. Jag tar naturligtvis inte alls ställning till om den ena eller andra grupperingen i denna omfattande konflikt agerar mer rättfärdigt än den andra. Brandells kritik skjuter långt vid sidan av målet.

Brandell

Vidare, i den intervju med Yasir al-Sayed Issa, som står i fokus och som noten i avhandlingstexten hänvisar till, kan man ordagrant läsa följande: ”Det är ett vidrigt krig som pågår där borta och det begås brott från båda sidorna. Men de allra flesta övergreppen står Assad och hans regim för.” I den löpande texten gör Egyptson emellertid om citatet från al-Sayed Issa till “att det alltid förekommer brott från båda sidor i en konflikt”. Därefter vidtar Egyptsons egen tolkning av det förvanskade citatet från al-Sayed Issa: “att de flesta brotten alltid utförs av regimer, underförstått inte av kämpande mujaheddin” (kursiverat i texten). Det som i ursprunget var ett specifikt uttalande och gällde kriget i Syrien (detta är 2013, alltså innan IS etablerats) görs om till ett allmängiltigt uttalande. Dessutom introduceras det laddade begreppet mujaheddin som överhuvudtaget inte finns med i ursprungsintervjun. I sina synpunkter till Npof angående dessa två punkter tillför Egyptson inga nya belägg. Det förändrade citatet bör betraktas som falsifiering, medan Egyptsons introduktion av begreppet mujaheddin snarast är en fabricering.

Dessutom reses här frågan om vanlig källkritik (SR-reportaget).

Egyptsons kommentar

Jag avvisar Brandells tolkning att mitt referat skulle vara en fabricering. Issa säger ordagrant: ”det begås brott från båda sidorna. Men att de allra flesta övergreppen står Assad och hans regim för”. I mitt referat av Issa skriver jag att han säger: ”det förekommer brott från båda sidor i en konflikt” (avh. sid. 313). Jag tolkar hans fortsättningen om de allra flesta övergreppen som så: Assad och hans regim står för de flesta övergreppen. Men rent logiskt finns där en underförstådd mening i Issas påstående. Om ena sidan begår de flesta övergreppen måste meningens innebörd logiskt sett vara att den andra sidan begår färre brott, det vill säga de islamiska ”krigarna”, ordet krigarna är Issas eget ordval i en debattartikel i DN om saken, alltså de islamiska mujaheddin. Mitt referat kan därför alls inte betraktas som en ”fabricering” utan en rimlig tolkning. Det framhäver den logiska innebörden av Issas ord.

Jag citerar för säkerhet skull den av Brandell kritiserade passagen i min avhandling inklusive ordet mujaheddin (avh. sid. 313-skärmdump):

Jag kan hålla med om att jag inte hade behövt använda termen ’mujaheddin’, vilket Brandell anser vara ett ”laddat begrepp”. Jag borde troligen bara ha skrivit ’krigare’ som jag gör några rader ovanför. Men Issa berättar om en islamistisk milis i upproret mot Assads sekulära och orättfärdiga Baath-regim och vill försvara Haytham Rahmehs insats. Det är denna underliggande begreppsliga innebörd i Issas intervju som jag lyfter fram med termen ’mujaheddin’. Vad som skulle vara så laddat i detta att det innebär en ”fabricering” av vad Issa menar kan jag inte förstå. ’Mujaheddin’ är det vanliga ordet på arabiska för en ädel krigare som strider för islams sak. Ytterligare stöd för min bedömning, och den insats av Rahmeh som Issa anser att ”Sverige” borde vara stolt över, och därmed vad Yasir Issa menar, framgår särskilt på avhandlingens sid. 318–320 och fotnoterna 681–685 som handlar om Haytham Rahmeh och hans insatser i inbördeskriget i Syrien.

Mitt referat av Issa anser Inga Brandell vara en falsifikation och mitt införande av termen mujaheddin anser hon vara en fabricering. Jag anser att hon har fel på båda punkterna. Mitt referat återger vad Issa anser. Mitt val av den arabiska termen mujaheddin förtydligar hans åsikt utan att nedvärdera den.

Brandell fortsätter

I punkten 16 (sidan 312, not 659) än en gång gäller citaten Yasir al-Sayed Issa. Han publicerade den 23 december, fortfarande 2013, en artikel på DN Debatt där han kommenterade en utredning med titeln När vi bryr oss som beställts och avlämnats till dåvarande demokratiministern Birgitta Ohlsson. Egyptson nämner debattartikeln i Dagens Nyheter men utan direkt hänvisning eller not. Istället hämtar han citat från en kort sammanfattning publicerad samma dag på SVT Nyheter Inrikes. Al-Sayid Issa presenteras återigen som “tidigare ordförande för Sveriges Unga Muslimer”. Dessutom förs epitetet brodern (min kursivering) in före hans namn. Ett kort citat ges från al-Sayid Issa. Det handlar om unga Syrienättlingar som förtvivlas

inför situationen i ursprungslandet, men citatet avfärdas av Egyptson som “medial retorik”. Utredningen leddes av Eskil Franck, då överintendent vid Forum för Levande Historia. I Egyptsons version tas enbart Issas kritik av SÄPO:s syn på ungdomarna upp. Det bärande argumentet i al-Sayid Issas debattartikel – därav också kritiken mot SÄPO – handlade om hur syriskättade ungdomars upprördhet och vilja att bidra skulle kunna kanaliseras i Sverige, och detta utan att de reste till Syrien. Egyptson drar emellertid slutsatsen att “orden (al-Sayed Issas) ‘hjälpa det syriska folket’ ges en speciell innebörd av väpnad jihad” – dvs tvärt emot vad som faktiskt står i debattartikeln. Egyptson hänvisar till kontexten, dvs att en av al-Sayids bröders omnämnts av BBC som viktig i den syriska oppositionen (arabiskspråkig källa, förmodligen senare i tiden). Den kontext som utgörs av den ursprungliga debattartikeln i DN, som Egyptson uppenbarligen inte läst, och som hävdar det motsatta, nämligen att ungdomar i Sverige ska övertygas om nyttan av att förbli i Sverige och därifrån verka för stöd till den syriska befolkningen och ett regimskifte i Syrien, är helt frånvarande i Egyptsons text. Här rör det sig följaktligen om falsifiering.

Egyptsons kommentar

För det första presenteras Yasir Al-Sayed Issa på detta textställe alls inte som ”tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer”. Brandell läser fel. I den avhandling som framlades vid disputationen står det ”pressansvarig för SUM, brodern Yasir Al-Sayed…” Brandell använder alltså återigen tendensiöst inte den avhandlingstext som förelåg vid disputationen. Man kan dessutom fråga sig på vilket sätt det är relevant att åter upprepa denna felaktighet (om den nu hade funnits kvar)? Är denna upprepning tendensiös i sig.

För det andra vill jag försvara min tolkning att Issas debattartikel faktiskt innehåller ”medial retorik”, eller att det inte är orimligt att tolka det så. Jag kan medge att min tolkning är kontextuell givet a) den politiska situationen och b) Yasir Issa familjs inblandning i den, liksom c) hans egen anknytning till Sveriges unga muslimer och Islamiska förbundet och Muslimska brödraskapet ställningstagande mot Assad, och för upproret. Det handlar om en kontextuell tolkning av en politisk debattartikel. Men att kalla min tolkning för falsifiering som Brandell gör menar jag är att gå alldeles för långt. Jag börjar med att återge avhandlingens text om saken (sid. 312–313):

Sönerna till Tarif Al-Sayed Issa, som är en bemärkt person i nätverket [MB i Sverige],⁶⁵⁴ utmärker sig i verksamheten, även om bara Mustafa är med i tabellen som styrelsemedlem [bland ledarna för MB-organisationerna i Sverige]. Fidaaldin Al-Sayed Issa brukar hålla tal vid konferenser som Sveriges unga muslimer (SUM)⁶⁵⁵ och Islamiska förbundet i Sverige (IfiS) arrangerar.⁶⁵⁶ Fidaaldin studerade sharia år 2016 vid European Institute for Human Science (EIHS) i Frankrike, inrättat av FIOE som vi såg.⁶⁵⁷ BBC beskrev Fidaaldin Al-Sayed Issa i ett nyhetsprogram, att han spelade en viktig roll i händelseförloppet under inbördeskriget i Syrien mot Assad-regimen genom sin ledande roll i Facebookgruppen ”Syriska revolutionen mot Bachar al-Assad”. BBC rapporterade i ett TV-program om hans politiska roll och beskrev honom som ”den syriska revolutionens ledningscentral”.⁶⁵⁸ År 2013 kritiserade den tidigare pressansvarige för SUM [enligt Errata], brodern Yasir Al-Sayed Issa, den svenska underrättelsetjänsten (SÄPO) för att de beskrev ungdomar som åker till Syrien som ”potentiella terrorister”. Han försvarade resande ungdomar i Dagens Nyheter med att ”denna beskrivning kan göra det svårt att övertala dem att inte åka”. Han anser att ”vad som verkligen förenar dessa ungdomar är deras önskemål att hjälpa det drabbade folket i Syrien”. Issas kritik mot SÄPO och hans förklaring för jihadresor är uppenbart medial retorik. Tar man hans ord på allvar, och hans broders engagemang i krigshandlingarna, så ges orden ”hjälpa det syriska folket” en speciell innebörd av väpnad jihad.⁶⁵⁹

⁶⁵⁸ BBC Arabic, laddat ner från Fidaaldin Al-sayed Issas YouTubes kanal, 2018-01-28. https://youtu.be/DNUElM-iC1E Avhandlingsarkivet. https://youtu.be/DNUElM-iC1E

⁶⁵⁹ SVT,” Säpo kritiseras för terrorstämpling”, 2013-12-23. https://web.archive.org/web/20220905180236/https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sapo-kritiseras-forterrorstampling

Brandell hävdar att SVT-referatet är missvisande och efterlyser Issas ursprungsartikel på DN debatt 2013-12-23. Den känner jag väl till men ville inte öka antalet sidor i min avhandling i onödan. Artikeln i DN stödjer dock, tvärtemot Brandells åsikt, min tolkning att Yasir Issa inte tar avstånd från att delta i det militära motståndet i Syrien, och dessutom att den innehåller ”medial retorik” på denna punkt. Om man inte vill tro på min tolkning direkt, givet Issas och hans familjs ideologi och politiska verksamhet i Syrien, vill jag hänvisa till andra källor, som jag dock inte ansåg mig behöva i avhandlingen.

Det jag främst vill lyfta fram är artikeln ”Svenskarna som kampar i Syrien är inga terrorister” SVT Opinion, skriven av Yasir Issa, 30 november 2012, några veckor före artikeln i DN. https://web.archive.org/web/20170411222835/https:/www.svt.se/opinion/svenskarna-som-kampar-i-syrien-ar-inga-terrorister. I denna artikel skriver Yasir Al-Sayed Issa:

Här är det tydligt att Yasir försvarar terroranklagade svenska krigsresenärer. Det är denna ideologiska position som också ligger under artikeln i DN från den 23 december enligt ovan. Han har, det är en av mina utgångspunkter för min tolkning, inte bytt åsikt i denna brännande fråga mellan 30 november och 23 december. Det är alltså inte alls orimligt att tolka Issas påståenden om ”Syrienättlingar som förtvivlas” som ”medial retorik”, alltså (oklara) retoriska formuleringar för att vinna sympati, vilket inte alls är ovanligt i politiken.

Sedan om ordet ’brodern’, som Brandell har hakat upp sig på. Om jag först har talat om Filaaldin Issa är det ju inte konstigt att i en senare mening kalla Yassir för hans bror. Men ’broder’ är ju också tilltalsordet internt i Muslimska Brödraskapet, så som Yassir kallas i affischen ovan från Sveriges unga muslimer. Att använda det epitetet är alltså helt oproblematiskt, oavsett vilken innebörd man väljer. Jag kommer inte ihåg om jag här använde ordet i den ena eller andra innebörden. Men återigen kan man undra över vilken relevans detta har för avhandlingens huvudresultat eller trovärdighet. Ser vi återigen en tendensiös läsning hos Inga Brandell som letar efter fel, hur små den än är?

Brandell

Än en gång Yasir al Sayid…Myndigheten för ungdoms- och samhällsfrågor och det rättsliga förfarandet.

I punkten 18 (sidan 315) gäller det hur organisationen Sveriges Unga Muslimer av Myndigheten för ungdoms- och samhällsfrågor 2016 fick avslag på sin ansökan om statsbidrag för 2017 med hänvisning till att organisationen inte uppfyller det så kallade “demokratikravet”. Jag återkommer till Egyptsons redovisning av den följande utvecklingen i rättsväsendet. Egyptson skriver här i sin slutsats att Unga Muslimer av svenska myndigheter bedömts ha “bristande respekt för ‘demokratins idéer’, och fortsätter “vilket kan betyda till exempel att man uttalat sig förmildrande om väpnad jihad som vi såg i exemplet Syrien ovan” (min kursivering). Han syftar alltså här på de påstådda uttalanden av al-Sayed Issa angående Syrien som i detalj diskuterats och avvisats såsom falsifierade i punkt 13 och 14 ovan. I sitt yttrande till Npof omformulerar sig Egyptson så att den “bristande respekt för demokratins idéer” som finns i domslutet “bekräftas av till exempel ha uttalat sig förmildrande om väpnad jihad som vi såg i exemplet Syrien ovan”. Här ska tilläggas att i de källor som Egyptson anför al-Sayed Issa utan tvekan ger argument för det berättigade i både politiskt och militärt motstånd mot Assad-styrets repression av stora delar av den syriska befolkningen – alla källor är från slutet av 2013, det år då den första kemiska attacken i Syrien genomfördes och då både Frankrike och Storbritannien därför förberedde sig på att militärt intervenera i landet. Ingen referens eller överhuvudtaget begreppet väpnad jihad förekommer i de källor som Egyptson åberopar. Här är det hans egen text, hans tolkning, men med referenser som han själv förvanskat.

Slutligen vad gäller den rättsliga tvisten mellan Sveriges Unga Muslimer och Myndigheten för ungdoms och samhällsfrågor avstår Egyptson från att nämna att Länsrätten gav Sveriges Unga Muslimer rätt och återförvisade beslutet till Myndigheten för ungdoms- och samhällsfrågor. Den för Sveriges Unga Muslimer negativa dom som därefter följde var ett resultat av myndighetens överklagan av domen till Kammarrätten. Det domslut som gäller är Kammarrättens, inte Högsta Förvaltningsdomstolen, som Egyptson hävdar, eftersom den sistnämnda beslöt efter Unga Muslimers överklagan att inte pröva Kammarrättens dom.

Domslutet innehåller ingenting som skulle kunna hänföras till det Egyptson spekulerar om i den ursprungliga avhandlingstexten. Källan har förmodligen inte kontrollerats. Här rör det sig om fabricering eftersom de åberopade källorna inte innehåller dessa formuleringar. Även om Egyptson successivt mildrat sina påståenden.

Egyptsons kommentar

Det är svårt att se vad denna kritik innebär. För det första anser jag det vara belagt i avhandlingen att Yasir Issa uttalat sig förmildrande om svenska ungdomars Syrienresor. Det finns inga förvanskade referenser om detta. Dessutom: Att Brandell pekar på att Yasir Issa argumenterar för det rättfärdiga i att bedriva väpnat motstånd mot Assadregimen snarare förstärker min tolkning, d.v.s. att Issa ansåg det rimligt och rättfärdigt att åka och delta i striderna.

För det andra framgår det tydligt att MUCF, Kammarrätten och Förvaltningsrätten i Stockholm, anser att SUM brustit rörande demokratins idéer. Brandell gör däremot en stor sak av mitt påstående att det är denna ideologiska position och denna anknytning till MB som kan ha bidragit till att de har uttalat sig ”förmildrande om väpnad jihad”. Jag ska citera ordagrant ur avhandlingen (skärmdump):

Brandell läser på denna punkt min bisats om väpnad jihad i citatet ogeneröst och tendensiöst, som att de svenska rättsinstanserna har sagt detta (!). Jag menar verkligen inte att svenska myndigheter har uttalat sig om väpnad jihad, det är min egen tolkning enligt ovan (och som Brandell där ansåg vara en fabricering som vi såg). Hennes slutsats är nu att jag på liknande sätt även fabricerar vad de rättsliga instanserna anser. Men detta bygger på en tendensiös feltolkning av min bisats, att den syftar på vad de rättsliga instanserna sagt, vilket den inte gör, jag hänvisar ju till mitt eget exempel om ”Syrien ovan”. Det kan varje läsare kontrollera genom att kontrollera citatet ovan. Däremot vill jag ge Inga Brandell rätt i att jag kunde ha varit klarare. Denna bisats hade kunnat formuleras tydligare så att den dubbla syftningen till både min egen framställning och till de rättsliga instanserna hade kunnat undvikas.

Med en doktorsavhandling på 740 sidor är sedan Brandells förslag att öka detaljnivån rörande domstolsprocessen onödig. Att Länsrätten hade en annan åsikt än Kammarrätten ändrar inget i sak. Att Brandell hakar upp sig på att Länsrättens utslag saknas i min framställning har ingen betydelse för det huvudsakliga resonemanget. Min hypotes och mitt resonemang på denna punkt återger de överordnade rättsliga instansernas utslag, att SUM inte följde de svenska demokrativillkoren för statsanslag. I domen framhävs också SUM:s ” kopplingar till Muslimska brödraskapet” som besvärande, även om texten är knapphändig. Haytham Rahmeh är en ledande person inom MB både i Sverige och i Syrien. Han sysslade med väpnad jihad i upproret mot Assadregimen, och hans verksamhet där försvarades i svenska medier av Yasir al-Sayed Issa, pressansvarig i SUM. Min association och politiska tolkning att Yasir Issa utifrån MB:s ideologi stöder ”väpnad jihad” i Syrien är inte långsökt och definitivt ingen fabricering.

Brandell har återigen fel om att det skulle handla om fabricering.

Brandell om finansiering av moskéer

Indikator 7

Punkten 25 (sidan 89), till vilken bör läggas punkten 26 (sidan 273). Här gäller det de indikatorer på “tillhörighet” i en antagen transnationell organisation av Muslimska Brödraskapet som Egyptson omsorgsfullt diskuterar i sitt Metodkapitel (kapitel 2.3). Indikator 7, Finansiella kontakter och ekonomisk samverkan definieras på följande sätt: “Om IfiS (Islamiska Förbundet i Sverige mottar donationer eller själv samlar in pengar, eller bedriver gemensam affärsverksamhet eller finansiell verksamhet, tillsammans med organisationer eller personer inom det transnationella MB (Muslimska Brödraskapet).” I det empiriska kapitlet 6 drar Egyptson slutsatser angående sina (olika) indikatorer och finner att indikator 7 föreligger. Stöd för detta finner han dels i de finansiella bidragen från länder på den arabiska halvön till moskébyggen i Sverige (Stockholm, Göteborg), dels i att det i stadgan för Islamiska Förbundet i Sverige är inskrivet att Förbundets tillgångar, vid upplösning ska tillfalla de islamiska organisationernas federation i Europa (FIOE). Emellertid kom de stora bidragen till inrättande av moskéer i Sverige – som Egyptson anfört som underlag – i första fallet (Stockholm) från en privat stiftelse i namn av Förenade Arabemiratens dåvarande statschef, schejk Zayed, och i det andra fallet (Göteborg) från den saudiska staten. Egyptson antar i sin kommentar angående denna punkt att personer från Muslimska Brödraskapet, som vid den aktuella perioden runt sekelskiftet fortfarande åtnjöt gästfrihet i de aktuella länderna, innanför eller utanför respektive statsapparat skulle kunna diktera beslut angående dessa stora penninggåvor för svenska moskébyggen. Några belägg för detta finns inte och framstår inte troligt. Detta berör forskningsprocessen och innebär att det han definierat som krav för att indikator 7 ska anses föreligga inte står att finna (operationalisering).

Egyptsons kommentar

Den viktigaste informationen om finansiellt samband är att de ekonomiska tillgångarna vid Islamiska förbundets eventuella upplösning ska tillfalla Muslimska Brödraskapets europeiska samarbetsorganisation, Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Detta är en otvetydig indikator på ett finansiellt samband med det transnationella MB. Detta ifrågasätter inte Brandell. Hon ifrågasätter dock att de stora ekonomiska stöden för moskébyggen från UAE och Saudiarabien på 1990-talet, som jag nämner, skulle kunna användas som indikatorer på MB:s finansiella nätverk. Det är allmängods i den internationella litteraturen att Saudiarabien och Arabemiraten var närstående Muslimska brödraskapets olika organisationer, och stödde dem på olika sätt vid den tiden, bland annat ekonomiskt.

Men jag vill ge Brandell delvis rätt. I avhandlingen pekar jag huvudsakligen på de många kontakterna i ekonomiska frågor och rörande moskébyggen, inte i hur hög grad MB i Mellanöstern inför varje beslut varit aktivt. Man kan säga att mina indicier om detta är litet mer indirekta än annars. Men jag menar mig ändå kunna påvisa de nära finansiella relationen mellan MB i Mellanöstern, de nämnda statsledningarna och Islamiska förbundet i Sverige. Framför allt gäller det den saudiske Abdullah al-Aqeel, medlem i MB:s internationella shuraråd, men också med hög ställning inom den saudiska World Muslim League och dess råd för byggande av moskéer, och med flera besök i Sverige för att diskutera moskébyggen (avh. Sid. 233–234) och dessutom nära lierad med MB:s internationelle finansminister Yossuf Nada som i sin tur hade direkta kontakter med tänkbara finansiärer, de islamiska statsledningarna (i dessa klansamhällen är ju gränsen mellan privat och offentlig finansiering flytande) (Brandell återkommer till denne al-Aqeel nedan.)

Detta är en unkt där jag hade önskat att jag hade mer källor. I mitt metodkapitel har jag redogjort för att sådana passager finns: ”Jag har i många fall funnit tillräckligt med källmaterial, men i vissa fall hade jag önskat att jag hade kunnat få tag på många fler detaljerade uppgifter.” (avhandlingen sid. 60).

Att som Brandell kräva att jag borde ha kunnat påvisa att MB ”skulle kunna diktera beslut” inom dessa statsledningar anser jag går alldeles för långt. Men jag erkänner att mitt detaljrika resonemang i denna sak pekar på allmänna finansiella kontakter och nätverk, inte på direkta beslut. Man skulle kunna kalla det en indirekt indikation på finansiella kontakter med MB-kretsar i Mellanöstern som är närstående dessa statsledningar.

Brandell.

Data om medlemstal

Under punkten 28 (sidan 105, not 161) gäller det att Egyptson, i en diskussion om svårigheterna att få fram data, i sin not (161) hänvisar till Myndigheten för stöd till trossamfund. De årliga rapporterna dit från FIFS (Förenade islamiska föreningar i Sverige) innehåller varken ekonomiska eller personrelaterade uppgifter. Invändningen här, som formulerats av anmälarna, gäller dels att de ingående islamiska “församlingarna” inte alla är del av det Islamiska Förbundet i Sverige, dels att personuppgifter inte ska lämnas ut för trossamfund. (Särskild ordning gäller sedan det blivit möjligt att få skatteuppbörd genom Skattemyndigheten). Här återstår någon oklarhet. Egyptson medger “slarv” och hänvisar till sina längre resonemang på ss 285–291. Där redovisar han emellertid personförbindelser mellan å ena sidan “församlingsorganisationen” (FIFS) och de islamiska organisationerna samlade i IFiS, Islamiska förbundet i Sverige, vilket inte var vad anmälan gällde. Det rör sig här inte om fabricering, den falsifiering som är aktuell sker i en kontext som Egyptson utvecklar om svårigheten att få tillgång till trovärdiga data. Jag kommer tillbaka till frågan i mitt avslutande avsnitt.

Egyptsons kommentar

Brandell pekar på en bisats i fotnot 161 på avhandlingens sida 105 rörande Myndigheten för stöd till trossamfund. Jag talar om Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS) och skriver ”där Islamiska förbundens medlemmar ingår” vilket kan ge intrycket att dessa församlingar består av IFiS:s medlemmar. Brandell har rätt i att detta är missvisande. Där borde ha stått, vilket jag framför i mitt yttrande till prodekanus ”där Islamiska förbundets medlemsföreningar ingår”. I det längre resonemanget på avhandlingens sid. 285–291, har jag noggrant presenterat detta.

Formuleringen i fotnot 161 är alltså uppenbart ett slarvfel. Hade Brandell velat göra en generös och icke-tendensiös tolkning av min fotnot, hade hon kunnat utgå från dessa sidor som hon alltså känner till, och inte behövt haka upp sig på felet i fotnoten. I yttrandet till prodekanus kallade jag felet i fotnoten för ”ett slarvfel i korrekturläsningen”, vilket Brandell uppmärksammar.

Varför inte Brandell inte kan nöja sig med det är en gåta. Det kan inte vara det första slarvfelet i korrekturläsning som Brandell stöter på från sin långa tid vid universitetsväsendet. Att kalla detta för en ”falsifiering” är alltså grundlöst och tyder på en tendensiös grundhållning.

Brandell.

Sverige och Egypten: Mahmoud Khalfi

De här punkterna 32, 33, 34 och 35 (sidan 174, not 299 och 300) kretsar runt en central person i svensk muslimsk organisering, Mahmoud Khalfi, ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige och imam i Stockholms-moskén. Khalfi har själv några månader efter Egyptsons disputation skrivit en inlaga, som finns med i handlingarna och som Egyptson besvarat i en särskild inlaga till Npof i november 2024. Det större sammanhanget är den politiska utvecklingen i Egypten mellan 2011 och 2013. Efter resningen mot president Mubarak vintern 2011 och hans frånträde från makten beslöt organisationen Muslimska Brödraskapet att grunda ett politiskt parti, vilket fick stora framgångar i de senare parlamentsvalen. Partiets kandidat, Mohammed Mursi, valdes också i allmänna val 2012 till Egyptens president. När militären under ledning av dåvarande försvarsministern fråntog honom makten följande år, understödda av breda demonstrationer som uttryckte missnöje med den förda politiken, ledde det till stora öppna slitningar inom rörelsen.

Khalfi skrev 2013 ett brev till en framträdande egyptisk muslimsk ledare, som under lång tid verkat i exil i Storbritannien. Denne, Kamal Al-Halbawi, publicerade i september samma år en artikel i al-Quds al-Arabi, London-baserad internationell tidning på arabiska som Egyptson refererar till. I den kontrasterar han Khalfis artiga förfrågningar med andras aggressivare påhopp – Al-Halbawi ska nämligen inför presidentens (och partiets) tillkortakommanden ha rättfärdigat den militära statskuppen.

Ett antal påståenden i avhandlingstexten får här inte stöd i den av anmälarna (av auktoriserad översättare) inlämnade översatta artikeln. Halbawis korta rader om Khalfi innehåller inte de uppgifter (om nära och lång vänskap, om svenska reaktioner och frågor, om Halbawis önskemål riktade till svenskarna) som Egyptson hänför till artikeln. För punkten 35, som gäller ett påstående angående Islamiska Förbundets ställningstagande i den egyptiska politiska krisen har Egyptson i sina rättelser inför disputationen strukit den specifika hänvisningen till Islamiska förbundet. Den strukna uppgiften upprepas dock en sida senare, då utan rättelse.

Avhandlingstexten på de relevanta sidorna, 174–75, framstår närmast som fria fantasier. Detta desto mer som texten rör sig mellan ett flertal debatter inom Muslimska Brödraskapet, från 2009 till 2013, medan den uppgivna källan (Al-Halbawis artikel) enbart gäller den stora krisen 2013, året för militärkuppen. Visserligen hävdar Egyptson att det inte är ”den politiska taktiken i Egypten som är intressant”, “utan vad detta brev (Khalfis till Al-Halbawi) säger om relationerna inom det transnationella nätverket”. Läsaren har inte tillgång till Khalfis brev till Al-Halbawi, bara den korta beskrivningen i Al-Halbawis artikel som i övrigt handlar om just den egyptiska krisen och inte alls om de tidigare debatterna. Man kan inte på grundval av detta dra slutsatsen att det är ett viktigt “kunskapsfragment” som stärker avhandlingens övergripande (hypo)tes, det säger ingenting om “relationerna inom det transnationella nätverket”. I sin inlaga till Npof skriver Egyptson att han gör en “kontextuell tolkning av vad brevet handlar om så att säga under den verbala ytan”. Det kanske låter sig göras, men kräver betydligt mer omsorg om kontexten och faktisk tillgång till det ursprungliga brevet (från Khalfi till al-Halbawi), vilket ju inte är fallet – och inte bara de korta raderna i Al-Halbawis artikel. Egyptson menar också att frågan avhandlas ytterligare i ett kapitel 4.1.4. Detta kapitel står inte att finna i avhandlingstexten.

Egyptsons kommentar

Det är svårt att se vilken Brandells kritik egentligen är, förutom att min framställning om situationen i Egypten och dess påverkan sägs vara ”fria fantasier”. För mig är Helbawys artikel och Khalfis brev sammantaget en indikator på informella personliga kontakter mellan en ledande person i det svenska IFiS och det transnationella MB, där Helbawy sedan länge varit en ledande gestalt. Jag hänvisar här till avhandlingens sidor 173–179 om informella personliga kontakter. Brandell gör en poäng av att en auktoriserad översättare har översatt dessa källor, till skillnad från min egen översättning. De båda skiljer sig emellertid inte åt i någon avsevärd betydelse. I den auktoriserade översättningen som Brandell hänvisar till skriver Helbawy uttryckligen:

”Först i raden är ett känslosamt brev som jag fick av herr Mahmoud Al-Khalfi, ledare for Stockholms moské i Sverige. Han är en respektabel ledande person inom den islamiska rörelsen i Europa. Jag har känt honom under mer än tre decennier som en person som organiserar seminarier. konferenser och festivaler, tar emot gäster, välkomnar dem och vakar over deras välbefinnande.”

Och Khalfi i sin tur kallar Helbawy för, fortfarande enligt den auktoriserade översättaren, citerat i brevet, ”vår broder, lärare och uppfostrare”. Min egen översättning är, ”vår broder, mästare och mentor”, alltså närmast likalydande och ingen anledning att kritisera. Detta tilltal av Khalfi är tillräckligt för mig att kunna tala om en informell, personlig kontakt, något annat använder jag inte dessa källor till.

De övriga påståendena från Brandell om feltolkningar, punkt 34 och 35, avvisar jag genom att hänvisa till den politiska kontext i vilket brevet respektive artikeln skrev. Denna kontext finns i avhandlingens kapitel 4.5.3 sid. 182–186. Referensen till kapitel 4.1.4 som Brandell saknar, avser detta kapitel 4.5.3 som följer några sidor efter den passage som Brandell kritiserar. Den ”omsorg om kontexten” som Inga Brandell frågar efter finns alltså där. Det hade alltså inte varit svårt för Brandell att hitta den om viljan hade funnits hos henne. Återigen anar man en ogenerös och tendensiös grundinställning, även om jag medger att jag angav fel numrering. Samtidigt är ju denna kontext endast ditfogad för att visa på en uppskruvad situation då vänner talar med vänner. Den behövs inte för att belysa en informell kontakt. Brevet och artikeln indikerar detta.

Brandell

Sverige och Egypten: Chakib Benmakhlouf (och Marocko)

Punkterna 40 (sidan 107, not 306) och 41 (sidan 243) handlar om förbindelserna mellan å ena sidan den för det Muslimska Brödraskapet i Egypten under 2012–13 ställföreträdande generalvägledaren Khairat al-Shater och Chakib Benmakhlouf, då ordförande i den europeiska organisationen och tidigare ledande i det Islamiska Förbundet i Sverige. Här bygger Egyptson på av den egyptiska säkerhetspolisen under 2012–13 avlyssnade telefonsamtal offentliggjorda efter att militären genomfört statskuppen och arresterat president Mursi, och uppgifter spridda om dem båda av den egyptiska regeringen redan 2009 då president Mubarak ännu innehade makten. Anmälarna ifrågasätter källornas trovärdighet. Egyptson har på olika ställen i avhandlingen diskuterat de egyptiska statliga källornas tänkbara politiska syften. Han tycks mena att oavsett dessa så utgör de ett erkännande av personernas betydelse. Här (s. 176) får referensen utgöra “en pusselbit” som “stärker bilden av ett transnationellt samband där Sverige ingår”. Det är lätt för anmälarna att i (punkt 42) påpeka att det faktum att al-Shater och Benmakhlouf under sitt telefonsamtal tilltalar varandra med broder inte innebär något specifikt relaterat till Muslimska Brödraskapet (se påven Franciskus sista ord från Peterskyrkans balkong: Bröder, systrar, Glad Påsk, min komm.).

I sina rättelser inför disputationen har Egyptson velat förstärka källsituationen för punkt 41 genom att införa “en sjätte pusselbit”, nämligen den debatt som ägde rum i Marocko 2015 då landets blivande statsminister Saad Eddine El Othmani besökte Sverige. El Othmanis parti presenteras i den nya noten som “det marockanska systerpartiet till Muslimska brödraskapet i Egypten”. Hur det än är med den saken hade partiet 2013 på alla sätt fjärmat sig från det egyptiska muslimska brödraskapet. Liksom punkterna om Egypten ovan handlar det om “reputation”, dvs. befästa avhandlingens bild av de svenska aktörerna genom att hos utländska aktörer hitta samma bild. Men när aktörer i Marocko 2015 uttryckte sig om svenska organisationer i anslutning till El Othmanis besök kan man utgå från att det rör sig om marockansk inrikespolitik, det kan inte utgöra ytterligare en “pusselbit” om svenska aktörers roll i ett transnationellt nätverk – tvärtom. Källkritik (av aktuella marockanska texter) snarare än fabricering eller falsifiering.

Egyptsons kommentar

Även om de avlyssnade samtalen vore en förfalskning från egyptiska säkerhetstjänsten, vilket jag i avhandlingen framhåller som möjligt, så visar ju säkerhetstjänstens omnämnande av den svenske Chakib Benmakhlouf att han är en känd, europeisk MB-person i den egyptiska säkerhetstjänstens ögon. Detta räcker för mig som ytterligare en pusselbit för min hypotes om Islamiska förbundets tillhörighet till det transnationella MB.

När det gäller Marocko anklagar Brandell mig för bristande källkritik, att jag inte förstår att det handlar om Marockansk inrikespolitik. Jag uppskattar att Inga Brandell ändå framhåller att det inte handlar om ”fabricering eller falsifiering”. Men hennes kritik att det rör sig om bristande källkritik anser jag är missvisande.

Det jag skriver i mitt tillfogade stycke i Errata med sin fotnot, den ”sjätte pusselbiten” (stycket hade fallit bort redigeringen av avhandlingen), är just precis att det handlar om Marockansk inrikespolitik. Jag pekar uttryckligen på den debattör som vill att El Othmanis parti inte bör träffa en delegation från det svenska MB, eftersom man i Marocko nu bör hålla sig på avstånd från det Muslimska brödraskapet, medan en annan kommentator tvärtom tycks hylla det svenska MB och kallar dess ledande gestalt Chakib Benmakhlouf för ”vår emir”. Med dessa pusselbitar vill jag inte säga något om det svenska IFiS:s roll, som Brandell tillskriver mig. Men däremot vill jag påvisa att MB i Sverige och Chakib Benmakhlouf var kända i det transnationella nätverket, ända till Marocko (liksom i Egypten), vilket var syftet med att redovisa denna debatt. På samma sätt var det mitt syfte när jag redovisade telefonsamtalen som nämndes i egyptisk television (oavsett om de var förfalskade eller äkta) och som också troligen hade ett inrikespolitiskt syfte. Men viktigt för mig var att kunna påvisa att Islamiska förbundets ledande person, Chakib Benmakhlouf, var välkänd representant för MB även i MB:s ursprungsländer. Detta blir alltså en viktig pusselbit för att påvisa att det svenska IFiS hade namn av att vara MB-organisation internationellt.

Brandell

Indikator 5

I punkten 46 (sidan 273) sammanfattar Egyptson sina resultat av kapitel 6, Det svenska nätverket

(1): Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Här hävdas bland annat angående den egna indikatorn 5 (Organisatorisk tillhörighet och samverkan) att “Islamic Relief Sverige är en lokalavdelning till Brödraskapets Islamic Relief Worldwide” (s. 273). Anmälarna hittar ingen källa till påståendet, endast en intervju med Kamel Helbawy som gjordes 2020 – samme person som 2013 skrev en artikel där han nämnde ett brev från den svenske Mahmoud Khalfi. (Helbawys namn transkriberades annorlunda i den auktoriserade översättningen). Helbawy hade när han intervjuades 2020 redan lämnat sina poster och Muslimska brödraskapet. Där talar Helbawy, enligt Egyptsons referat, om en tredje typ av organisationer, “[O]rganisations influenced by the Brotherhood” (Egyptsons citat). Helbawy exemplifierar med Islamic Relief Worldwide. Hur Helbawys “inflytande” kan omvandla den svenska organisationen till en “lokalavdelning” diskuteras inte i avhandlingen. I Egyptsons kommentarer till Npof understryks Helbawys trovärdighet och nämns utan precisering att andra källor – “bland annat den brittiska underrättelsetjänsten” – har pekat ut Islamic Relief som närstående Muslimska brödraskapets internationella organisatoriska nätverk (min kursivering). I den tidigare skrivelsen till Lunds universitet (2.2.2023) hänvisas också till senare sidor i avhandlingen, 317–319 och noterna 678, 679 och 680.

På dessa sidor upprepas emellertid det som avhandlades under punkten 8 och 13.

Haytham Rameh, som stod i centrum där, var nämligen den som – 1993 – ansökt om registrering i Sverige av organisationen Islamic Relief. Noterna som beledsagar påståendet om Islamic Relief som en “lokalavdelning” hänvisar till organisationens årsrapporter (678), en tidningsrapport från 2020 om hur banken HSBC klipper förbindelserna med “en muslimsk välgörenhetsorganisation” (679) och en skriftlig fråga från Mats Nordberg (SD) om svenskt bistånd till Islamic Relief som “avslöjats med antisemitism” (680). Inget av detta styrker underlaget för slutsatsen om den svenska “lokalavdelningen” och därmed en del av det som åsyftas i indikator 5 och som ifrågasattes av anmälarna. Givet bristen på underlag är karaktäriseringen av Islamic Relief i slutsatsen en falsifiering.

Egyptsons kommentar

Det är litet svårt att förstå vilka källor Brandell ytterligare behöver. När det gäller relationen mellan Islamic Relief Worldwide och MB är Helbawys åsikt en av mina källor, förutom den brittiska underrättelsetjänsten. Det faktum att han kallar IRW för en organisation som är ”influenced by the Brotherhood”, och inte direkt Brödraskapet självt, är inget konstigt eftersom MB arbetar så i flera av sina verksamheter; de håller i trådarna bakom kulisserna inom ramen för en stiftelse eller ett företag. I intervjun framgår att MB:s ledning utövas diskret inom organisationen så att det kan vara svårt för anställda att veta vem som är ägaren eller vem som egentligen styr. När det sedan gäller en källa för Islamic relief Sverige (IRS), som en lokalavdelning till Islamic Relief Worldwide är källäget inte särskilt krångligt.
I det underlaget från det konstitutionella mötet som lämnades till Skatteverket, och som jag hänvisar till i fotnot 657, används formuleringen att ”det svenska kontoret” ska vara beläget i Stockholm. Detta innebär att det handlar om en organisation med avdelningar och kontor i många länder.

En bild som visar text, brev, papper, dokument

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt.

I stadgan fastställs också namnet till ”Islamic Relief Sverige” vilket signalerar att organisationen finns i flera länder, såsom Islamic Relief Germany eller Islamic Relief UK med kopplingar till Islamic Relief Worldwide. I den svenska stadgans portalparagraf uttryck tydligt kopplingen till Islamic Relief Worldwide. Jag citerar från dagens stadga:

§ 1. Status. Föreningens namn är Islamic Relief Sverige (IR Sverige) och dess säte är Stockholm. Föreningen bygger på en ideell grund för att bedriva internationellt bistånds- och utvecklingsarbete. Föreningen är en samarbetspartner till Islamic Relief Worldwide (IRW).

Källan:
https://web.archive.org/web/20211026050128/https://islamic-relief.se/wp-content/uploads/2021/03/Stadgar.pdf

Vill man märka ord, som Inga Brandell tycks göra, kan man ju diskutera innebörden i ordet ’samarbetspartner’. Jag kallar det i min flytande text för ’lokalavdelning’ på grund av att man uppträder under samma namn och logotyp. Vad hade vi kallat en ”samarbetspartner” om det hade varit frågan om ett kommersiellt företag med samma namn och samma logotyp? Frågan handlar om tolkning men också om språkbruk. ’Lokalavdelning’ tycker jag passar eftersom det är en politiskt och religiöst organiserad, internationell hjälpverksamhet, ungefär som Röda Korset eller Röda Halvmånen. Att kalla mitt tal om ’lokalavdelning’ för en ”förfalskning” är att skjuta över målet och kan tyda på en övernitisk, tendensiöst motiverad strävan att finna fel eller uppfinna fel.

Men en ytterligare tydlig indikation för att Islamic Relief Sverige är en lokalavdelning inom det större nätverket Islamic Relief Worldwide är inte bara loggan och namnet. Jag vill påminna om sidan 320 i avhandlingen. Denna följer direkt på de sidor 317–319 som Inga Brandell refererar till. Sidan 320 handlar om styrelsen i Islamic Relief Sverige (IRS). Denna styrelse är full av de tyngsta namnen i Islamiska förbundets inre nätverk. Redogörelsen handlar också om den framstående kvinnliga ordföranden Lamia el-Amri. Hon fick plötsligt sluta som ordförande 2020 och i stället ta posten som ordförande i Islamic Reief Worldwide (IRW) i London, när denne hade avgått på grund av förment antisemitiska uttalanden. På sid. 320 behandlas hur den svenska ordföranden i IRS hastigt utnämns till blir ordförande i IRW. I fotnot 693 anges källan som är ett pressmeddelande från IRW självt:

Islamic relief Worldwide: “Lamia El Amri appointed acting chair of islamic relief”.
https://web.archive.org/web/20220126031929/https://www.islamic-relief.org/lamia-el-amri-appointed-acting-chair-of-islamic-relief/

En sådan utnämning, till en högre post, förekommer ju endast inom en koncern eller organisation. Utnämningen stärker alltså den nära kopplingen mellan den svenska IRS och den internationella IRW.

Den av Inga Brandell funna ”bristen på underlag” är alltså gravt missvisande. Indicierna på sidorna 317–320 är starka. Dessutom finns de nämnda starka indikatorerna rörande stadgans formulering om samarbetspartner med IRW samt Lamia el-Amris utnämning till internationell ordförande. Inga Brandells slutliga omdöme om detta är därmed också gravt missvisande, att min karaktärisering av Islamic Relief Sverige som helhetskulle vara ”en falsifiering”.

Brandell

Punkten 48 (sidan 282, not 586) Anmälarna har här rätt i att noten som hänvisar till ett dokument om bidragsfusk från Nämnden för stöd till trossamfund (från 1989) och gäller en organisation, IKC Alby, som enligt anmälarna inte var medlem i den religiösa organisationen inte kan utgöra belägg för det som påstås i texten om utbredda oklarheter i underlag för statligt stöd.

I sitt svar till Npof hänvisar Egyptson till ytterligare och senare uppgifter i avhandlingen (ss. 289-291) där de mycket riktigt finns. Dessa uppgifter kommunicerades också till fakulteten i Lund inför disputationen. Däremot föreligger de inte i den lista med Errata som utdelades vid disputationen, i motsats till vad Egyptson hävdar i sin inlaga till Npof. Texten i noten utgör ensam falsifiering eller till och med fabricering. Om däremot de uppgifter Egyptson hänvisar till, och som följer några sidor senare tas med som underlag, är detta inte fallet.

Egyptsons kommentar

Det är svårt för mig att förstå att Inga Brandell ens tar upp detta som ”falsifikation eller till och med fabricering”. För att direkt efteråt konstatera att de efterfrågade uppgifterna finns några sidor senare i avhandlingen. Återigen anar man en ogenerös, tendensiös grundinställning som söker fel eller hakar upp sig på småsaker för att misskreditera mig eller ge anmälaren rätt trots att fel inte föreligger. I avhandlingen står det på den kritiserade sid. 282:

En bild som visar text, Teckensnitt, skärmbild, svart och vit

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt.

Texten handlar om ”främst FIFS och SMF”. (Dessa organisationerna har jag redogjort om i kapitel: 7.2.3 Sveriges Muslimska Förbund (SMF), 1981, 7.2.2 Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS), 1974.)

IKC Alby ingick då i SMF under den tiden. Ordförande för SMF under den tiden var Mahmoud Aldebe, grundaren för Islamiska förbundet i Sverige enligt konstitutionella mötet. Kopplingen mellan dessa organisationer är alltså solklar.

Brandell

taqiyya

Punkten 54 (sidan 290, not 602). Den första delen av denna punkt i anmälan avhandlades ovan. Uppgifter finns i avhandlingen om oklarheter angående medlemsantal i anslutning till ansökningar om statsbidrag, men inte i anslutning till de påståenden som görs. Otymplighet eller falsifiering?

Egyptsons kommentar

Jag har redan bemött detta ovan och jag framhöll där att Brandell borde ha insett att det handlar om en språklig otymplighet i en fotnot. Det jag avser framgår i den riktiga texten, förutom i brev till prodekanus veckan före disputationen, på de sidor som jag hänvisar till i avhandlingen, sid. 285–291. Att medvetet välja en så pass ogenerös tolkning i detta fall, pekar återigen på en tendensiös läsning och som grund för utlåtandet.

Brandell

(taqiyya fortsättning)

Egyptson skriver vidare att de under en period höga vilseledande siffrorna, som han belagt, eventuellt “kan ha ingått i en ideologiskt motiverad – från islamisk synpunkt teologiskt “tillåten” – strategi. För detta finns ingen källa vilket föranlett anmälan. Egyptson hänvisar här i sin inlaga till Npof, förutom till sina egna redovisningar av oklarheter vad gällde uppgifter om medlemsantal, till hela sitt underkapitel 14.6. Kapitlet ifråga heter “Organiserat hyckleri och “dubbla budskap”. Det första begreppet har Egyptson hämtat från företagsekonomen Per Brunsson (se mer om det under punkt 71), det andra används av en del sentida engelskspråkig litteratur. Egyptsons kapitel handlar om att belägga hos Muslimska brödraskapet i Egypten och möjligen också i europeiska organisationer vad som refereras till som “taqiyya”, och som på engelska omtalas som double speak. I kapitlet finns alltså ingenting som skulle kunna utgöra ett belägg, eller ens en källa, för att hävda att de oklara eller vilseledande uppgifterna i Sverige skulle vara ett uttryck för samma “taqiyya”. Även om Egyptson presenterar detta som en möjlighet “kan ha ingått” så är frågan högst politiserad och kan med den valda undersökningsmetoden inte avgöras.

Egyptsons kommentar

(om taqiyya i siffrrorna om medlemstal)

Att någon aktör så grovt anger vilseledande medlemstal i kommunikation med svenska myndigheter, det handlar om tre och fyrdubbla skillnader, och i ett fall ännu mer, måste betraktas som högst ovanligt. Anledningen måste alltså eftersökas. Eftersom det förekommer upprepade gånger kan det rimligen inte handla om slarv eller misstag. Och medvetet ljugande är oförenligt med en religiös grundattityd inom islam. Som en möjlighet, vilket Brandell också framhäver, tolkar jag följaktligen detta agerande för ”tillåtet ljugande”, en tradition som finns inom islam och är utvecklad av Muslimska brödernas ideologer, särskilt av deras chefsideolog på senare tid, den lärde teologen och juristen Yusuf al-Qaradawi. Jag formulerar mig uttryckligen att det är en tolkningsmöjlighet. Med tanke på de täta ideologiska banden inom rörelsen är det rimligen också ”samma taqiyya” som förekommer i Egypten liksom i Sverige, i de fall sådant förfarande förekommer. Men det är som sagt enbart en tolkningsmöjlighet som jag använder som en indikator (pusselbit) på tillhörighet i rörelsen, jag får medge en ganska svag men inte orimlig pusselbit. Det bör tilläggas att pusselbitar i min avhandling kan vara olika starka eller svaga som indikatorer, men att de sammantaget, oavsett de enskilda bitarnas styrka, bit för bit underbygger min hypotes.

För övrigt använder jag termerna ”organiserat hyckleri”, taqiyyah eller doublespeak (dubbla budskap) som synonymer i avhandlingen, vilket jag återkommer till nedan.

Brandell
Politiken och partierna

Punkten 58 (sidan 301, not 625) gäller grundandet 1998 av en grupp som samlade muslimska riksdagsmän och kvinnor från olika partier, Politisk islamisk samling (PIS). Avsnittet ingår i kapitel 7, benämnt Den svenska nivån (2) Islamiska förbundets (IFis) organisatoriska nätverk. Egyptson skriver här “att (enligt Mohammed Aldebe) tillhörighet till svenska partier inte ska få påverka medlemmarnas ideologi utan att deras lojalitet främst ska vara till PIS”. Den källa som åberopas är en artikel på arabiska av Mohammed Aldebe publicerad långt senare (2013).

Anmälarna ska vid kontroll funnit att källan inte innehåller detta påstående. I sina rättelser inför disputationen införde Egyptson en referens till ytterligare en artikel på arabiska av densamme Aldebe, publicerad följande år (2014). Anmälarna frågar också hur Egyptsons slutsats av det i källorna icke återfunna påståendet kan vara att “det muslimska intresset…som vi vet menar Aldebe med den formuleringen Brödraskapets intresse”. Egyptson skriver, redan i sin inlaga till Lunds universitet, och på nytt i inlagan till Npof “framställningen om Aldebe är min tolkning utifrån kontexten”. Han skriver också att den tillagda källan från 2014 “stärker tesen”. Jag återkommer till frågan om hänvisningen till kontexten i själva verket etablerar ett cirkulärt resonemang.

I punkten 59 (sidan 303, not 630) finns ett påstående om Abdirazak Waberi. Egyptson skriver att Waberi “lyckades att presentera sig för Moderaterna i Göteborg som representant för “muslimerna i Sverige”, vilket gav honom en riksdagsplats” (min kursivering). Även här finns en not (630) som hänvisar till ytterligare en artikel på arabiska av Mohammed Aldebe, men Egyptson pekar också framåt mot hela kapitel 17.4.1. I det kapitlet återberättas i anslutning till riksdagsvalet 2010 Abdirizak Waberis inträde i riksdagen, men någon källa för vad som inför valet ådrog sig i Göteborg och inom det moderata partiet ges inte. Kapitlet innehåller kommentarer av olika slag, av olika aktörer, i vissa fall flera år senare och ändrar inte sakläget. I sitt yttrande till Npof i november 2024 skriver Egyptson “(A)tt Waberi fick sin plats som representant för muslimerna är ganska uppenbart”. Må så vara, men här saknas precision och det inledande påståendet är en tolkning av fakta utan underlag, falsifiering kan antas föreligga.

Egyptsons kommentar

Jag bestrider att jag inte har något underlag, att jag utan underlag skulle ha tolkat varför Waberi fick platsen. Utgångsläget är visserligen att vi inte finna något material inom Moderata samlingspartiet varför de valde att sätta Waberi på valbar plats. Det saknades som det verkar någon kampanj för Waberi inom Moderata samlingspartiet före och efter valet, vad jag har kunnat finna. Detta är i sig ett empiriskt faktum och därmed ett underlag för tolkning. Varför ingen kampanj för honom? Därtill finns Waberis egen hemsida, på PIS, som skapades inför valet. Där bedrivs en kampanj där han presenterar sig som representant för ”muslimerna i Sverige” och deras intressen. Ett ytterligare faktum och därmed ett underlag, är att Waberi var intervjuad i Evin Rubars SVT-dokumentär 2009 om Islamiska förbundet, då Waberi fortfarande var Islamiska förbundets ordförande, och då yttrade sig fundamentalistiskt, det vill säga inte förenligt med Moderaternas värdegrund (se avhandlings textsida 407). Det är alltså en tolkning av dessa tre sammantagna fakta (pusselbitar) som leder till att jag anser att Waberi fick platsen på riksdagslistan, inte för att han representerade Moderaternas ideologi och politik, utan för att han genom sitt ordförandeskap representerade muslimer som grupp. Hur ska man annars tolka detta? Min tolkning är alltså inte ”utan underlag” som Brandell skriver. Den bygger på tre sammantagna empiriska fakta. Jag erkänner att detta är en tolkning. Den bygger på dessutom på ett mer allmänt antagande, att Moderata samlingspartiet fungerar som andra normala politiska partier, det vill säga i vissa fall är beredda att ha en profilerad kandidat som kan vinna röster ur en viss grupp. Detta erkänner jag är ett antagande och en tolkning. Men falsifiering utan underlag – nej.

Brandell

Studieförbundet Ibn Rushd

Dessa tre punkter 69 (sidan 335) 70 (sidan 335) och 71 (sidan 336) är alla relaterade till studieförbundet Ibn Rushd. I punkten 69 skriver Egyptson att “’Islamofobi” är när man säger något som kan innebära eller leda till kritik för rörelsen. ‘Konspirationsteori’ är när man påpekar samband med det Muslimska brödraskapet”. Definitionerna i citatet ges av Egyptson inom parentes efter att han hänvisat till Ibn Rushds hemsida med kommentarer om MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige. Ibn Rushd beskriver den nämligen som islamofobisk och konspiratorisk. Punkten har anmälts till Npof med ett frågetecken runt dess vetenskaplighet. Egyptson menar i sina inlägg att detta är den gängse innebörden hos de som använder begreppen. Att han därmed tillskriver Ibn Rushd eller organisationens företrädare den uppfattningen fjärmar påståendet från både förankring och precision. Någon källa föreligger inte.

Egyptsons kommentar

Brandell uttrycker sig oklart men det kan verka som att hon menar att min analys av vad Ibn Rushd menar med ”islamofobi” och ”konspirationsteori” saknar grund. Hon ansluter sig till anmälaren och anser att min tolkning är ovetenskaplig, att den saknar ”både förankring och precision”. Bakgrunden för mina påståenden om Ibn Rushds språkbruk på sid. 335 framgår på sidan innan, sid. 334, vilket Inga Brandell kunde ha uppmärksammat om viljan hade funnits. Det finns även andra källor som bekräftar att Ibn Rush använder dessa termer på detta sätt. I en debattartikel på SvD Brännpunkt med rubriken ”KDU sprider orimliga anklagelser om oss” används exakt detta språkbruk rörande ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier”. Avhandlingens text på sid. 334 lyder:

740 Helena Hummasten, Nadia Marhri Lodin och Zainab Marrakchi , ”KDU sprider orimliga anklagelser””, Dagensnyheter, 2016-12-24. http://web.archive.org/web/20241208130932/https://www.svd.se/a/J8mbX/kdu-sprider-orimliga-anklagelser

Jag menar alltså att Helena Benaouda/Hummasten, som då var styrelseordförande i Ibn Rushd, använder termerna på det sätt som jag anger, det vill säga att innebörden i ”islamofobi” avser när någon kritiserar den egna rörelsen, och att ”islamofobisk konspirationsteori” är när den egna organisationen angrips för att tillhöra det globalt verksamma Muslimska brödraskapet eller ha en islamisk agenda som utgår från Brödraskapets ideologi om vad ”islam” innebär.

Men jag erkänner att jag kanske borde ha angett fler källor som stöd för min ståndpunkt att detta språkbruk är rådande inom det organisatoriska nätverket. Språkbruket bygger på Muslimska Brödraskapets enögdhet och självrättfärdighet där man anser att den enda ”islam” som man erkänner är den egna versionen (vilket jag noga reder ut i kapitlen om MB:s ideologi, 10–13). Jag vill tillägga att jag återigen tolkar ordanvändningen kontextuellt. Det organisatoriska nätverket, inklusive företrädare för Ibn Rushd, anklagar kritiker för ”islamofobi” och ”konspirationsteori” endast när de själva blir kritiserade. Någon annan och vidare tolkning av dessa termer är inte aktuell för dem. Alltså tillskriver jag dessa innebörder till Helena Benaoudas och Ibn Rushds språkbruk. Detta kan inte bedömas vara fabricering eller falsifikation. Jag erkänner dock att min tolkning kunde ha motiverats tydligare.

Brandell

I följande punkt, 70, gäller det fortfarande Ibn Rushd. Egyptson skriver:

“Uppståndelsen…fick (Folkbildnings)rådet att tillsätta en utredning om studieförbundet Ibn Rushds ideologi, demokratiska trovärdighet och eventuella tillhörighet till Muslimska brödraskapets transnationella nätverk” (min kursivering, s. 335). I själva verket beslutade “Folkbildningsrådet i april 2018 att ge en utredare i uppdrag att studera studieförbundets verksamhet i förhållande till statsbidragets ändamål och Folkbildningsrådets demokrativillkor” (min kursivering, sidan 17 i rapporten Erik Amnå m.fl. När tilliten prövas, 2019), vilket för övrigt preciseras i förhållande till relevanta lagtexter. I sin inlaga till Lunds universitet, liksom i skrivelsen till Npof skriver Egyptson: “Detta är ungefär vad jag skriver. Inga kommentarer”. Emellertid är det inte ens ungefär samma innehåll. Att en utredning tillsattes är ett faktum, syfte och orsaker skiljer sig kapitalt mellan Egyptsons och den gällande formuleringen. Fabricering eller falsifiering?

Egyptsons kommentar
Jag kan hålla med om att utredningsdirektivet enbart nämner ”Ibn Rushds demokratiska trovärdighet”. Jag får erkänna att min formulering om ”tillhörighet till Muslimska brödraskapets transnationella nätverk” inte förekommer i direktivet. Men ser man till kontexten låg ju frågan om tillhörighet till MB bakom hela den långa debatt som föranledde utredningen, så frågan om demokratisk trovärdighet är direkt kopplad till MB:s ideologi och värdegrund. Se till exempel Ibn Rushds egen hemsida som citeras i avhandlingen (sid. 335 i avhandlingen) där man före utredningen försvarar sig med att man visst inte tillhör Muslimska brödraskapet. Så mitt misstag är inte särskilt graverande, anser jag. Att Erik Amnås utredning också fann sådana kopplingar till MB och att det upprepades i de senare domsluten stärker min uppfattning. Min formulering, jag erkänner ett misstag i ordalydelsen, men den kan knappast anses så felaktig och så överdriven att den att den kan ses som fabricering eller falsifikation.

Brandell

I den tredje punkten, 71 (s. 336), handlar det om innehållet i Erik Amnås utredning.

Egyptson påstår att utredaren måste stött på svårigheter orsakade av “den brandvägg av “organiserat hyckleri” som styrelsen [för Ibn Rushd] genom den informationsstrategiskt garvade ordföranden Bennaouda/Hummasten redan hade uppvisat i media” (s.336). Här saknas angivande av källa. I sina inlagor till Lunds universitet och Npof hävdar Egyptson att Benaoudas “informationsstrategi med ‘dubbla budskap’ framgår tydligt” på de föregående sidorna. Så är inte fallet. (Här kan inom parentes nämnas att det begrepp “organised hypocrisy” som Egyptson här och genomgående använder i avhandlingen och som hämtats från Per Brunsson, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, är missvisande. Brunsson använder begreppet för att beteckna spannet mellan å ena sidan företagens mål att främja sina ekonomiska resultat och å andra sidan det samtidiga behovet av att upprätthålla samhällelig och politisk legitimitet, dvs att faktiskt göra ett och hävda något annat. När Egyptson, på andra ställen i avhandlingen, relaterar Benaoudas “informationsstrategi”, hävdar han däremot helt enkelt att hon inte ska ha svarat uppriktigt på de frågor som ställts i intervjuer.

Egyptsons kommentar
Vad Brandell menar med ”så är inte fallet”, d.v.s. att det skulle saknas källor om Benaoudas kommunikationsstrategiska uttalanden i media (på de föregående sidorna före sid. 336) är för mig obegripligt. Kan hon ha missat att läsa trots att hon hävdar det? På sid. 333 – 335 analyserar jag under rubriken ”En brandvägg av nekande” just Helena Benaouda/Hummastens upprepade nekande påståenden när Ibn Rushd hade anklagats för att ha bjudit in anti-demokratiska talare med homofoba och antisemitiska åsikter. Att hon använder det man kan kalla dubbla budskap i media angående Ibn Rushd anser jag mig tydligt ha belagt. Denna bild av henne förstärks också i andra sammanhang, se sid.497–498, 575, 619–620. Jag avslutar första delen av denna analys på sid 334 med orden: ”Vi ser hos henne en extrem form av ’organiserat hyckleri’ som det har kallats inom företagsekonomisk forskning…”

Inga Brandell gör en poäng av att jag skulle ha missuppfattat Brunssons begrepp ”organiserat hyckleri”. Men det är väl uppenbart att jag använder termen metaforiskt och syftar på att taqiyya eller dubbla budskap har en liknande innebörd, att det handlar om en vilseledande framställning eller döljande retorik. Något mer vill jag inte framhäva annat än att saken är vanligt förekommande även i andra sammanhang och att islamismen inte är unik i detta avseende, men har en egen teologisk och juridisk tradition om saken. Jag vill peka på avhandlingens sida 108 där jag menar att uttrycket ’organiserat hyckleri’ hos Brunsson kan tolkas som ”ett budskap riktat inåt till ’de egna’ och ett annat riktat utåt till ’de andra’, som vilseledande förställning eller retoriskt döljande täckmantel”. Jag skriver på en annan sida, sid. 527 att: ”Taqiyyah är alltså en etablerad term och en etablerad metod, fastän det är ett låneord från shia-islam. Principen om dubbla budskap har i samhällsvetenskaplig litteratur ett namn: ’organiserat hyckleri’ (Brunsson 2003).”

Jag använder alltså termerna ”organiserat hyckleri”, taqiyyah och ”dubbla budskap” som synonyma i avhandlingen, som uttryck för en medvetet vilseledande framställning eller retoriskt döljande av sakförhållanden. Att som Brandell gör, göra sak av detta, är återigen att ägna sig åt ogenerös tolkning och överdriven kritisk nitiskhet i småsaker, och visar på en tendensiös grundhållning.

Brandell

Tvister om arabiska källor

I punkten 78 (sidan 268, not 565) handlar det om den resa en saudisk professor, Abdullah Qadri al-Ahdal, gjorde till Stockholm 1986. I den relevanta noten hänvisas till al-Ahdals egen redogörelse på arabiska över resan översatt till “I Stockholm” som emellertid är daterad till 2013. Tvistefrågan här rör om al-Ahdal med saudiskt uppdrag att undersöka vad Saudiarabien kunde göra för muslimerna i Sverige, under resan beledsagades av Ashraf al-Khariby eller enbart av Mahmoud Aldebe. Anmälarna hävdar att Ashraf al-Khariby överhuvudtaget inte omnämns medan Egyptson hävdar att han omnämns fyra gånger. Det är en mycket kort text (not 565) som föreligger på internet (övers. I staden Stockholm), kanske fortsätter den någonstans. Anmälarna åberopar däremot följande not (566) från samma hemsida. I enlighet med instruktionerna har inga försök gjorts att nagelfara varken dessa texter eller den ytterligare referens till al-Ahdals hemsida Egyptson åberopar i sitt yttrande först till Lunds universitet och därefter till Npof (not 1327). Däremot ingår den referensen inte i de rättelser som följde med den tryckta avhandlingen. Emellertid följer ytterligare uppgifter (se pkt 92) om al-Khariby hämtade från den saudiske professorns hemsida. Egyptsons uppgifter förefaller i det här fallet väl underbyggda även om nothänvisningarna fallerar.

Egyptsons kommentar

Det är trevligt att Inga Brandell finner mina uppgifter på denna punkt väl underbyggda. Men hon klagar på mina nothänvisningar. Jag vill för det senare peka på fotnot 1327, som består av Al-Rawda, Abdel-Qadri Al-Ahdals personliga websida.

http://web.archive.org/web/20160523080226/http://al-rawdah.net/r.php?sub0=allbooks&sub1=11&p=13

هـ 19/12/1407 سياتي لقاء اخر مع الأخ أشرف الخبييري في ستوكهولم بتاريخ الخميس:
Min översättning: Det blir ett nytt möte med broder Ashraf Al-Khubairi i Stockholm på torsdag: 19/12/1407 H.

Rapporten publicerades som bilder på Alrawdah.net. För att läsa hela rapporten krävs det att man bläddrar fram och tillbaka bland bilderna. I den här bilden står tydligt att al-Ahdal träffade Ashraf flera gånger och ett annat möte som planerades till 19/12/1407 H.

Brandell

Även när det gäller punkt 84 (sidan 493, not 1169) ifrågasätter anmälarna det sakliga innehållet i texter på arabiska medan Egyptson å sin sida menar sig ha stöd i källor för att en konferens hade anordnats 1996 av en kommitté knuten till den europeiska federationen av islamiska organisationer (FIOE) med svenskt deltagande.

Noteras bör dock att den bok som då skulle diskuteras “Islamiska rörelsens prioriteringar under den kommande perioden” av al-Qaradawi och rubriken på den artikel det hänvisas till, “Prioriteringar för den islamiska rörelsen under den kommande perioden” inte på något sätt kan åberopas för de långa resonemang som här förs om det som Egyptson benämner olika former för jihad och där han själv introducerar ett nytt begrepp. Några ytterligare källor eller referenser till vad som kan uppfattas som referat, men som kanske inte är det, ges inte. Punkten lämnas därhän.

Egyptsons kommentar

Trevligt att Inga Brandell lämnar denna kritikpunkt därhän. Men vad som avhandlades på konferensen, och hur det uppfattades inom Islamiska förbundet, framgår av en rapport om konferensen som publicerades i Islamiska förbundets tidning Rabita. Här är en kopia av artikeln ur fotnot 1169. Dess innehåll talar för sig själv.

En bild som visar text, Teckensnitt, vit

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt. När det gäller termen jihad och dess olika innebörder i diskussionen inom Islamiska förbundet (IFiS), inklusive konferensen om al-Qaradawis bok ovan, finns det ett helt delkapitel i avhandlingen om detta. Det heter, ”14.3 Idén om jihad i Sverige”, med underkapitlet ”14.3.1 Den svenska diskussionen”. Det finns på sid. 493–500 i avhandlingen (fotnoterna 1169–1186). Där finns alla de ”ytterligare källor eller referenser” som Brandell efterfrågar för mina ”långa resonemang”. Återigen missar hon att läsa noggrant och läsa de sidor som fortsätter eller grundar resonemang på andra ställen i avhandlingen.

Brandell

Punkten 85 (sidan 497) ligger inom ett avsnitt i avhandlingen som behandlar synen på väpnad jihad inom det Islamiska förbundet, eller rättare sagt förbundets syn på väpnad jihad. I sammanhanget nämns att en politisk-religiös ledare från Sudan besökt förbundets årliga konferens 1995 och att det som förmodligen var hans tal där publicerats i förbundets dåvarande tidskrift, Rabita. Egyptson skriver att “redaktionen [för Rabita] hyllar kriget i Sudan, där Brödraskapet stödjer den islamistiska regeringen i dess krig mot södra Sudan”. För detta ges inga ytterligare källor. Egyptsson hävdar i sina inlagor att den totala frånvaron av redaktionella kommentarer från Rabita utgör tillräcklig grund för hans eget påstående ovan. Flera argument kunde lyftas här (det långa återkommande inbördeskriget i Sudan, oavsett ledning i Khartoum, det faktum att väpnat uppror också utgick från den södra delen av landet…vad som här åsyftas med Brödraskapet – Hassan al Turabi och det parti han stod i spetsen för, den egyptiska organisationen etc etc ?). Utan tillgång till den text som publicerats kan ingen slutsats dras, varken vad gäller dess eventuella relevans för avsnittet om det Islamiska förbundets syn på “jihad” eller som uttryck för dess språkrörs hyllning av det.

Egyptsons kommentar

Jag har dragit slutsatsen från artikeln i Rabita nr. 9, 2/1996, sid. 8, som rapporterade om hans tal i konferensen. Här är artikeln, hänvisad till i fotnot 1179 (skärmdump):



Min översättning: Professor Ibrahim AlSanusi ”Sudan valde islams väg och att krig inte bara är ont.”

Det finns en beskrivning om Ibrahim AlSanusi i avhandling sida 264 som:

 ” Dåvarande högste ledaren i MB i Sudan”

Det är förvånande att en sakkunnig inte kan läsa fotnoten eller hitta själv källan som är tillgänglig i biblioteken. Att jag var generös att skanna och publicera de flesta källor som inte är tillgängliga idag innebär inte att den sakkunniga inte gör sitt arbete.

Brandell

Syrien på nytt

I punkten 89 (sidan 499) gäller det en person som samlat pengar (2013) i eller i anslutning till Stockholmsmoskén och sänt till al Nusra-fronten i Syrien (då lierat med al Qaida, senare den syriska befrielsefronten, den organisation som till slut störtade Assad-regimen 2024). Egyptson skriver “från Stockholms-moskén” medan anmälarna intygar att vederbörande aldrig haft något uppdrag eller varit “medlem i Stockholms moské”. I sina inlagor till Lunds universitet och Npof utvecklar Egyptson enbart frågan om vilka summor som insamlats och till vilken organisation de sänts. Det vill säga inte det väsentliga i anmälan, nämligen om händelsen överhuvudtaget har att göra med hans egen forskningsfråga. Man kan tänka sig motargument av andra slag: vad är innebörden av att så stora summor som det rörde sig om samlas i moskén oavsett individens “medlemskap”? Så som det nu står framstår det som en fabricering, men det är inte självklart.

Egyptsons kommentar

Brandell anser att det faktum att al-Hallak samlat in cirka 870 000 kr i Islamiska förbundets stora moské inte har något samband med att han lämnar dessa pengar till den stridande grupp till al-Nusra-fronten som är den gruppering som grundats av alternativt stölds av Muslimska brödraskapet. Det skulle inte kunna anses vara en indikator på sammanhang eller koppling. Då tror jag hon misstar allvaret i dessa händelser. Kontexten är här att inget sådant händer utan ledningarnas godkännanden och att samla ett sådan stor summa skulle ha pågått i många månader. Ledningen i Stockholms moské har inte hejdat eller anmält al-Hallak för olaga samling av medel i moskén utan önskar honom frisläppt.

Jag stöder mig här på en intervju i tidningen Expressen (avh. Sid. 499, fotnot 1186 samt Sid 319fotnot 685):

I artikeln uttalar sig en av grundarna för Islamiska förbundet Mostafa Kharraki:
”På Islamic Relief säger ordföranden Mostafa Kharraki:

– Jag känner till att han är gripen. Han var inte anställd på Islamic Relief. Jag hoppas att han blir frisläppt snart, säger Mostafa Kharraki.”

Brandell

Än en gång det saudiska besöket 1986

Här har anmälarna för Punkten 92 (sidan 558, not 1327) låtit en auktoriserad översättare ta sig an en av Egyptsons källor. Det handlar om Ashraf al Khabiry som berättar att han i anslutning till att han inbjudits till en svensk gymnasieskola för att föreläsa om islam samtalar med en av skolans lärare i religionskunskap. Religionskunskapsläraren säger att han av sin egen lärare hört att Sverige kommer att vara muslimskt år 2200. Egyptson citerar här “vilket glatt El Khabiry”, det vill säga den inbjudne föreläsaren. Det citatet finns inte i texten. I den översatta texten finns istället den saudiske professorn el Ahdal från 1986 – detta kommer återigen från hans Stockholms-minnen – som säger till El Khabiry: “Det där utesluter jag i allra högsta grad, men jag ser det också som möjligt i hög grad”. Här har vi alltså något om hur en saudisk utsänd 1986 (återberättat 2013) betraktade Sverige, däremot inget om vad den i Sverige verksamme El Khabiry verkligen ansåg om saken. Egyptson försvarar i sina inlagor sin tolkning: det uppfunna citatet rättfärdigas av att den saudiske professorn inte skulle tagit upp saken om den inte glatt honom (eller El Khabiry?). Han kan ju likaväl ha velat informera sina saudiska uppdragsgivare, eller kollegor, om vad han ansåg om förutsättningarna för att sprida ordet i Sverige.

Egyptsons kommentar

I avhandlingen kommenterar skriver jag om saken på följande sätt:

Orden ”hade glatt” finns inte med i källan. Så långt har Brandell rätt. Men det är inget uppfunnet citat. Saken är inte något översättningsproblem. Det är en tolkningsfråga. Det som Brandell kritiserar är min tolkning av situationen, den sociala kontexten, som jag menar är helt rimlig. Hade El Khabiry inte varit glad för lärarens kommentar, hade han ju inte berättat om det för den långväga gästen al-Ahdal från Saudiarabien.

Brandell

I punkten 93 (sidan 558, not 1328) är det ånyo frågan om vad som tilldrog sig under den saudiske emissariens besök i Sverige. Vem träffade han och var den personen densamme som den representant för de skandinaviska ländernas islamiska organisationer som också äger aktier i Tawa banken? En djupdykning i de arabiskspråkiga källorna (texter och videos) skulle krävas för att reda ut anmälarnas frågetecken och Egyptsons svar. Det som frapperar är tidsspannet: besöket ägde rum 1986, åtminstone något av dokumenten ska dateras till strax efter – inte 2013 som det står i relevanta noter, kanske var det då det lades upp på hemsidan. Aktieinnehavet, som anmälarna har letat upp (0,4 %, vilket ifrågasätter Egyptsons karaktärisering av personen som “storägare”) dateras till 1999, medan videon med Adly Abu Hajar dateras till 2019 – möjligen Adly palestiniern (enligt Egyptson) – där han själv enligt Egyptsons formulering definierar sig med titeln “representant för Islamic Union of Islamic organizations in Scandinavia” (inte som i avhandlingstexten Muslimska brödraskapets International Islamic Union of Islamic organizations i de skandinaviska länderna) . Dessa spridda informationer syftar till att citera från den saudiska rapporten vad personen ifråga sagt (1986) om möjligheterna för islamisk mission (utan precisering om i första hand riktad mot invandrade muslimer) givet samhälleliga förhållanden och relevant lagstiftning i Sverige. Budskapet till de presumtiva saudiska finansiärerna tolkas vidare i texten, av Egyptson, som en avspegling av föreställningar – då? – bland de aktörer han vill undersöka, nämligen de verksamma inom det Islamiska förbundet (i Sverige).

Egyptsons kommentar

Det är märkligt att Inga Brandell som sakkunnig skriver: ”En djupdykning i de arabiskspråkiga källorna (texter och videos) skulle krävas för att reda ut anmälarnas frågetecken och Egyptsons svar.” Det rimliga är väl att hon som sakkunnig borde kunna arabiska själv, alternativt att hon vänder sig till en arabisk-kunnig person.

Det är litet svårt att begripa vad det är Brandell kritiserar i sin vindlande text. Möjligen kan det vara att hon ifrågasätter om Adly Abu Hajar (politiker i Moderaterna och aktieägare i Al-Taqwa bank), samt i nästa stycke imamen Othman al- Tawalbeh, är anknutna till Islamiska förbundet i deras optimistiska påståenden om hur bra det går att missionera i Sverige och att man behöver fler moskéer. Men det förtydligar hon inte som kritik, medan jag på flera ställen i avhandlingen kan påvisa deras tillhörighet till Islamiska förbundet och/eller dess transnationella nätverk.

Men det mesta av Brandells vindlande text verkar vara avsedd att försöka hitta småfel som inte har med någon viktig sakfråga att göra. Jag ska ta upp två av dessa småaktiga påpekanden. Den första gäller namnet på den organisation som Adly Abu Hajar/Adly al-Felistiny säger sig tillhöra och som Brandell har hakat upp sig på. Adly Al-Felistiny beskrevs av den saudiske al-Ahdal som representanten för ”International Islamic Union of Islamic Organisations i de skandinaviska länderna”. Han beskriver sig själv med denna titel i en intervju till Youtubekanalen ”Ramadanminnen” 2019 (se fotnot 1491):

https://drive.google.com/file/d/1skhP7IjzlFTFvvwGxEevMq1GV3l0ImoS/view?usp=sharing

Jag förstår inte vad som är problemet?

Därtill följande. Jag har beskrivit Adly Abu Hajar som ”storägare” på andra ställen i avhandlingen (sid. 224 och 627). Brandell ifrågasätter min bedömning. Men saken är mer komplicerad än att han bara äger en viss procentandel. Adly stod som en den tionde i listan, vilket uttrycker en special status. Han har dessutom ett förhållandevis stort aktieinnehav på 1200 aktier, vilket är stort jämfört med resten av resten av aktieägarna, vilket jag hänvisar i fotnot 449.

Brandell

Othamn Tawalbeh: vem är han och vad sa han?

Punkten 94 (sidan 566) och 95 (sidan 567, not 1350) handlar ånyo om studieförbundet Ibn Rushd. En person, Othamn Tawalbeh, presenteras av Egyptson som “en av grundarna och den förste rektorn för Ibn Rushd studieförbund” (s. 566). Anmälarna tillbakavisar båda påståendena (med källhänvisningar). Tawalbeh deltog inte i studieförbundets konstituerande möte och var inte förbundets förste rektor. I sina inlagor till Lunds universitet och till Npof förnekar Egyptson inte anmälarnas påpekande, men argumenterar utan ytterligare belägg för att Tawalbeh i själva verket ändå var både grundare och i praktiken rektor för Ibn Rushd.

Kontroversen kan förefalla futil, men leder fram till punkt 95 på följande sida. Där citerar Egyptson, efter några avsnitt om Tawalbehs studier i Jordanien (“en genuin skolning i Brödraskapets islamistiska idétradition”), vad som är ett inlägg i en debatt om religionsdialog eller ett brev – oklart vilket – till den ursprungligen jordanske akademikern Mazin Montagabani, verksam i Saudiarabien. Från dennes hemsida, under rubriken Sverigeresan – att lära känna Othman al Tawalbeh, tas ett citat (daterat 2014, men debatten ska ha ägt rum 2006) där Tawalbeh talar om dialog och civilisationsmöten. Citatet börjar med “Vi [Ibn Rushd/MB] skulle kunna använda…” Ytterligare klamrar (Egyptsons tillägg) används för att nämna Ibn Rushd och på andra sätt tolka innehållet i vad Tawalbeh ska ha sagt eller skrivit. I sina inlagor och försvaret av sina tillägg (Ibn Rushd och Muslimska brödraskapet) ställer Egyptson frågan om vem Tawalbeh – vars roll och betydelse understrukits i punkt 94 – annars skulle ha kunnat mena med “Vi”? Det visar sig att den arabiska texten som återges i not 1350 inte bara saknar Egyptsons klamrar utan också den avgörande inledande meningen i Egyptsons svenska översättning! En neutralare översättning skulle också ha talat om “beskyddandet av den arabisk-muslimska diasporans medlemmar”, inte om “våra islamiska och arabiska samfundsmedlemmar” osv. De inlagda klamrarna (tolkningarna) medför tveklöst en förvanskning av källan. Det gäller inte bara de organisationsrelaterade påståendena som anmälarna påtalar utan också andra införda klamrar. Hanteringen motsvarar inte god forskningssed.

Egyptsons kommentar

Först om mina klamrar som står centralt i Inga Brandells sammantagna bedömning av min avhandling som vetenskapligt oredlig. Brandell menar att mina inlagda klamrar i Al Tawalbehs brev ”tveklöst” utgör ”en förvanskning av källan”. Jag skriver tydligt före citatet att det handlar om min översättning och mina parenteser. att använda klamrar är ett vanligt sätt att markera inskjutna ord av författaren. Jag använde klamrar och inte parentestecken för att påtala att de är mina. Det gör att man knappast ”tveklöst” kan kalla förfarandet förvanskande. Men jag vill åter ifrågasätta Brandells noggrannhet eftersom hon påpekar att citatet i original ”saknar Egyptsons klamrar”. Hur detta kan vara en kritik för citatförfalskning förstår jag inte. Citatet kan ju inte innehålla de klamrar som jag på sedvanligt sätt infört för att förtydliga min tolkning. Men det är allmänt oklart vad Brandell menar med sina formuleringar: ”De inlagda klamrarna (tolkningarna) medför tveklöst en förvanskning av källan” samt den avslutande: ”Hanteringen motsvarar inte god forskningssed”. Till detta kommer det tidigare påpekandet att det arabiska citatet inte har några klamrar. Vad menar Inga Brandell? Är det mitt typografiska införande av klamrar hon anser vara bristande forskningssed, eller är det innebörden i mina tolkningar?

Sedan till sakfrågorna om Al Tawalbeh kan anses vara både en av grundarna till Ibn Rushd och i praktiken rektor. Brandell ansluter sig till anmälarna och menar att jag inte lyckas styrka detta. Men då bortser hon från sakförhållandena i studieförbundet och den viktiga skriftliga källa som jag hänvisar till om hans roll.

Först frågan om Othman Al Tawalbeh kan benämnas som ”en av grundarna” till Ibn Rushd. Det är sant att Othman Al Tawalbeh enligt mina angivna källor inte deltog i det konstituerande mötet. Det som gör att jag kallar honom ”en av grundarna” är att jag syftar på hans mycket speciella roll när Ibn Rushd skulle startas. Den förste formelle rektorn, Martin Nihlgård, kunde inte arabiska, och det var i ett studieförbund där de flesta anställda och de flesta deltagarna är arabisktalande och de flesta inbjudna föreläsare föreläser på arabiska. Othman Al Tawalbeh anställdes som vikarierande rektor och han var alltså, som den enda arabisktalande bland rektorerna, en viktig person när Ibn Rushd grundades och under dess första tid. Det är detta jag syftar på med ”en av grundarna”. AL Tawalbehs allmänna, starka ställning inom det organisatoriska nätverket beskrivs därutöver i avhandlingen på sid. 566–571, vilket är ett indirekt stöd för min uppfattning om hans starka roll inom Ibn Rushd.

Sedan till frågan om han var ”biträdande rektor” som jag skriver, kanske litet slarvigt. Hans formella ställning var ”vikarierande rektor”, med den speciella rollen enligt ovan. Hans formella ställning som vikarierande rektor framgår av det pressmeddelande som Ibn Rushd sände ut när deras prestigefulla hederspris skulle delas ut 2009. Där är Al Tawalbeh undertecknad som kontaktperson och ”vik. rektor” (inte rektorn Mats Nihlgård) tillsammans med juryns ordförande. Jag bifogar utdrag ur detta brev:

Källa:

https://web.archive.org/web/20200909170756/http://www.islamguiden.com/arkiv/ibn_rushd_hederspris_2009.pdf

Pressmeddelande 090401

Ibn Rushd Hederspris 2009 tilldelades Islamguiden

Ibn Rushd Studieförbund delade den 28 mars 2009 ut sitt årliga Hederspris. I år gick priset till Islamguiden och Aso Asinger. Det var tredje gången Ibn Rushd Hederspris delades ut och den högtidliga prisutdelningen skedde under studieförbundets årliga konferens, som denna gång hölls i Göteborg och hade temat ”Islam och fred”.

(…)

Priset har designats av Charming Unit Design Studio.

Ibn Rushd blev 1 januari 2008 Sveriges nionde studieförbund och det första studieförbund som startats huvudsakligen av första och andra generationens nya svenskar. Ibn Rushd organiserar merparten av de muslimska föreningarna och församlingarna i Sverige. Studieförbundet arbetar i första hand med frågor som religion, integration, demokrati och delaktighet.

Kontaktpersoner

Othman Al Tawalbeh, vik rektor Ibn Rushd                                 Temmam Asbai, sammankallande i juryn
08-562 44 903                                                                                    0705-094007
Othman.tawalbeh@ibnrushd.se                                              Temmam.Asbai@ibnrushd.se

Så kommer vi äntligen till det brev från Othman Tawalbeh 2006 som den jordanske akademikern Mazin Montagabani anför. Det är i detta brev som (enligt min tolkning) Tawalbeh syftar på Ibn Rushd när han a) talar om ”vi” och b) om verksamheten rörande ”dialog och civilisationersn möten” när islam behöver ”god presentation”. Så här skriver jag i avhandlingen på sid. 326: ”Enligt studieförbundets hemsida är organisationens mål att islam ska vara en integrerad del av Sverige, att öka närvaron av muslimer i Sverige och att ge icke-muslimer större kunskap om islam.”⁷¹⁹

Sedan fortsätter avhandlingens text från ”öka närvaron…

Att ordet ”vi” syftar på Tawalbeh och hans roll i Ibn Rush anser jag vara en mycket rimlig tolkning eftersom han i brevet bjöd in Mazin Montagabani i egenskap av representant för Ibn Rushd. Läs texten från brevet: ”Jag har fåt inbjudan av brodern Othman Al Tawlbeh som arbetar i Ibn Rushd studieförbund i november 2006.”

Då är det ju rimligt att tolka honom som att han med ”vi” och talet om dialog om civilisationers möten avser sitt studieförbund. Texten till brevet framgår här:

Jag anser att min tolkning är rimlig. Brevet är naturligt situerat i Al Tawalbehs roll och min tolkning kontextuell eftersom det knappast finns något annat tolkningsalternativ när en skrivande person talar om ”vi”. Al Tawalbeh skriver nämligen i en speciell roll, som inbjudare, och har sin egen roll som underförstådd utgångspunkt. Att min tolkning ”tveklöst” utgör ”en förvanskning av källan”, som Brandell anser, avvisar jag totalt. Hon tillägger dessutom att även de andra tolkningarna inom klamrar – den om att den religion som avses är islam (vad annars?), och den om att dawah vill nå ut så bra som möjligt – utgör en förvanskning av källan. Även detta avvisar jag naturligtvis. Min tolkning är rimlig givet vad vi vet om Ibn Rushds syfte enligt sin hemsida, citerad i avhandlingen före brevet. Brandells kritik är inte bara missvisande. Hon tolkar min tolkning mycket ogeneröst vilket gör att en onödig, underliggande negativ tendens lyser igenom.

Att sammantaget säga att dessa klamrar och deras innehåll, det grafiska utförandet samt mina tolkningar, utgör ”tveklöst en förvanskning av källan” anser jag är grundlöst. Brandell har sakligt fel, mina tolkningar är rimliga. Bedömningen i övrigt verkar ha en tendensiös vinkling.

Brandell

Även i punkten 97 (sidan 577, 1379) (Anmälarna har tagit fel i notnumreringen, det skall vara not 1373) stöter vi på Othman Al-Tawalbeh, aktuell i punkt 94 och 95. Han deltog nämligen i utbildningen av ungdomar som ägde rum 2006 i kölvattnet av karikatyrteckningarna i Danmark och Lars Vilks rondellhundar med syfte att göra ungdomarna till “fredsagenter”. Anmälarna påpekar att det som står i texten inte täcks av källan i avhandlingen (nummer 1373). Inget är tillfogat i Egyptsons rättelser till disputationen. Däremot har han i sin inlaga till Npof i november 2024 funnit två källor i Svenska Dagbladet som bekräftar hans egen beskrivning av vad dessa ungdomar så småningom gjorde. Utan närmare granskning är de faktiska påståendena i detta avsnitt att betrakta som korrekta. Däremot är det i avhandlingstexten inte möjligt att finna belägg.

Egyptsons kommentar

Jag är glad att Inga Brandell finner att ”de faktiska påståendena i detta avsnitt är att betrakta som korrekta. Däremot erkänner jag att jag borde ha infogat även de ytterligare källhänvisningarna, de fanns i minnet som självklara men glömdes vid den slutliga redigeringen genom slarv.

Brandell

Centerpartiet och Sveriges Muslimska råd

Punkten 99 (sidan 597, not 1417) är en förvirrande punkt. Enligt avhandlingstexten hämtas uppgifterna från en rapport till Migrationsverket, enligt noten (1417) är det en rapport som lämnats till migrationsministeriet. Länken i noten leder till ett odaterat dokument utan rubrik som lika väl kan vara en intern text från Centerpartiet. Det handlar om flera verksamheter i samarbete mellan Centerpartiet och Sveriges Muslimska Råd. En aktivitet gällde att träna för att kunna utforma ansökningar om markanvisningar för moskébyggen. Som ett mått på aktivitetens fruktbarhet nämns i dokumentet att ansökningar om markanvisningar senare gjordes på ett antal ställen i Sverige som omnämns. Anmälarna – och Egyptson – fokuserar enbart på det “lyckade resultatet [av projektet] att Ifis moské i Alby blev byggd” (Egyptson). Alby nämns inte i det centerpartiska dokumentet – eller vad det nu är för rapport – däremot Botkyrka. Den oinvigde läsaren inser att här föreligger en konflikt som förmodligen går långt utöver det som beskrivs i källan, den gällde nämligen en studiecirkel för att lära sig hur man skriver en ansökan om markanvisning för moskébygge. Egyptsons slutsats kan inte dras från källan och utgör en fabricering.

Egyptsons kommentar

Det finns ingen slutsats som kan utgöra en fabricering. Min text i avhandlingen handlar om en samverkan mellan SMR och Centerpartiet för de islamiska organisationernas tjänstemän som avslutades 1994, vilket jag rapporterar om i fotnot 1417. Projektledaren, Helena Müller skriver dessutom i ett e-mail till mig den 13 oktober 2020 att en av arbetsuppgifterna i kursen var att skriva planering för ett moskébygge i Fittja, något som till stor del också var lyckosamt.

Att Brandell följer anmälaren och påpekar att jag har fel när jag talar om moskébygget i Alby, tyder på en tendensiös vinkling. Varför skulle Brandell följa anmälaren i detta? Moskén ligger i Fittja-Alby-området i Botkyrka kommun. Det hade Brandell kunnat kontrollera innan hon börjar följa anmälare som tydligt är okunnig om dessa flytande geografiska namn, eller som enbart och tendensiöst försöker finna fel, om än så små.

Här följer en kopia på brevet från den centerpartistiske projektledaren Helena Müller som stöder både det jag skriver om samarbetsprojektet.

Brandell

Sudan igen

Här påpekar anmälarna angående punkten 101 (sidan 631, not 1502) mycket riktigt att den källa som åberopas, en text av Omar Mustafa om Darfur, inte “försvarade den sudanesisiska regimen” som Egyptson skriver. Mustafa skrev texten efter sitt deltagande 2007 såsom representant för de europeiska muslimska ungdomsorganisationerna (FEMYSO) i en konferens i Khartoum på inbjudan av sudanesiska studentförbund. Det är en på det hela taget okontroversiell text. Att förbundet mer än tio år tidigare (1996) inbjudit Ibrahim al-Sanussi, som åter anförs här, ändrar inget i sak, oberoende av att denne al-Sanussi inte tillhör samma falang som dåvarande sudanesisk president. Att Egyptson här blandar samman i sin inlaga till Npof vad som då skedde i Darfur (västra Sudan) med konflikten mellan centralregeringen i Khartum och det som skulle bli Sydsudan är irrelevant.

Egyptsons kommentar

Vad Brandell egentligen kritiserar är oklart, men kanske är det mitt påstående att Omar Mustafa har agerat i stöd för den sudanesiska regimen. Jag anser att Omar Mustafa mycket väl kan sägas försvara den sudanesiska regimen genom sin rapport. Så här skriver jag i avhandlingen om detta på sid. 631 med fotnot 1502:

Genom att tona ner det politiska innehållet i inbördeskriget mellan den islamistiska stödda regimen och de upproriska, och göra det till en konflikt mellan stammar om vatten och boskap, och dessutom beskriva det som att USA ligger bakom rebellsidan, går Omar Mustafa i försvar för den sudanesiska regeringen och ansluter sig till deras narrativ och retorik. När han också försvarar situationen i flyktingförläggningarna, relativiserar folkmordet och ger ett allmänt stöd till den islamistiska regeringen i Sudan menar jag att min tolkning inte är orimlig, och dessutom, att han därmed följer MB:s genom al-Qaradawis föreskrivna internationella strategi att alltid stödja MB:s broderorganisationer utomlands.

Brandell

Än en gång Chakib Benmakhlouf

Punkten 109 (sidan 667, not 1598): Under denna punkt gäller det en, möjligen två Facebookposter på arabiska av Chakib Benmakhlouf, tidigare ledare för den europeiska samarbetsorganisationen FIOE (Federation of Islamic Organizations in Europe). Innan citaten från Benmakhlouf skriver Egyptson: “Han (Benmakhlouf) hävdar (min översättning och förtydligande parenteser)”. Tidigare i stycket skriver Egyptson att Benmakhlouf “…anser att Europas “muslimer” (det vill säga Muslimska brödraskapet och dess aktivister och

sympatisörer) …”osv. Utan att gå in i den arabiska texten är det ingen överraskning att anmälarna reagerar när Egyptson översätter och ‘förtydligar’: “Det råder stor förvirring inom de europeiska institutionerna [Brödraskapets organisationer]” och fortsätter “Följaktligen måste Europas muslimer, individer såväl som institutioner [organisationerna] se över…” Egyptson inför alltså än en gång sin tolkning i själva citaten. Här är det möjligt att upptäcka men tolkningen ska föras separat och argument och motargument anföras.

Egyptsons kommentar

Anmälarna reagerar på att Egyptson lägger in tolkningar inom parenteser i texten, skriver Inga Brandell, och hon tycks ansluta sig till deras reaktion. Vilken denna reaktion är framgår inte men jag gissar att det handlar om att jag försöker förklara och förtydliga vad Chakib Benmaklouf i citatet avser. Vad som dock skulle vara fel i mina tolkningar om vad Benmakhlouf avser med uttrycket ”muslimer” eller ”det råder stor förvirring inom de europeiska institutionerna” framgår inte. Jag tolkar Benmakhlouf att han med detta avser MB:s anhängarskara i Europa och MB:s organisationer. Utan denna specifika tolkning blir syftet med hans utsaga politiskt obegriplig i sin kontext, att uppmana till nytänkande hos ”Europas muslimer, individer såväl som institutioner”. Situationen och kontexten är ju MB:s katastrofala nederlag 2013 i Egypten, med alla dess förhoppningar, samt den efterföljande splittringen inom MB i Egypten och internationellt under åren efter denna katastrof. Det är det Benmakhlouf åsyftar med sina ord om ”stor förvirring inom de europeiska institutionerna”. Men Brandell anger inte vad som skulle vara fel i denna tolkning, förutom insinuationen att jag ”än en gång” inför ”tolkning i själva citaten”. Hon menar kryptiskt att ”Här” är det möjligt att upptäcka, till skillnad mot tidigare, eftersom jag tydligt har angivit att parenteserna är mina. Hon syftar då på den tidigare läsningen om klamrarna i Tawalbehs brev, där hon insinuerar att det inte gick att upptäcka att de var mina, trots att jag där på samma sätt hade angivit att klamrarna var mina egna och var tillfogade i citatet. Eftersom hennes slutkläm handlar om att ”tolkningarna ska föras separat” ser jag hennes kritik som en metodkritik. Jag hade kunnat anföra mina tolkningar separat men ansåg att de dels var självklara, givet kontexten, och dels skulle ha inneburit alltför många fler rader i en redan lång avhandling.

Brandell

Punkten 111 (sidan 629, not 1494) Denna punkt, där alla källor är på svenska, lämnar jag. Det gäller om och när Mattias Irving hade en position och tillräckligt inflytande bland kristna socialdemokrater för att påverka deras namnbyte 2011.

Egyptsons kommentar

Rimligt att denna punkt lämnas därhän. I mina errata har jag förtydligat det som eventuellt är oklart i texten och anfört källmaterial som otvetydigt stöd för min skildring.

Brandell

Sammanfattning

Som framgår av ovanstående detaljerade genomgång föreligger i en helt dominerande del av de tillfällen jag ombetts granska det som nämnden och lagstiftaren kallar “allvarlig avvikelse från god forskningssed” och som i ett akademiskt sammanhang skulle behandlas som bristande källkritik och källhantering och som bristande objektivitet i tolkningen av föremålen för undersökningen. I den absoluta merparten av fallen rör det sig om falsifiering av data (citaten), antingen direkt i de anförda citaten eller också i de omedelbart följande tolkningarna av nämnda citat. Jag kan här tillägga att de felaktigheter som etableras följer vidare framåt i avhandlingen genom att de upprepat återkommer, ibland i en alltmer förenklad form.

Egyptsons kommenterar

Brandell anser att ”i en helt dominerande del av de tillfällen jag ombetts granska” föreligger ”allvarlig avvikelse från god forskningssed” och att det oftast har handlat om ”falsifiering av data (citaten)”. Till detta vill jag anföra följande.

Vid den öppnande punkten 8 visar det sig att Inga Brandell inte har granskat avhandlingen som den förelåg vid disputationen utan har granskat det hon kallar ”båda versionerna”, den med, och den utan, rättelserna enligt erratalistan. Det är självklart att hon då finne fel. Hon har dessutom följt anmälaren i denna sak, när han utgår från den orättade och felaktiga textversionen för att kunna påvisa fel (han hade mycket lätt kunnat korrigera detta sitt misstag och använda avhandlingstexten efter errata vid disputationen). Att Inga Brandell följer anmälaren i detta är enligt min mening ett flagrant avsteg från den oväld som en granskare bör iaktta. Hon borde tydligt ha avvisat anmälarens förfaringssätt och hans användande av den tidigare och felaktiga textversionen. Hon borde tydligt påvisat att hon endast gör en bedömning av den akademiskt sett faktiska avhandlingen, den rättade disputationstexten. Det var ju den som bedömdes vid disputationen och befanns godkänd. Hennes granskning kan därför ifrågasättas som oakademisk.
Det inledningsvis uppvisade förhållningssättet där hon accepterar anmälarens ordval ur den tidigare, felaktiga textversionen uppvisar en tydligt tendensiös grundhållning. Tyvärr återkommer denna tendensiösa vinkling gång på gång i Inga Brandells utlåtande, som jag har påpekat flera gånger.
Den falsifikation av data som Inga Brandell finner, och som finns i ”den helt dominerande del” av de punkter som hon har ombetts att granska, menar jag inte alls är falsifikation av data. (Som till exempel i punkt 8 ovan, att Yassir Issa skulle ha varit ordförande inom SUM.) Som exempel på falsifikation nämner hon särskilt citaten, när jag inför mina tolkningar av enskilda ord eller uttryck inom parentes. Till detta vill jag hävda följande.
    För det första menar jag att själva mitt förfarande är rimligt och sedvanligt, man meddelar för läsaren att de inskjutna parenteserna i det kommande citatet är författarens egna. Detta är i sig ingen fabrikation som Inga Brandell försöker hävda.
    För det andra anser jag att de tolkningar jag inför inom parenteserna är i hög grad rimliga, vilket jag har argumenterat för ovan på punkt efter punkt. Mina tolkningar utgör alltså inte falsifikationer.
    För det tredje anser jag att Inga Brandell är väldigt oklar om dessa parenteser i citaten vilka hon menar har så stor betydelse. Är det själva mitt förfarande att införa parenteser som är det fabricerande, eller är det mina tolkningar av innehållet som är falsifikationer? Rörande detta är Brandell egendomligt oklar och verkar vilja tillskriva mig falsifikation på än den ena än den andra grunden. Jag anser att mitt typografiska användande av parenteser är rimligt eftersom jag tydligt anger dem som mina. Jag anser också att mina tolkningar i citaten är alltigenom rimliga, vilket jag har påtalat på punkt efter punkt.
I många av punkterna rör Inga Brandells kritik tolkningsfrågor. Hon ställer sin tolkning mot min. I många av dessa fall saknar Inga Brandell den nödvändig kontextuella kunskapen som jag flera gånger har påtalat och förtydligat ovan. Eller så bortser hon från, eller har inte tagit reda på, att denna kontextuella bakgrundskunskap finns på andra ställen i avhandlingen. Det gäller såväl rörande Helena Benaouda/Hummastens ”dubbla budskap” som Othman Tawalbehs roll inom Ibn Rushd och vilken innebörd hans språkbruk har, men också frågan om hur Islamiska förbundets medlemmar förhåller sig till medlemstalet i SMF och FIFS i rapporteringen till SST. Jag menar mig i samtliga fall ha gott stöd för min tolkning.
Inga Brandell påtalar också flera gånger verbala småsaker som viktiga. Hon märker ord. Detta är en ogenerös hållning som enbart kan ha till syfte att misskreditera min text i allmänhet (eller stödja anmälaren), eftersom sådant ordmärkande knappast har någon innehållslig betydelse av vikt.
I ett par fall kan jag delvis ge Inga Brandell rätt. Det gäller när jag kunde ha varit tydligare, språkligt eller i vissa fall tydligare med att tillföra de bakgrundskunskaper som min framställning och bland mina tolkningar bygger på. Men dessa fel om bristande tydlighet på ett par punkter anser jag vara ganska obetydliga.

Brandell

(fortsätter sin Sammanfattning)

Därmed kommer jag till nämndens andra fråga, nämligen om urvalet av information begränsats till sådant som stöder den hypotes som ska prövas. Ansatsen för den empiriska forskningen beskrivs som ett “abduktivt triangulerande pusselläggande”. Därmed finns i det stora och imponerande arbetet å ena sidan insiktsfulla och nyanserade redovisningar av tidigare forskning där många röster får komma till tals, å andra sidan de delar som får utgöra den allmänna grunden för den egna empiriska undersökningen och dess genomförande och där bara en röst talar, nämligen Egyptsons egen och de få andra som stöder resonemang och tolkningar.

Abduktion betyder att man utgår från de kunskapsmässiga föreställningar som redan finns före konfrontationen med verkligheten. Den undersökning som ska genomföras behöver när abduktionen givit sitt avgränsas och en induktiv eller deduktiv modell väljas för den egna undersökningen. Istället för att en undersökning genomförs som kan svara ja eller nej på den inledande frågan blir det i Egyptsons fall frågan om att finna stöd för det som snarare är en tes än en hypotes, nämligen att svenska organisationer är en gren på samma träd som Muslimska brödraskapet i Egypten. Genom det som i avhandlingen kallas triangulering, det vill säga att data hämtas från många olika fält, finner undersökningen fram till “pusselbitar” eller“ kunskapsfragment” som först senare, och tillsammans med andra “fragment” får tjäna till att befästa den föreställning som fanns från början.

Egyptsons kommentar

Inga Brandell framför den allvarliga kritiken att min undersöknings metodiska uppläggning eller design är utformad så att jag inte kan svara ”ja eller nej på den inledande frågan”. Jag vill tvärtemot hävda att det är just det jag gör. Jag uppställer, precis som Brandell skriver att man ska göra vid abduktiv metod, en inledande hypotes som grundas på tidigare forskning och tidigare debatt (det som Brandell kallar ”de kunskapsmässiga föreställningar som redan finns före konfrontationen med verkligheten”). Genom en huvudsakligen deduktiv modell härleder jag falsifierbara empiriska hypoteser, det vill säga som man kan svara ja eller nej på. Särskilt blir detta tydligt vid presentationen av mina åtta empiriska indikatorer på tillhörighet som jag konstruerar från Lorenzo Vidino och Jan Hjärpe (sid. 85–91). Det blir också tydligt vid den analysmodell i sex aspekter som jag uppställer om ideologin och som härleds från statsvetarna Mats Lindberg och Reidar Larsson, där blir det dock frågan om ett mer induktivt, empiriskt förfarande (se sid. 94–100, 371–372).

Brandell skriver nu att jag bara ägnar mig åt att ”finna stöd”. Hennes påstående är närmast absurt eftersom min undersökning av de åtta indikatorerna är sådan att man mycket väl i princip både kan finna och inte finna empiriska data som stöder eller inte stöder förekomsten av dessa indikatorer. Några av dem kunde ju ha fått empiriskt stöd medan andra kunde ha varit utan, ungefär som Jan Hjärpe påstår. Nu finner jag faktiskt sådant empiriskt stöd bi de flesta fallen, till exempel om informella kontakter eller ideologisk likhet mellan IFiS och det globala MB. Men rent principiellt hade det ju kunnat förhålla sig så att några eller varje indikator hade fått resultatet tomma mängden, alltså inte något stöd alls. Däremot är ju stödet olika starkt och ”pusselbitarna” olika tydliga vilket framgår i min text, och ibland anser jag mig sakna tillräckliga data.

Brandells bedömning blir ännu mer absurd när det gäller Reidar Larssons sex ideologiska aspekter eftersom dessa är helt öppna och inte framlägger några innehållsliga hypoteser, utan i stället pekar ut områden för en empiriskt induktiv undersökning av till exempel en politisk rörelses grundvärden, syn på det praktiska handlandet eller dess utopi. Det är en induktiv empirisk undersökning som jag genomför om ideologins aspekter.

Jag vill starkt ifrågasätta Inga Brandells syn på den metodiska uppläggningen hos min avhandling och dess abduktiva pusselläggande. Jag menar att hennes kritik bygger på en total missuppfattning av avhandlingens metodiska uppläggning, men dessutom av vilken metodisk uppläggning som vore möjlig, givet det komplicerade problem som skall undersökas. Jag kan definitivt inte hålla med om att avhandlingens metodiska uppläggning skulle innebära en ”allvarlig avvikelse från god forskningssed”. Möjligen ovanlig i sin uppläggning, och möjligen djärv i sina försök att svara på en komplex fråga. Men avvikelse från god forskningssed – nej.

Brandell

(fortsätter sin Sammanfattning)

Det finns många möjliga exempel i avhandlingsarbetet och i den litteratur som finns för handen som kan visa att de nyanser och de andra frågor, som initialt behandlas uttömmande av Egyptson, försvinner eller förenklas när väl den empiriska undersökningen redovisas. Jag har nämnt det praktiskt taget cirkulära när de källor som Egyptson funnit till exempel talar om muslimerna i allmänhet eller i Europa och inte specificerar, men där Egyptson utifrån kontexten menar sig kunna fylla i det som saknas, nämligen det han själv ska undersöka – den antagna ständiga referensen till Muslimska brödraskapet. Det påfallande i alla de källor som gåtts igenom ovan är också det stora tidsspannet. Avhandlingen har sin hemhörighet i Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, där man kan anta att arvet av en historisk och textnära tradition förvaltas. Egyptson säger själv att han använder sig av traditionell källhistorisk metod, om än med statsvetenskapliga tillägg. Utan att överhuvudtaget gå in på hans argument för att välja bort intervjuformen uppstår frågor om “kontexten”. Vilken var situationen, synen på den och därmed prioriteringarna, för de aktiva muslimer som utgjorde aktörerna och de som det refereras till i arbetet 1986, 1995, 2006, 2013 eller 2017? Går det att lägga samman alla dessa “kunskapsfragment” utan att begå våld på verkligheten och på de aktörer som befolkar den, på båda sidor av den politiska polarisering som just nu råder? Den empati som historisk forskning kräver – som inte ska sammanblandas med sympati – är en förutsättning för kunskap. Med alla de ingångar som Egyptsons stora arbete ger till omfattande delar av egyptisk och europeisk historia lämnar bristen på den läsarna ställda inför de empiriska resultaten gällande Sverige. Det är inte ett dataproblem, utan ett problem i uppläggning och begränsning.

Egyptsons kommentar

Här anser jag att Brandells kritik är mer rimlig. Hon tar upp genuina svårigheter i avhandlingens uppläggning och argumentation. Det första hon nämner är det hon kallar det cirkulära, att ideologi och organisation i Egypten eller Europa också tillämpas i Sverige. Att ta hem denna geografiska bredd hos det globala Brödraskapet är utmanande. Men jag menar att jag mycket noga och i detalj påvisar just sådana kopplingar. Framför allt i de kapitel som behandlar MB:s strategi för Europa 1995 och hur den därefter tillämpas i Sverige, kapitlen 15–17.

Det andra Inga Brandell nämner är det stora tidsspannet. Det är en kritik och en undran som jag kan förstå. Men samtidigt blir tillvägagångssättet rimligt i de flesta fall genom att den metodiska uppläggningen bygger på övergripande jämförelser, övergripande i både rum och tid. Jag ställer ofta frågor hur agerande eller tänkande i Sverige liknar agerande eller tänkande i Europa eller Egypten. Då blir den strukturella likheten det som är intressant, till exempel om organisationsuppbyggnaden, eller ideologins eventuella likhet i grunddokumenten. Då kan det till och med vara så, att om en strukturlikhet ska kunna påvisas, så är ett stort tidsspann kanske till och med en fördel för att bekräfta en strukturs stabilitet i de både miljöerna, både den som jämförs och den som är jämförelsens utgångspunkt.

Det tredje Inga Brandell nämner tycks ha att göra med (hennes framställning är litet oklar) båda dessa aspekter. Så jag tar mig friheten att så generöst som möjligt försöka tolka henne (med risk att tolka fel). Såväl den cirkulära kopplingen mellan Egypten, Europa och Sverige, som det stora tidsspannet i mina data, leder till att jag eventuellt kan begå ”våld på verkligheten och på de aktörer som befolkar den” tycks Brandell anse. Jag skulle ha för litet historisk empati i min tolkning och skildring. Åtminstone verkar Inga Brandell vilja ställa detta som en fråga. Det kan leda till, kanske hon menar, att ”läsarna” blir undrande inför de empiriska resultaten gällande Sverige. Om detta vill jag bara säga att jag har försökt framlägga en så sanningsenlig skildring som möjligt om ett samband som inte systematiskt har behandlats tidigare i svensk forskning. Mitt arbete är ett pionjärarbete på gott och ont, och bör bedömas som ett sådant.

Min undersökning har därmed säkert flera brister. Men till skillnad från Inga Brandell menar jag att det som främst saknas är empiriska källor och empiriska data. Det stora problemet är trots allt inte min avhandlings metodiska uppbyggnad som till dels blev nödvändig just på grund av bristfällig och splittrad empiri. Jag skulle till exempel gärna ha velat ha haft tillgång till utskrifter från möten och predikningar, liksom ordentliga protokoll från styrelsesammanträden och arbetsgrupper. Ungefär så som man kan forska om Socialdemokratin på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Om jag hade haft tillgång till sådana data, liksom även till öppenhjärtiga intervjuer, skulle säkert läsarna kunnat bli mindre ”undrande” gällande MB:s närvaro i Sverige.

Navigera

Senaste inläggen

Offentliggörande av dokumentation rörande NPOF:s utredning av min avhandling

Fullständiga dokument

My background and description of the assignment:

My statement:

Lämna ett svar Avbryt svar